Man kan inte gärna tänka sig en mer monumental och karakteristisk infart till en landsdel än stora kustlandsvägen vid Älvkarleö och vid Skutskärsverken med utblicken mot Bottenhavet. I det imponerande kraftverket, i de skyhöga, rökbolmande fabriksskorstenarna och i den vida utblicken mot havet, där de trä- och massalastade fartygen stäva fram, har man som en Det nya Sveriges fanfar. Man känner, att man åker in i något, som skiljer sig från andra, sydligare delar av landet, och man fylls ögonblickligen av intrycket, att här är det icke jordbruket, som dominerar och överskuggar människorna, utan industrin.
Men hur och med vilket resultat för folket? Det var den stora frågan, och på den skulle nu bostäderna ge svar.
Ödet har fogat det så, att just vid ingången till detta nya Sverige ligger ett av de allra största industrisamhällena i hela landet, ett mönstersamhälle, och dit gick nu färden närmast. Detta samhälle, som sedan 1860-talet uppvuxit kring en världsberömd industri, vars mörka fabrikslängor och massor av sotiga skorstenar resa sig ur ett idylliskt, björksirat landskap, och som nu är landets största köping, räknar inom själva samhället 14.000 invånare men, enligt uppgift, om alla kringboende, som mer eller mindre äro förbundna med köpingen, tillräknas, uppåt 18.000 människor, det vill säga lika många som i en medelstor svensk industri- eller handelsstad. Man imponeras på vägen dit av bebyggelsens utsträckning i form av nya »villor» längs den permanentade landsvägen, det är en till synes ändlös rad av nya, ljusmålade hus, olikt allt annat i Sverige, inte minst därför att husen förefalla placerade mitt i vildmarken, under skyhöga tallar, bland upprivna, snoende trädrötter, mitt i grusbackar och bland bråte och vindfällen. Det verkar Amerika, nybyggarland. Men sedan, när man åker ner i samhället, med dess breda asfaltgator, dess långa, lummiga boulevarder, där gamla välvårdade träd ge skugga, med dess öppna platser, dess moderna villakvarter, dess parker, dess sportområden, då häpnar man. Det är som ett välfärdssamhälle i England eller Frankrike, icke minst tack vare de gamla praktfulla lövtraden.
Nå! Jag sitter hos läkaren. Han sitter framför mig på bordshörnet i sin långa vita rock.
- I detta samhälle, säger han, har man helt enkelt hela det moderna Sverige som i ett koncentrat.
- Är det så utmärkt som man säger? En resa som denna gör en ganska skeptisk.
- Tja! Det är både mycket bra och mycket dåligt.
- Jag var här för åtta år sen, och utvecklingen tycks ha varit oerhörd. Jag har det intrycket, att det är två alldeles skilda världar här, en gammal, stagnerad, en ny, komplett formlös. Som nu möts.
- Det är riktigt. Samhället befinner sig, liksom hela landet, i en utpräglad transformationsperiod. Vad som karakteriserar det är tre saker och slitningarna mellan tre huvudintressen, först och främst: industriledningens, i andra rummet: köpingens, genom dess kommunala organ, och i tredje rummet: den kringliggande bygdens, representerad i dess befolkning, som är anställd i industrin. Ser man nu bostadsfrågan här ur dessa huvudsynpunkter, så kan man konstatera, att industriledningens intresse koncentrerar sig på att bibehålla kontroll över sina egna gamla bostäder i samhällets centrum, och detta intresse sammanfaller med arbetarnas, därför att dom vill ha tillgång till dessa bostäder på grund av deras billighet, enligt avtal. Hyran är nämligen bara cirka 20 kronor per månad för ett rum och kök.
Bild 34. Samhälle, Gästrikland.
Så kommer köpingens intresse. Det skär sig med dessa båda intressen därför, att så länge centrum på det sättet behärskas av industriledningen, så kan ingen omplanering av det ur alla möjliga synpunkter otillfredsställande centrum eller citypartiet äga rum.
