Det var med en blandning av nyfikenhet och respekt, som jag, efter en dylik presentation, följande morgon lämnade Luleå och fortsatte upp mot detta framtidsland med dess entusiastiske ledare och dess folk, som tydligen var av hårt och säkert virke. Och det kan jag säga redan här, att hela stämningen däruppe i nordligaste delen av Sverige är en helt annan än i övriga delar av Sverige, resten av Norrland icke undantagen. Det beror på många faktorer. För det första är naturen av en storhet som icke någon annanstans i landet, och luften är av en renhet och höghet, som fyller en med en säregen lätthet. Det förvånade mig icke, att jag bland alla läkarna på resan fann den största entusiasmen just för dessa bygder, övre Norrbotten och Lappland. De, som voro där, trivdes där, de, som varit där, saknade den tiden. Det enda man beklagade sig något över var icke bristen på umgänge, ty dels hade man tillräckligt av det slaget, dels tog arbetet största delen av ens tid och kraft i anspråk. Man förstår det kanske bäst, om jag säger, att en läkare däruppe på tretton månader i tjänsten kört sin bil 3.500 mil. Vad man beklagade sig över var svårigheten att vid förefallande behov få vikarie. Från sjukhusen i städerna gick det inte att få, läkarna där voro överhopade, det var bara att söka få från Stockholm, och vad det betydde, om ledighet av någon anledning behövdes strax, förstår man. Det var långa resor, det blev dyrt, och dessa provinsialläkare hade icke ett stort och förmöget klientel som privatläkarna i Stockholm, vilka anse sig socialt vanärade, om de inte sitta med inkomster som ledande bankdirektörer eller stora industrichefer.
Men alla dessa läkare, tränade och trimmade i en stor och upplyftande natur, ställda som ledare, lärare, vårdare och fostrare för en befolkning av naturbarn, hade allesammans en känsla av socialt och nationellt ansvar, som gav dem en särskild prägel och som därmed även gav undersökningen däruppe en annan prägel än längre söderut. Man fick en känsla av att bevittna utbyggandet av Sverige, av gammal svensk odling, både materiell och andlig, i trakter, där björn och varg och andra vilda djur sedan tidernas morgon regerat nästan ostört men där människan nu äntligen på allvar trädde fram i ljuset ur de skogsdjup, där hon dvalts i sekler som en främling och ett nådehjon. Nu var det hon, som tog detta väldiga naturens rike i besittning.
Som en kulturens nordligaste storfästning låg Luleå, där funkiskvarteren vuxit upp på senaste åtta år som i resten av Sverige och där en spritt ny, jättehög radiomast symboliserade den dagliga och stundliga förmedlingen av Sveriges röst upp till de forna vildmarkerna. Sedan lågo de växande, allt hastigare moderniserade samhällena, förbundna av nya, ypperliga vägar, spridda som ett stjärnmoln av kulturens bastioner och redutter över hela det väldiga, fordom så gott som väglösa och samhällslösa området. Nu voro de gamla kyrkbyarna förvandlade till blomstrande samhällen med asfalterade bilvägar, funkishus i vita rader, stora skolhus och sjukhus, banker, butiker, bensinstationer - som i övriga delar av Sverige. Människorna voro till stor del inflyttade söderifrån, boklådorna skyltade med nyutkomna böcker, konditorierna gåvo inte Stockholms efter, och på trottoarerna flanerade den efter sista modet klädda ungdomen i långa strömmar som på Strandvägen. Bilar susade längs vägarna, elektriska tåg brakade fram över myrarna, stora bussar uppehöllo regelbunden trafik mellan bygderna, och samfärdseln förpestades av samma irritationsmoment som söderut: svärmar av lättviktsmotorcyklar! Kort sagt: den yttre aspekten höll på att allt mer sammanfalla med övriga Sveriges.
Bild 54. Gammelstadens kyrkplats, vid Luleå. Norrborren.
Vad då bebyggelsen angår, karakteriserades den dels av de gamla, stora, rödmålade bondgårdarna, vidare av de nyare egnahems- och småbrukarbostäderna, samma typ som i övriga Sverige, och så av funkishusen, på vissa håll i täta klungor, på andra mera glest.
Men folket och dess liv?
