En skinnklädd fältvagn hade fastnat i ett av Polens träsk och hästen var redan frånspänd. På vagnen stod en ung man som nyss kommit till tropparna, för att tjäna sig upp. Kamraterna kallade honom Måns Fransöske, ty han hade som lärare följt några förnäma herrar till Frankrike och där fyllt sin kista med varjehanda ovanliga ting. Kapten Olof Oxehufvud väntade med några underofficerare och knektar bredvid i gyttjan, och snöstormen slog dem i ansiktet.
- Vagnen och kistan får lämnas kvar, sade Oxehufvud.
Måns Fransöske öppnade kistan och plockade till sig så mycket han kunde bära.
- Sicken skäckig nattrock med knytningar och tofsar! ropade Oxehufvud och underofficerarna. Sickna små eländiga tofflor. Och lösvadorna! Och bonetten!
- Den är en cadeau från ma...
- Spark den i snösörpan.
-... från maman.
- Si på lilla peruken!
- Och mellanperuken!
- Och stora allongeperuken!
Nu kunde Oxehufvud icke styra sig längre utan tog honom i benet.
- Spark fanstyget i snösörpan, säger jag!
Måns Fransöskes ljuslätta och fina ansikte flammade upp och han slog på värjpliten.
- Herr kapten, en så vik...
- En så viktig person som han kan gärna uppehålla marschen, tycker han?
- Nej, en så viktoriös armé, ville jag säga, behöver väl inte gå malproper i klädseln och med nattrockar från kung Orres tid.
- Fjollerstolle! Petit-maître! Hjärtans, ärans fä!
- Kaptenen hanterar mig som en dräng, ändock jag har edukation och berest Frankrike, ja, stått öga mot öga med själva Vauban.
- Nå, vad sade Vauban?
- Vad han sade?
- Jaha, just det.
- Va-t'en! sade han, för det var i hans egen port, och jag kom i vägen.
- Jesus! Jesus! Ned ur vagnen och det tvärt! Hitåt två karlar och tag kräket i gullstol!
Måns Fransöske hopplockade tofflor och peruker i den prickiga nattrocken och tog den på ryggen samt höll allt emellanåt lornjetten för ögat.
När han blivit uppburen på stranden, stannade Oxehufvud framför honom, lång och smal, med högröda kinder och små svarta mustascher.
- Hör nu, munsjör, vad vill han egentligen i fält? Vill han komma sig upp?
- Änskönt inte adlig hoppas jag därpå. Vem vet, törhända sitter också jag en gång med adelsdiplom på fickan.
- Adla han sig ända in i rosenrasande helvetet! På den här armén frågas platt intet efter adel, utan får här var och en tjäna sig upp, bäst han kan.
Oxehufvud hade nu som förman skymfat honom så länge, att hans kamrathjärta började tina, och brummande tillade han något lugnare:
- Håll sig nu tapper, så kan han att börja med få sin officersfullmakt! Vi ha här redan knäckt så många svenska sprätthökar av hans sort och gjort dem till folk. Där vid småskogen ser han ett stort vitrappat hus. Där tar han post till dess jag sänder vidare order. Vi andra ställa oss en kvarts väg längre upp i skogen. Efter vi sammanlagt inte äro mer än fem och tjugu man, har jag inte råd att lämna med en enda karl. Kunskapa och spionera flitigt efter fienden, så att ingen faller oss i ryggen.
Oxehufvud tågade åstad med sin lilla flock, och Måns Fransöske gick upp till huset med sitt bylte på ryggen.
Ingen människa syntes till, och han ställde sig villrådig i lä utmed väggen. Han var frusen och genomvåt och allra mest plågade honom smutsen och leran på stövlarna. Skulle han icke lika gott kunna hålla utkik uppe från ett av fönstren? En riktigt väl bäddad säng med sidentäcke och fotpåse var just vad han längtade efter.
