Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orlando Furioso, öfversatt af C. Kullberg. Lustspel, öfversatta af C. W. A. Strandberg - Singoalla af V. Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunna för oss innebära en eröfring. Ty för språkets formella uppöfning
behöfves icke numera en sådan skola, och vi äro ännu för fattiga att
hafva råd att lägga oss till en universal-literatur likasom Tyskarne.
Hvar och en måste medgifva, att det finnes literaturer och vittra alster,
hvilka för sitt land och för sin tid ega den högsta utveckling och den
upphöjdaste betydelse, ehuru de äro mera alster af reflexion och föresats i
förening med lysande formell förmåga än af äkta poetisk ingifvelse.
Frågan är: eger ett lands literatur någon vinst deraf, att sådana författare, —
de må också vara af kännare aldrig så högt beundrade och ega aldrig så
stort ensidigt värde som länkar i kedjan af en literär utveckling —
införlifvas med ett annat lands vitterhet, helst då denna erkändt lider i många
fall just af en sådan romansk, eller närmare, italiensk benägenhet till
“idealmålning“ i granna och glödande färger utan rot i det nationella
lifvet och utan motsvarighet i den fosterländska naturen? Just på detta sista
vilja vi härvidlag lägga för vår del allra största vigt. Har vår vitterhet haft
uppbyggelse t. ex. af en sådan öfversättning som af Camoëns “Lusiader“
eller af Boccaccios “Decamerone“, oafsedt den sistnämndes afgjordt
förderfbringande inflytande på en läsarekrets, som ej förstår att skilja mellan
sak och form?
Äro vi för stränga? Må så vara. Vår beundran och högaktning för
Carl Kullbergs talang är så stor, att hvad vi här sagt närmast är ett
beklagandets uttryck från vår sida deröfver, att en sådan förmåga skall —
om icke förspilla, dock uteslutande använda sina krafter på företag, hvilka,
huru aktningsvärda de än i sig äro, likväl till följe af sin beskaffenhet icke
kunna annat än frambringa mera eller mindre döda kapital för en
literatur, hvilken behöfver all den näring och must, hon kan få, för att bära
en gröda, som kan sägas vara “öfver medelmåttan“. I detta fall har
Strandberg utan gensägelse ledts af en säkrare instinkt och en tidsenligare
smak. Derföre hafva ock alla hans öfversättningar, oafsedt deras stora
formella mästerskap, redan genom sjelfva valet varit verkliga
eröfringar för vår literatur, för hvilka hon alltid skall blifva honom tacksam, —
och dervid i icke ringa mån för den verkliga tjenst, han med dessa
dramatinka öfverflyttningar gjort vår eljest magra dramatiska vitterhet.
C. R. N.
Dimmor. Fantasier och historier af Victor Rydberg. I. Singoalla.
Den bekante och omtyckte författaren till “Den siste Athenaren“
tyckes nu efter theologiska strider och genialiska forskningar i
“Medeltidens Magi“ hafva återvändt till sin första kärlek, till prosadikten, och
ämnar, såsom man af hans företal till denna berättelse erfar, skänka
allmänheten en följd af sådana, ifall denna lyckas finna behag som
“pröfvosten, ty läser någon den till slut, kunna andra väl uthärda de öfriga“.
Vi våga tryggt försäkra, att författarens blygsamma tvekan att sända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
