Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orlando Furioso, öfversatt af C. Kullberg. Lustspel, öfversatta af C. W. A. Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
nästan som en ny och högst aktningsvärd
bekantskap. Samma säkerhet och förträfflighet utmärker
äfven behandlingen af de båda öfriga lustspelen,
"Familjen Poisson" och "Amors genistreck".
Att ingå i en detaljerad undersökning af Kullbergs
sätt att lösa sin stora uppgift kan icke falla oss
in. Vid ett hastigt ströftåg genom de fjorton utgifna
sångerna eröfrar öfversätraren vår obegränsade
beundran först och lifligast genom sin makalösa
versifikatoriska talang, men sedan, när vi blifvit
förtrogna med och vana vid den - skola vi erkänna
det? - förnämligast genom sin ihärdighet, hvilken
i sanning saknar sin like. Det kan icke fördöljas,
att en öfversättning af Ariosto liksom af Tasso och
i allmänhet af söderns stora moderna episka dikter
blir tröttande - och hvarigenom? Genom formen,
som dock på originalspråket utgör deras förnämsta
styrka. Och hvadan kommer detta ? Det kominer af
omöjligheten för vår stränga och afmätta poetiska form
att återgifva Italienskans lättflytande, ogenerade
och af strängare metriska lagar obundna vers, hvilken
tillåter sjelfva ottave rime att antaga karakteren
af den enklaste samtalsform. Det var på erkännandet
af denna egna frihet och sträfvandet att göra vårt
språk mäktigt af samma formella obundenhet, som ett
föregående försök att försvenska "Orlando furioso"
strandade. Kullbergs om-bildning är lyckad, så vidt
som detta är möjligt på Svenska, och om vår anmärkning
angående den, isynnerhet för en längre episk dikt
ofördelaktiga enformigheten är berättigad, bevisar
det blott sanningen af Malmströms ord i minnestalet
öfver Atterbom om olämpligheten för vårt språk af en
sådan form som ottave rime. Detta om formen. Fästa
vi oss derefter vid den öfversatta diktens innehåll,
så vore man vid blicken på en slik öfversättning
nästan frestad att med Italienaren utropa: a che
buono? Vi förneka ingalunda de poetiska skönheterna
i en dikt sådan som Ariostos, hvilka på grundspråket
smeka och tjusa som Italiens musik eller som den med
Ariostos poesi beslägtade Ferrara-skolans fantastiska
färgprakt, och han har alltid förefallit oss ega det
påtagligaste syskontycke med denna skolas förnämsta
mästare, den sällsamme, romantiske sagoberättaren i
färger, Dosso Dossi. Men med all beundran för hans
fina ironi och glädtiga lynne ? hans glödande färger
och outtömliga fantasirikedom, kan den opartiska
eftertanken dock icke hjelpa, att den mången gång
jägtas trött af hans fantasteri, att den saknar
bestämdt lif i hans gestalter, att dikten liknar en
krans af perlor, den ena mera bländande än den andra,
men utan inre sammanhang med hvarandra, att slutligen
det hela, liksom öfverhnfvud den Italienska epiken, är
en konstprodukt af en finbildad hofman eller lärd, som
med Italien och dess folk och lif har föga eller intet
att skaffa. Om så är, må det väl ej anses alltför
tilltagset att fråga, hvilken egentliga vinsten för
vår literatur kan blifva deraf, att sådana verk till
oss öfver-flyttas, hvilka icke genom sin egenskap af
sannt nationella och derföre verkligt poetiska, ur
bestämd folkgrund af inre kraft framsprungna, dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