Tvärs under huset gick ett mörkt inkörsvalv, och dit smög han sig med stor försiktighet utefter väggen. Sedan han torkat den immiga lornjetten, böjde han sig fram och såg in i skumrasket.
Då begynte det stampa och slamra, och han urskilde två blänkande ögon. Med bultande hjärta tog han ett steg tillbaka och drog värjan.
En svart häst rusade ut och sprang fram och tillbaka på gårdsplanen samt kastade snön högt upp med bakhovarna.
Den svarten ville jag inte fånga, tänkte Måns Fransöske. Sitter en knekt upp på en sådan förvildad häst, så reser sig den ihjälskjutne ägaren ur träsket och springer bakefter och rycker honom ur sadeln. Om sådant berättas var kväll vid eldarna.
Han hotade hästen med värjan och gick in samt stötte upp portarna på andra sidan, så att där blev bättre dager. Han såg nu, att dörren upp till huset var igenmurad.
Fnysande och stampande kom hästen tillbaka, men Måns Fransöske jagade honom åter bort. Sedan gick han ut och ropade upp mot fönstren. En gråhårig tjänstekvinna stack ut huvudet.
- Bor här en vän till kung Stanislaus eller till den sachsiske druckenbolten? frågade han.
- Här bor en gammal enstöring, som är ingens fiende och ingens vän.
- Gott, då kan han inte neka härbärge åt en genomfrusen svensk soldat.
Tjänstekvinnan försvann och kom slutligen efter en stund tillbaka med en stege, på vilken han klättrade in.
Rummet var stort, och de fula, men snygga trästolarna stodo stelt i rad utefter de tomma väggarna. Då han råkade att med värjbaljan stöta till den ena stolen, skyndade tjänstekvinnan genast att flytta den tillbaka på sin bestämda plats. Två blåklädda flickor med bleka ansikten och krusigt hår gingo och kommo utan att säga ett ord, och så snart den ena blev några steg efter, sprang hon ängsligt fram till den andras sida. De ströko sig mot varandra och trevade med sina långa fingrar, och fast det ännu var ljusan dag buro de två tända lampor.
När tjänstekvinnan hade gnidit leran från hans stövlar och noga torkat de våta fläckar, som sulorna satt på golvet, öppnade hon stilla och försiktigt dörren till nästa kammare.
- Gå inte för hårt! viskade hon.
Där stod en medelålders man i nattrock och med den mest impertinenta och spetsiga näsa, men ingen hade nånsin burit en mer sirligt lockad puderperuk, och på de vita fingrarna blänkte ringar med stenar.
Måns Fransöske nedsatte sitt knyte och lornjetterade honom. Mycket belåten med hans vårdade yttre gjorde han därefter en stor rörelse med armarna och bugade sig ända till golvet.
- Mina avsikter äro ridderliga, sade han, och ödmjukligen ber jag om den nåden att få veta, med vilken riddersman jag har den lyckan att samtala.
- Sitt ned, min herre. Jag är ingenting annat än en bortglömd gammal enstöring, men efter ni är en homme de qualité vill jag genast förklara ett och annat, som kan synas underligt.
De båda herrarna satte sig styva och raka med händerna i knät.
- Förr var jag en lustig lebensbruder och min brokadrock var en visa i hela Varszava, men på min trettionde födelsedag, när jag satt samman med kamraterna och pokulerade, höjde jag remmaren och talade ungefär på detta sätt. Mina vänner! För vart år blir ert öga allt hårdare och ert hjärta allt skrumpnare. Den ena tror på kung Stanislaus med vita kinderna och den andra på kung August med stora magen. Sedan smida ni era ränker därefter och leta anställningar och belöningar. Jag vill inte gå i graven med den ohyggliga hågkomsten, att var min broder till sist vart en Kain. Jag sätter vänskapen vida högre än kärleken, ty den är uteslutande ett band själarna emellan, och därför säger jag er i dag farväl, medan vi ännu alla äro unga. Om mig få ni aldrig höra något mer, men sådana jag nu ser er skola ni för mitt öga ännu gå omkring mig i kammaren och hålla mig sällskap, då jag sitter ensam och gammal. När tjänstekvinnan utanför dörren hör, att jag småpratar halvhögt, skall hon säga: nu talar gubben med sina kära ungdomsvänner.
