Vi fortsatte ner genom den majestätiska Kalixdalen för att få en blick på Tornedalen mellan Haparanda och Pajala. Haparanda hade också fått en hel ny bebyggelse, sedan jag var där 1930, men Tornedalen hade ruffat till. Där såg förfallet ut, det påminde om övre Dalarna. Jag mindes dessutom, vad en av läkarna sagt, att där var ett snuskhål. Men i Kalixdalen hade läkarn berättat om folkets enastående renlighet.
Bild 56. Från Töre-älvens dalgång. Norrbotten.
- Dom skurar inte bara bostäderna, hade han sagt, utan även lagårdarna, ja, till och med korna och ha mattor i lagårn. Och avskyn för ohyra är så stor, att, när en gång ett skolbarn upptäcktes ha löss, blev det fullkomligt uppror, man nekade skicka sina barn till skolan.
När det nu såg så ruffigt ut i Tornedalen, hur skulle det då gestalta sig uppe i Pajalabygderna?
- Jo, sade läkaren, här är snyggt. Man har sin bastu. Men man byter ju inte kläder, ligger dessutom i underkläderna, så fullt bra är det ju inte, fast själva kroppen hålles ren.
- Har ni ohyra här, då?
- På enstaka gårdar men mycket obetydligt.
Bild 57. Avasaksa från svenska sidan vid Över-Torneå. Norrbotten.
För övrigt visade sig förhållandena vara i stort sett desamma som i Kalixdalen. Det vill säga, bostäderna voro här rymligare, men annars var det samma primitiva förhållanden. Avsaknad av biutrymmen, kallt, fuktigt, dragigt. Här hade på en folkmängd av 7.500 personer utbetalts 340.000 kronor i förbättringsbidrag till 261 familjer, och nu lågo ytterligare 271, ansökningar inne.
Jag frågade doktorn:
- Vad har ni egentligen för medeltemperatur här?
- Under vintern, blev svaret, är den -8° C., vår, höst och sommar: +5° C. Årsmaximum är +23° C., årsminimum -30° C.
Men vad som häruppe var av särskilt intresse, det var icke så mycket bostäderna som folket.
- Man lever här, sade doktorn, som i alla dessa nordliga bygder på skogshygge och flottning och litet jordbruk. Det vill säga, man odlar lite hö och potatis. Inte spannmål, det är för nordligt. Man använder här renar till dragare för hö och annan lättare transport.
Och vi hade mycket riktigt sett renar gå på ingärdslade betesängar vid sidan av vägen och beta som vanliga husdjur. Det gav en arktisk känsla.
- Vad som emellertid i all synnerhet utmärker dessa bygder, det är den starka rasblandningen. I vissa byar är befolkningen sålunda övervägande lapp-, i andra övervägande finnbetonad.
- Finns här inga renrasiga?
- Nej, inte annat än inflyttade.
- Nå, men språkfrågan, då?
- Den är synnerligen akut och mycket besvärlig. Och hotar bli det än mer, genom omöjligheten att få tjänstfolk här på svenska sidan. Finskan är ju sen gammalt allas modersmål här i bygden, det talas i hemmen, och det är det enda sprak, som de äldre, över 40 och 50 år, förstår. De yngre däremot klarar sig med svenskan men talar i alla fall mest finska.
- Och tjänarfrågan och detta?
- Den saken ligger till på följande sätt. När man inte för något pris kan få svenskt tjänstfolk tvingas man att importera finskor i massa. Dom är utmärkta i lagårn, duktiga i allt grovarbete. Nå, så får dom naturligtvis barn, och så blir dom gifta med barnafäderna. Vad inträffar då? Jo, dom är komplett oerfarna i skötseln av hemmen. Standarden i bygden sjunker.
- Hur är folket här?
- Det måste sägas, att det är en ras av utpräglad lojhet. Man arbetar bara så pass, att man nätt och jämnt klarar sig. Man hugger till exempel i skogen till fredag, går hem och går ut igen i skogen tisdag.
- Bara två å tre dar i veckan, med andra ord?
Ja. Men så har följden också blivit, i våra understödsdagar, en understödstagaranda som förmodligen ingen annanstans i landet. På två punkter ligger vi som absolut etta, antalet pensionstagare är här procentuellt större än någon annanstans och likaså nativitetssiffran.
- Hur ställer det sig då med bostädernas kvalitet?
- Ja, vi har cirka 900 bostäder i distriktet. Av dom är närmare 30 procent eller minst 250 stycken absolut mindervärdiga, 40 procent eller cirka 375 stycken acceptabla, och fordringrrna här är ju inte så stora, kan inte vara det, utom då det gäller skydd mot kylan, och 30 procent, det vill säga de nybyggda och förbättrade, mycket bra.
