Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Shakespeare och hans kommentatorer, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
aldrig gjort som t. ex. den Komantiska skolan i
Frankrike, nemligen målat dessa grymheter för deras
egen skull, för att kittla halfdomnade nerver,
på samma sätt som de retas genom åskådandet af en
afrättning. Nej, hos honom har det aldrig varit annat
än ett medel för det stora målet, hvartill han alltid
syftar, nemligen framläggandet af Guds omutliga
rättvisa i verldens styrelse, och då äro dessa
blodiga dåd, när de ej nödvändigt måste framställas
för sanningen i målningen af mensklig ondska,
intet annat än brottets oundvikliga följder, och de
krossade offren upptaga ej mera vår uppmärksamhet än
nödigt är, för att se den eviga rätt-färdigheten på
sin segervagn rulla fram i oemotståndligt majestät
öfver en syndfull mensklighet. Äfven här måste man
skänka honom sin beundran, att han icke, förledd af
lockelsen, låtit mera af denna blodiga ande komma
sig till last, än hvad nu är fallet.
Till smaklösheterna räknas äfven hans fel mot tid
och kostym. Men äfven detta beträffar, såsom vi
redan en gång haft tillfälle att anmärka, endast
utanverken af hans skildringar, och de tränga aldrig
in i sakens väsende. Shakespeare har dock aldrig lånat
åt andra tider och orter sin tids och sitt lands inre
andliga drag, såvida de icke haft något med hvarandra
gemensamt; aldrig har han, såsom t. ex. Fransmännen,
af den antika verldens hjeltar gjort krigare och
statsmän från sitt eget tidehvarf, utan han har alltid
troget sökt tränga in uti och framställa den inre
karakte-ren hos den tid, han velat måla, när han icke
som i Hamlet alldeles öfvergaf den bestämda historiska
ståndpunkten och af fabeln tog sig anledning att
måla menniskan i allmänhet, sådan som hon i hvarje
öfverförfinad tid uppträder med ett öfvermått af
intelligens i förening med en kraftlös karakter.
Slutligen har man också klagat öfver de metaforiska
bilderna hos Shakespeare, d. v. s. öfver det,
som i den objektiva, ointresserade, opartiska
framställningen af handling och karakter alltid är
och förblir skaldens allra egnaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