Jag sitter hos den siste läkaren nere i kustlandet, i stadsbältet, i ett samhälle med en sällsynt ståtlig medeltidskyrka. Det är också en sällsynt ståtlig läkare, hög, blek, allvarlig, något av en Pontus Wikner-typ. Och vid hans sida en kommunalman av dessa bygders kraftiga, starkt finskt betonade utseende och dialekt.
- Vad består folket här av för kategorier? är min första fråga.
- Dels hemmansägare och dels småbrukare med extra arbete i industrins tjänst, i form av flottning och skogshygge. Den senare kategorin vill dock helst även kallas hemmansägare.
Deras bostäder?
- Hemmansägarna har i regel det vanliga Västerbottenshuset, småbrukarna kök och kammare.
- Och dom bor, hur?
Bägge kategorierna i köket.
Här var det alltså dominerande.
- Och värmen?
- Man har öppen spis, där en järnspis inmurats. I köket. I övriga rum mycket dåliga eldstäder, kakelugn eller kamin. Härtill kommer, att alla hus sakna frostfri grund.
Alla?
- Ja, alla utan undantag. Med mullbänk. Golven är följaktligen iskalla. Men alla har rent och snyggt, och ohyra förekommer ej. Källarn är en grop under köket. Skafferier saknas totalt, man har skåp i köket. Garderober saknas likaledes totalt, man hänger helgdagskläderna på vinden, dit man klättrar upp på en vanlig stege, arbetskläderna hängs på köksväggen.
Men i om- och nybyggda hus?
- Där införs värmepanna i köken i 50 procent av fallen. Men icke vattenledning, däremot har man börjat med slask.
- Varför inte vattenledning?
- Vattenfrågan är mycket svår i denna trakt. I vissa byar måste man hela vintern bära från älven, från någon sjö eller från vissa brunnar, som ger mera rikligt. Min önskan är, att hela denna ytterst viktiga fråga ägnades mer uppmärksamhet. Det finns en annan hygienisk olägenhet i dessa trakter, som också borde ägnas en allvarlig uppmärksamhet. Det är avträdena. Dom befinner sig i en liten byggnad i samband med lagårdarna och är försummade och iskalla.
- Man vill no int gärna ha dedär inne i husä! insköt här kommunalmannen. Att tänka sig få W. C. på landsbygden, jo, dä ligg no i en micke lång, lång framtid...
- Dock byggs i en by icke långt härifrån ny folkskola med W. C. och det är ett glädjande tidens tecken! insköt doktorn.
- Jo, jo, för all del! Dä en allmän upprickning och många niheter, kolossalt! Många bondgårdar rustas no opp, så de blir som nia. Men folket ä micke förståndigt och micke fastväxta i gamla goda tiders traditioner. I denna kommun har vi den lägsta skatten no i hela länet. Vi har icke lånat, som andra kommuner, utan vi är skuldfria. Så att W. C., jo, jo, i en micke, micke lång framtid... Kanske... Och så är det no int så behagligt...
- Denna fråga, fortsatte doktorn stillsamt, är av den största betydelse ur sanitär synpunkt, i dessa kalla bygder. När det är en minus 30-40 grader ute, kanske snöstorm och så vidare, har folket självklart olustkänslor vid tanken på att pulsa ut i snödrivorna till dessa iskalla, dragiga ställen, där vinden tjuter och snön yr och piskar, och man »spar», vilket lägger grunden till förstoppningar och magsjukdomar. Jag kan ju nämna, att mycket befinner sig här under full förvandling. Så har man till exempel, sedan 1906, då doktor Gustaf Neander här hade en försöksstation för Nationalföreningen mot tuberkulos, fått denna sjukdom väsentligt minskad, sedan han började riva ut de gamla ohygieniska skåpsängarna. Den höjda levnadsstandarden har naturligtvis även spelat en viktig roll, och så kommunikationerna, som man kan säga har betecknat den definitiva brytningen med det gamla. Man kan se det bland annat på möbleringen i husen. De unga köper fabriksmöbler, i de gamla hemmen har man de grovt tillyxade hemgjorda möblerna.
- En egendomlighet här är det rika beståndet av hölador på fälten. Vad beror det på? undrade jag.
Bild 55. Från Kalix-älven vid Över-Kalix. Norrbotten.
- Jo, jo, det kan jag no förklara! sade kommunalmannen. En större bonde har i regel ett trettiotal lador, och det beror på, att här har man så kort tid för skörden, så man hinner int köra hem höet, då bigger man lador på marken.