- Nå, familjernas storlek, då?
- Ja, maximum en 15-16 barn, genomsnittet en 6-7. Och då vill jag understryka, att ingen minskning i nativiteten kan märkas. Snarare motsatsen! Folket är emellertid i det stora hela ärligt, fast tjurigt i en grad, som man neråt lands inte kan göra sig en föreställning om. Nu vill jag absolut inte med vad jag har sagt åsyfta någon svartmålning. Här finns utmärkta enskilda, och framför allt har vi arbetsstugorna. De barn, som uppfostras där, dom blir nästan utan undantag utmärkta. Dom lär sig svenska, dom lär sig ordentlig matlagning, dom lär sig - vilket är synnerligen viktigt här, som herr Nordström förstår av vad jag berättat - att ta vara på tiden, och under sommarferierna lär dom upp hemmen.
- Arbetsstugorna är alltså bra?
- Arbetsstugorna!! Det är utan ringaste tvekan den största kulturgärning, som gjorts häruppe. Albert Carlgrens bild hänger också i alla dessa stugor, hans namn är heligt här uppe. Nej, man kan påpeka bristerna, som finns här, men man får icke, som många gör, överdriva naturmiljöns faror, den mänskliga miljön, kulturmiljön kan motverka dem. Och jag ska be att få visa, vad som verkligen både kan göras och har gjorts häruppe just i denna hårda natur.
Men först ska vi kanske ta och titta på en stuga, där man har det verkligt svårt.
Vi åkte upp till en ödslig plats, mitt inne i skogen. Där låg på en från granar avskalad sandmo en liten röd stuga med en halvfärdig förstukvist, en vinterladugård och en sommarladugård, båda låga, gråsvarta och lutande. Från den snaggiga gräsplanen såg man över skogarna en by långt borta, annars bara grantoppar och så den blå skogshorisonten i fjärran.
Bild 58. Den fattige jordbrukarens stuga. Pajala. Norrbotten.
Här bodde nu två bröder, i var sin halva av stugan, det vill säga: ene brodern hade bara ett stort kök, den andre ett litet kök och en liten kammare. Båda voro skogs- och jordbruksarbetare. Fönsterbågarna voro tätade med trasor, jord var uppkastad kring husets sockel till skydd mot kölden. Det stora köket hade en väldig öppen spis med inmurad järnspis, vitlimmat tak med stänger att hänga förnödenheter på, vitlimmade väggar, en lucka i golvet ner till källaren. Golvet var målat med gul oljefärg, täckt av några trasmattor och möblerat med en skänk, ett par soffor, ett bord, några stolar och en gungstol. I den satt en likblek gammal gumma, de båda brödernas mor, i köket funnos för övrigt mannen, »svag», hustrun och tre barn.
Bild 59. Interiör från föregående.
I andre lägenheten bodde brodern och hans hustru med ett barn. Han var en duktig karl. Men där var golvet sönderfallet i hål, uppruttet, riskabelt nära nog att gå på. Men där var påfallande snyggt. Ordentliga tapeter, taklampa, mattor, ordentliga möbler, allting putsat och utan anmärkning. Luften var i båda lägenheterna fullt ren.
Ladugården var eländig, stora springor mellan bräderna i väggen.
Undra på, att stämningen var dyster, präglad av dov förtvivlan.
- Vi gruvar för vintern! sade hustrun i den bra lägenheten. Vi begriper inte, hur det ska gå.
Denna stuga hade inte kunnat få statshjälp, och när jag hörde sammanhanget, beslöt jag ögonblicklig inspelning för att ge Sverige en bild av, hur dessa fattiga stackare häruppe hade det.
Inspelningen ordnades så, att doktorn skötte frågorna och - nu kom det! Dessa människor voro just precis finsktalande, den präktige brodern skulle tjänstgöra som intervjuobjekt, men han måste ha tolk, och vad visade sig, jo, den medföljande kommunalmannen talade finska flytande. Där har man hela situationen i dessa gränstrakter. Han blev nu tolk, och samtalet i mikrofonen fick följande form. Doktorn började:
- Vi har här en man, som bor i en by utanför Pajala. Han har en dålig gård och vill ha den förbättrad, men det har vissa svårigheter att få det gjort. Han är finsktalande, så därför måste vi använda tolk, och jag vänder mig nu till tolken och ber honom fråga litet grand, varför han har svårigheter att få sin gård reparerad. Vill ni vara snäll och först fråga honom litet om hans förhållanden. Vi kan börja med inkomsterna. Vad har han för inkomster?