- Och när ni så hade sagt dem farväl?
- Då for jag hem och lät mura igen porten. Mitt tjänstefolk får taga sig ut och in bäst det kan.
- Hos en värd med så delikata känslor är gästen viss att trivas.
- Trivas... Vad tänker ni på? Mina båda tvillingdöttrar, som gå här i rummet och lysa med sina lampor, äro sinnessjuka... deras mor var en enleverad nunna... allra minst.
- Ni menar kanske, att jag kommer och stör?
- Nåja... jag vill ju inte säga det, men... Här spökar!
Hans näsborrar lyfte sig i vinkel och han steg upp och gnuggade belåtet händerna.
- Jag anser det som min skyldighet som värd att så gärna först som sist berätta sanningen. Det är en död lakej, som går igen och som heter Jonatan. Han står i fönstersmygarna och bakom dörrarna i brunt liveré med svarta snören. Tjänsteivern sitter så kvar i stackarn ännu efter döden, att han passar på och betjänar gästerna när de minst ana det. Lyckligtvis äro gäster här sällsynta. Säg mig, är ni greve?
- Jag? Nej.
- Är ni friherre?
- Nej... friherre är jag inte ännu.
- Är ni inte åtminstone simpel adelsman?
- Är det min herres mening att insultera?
Måns Fransöske rodnade förläget. Nog har diplomet varit min käraste dröm, tänkte han, och Gud give jag redan bure det i rockfickan. Då skulle ingen längre ropa petit-maître. Då skulle det heta: på den mannen såg man adelsmärket långt innan han fick diplomet.
- Hur kan en så enkel fråga såra er? utbrast enstöringen ännu förnöjdare.
- Visst är jag adlig. Min familj är urgammal.
- Det var en annan sak. Då går allt väl. Fast Jonatan blivit både kristeligen begraven och allt, är han en sådan inpiskad aristokratlakej, att han ställer till alla möjliga malicer, så snart han har för sig en uppkomling eller ofrälse.
Måns Fransöske strök sina små mustascher med lillfingersnageln och svängde besvärat sin lornjett.
- Är min herre amatör på syracusa? sporde han.
- Nej.
- Också jag respekterar vida mer en bägare frontignac. Min favoritspis är ragout med champinjoner, fast jag ingalunda vill bakdanta en haché på får med timjan. Mycket här i världen beror på såsen. O! Jag längtar inte dit hem till mjölmat och beckmörker.
- Beckmörker? Ni tänker på sommarnätterna?
- De äro ljusa.
- Och vinterkvällarna äro också ljusa, för då ha ni snö. Är ni rädd för beckmörker, så res aldrig mer söderut! Ha ni i ert land några stora konstnärer och lärda?
- Inte ha vi det och aldrig få vi det.
- Ni överskattar inte era landsmän.
- Jag har sett litet av stora världen, min herre. Jag har berest Frankriket i goda två månader, min herre. Jag har till och med en hel afton varit samman med själva roi Soleil.
- Ni? Har ni varit samman med Ludvig den fjortonde?
- Det har jag... på teatern... fast jag bara fick en usel ståplats på parterren. Sedan Augustus har här inte levat en så majestätisk suverän. Si bara hans sätt att hälsa!
- De svenskes kung är också en man.
- Det är han, för han gör oss uppmärksammade i utlandet, men hur pauvre likafullt!