Detta sakernas tillstånd har nu framkallat två fenomen. Dels en HSB-bebyggelse av mångfamiljshus inom samhället, dels hela den egnahemsbebyggelse utom samhället, som herr Nordström lade märke till på vägen hit. Ty denna bebyggelse måste ske ute i periferin, längs de stora utfarts vägarna eller, vilket kanske är bättre att säga, längs de stora infartsvägarna till samhället, och så berör det kringliggande bygd. Och vad är nu kärnan i hela detta tillstånd? Jo, det innebär i praktiken, att industrins gamla säkra arbetarstam får stanna fredad även vid lågkonjunktur, skyddade såsom bolagets hyresgäster, medan alla i periferin vid lågkonjunktur i första hand kastas ut i arbetslösbet, och som just dessa genom skuldsättning för de hus de måste bygga har sämre ekonomi, träffar hela den stelnade organisationen av bebyggelsen, alltså i sista hand hela den föråldrade citybildningen, just denna stora grupp av dem som ha arbete och bostäder här.
Problemet ur bostadssynpunkt och därmed ur allmän-social, ja, man kan säga allmän-ekonomisk synpunkt är med andra ord i detta samhälle främst cityfrågan. Kring det problemet grupperar sig alla andra. Och det problemets lösning är, som herr Nordström ser, fastlåst. Det är ställningen här. Och därför svarade jag på herr Nordströms fråga, att här är inte så utmärkt som det utmålas.
Vad nu bebyggelsen, den nya vill säga, angår, så är att märka, att den senaste, alltjämt pågående högkonjunkturen fört fram en mycket stark egnahemsrörelse. Man bygger snyggt. Och bra. Och det är inte ett tunt yttre skal som förr, utan det byggs ordentligt från grunden...
Här hade jag förmånen att få två läkare till ciceroner, och just då vi hunnit så långt i diskussionen, inträdde läkaren numro två genom dörren. Han hade landsbygden på sin lott.
- Min livligaste åstundan, sade han, vet herr Nordström, vad det är? Jo, att helt enkelt få bränna upp alla gamla omöjliga hus. Och här är för dj-t! Det är hela den enkla sanningen!
Vilket han konfirmerade med ett knytnävsslag i bordet.
- Och det är inte bara här. Utan i hela landet. Fast folk inte vill se sanningen i ansiktet, och tidningarna tiger. Allt som betyder något, förtigs ju i Sverige av i dag.
- Men förbättrar man inte, även här, på landsbygden?
- Jo. För all del! Man förbättrar och förbättrar. Värmeledning införs i alla moderna egnahem.
- Har man värmeslinga?
- Nej. Den räcker inte till i detta klimat. Här är för kallt. Den är bra i södra Sverige. Man har värmepanna, eldad med koks. Vatten tar man från brunn med hydrofor. Vidare har man ofta duschrum, även badrum, i trakter närmast samhällena. Och slask söker man ordna. Grunden är bra i alla hus, som byggts på senaste femton år. I hus äldre än så har man inga biutrymmen. Inga som helst.
- Inte skafferi? Inte garderob?
- Ab-so-lut ingenting. Herre Gud, va ska man begära av bönderna, då de äldre arbetarbostäderna här i samhället varken har förstuga, skafferi eller garderob?!! Och vad gör man nu på landsbygden här omkring? Jo, genom den fenomenalt ökade folkmängden här i samhället och de omöjliga bostadsförhållandena har bönderna gjort om sina sommarstugor till hyreshus, vinterbonade - heter det åtminstone - som hyrs ut till arbetare här.
Han lyfte båda händerna över huvudet, rev sig sen i håret, tog sig om pannan:
- Här är en enda röra! Det är alltsammans. Och vad är det värsta av allt? Som vi läkare ser och förfasas över, men som industrin saknar förutsättningar att fatta, att ens se. Jo, det är rasförsämringen, som vi har över oss som ett spöke. Och vad blir följden? Understödstagarandans fenomenala tillväxt. Jag säger er, herr Nordström: det är inte tbc eller åderförkalkning, som är värsta folksjukdomen i Sverige, utan understödstagarandan!
