Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några ord om humorns betydelse, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elementet, men kastat löjet öfverbord. Om sålunda
den subjektiva humorn med sitt följe af sentimental
poesi och dyster blick på lifvet synes vara ett
karakteristiskt tecken för en stor del af den nyss
förflutna tidens poetiska produktion, så är det
naturligt, att vi söka efter orsaken till ett sådant
den personliga stämningens och det enskilda jagets
öfverhandtagande inom poesien, och vi hänvisas då
i praktiskt hänseende till franska revolutionen,
som gaf första väckelsen till den törst efter
obegränsad personlig frihet, hvilken utmärker vår
tid liksom alla öfvergångstider, och i theoretiskt
hänseende till den filosofi, som föregick och till
en del framkallade revolutionen, och som sedermera
utvecklade sig i fullkomlig följdriktighet från den
gifna utgångspunkten samt i trogen öfverensstämmelse
med tidens ande. Då denna filosofi är moder till den
moderna esthetiken och kraftigt inverkat på poesi
och konst, erbjuder det ett särskildt intresse att i
största korthet skärskåda, hvad inflytande hon haft
på den esthetiska verksamheten.
Såsom bekant, härstammar den nyare filosofien från
Cartesius, hvilken såsom utgångspunkt för allt
menskligt tänkande satte tviflet, dock icke för att
stanna dervid, utan för att derifrån på den enda,
sanna och rätta vägen, nemligen den samvetsgranna
pröfningens och den stränga bevisningens väg, gå
att söka svar på menniskoandens vigtigaste frågor:
hvad är Gud, och huru kan den mig omgifvande verlden
ur honom förklaras? Under den för-slappningstid,
som föregick den franska revolutionen, hade man dock
stannat å ena sidan i blind tro utan förståndets
pröfning (dogmatism), å den andra i kallt tvifvel utan
något bestämdt mål (skepticism). Då kom Kant med sin
kritiska filosofi och företog sig att undersöka vår
kunskapsförmåga eller tillse, huru vi erhålla kunskap,
samt kom till det resultat, att mitt förstånd är
ett och tingen ett annat, som jag aldrig fullkomligt
kommer under fund med, samt att jag aldrig kan från
tankens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