- Så lagom pauvre nyss i Varszava. När Stanislaus steg in i kröningskyrkan med sin alltid förskrämda och darrhänta gemål, hade han inte bara fått till skänks av svenskarna den nyförfärdigade kronan och spiran och äpplet och svärdet och hermelinerna och bältet och skorna utan också baneret och tapeterna på kyrkväggen och tallrikarna på taffeln och kröningspengarna, som kastades kring, och knektarna, som höllo vakt och sköto glädjesalvan... och till sist tackade han och kysste excellensen Piper på handen. - Är ni själv fattig?
- Fattig... jag?
Måns Fransöske mindes de två stackars karoliner som sutto insydda under rockfodret och som voro allt vad han ägde, men han knackade med lornjetten i bordet och skyndade sig att säga:
- Mina depenser äro ofantliga... och spel amuserar mig... går aldrig utan tio louisdorer i pungen.
- Vill ni låna mig fem louisdorer?
Måns Fransöske såg upp i taket.
- Just i dag glömde jag olyckligtvis pungen i en rock på tältstången. Men jag skall skatta mig lycklig att få skicka bagatellen med första. Min herre, betrakta inte oss tafatta svenskar som några seigneurer. Hur högt jag stiger, tittar ändå Månsen alltid fram mellan sömmarna.
- Ni voro så lagom tafatta nyss på vårt polska valfält, där Arvid Horn satt med plånboken och skrev upp alla, som röstade mot svensk befallning, och där vår lantmarskalk förtvivlad stötte sönder sin stav. - Men anse nu mitt hus som ert eget. Tobakspipan ligger bredvid luktvattensflaskan, och luktvattensflaskan står på puderasken och puderasken på tobakskaggen och tobakskaggen på nattlådan... Den får ni leta, så går tiden fortare.
Han tog med dessa ord en skinnbunden bok och satte sig att läsa.
- Jag ber, jag ber, svarade Måns Fransöske och lornjetterade honom från sidan med vaknande misstro, men inom sig tänkte han: Vänta mig, när jag en gång sitter med mitt diplom i min stora galakaross! Då skall det heta: den herren är vår nya, ridderliga Magnus Gabriel!
De båda flickorna tassade allt emellanåt förbi genom rummet och lyste på honom med sina lampor, och för var gång steg han upp och bugade. Då enstöringen emellertid fortsatte att läsa och efter hand tycktes helt och hållet glömma hans närvaro, tog han slutligen sitt bylte och gick tillbaka ut i yttre kammaren.
- Det skymmer, sade han till tjänstekvinnan, och jag är för trött att längre orka sällskapa.
- Vi ha bäddat åt herren här till vänster i stora salen. Det är det enda rum som står uppeldat.
Salen var vitstruken och lång med ogästvänliga stolsrader och ett par grova slagbord. Alldeles bredvid dörren stod en säng med sparlakan av holländskt lärft. Gumman tände de fyra ljusen i armstaken och lämnade honom ensam.
Han såg sig frusen omkring och lade värjan på bordet. Därefter packade han upp sitt bylte. Tre av ljusen blåste han ut och på dem upphängde han lilla peruken och mellanperuken och allongeperuken, men med det fjärde lyste han under sängen och i fönstersmygarna och satte det sedan tillbaka i pipan.
- Impertinent byke! mumlade han. Hellre hade jag stannat ute i snön, men efter jag nu väl är här inne, så gäller det att hålla sig vaken och titt och ofta gå till fönstret och lyss och speja.
Han prövade att låsa dörren inifrån, men den var utan både regel och nyckel. Sedan han länge förgäves arbetat med att få av sig de våta stövlarna, vilkas unkna lukt besvärade honom, pådrog han nattrocken och lade sig med stövlarna på sängen.
Ibland hördes ett dovt stampande och fnysande från den förvildade hästen i inkörsgången under salens golv, men efter en stund blev det mer stilla och han började tycka, att ljuset icke lyste tillräckligt, ty alla hörn och smygar voro mörka. Han höjde lornjetten och skärpte sin syn och vände ögonen åt alla sidor, men låg i övrigt alldeles orörlig.