- Vad som saknas i dessa bygder, sade doktorn, är blommor, överhuvud prydnadsväxter att öka gårdarnas hemtrevnad med. I vissa byar har man gjort en liten början, men i stort sett finns ingenting. Här borde skolorna ingripa! Så att ödsligheten övervinns!
Detta var upptakten till vad som nu komma skulle. Nu lämnade vi nämligen kusten för att i tre veckor susa upp genom djupa, doftande skogar, i vida, soliga, forsglittrande, älvspeglade dalgångar, över bruna myrar, snötäckta bergkammar, där dvärgbjörken kröp och fjällemlarna kilade, pepo, gnisslade och fräste, längs väldiga fjällsjöar, ner igen mot sydligare bygder med brusande lindar, ekar, kastanjer, gulnande skördefält och lysande blommor, med andra ord: upp genom finn- och lappmarker, ner längs västra Norrland till Mellan-Sveriges slätter, sjöar och bäckar.
Så sitter jag uppe i den kanske stoltaste ådal, Sverige äger, i Kalixälven. Här verkar inte Sverige, här verkar Asien, Sibirien. Båtarna i älven ha en främmande, pirogartad form, fast nu ha de fått aktersnurra, ur skogen stiger rök rätt upp som från svedjande eller från lägereldar, folket går i pjäxor, har finnpuoko i bältet och företer en blandad rastyp. Det är en rik bebyggelse, mycket större förefaller det mig än i Tornedalen och mycket bättre hållen, och här är jag nu inne i de stora röda, av vita knutar lysande skolhemmens och arbetsstugornas område.
Doktorn, en livlig, brinnande själ, sitt distrikts gode ande och energiske talesman, säger:
- Här har vi nu, herr Nordström, det rena skogsfolket. Ingen lever i denna kommun på jordbruk mer än en. Utan på skogs- och flottningsarbete. Fem månar om året.
- Och de övriga sju månarna?
- Gör dom ingenting! Hästarna släpps på skogen, och där går dom fritt och betar. Ibland kan man få hämta igen dom långt ifrån andra socknar.
- Då har man naturligtvis också korna på skogen?
- Tacka för det.
- Vad lever man på? Utom skogs- och flottningsarbete? Eller ger det nog?
- Nog?! Dom är helt enkelt skamligt underbetalda för sitt tunga arbete. Det är hela sanningen. Men jag vill tillägga, att så är dom till på köpet oföretagsamma och synnerligen dåliga hushållare. Aldrig att det skulle falla dom in att ta vara på rester av vad det vara må. Det får förfaras! Och fastän alla vattendrag är fulla av fisk, skulle det aldrig falla dem in att fiska. Vill jag och min familj ha fisk, ja, då är det att ta nerifrån kusten. Vad dom lever på?! Det vanliga är, att dom får en ko till skänks av kommunen. Så har dom sitt hus, denna ko - men inte gris! Grisar, det känner man inte till häroppe. Det har man bara hört talas om. Men salt fläsk, det känner man till. Ja, och så en liten jordlapp med potatis och med havre, men den skärs grön till kofoder. Det är, vad dom lever på.
- Och deras kosthåll?
- Ja, mest lever dom på välling och risgrynsgröt, men att observera är, att den är halvkokt, det vill säga grynen inte genomkokta, vidare pannkakor, långmjölk, fil som dom säger, med tunnbröd ibrutet, det är huvudrätten, tidvis kött, mest av ren och blåkalv, det vill säga nyfödd kalv. Att ge kalvar mjölk och föda upp dem, det har man aldrig hört talas om häroppe. Dan, sen kalven fötts, slaktas han. Så äter dom massor av potatis, salt strömming, torkad sik, den torkas i köket. Men man får samtidigt säga det, att matsedeln på sistone börjat bli lite mer varierad, vilket helt enkelt beror på, att karlarna i skogen fått kocklag, kooperativa kocklag, som bolagen måst ordna, med kvinnliga kockar, och det gör, att dom kommer hem med större pretentioner och på det viset har det blivit bättre. A propos kooperativa, så har för övrigt förhållandena här totalt förändrats, sen vi fått hit konsumbutiker. Allting: standarden på varorna, tillförseln, priserna har förvandlats. Förr, om man ville ha en viss vara i privatbutikerna, så svarades det: det är slut! Nå, ta hem, då! Nej, det passade inte. Nu har vi allt, färskt, rent, snyggt, och vad man vill ha tas hem, och till vida billigare pris än förr. Vad det betyder i bygder som dessa, där man har så långt till städerna, det förstår vem som helst. Ja, det moderniseras över hela linjen. Ta mödrarna häruppe, till exempel, de yngre vill säga. Jag försäkrar, dom följer med minst lika intensivt som söderut, barnen sköts fullt rationellt, dom får apelsiner etc. Så finns det ju fortsättningsskola och...