- Kan man här, då herrarna talar om rasförsämringen, konstatera något samband mellan psykiskt defekta eller debila och dåliga bostäder?
- Om!! Men det värsta är dock den mentalitet, som tar sig uttryck som till evempel dessa. I regel uthyr alla egnahemmare övre botten men endast till familjer utan barn, och man kan säga, att det nästan är underförstått i hyreskontraktet, att hvresgäst icke heller tillåtes att få barn. Detta har medfört sådana komplikationer som följande. En sådan familj hade ett barn, och man vågade inte ta med barnet uppför trappan, av fruktan att barnet skulle säga ett ord, då man passerade värdens dörr. Man föredrog att utifrån klättra upp till sin lägenhet på en stege. Eller ett annat fall. En kvinna i en dylik läegenhet väntade barn. Då blev hon körd ur lägenheten. Man höll kontroll inom arbetarkretsar över dem, som icke stoppade barnafödandet.
- Vad menas med detta? Det låter ju fullkomligt fantastiskt.
- Ja, säg det! Men vad värre är vart ska det leda? Var skall det till sist sluta?
Det var efter allt detta inte precis någon vidare frejdlig bostadsundersökare, som tillsammans med de båda läkarna vandrade ut till bilen för en snabbvisitation av idealsamhällets bostäder. Och vad jag till en början fick se var inte heller ägnat att höja stämningen. Det var de gamla arbetarbostäderna. Låga, mörka, olustiga rum. Förfallet. Verkade rena sydsvenska statbostäder. I sin instängdhet. Fast folkets renlighet gjorde det icke så beklämmande.
En ung pigg arbetarrepresentant och en äldre arbetare hade tillstött.
- Vi söker få bort, vad vi kan av det här gamla! sade de.
Men så kom den stora överraskningen. Vi hade först passerat en rad egnahem, de flesta stängda, dagen var vacker, de, som bodde där, ute och solade sig eller på kafferep. Dessa egnahem voro på håret lika dem jag tidigare sett, söderut.
Men så kom det. Ett kvarter av HSB-hus. Precis som på Norr Mälarstrand i Stockholm eller på Kungsklippan eller på Gärdet. Samma verandor, samma gulvita rappning, samma stora, luftiga fönster, samma citrongula markiser. Det gav ett intryck av fest mitt i den gamla sjaskiga bebyggelsen.
Vi marscherade upp i en arbetarlägenhet. Hall, till höger om den ett kök, så ett matrum, och så över hallens förlängning in i ett vardagsrum, finrummets arvtagare. I köket rostfritt stål, elektrisk spis, varmt och kallt vatten, kylskåp. Vidare: centralvärme, badrum, W. C. I förstugan det stora undret tidens största bostadsmodegud som börjat visa sig som så många andra vara en falsk gud: sopnerkast.
Vad jag tidigare sagt om arbetarklassens förborgerligande och om arbetardöttrarnas ställning som forna tiders borgardöttrar här hade jag det alltsammans i en enda bild. Där sutto de unga damerna. Där var pianinot. Där var bokhyllan. Där var kaffebrickan. Här hade jag verkligen det aktuella Sverige i ett koncentrat som doktorn sagt. Och fransmännen ha rätt:
»Plus ça change, et plus c'est la même chose!»
- Vad kostar denna lägenhet i hyra?
- Den går på 880 kronor.
- Tack vare detta faktum sade nu läkarn ha dessa HSB-hus på ett par år öppnat ögonen hos folk för en bättre bostadsstandards värde, innebörd och ekonomiska överkomlighet.
- Och om författarn vill se vad byggnadsverksamheten här i samhället representerar så har jag slagit ner några siffror! Var så god! sade den pigge arbetarpojken och stack några papperslappar i min hand.
Och med dessa viftade jag farväl till ciceronerna och
idealsamhället.
