Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några ord om humorns betydelse, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Shakespeares “smiling in grief“ af konstfilosoferna anses
såsom de bästa symboler för humorn. Till följe af
den idealistiska karakter, vi nyss anmärkt hos
humorn, är det naturligt, att den förnämligast
tillhör kristendomen, med hvilken först en sann
världsåskådning framkommit i motsats mot de gamles
mer eller mindre på den sinliga verkligheten riktade
håg. Dock spårar man hos Aristophanes, Grekernas
störste komiker, bestämda ansatser till humor, och
den är hos en annan person alldeles omisskänlig,
nemligen hos Sokrates; men också kan han betraktas
som en förelöpare till kristendomen i allmänhet,
liksom han i en af Platons dialoger, Symposion eller
gästabudet, der han fått sin plats mellan tragikern
Agathon och komikern Aristophanes, kan betraktas som
den yppersta bild af humorn sjelf.
Gäller det nu om humorn, att den egentligen
tillhör kristendomen, emedan den behöfver en högre
verldsåskådning för att kunna uppstå, så är det
äfven naturligt, att den helst framstår hos sådana
folk och individer, hvilka med djup och allvar i
karakteren förena anlag för spekulation öfver det,
som till det öfversinliga hörer. Qvickhet och satir,
i hvilka alltid ligger något förståndsmessigt, finner
man åter hos sådana folk och individer, hvilka genom
naturanlag äro mera riktade på det yttre, praktiska,
än med sin tanke vända inåt för undersökning af
det menskliga hjertats och den tänkande andens
väsende. Men satiren är ofta bitter och hånfull. Den
sanna humoristen åter hånler icke, utan han älskar
den verld, som han beler. Under det han skrattar åt
allt det förvända här i verlden, behåller han dock
aktningen för det anlag till ett idealt och högt,
hvilket liksom blifvit förskrufvadt i den sinliga
formen, och derför fröjdar oss just i sjelfva det
förvridna anblicken af den menskliga naturens adel,
som dock, oaktadt alla hinder för dess utveckling,
är oförstörbar. Det är med henne inför humoristens
öga som med en förkrymt björk, sådan som vi ofta
se henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