Tjänarfrågan, då?
Tjänarfrågan! Hopplös! Inte ens från rena, rama skogsbygden går det att få tjänstfolk. Var och en får klara sig själv.
- Unga flickorna, då?
- Går hemma och gör ingenting.
- Får man inget tjänstfolk?
- Jo, finskor! Naturligtvis. Det är enda utvägen.
- Nå, förbättringsbidragen, behövs dom? Och har dom använts i större utsträckning?
- Jo, det vill jag lova, både att dom behövs, att vi fått och att dom använts. Jag har ett distrikt, som är ungefär så stort som hela Blekinge, med 8.200 invånare och 1.200 skolbarn. Nativiteten ligger uppe i 28 pro mille. Bostäderna är dåliga, jag kommer till det sen. Men redan 1931 låg kommunen inne med 500 ansökningar, 1934 var antalet 300, och 1937 var det 327. Nå! Till och med 1937 har vi fått bidrag till 197 bostäder, och nu är 169 förbättringar klara. Totalkostnaden har gått till 512.000 kronor, staten har bidragit med 260.000 och kommunen med 25.000. Nu har vi fått bidrag till ytterligare 100 förbättringar, och jag vill säga, att vi är glada. Ja, bostäderna! Huvudfelet är, att dom är för små, för dåligt byggda och följaktligen för kalla. Därför är också tbc och reumatism i fullt flor i dessa bygder, men nu ska det bli bättring. Nu får vi skafferier, garderober, värmeledning. Och med det kommer i sinom tid att följa ökat intresse för trevnad. Blommor o. s. v. Man har redan lite blommor inne, i gamla saltströmmingsburkar.
Är det något särskilt doktorn skulle vilja ha fram som önskemål?
Som önskemål! Jo, det vill jag lova. Ytterdörrarna! Ytterdörrarna!
Hur så?
Jo, det är för galet! Ytterdörrarna stängs aldrig. Inte ens om det är 40 grader kallt ute. Hela kvällen står en lykta och brinner innanför farstudörrn, ända tills dagens arbete är slut.
- Varför?
- Det är en gammal tradition, att det är ogästvänligt att ha ytterdörrarna stängda. Därför stänger man heller aldrig dörrarna, då man lämnar huset.
Kan något bättre måla de rester av ett arkadiskt tillstånd, som ännu prägla dessa bygder?
Hur såg det sedan ut i stugorna? Vi tittade in i ett par av dem. I den första var det burget folk. Och följaktligen värmeledning och elektrisk kokplatta. Och soffor och soffor, så lägenheten liknade ett möbelmagasin. I den andra bodde fattiga människor, hustrun var från urskogen. De hade fått förbättringsbidrag. Familjen bestod av föräldrar och fyra barn, mannen var diversearbetare. Två rum och kök, värmepanna i spisen, som eldades med ved och - koks. Ända häruppe. Ja, veden är dyr! Man har ej råd att köpa. Det verkar faktiskt otroligt.
Här fick jag så en oväntad bild av dessa människors utträde ur skogen och hur det verkade på dem.
- Ja, sa hustrun, tänk, hemma, där låg det så tjockt med ved i skogen, så det var bara att elda. Så man blev nästan förvånad härnere i bygden, då man är tvungen köpa varje kvist!
För södra Sverige är denna »bygd» rena vildmarken. För henne var den rena kultursamhället med alla dess invecklade problem! Allting är verkligen relativt här i världen.
- Men tänk, så vi hadde't, innan vi fick förbättringsbidraget.
Öppna spisen här i köket, som inte värmde nå och tog opp mer än halva
utrymmet, en kunde knappt skura golvet. Och kammarn, ja, så liten som
aldrig det. Och så tog han till då och byggde om och reprera på
sommarn, utom farstun, som han int hann få färdig. Men allt det
andra, och så hann vi komma in här i nystuga, just som höststormarna
börja. Och, ja, jag minns, vi va så gla, så första natten kunde vi
int ens sova!
