Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några ord om humorns betydelse, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svagheter af eri mera enskild art och råkar ej i
kollisioner af mera genomgripande beskaffenhet. Humorn
åter framställer alltid en svaghet, som är
eller kan utgöra bilden för hela menniskoslägtets
inskränkning och brist inför det gudomliga, och dess
sammanstötningar i lifvet äro af den art, att de i
allvar närma sig den tragiska kollisionen. Man vet,
att i tragedien går den tragiske personen under
såsom ett försoningsoffer åt det rätta för den
ensidighet i karakteren, som bragt honom i harnesk
mot försynen; deremot qvarstår den komiske personen
i orubbadt lugn, äfven sedan knuten är löst och hans
förvändhet blifvit lagd i dagen. Der går försoningen
för sig — icke inom hans eget bröst, ty der behöfves
ingen sådan, då han sjelf icke är medvetande om
omotsvarigheten mellan det mål, han föresatt sig,
och de krafter, med hvilka han sträfvar att nå det,
— utan den försiggår inom åskådarens bröst, och
tecknet till försoningens fullbordan är det skratt,
med hvilket vi helsa den komiske personen, sedan
hans nakenhet blifvit afslöjad. Skilnaden härvid
med den humoristiska personligheten ligger deri,
att denne, emedan motsägelsen hos honom lika litet
som hos den komiska figuren är sjelfförvållad, icke
behöfver tillintetgöras till straff för sin synd,
hvilken vi hos honom exempelvis kunde jemföra med
arfsynden, då deremot den tragiska skulden är medveten
verksynd. Kroppsligt taget fortfar den humoristiska
personligheten derföre att vara till lika godt som
den komiska; men i andligt afseende är dem emellan
en stor olikhet, då den förre är medveten om och
sjelf ler åt sin galenskap, hvilket deremot aldrig
blir fallet med den senare. Men just för galenskapens
allmänlighet blandar sig i humoristens löje alltid
något allvar. Det är denna blandning af löje och
allvar, som Tegnér gifvit den träffande benämningen:
en sorg i rosenrödt, liksom hos Homerus Andromaches
leende genom tårar i den stund, då han tager farväl
af Hektor, eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