- Han är lantbrevbärare och förtjänar på det 380 kronor om året.
- Har han några fler inkomster än det?
- I skogsavverkningar har han förtjänat 350 kronor.
- Och så hur han väl litet jordbruk, det tjänar han kanske också litet på?
- Han har sålt jordbruksprodukter för 50 kronor.
Det gör alltså tillsammans 780 kronor. Nå, har han några skulder?
- 1.800 kronor.
- Nå, men räntan på det, vad kan han beräkna den till?
- 50 kronor om året.
- Och nu vill han ha en ny bostad. Kan herr Rova fråga honom om anledningen till det?
- Den gamla är genomrutten och kall.
- Hur pass varmt kan det bli inomhus?
- På kvällen är det ända upp till 30-35 grader ute. Då kan det vara 6-7 grader inne på morgonen. Detta gäller alltså nu den kallare tiden.
- Jag förstår det. Kanske han vill beskriva bostaden ännu litet närmare. Hur är det med trossbotten, finns det sådan?
- Det finns ingen grund och inga trossbottnar.
- Utan byggnaden ligger alltså direkt på jorden?
- Ja, det är alldeles så, den ligger på marken.
- Be honom i samband härmed beskriva ladugården litet närmare. Hur är den beskaffad?
- Ladugården är gammal och genomrutten.
- Hur går det då för kreaturen att klara sig över den kalla årstiden?
När det är kallast, det vill säga morgon och kväll, kan dom ändå klara sig genom den gemensamma kroppsvärmen, dom tränger ihop sig. Och så skottas det upp snö runtom väggarna utantill.
- Vi vill vidare höra litet närmare om svårigheterna för honom att få bostadsbygget i gång. Vilka är dom?
- Han kan inte få statligt bostadsförbättringsbidrag, därför att han är delägare i ett stärbhus.
- Varför kan det inte gå, då?
- Därför att han äger gemensamt med de övriga stärbhusägarna, och dom säljer inte sina andelar åt honom.
- Hur är det med marken, är den skiftad eller oskiftad?
- Hemmanet är oskiftat.
- Det bidrar kanske också till svårigheterna för honom?
- Ja, det bidrar också. Genom att hemmanet är oskiftat kan han inte erhålla egnahemslån.
- Men kan han inte få skiftning utförd i alla fall?
- Han är skuldsatt, så han har inga möjligheter att söka laga skifte.
- Ja, det här fallet, som vi nu har hört, det har många motsvarigheter i denna trakt, men jag vill i alla fall betona särskilt, att den nya statliga förbättringsverksamheten har åstadkommit underverk häruppe. Man kan säga, att det är en fullständig revolution, som utförts. Bostäderna har nu fått ett helt annat utseende än de hade förut. Överallt ser man nybyggda, reparerade och färgglada hus, där det förut bara var gråa, trista och dåliga.
Denne olycklige man körde i skogen åt ett av våra största trävarubolag. Man tycker, att det skulle kunna hjälpa honom. Ett ord, och saken skulle vara ordnad!
Nå! Det var dystra saker, jag sett och hört denna dag. Det kunde väl behövas med något, som lättade upp stämningen, och det kom.
Den utmärkte doktorn körde upp till en gård på en kulle, som reste sig över skogen, denna kulle var förresten det mest fantastiska jag såg på hela resan: en rundad jordbrukskulle, stickande upp ur det mörka skogshavet, som sträckte sig ändlöst åt alla håll. Det såg ut som en värld, som höll på att födas. Och det var det också.
Ty däruppe bodde en man, som helt enkelt blivit en av förgrundsfigurerna i JUF-rörelsen, denna stora rörelse, som syftar till en landsbygdens renässans, och han hade här rest ett monument över vad denna bygd och dess kraft kunde förmå. Han hade med egna händer, bit för bit, byggt ett utmärkt, modernt, stilrent hus, med centralvärme från källaren, med stora präktiga rum, där den gamla stilen omarbetats att täcka moderna tidens behov, med en trädgård, där han odlade gurka och tomater i bänk och hade tjugu äldre, fyrtio yngre svartvinbärsbuskar.
- I 36 meter bänk, sade han, får jag 30 kg. tomater per år. Jag har fått 13 gurkor på en gång på en planta. Jag har fått 250 liter svarta vinbär på buskarna.
- Vart säljer ni? frågade jag.
- Till Kiruna. Där kan man få åtgång för hur mycket bär och tidiga grönsaker som helst.
Det var nya tiden däruppe, Det var skogsfolket, vilket, liksom
denna kulle, trätt ut ur skogen, ut i det fulla solljuset. Och länge
skall jag minnas den kullen som en symbol för det nyaste Sverige.