Då såg han vid dörrposten tätt bakom huvudgärdens sparlakan en lång, rak lakej i brun rock med svarta knytningar.
En krampaktig fasa grep honom om strupen, och det svindlade för ögat, men han tänkte: Det är endast den gode Guden, som vill pröva mig, efter jag drömmer om utmärkelser och diplom.
Sakta och nästan omärkligt tog han fast i båda sängkanterna för att betvinga sin egen rysande kropp och stack sedan det högra benet ut mellan sparlakanen.
- Jonatan, sade han, drag av mig stöveln!
Lakejen grinade så att den svarta munnen vred sig ända upp till öronen, men han rörde sig icke från stället.
Måns Fransöske hackade tänder, men han drog inte benet tillbaka.
- Jonatan, är det så du betjänar adligt folk?
Lakejen grinade ännu värre och slog föraktfullt och avvisande med handen.
Nu förstod Måns Fransöske, att lakejen genomskådade hans lögn och hanterade honom som en uppkomling och ofrälse, och hans förskräckelse blev så stor, att han pustade och kved sakta, men benet höll han alltjämt utsträckt.
- Drag av mig stöveln, Jonatan!
Hans röst var nu bara en viskning.
Lakejen gned sig på höfterna och grinade, men stod kvar vid dörrposten.
I detsamma gnäggade hästen nere i inkörsgången länge och gällt, och långt fjärran i snöyran svarade flera hästar.
Måns Fransöske kastade sig ur sängen.
- Jag försummar tjänsten! ropade han. Det är fienden!
Han sprang fram mot bordet för att gripa värjan, men bredvid honom följde lakejen med långa steg och stirrade honom in i ögonen.
Då förlamades han åter och stannade. Under tiden fattade lakejen värjan med ena handen och sträckte den andra över armstaken och lyfte med två fingrar den stora allongeperuken i höjden och släppte den därefter som en släckare över det brinnande ljuset.
- Herre Gud i himmelen! stammade Måns Fransöske. Jag har sällan gått i ditt hus och hellre kelat och lekt med all slags fåfänglighet, men hjälp mig i denna stund, så att jag inte försummar tjänsten och blir till nesa. Sen må du straffa mig för evigt.
Gnäggningarna hördes allt närmre och närmre och stampande och frustande rusade den förvildade hästen ur sitt gömsle.
Då böjde sig Måns Fransöske med de knutna händerna över huvudet och kastade sig i mörkret över lakejen.
- Du spökelse av Belzebub! ropade han.
Han ryckte värjan till sig och slog åt alla sidor i mörkret, och stolar föllo i golvet. Ingenstädes kunde han få fatt i Jonatan, men slutligen stötte han händerna mot väggen och dörren öppnades. De båda systrarna kommo med sina lampor och sina storögda bleka ansikten och i blotta linnet utan förstånd att däröver känna någon blygsel. De ströko sig endast mot varann och stirrade på främlingen, som väckt dem med sitt buller. Han gav sig denna gång ingen tid att hälsa, utan sköt upp fönstret och hoppade till marken. I nattrock och med värjan i hand sprang han utefter huset, och bakom sig hörde han en kärv röst från fönstret, men han visste icke, om det var enstöringens eller Jonatans eller om de båda voro en och samma.
- Jag såg, att du var en narr, ropade rösten, en stor narr, en narr utan like, och jag ville bli dig kvitt. Men få nu ryttarna se dig och blir här handgemäng... mitt hus, mitt hem, min vrå blir en askhög, innan tuppen gal...
Utan att se tillbaka sprang Måns Fransöske in mellan träden, och hela tiden tänkte han: Nu gäller det officersfullmakten! Och sedan diplomet, diplomet!
Månskenet lyste genom snöyran, och han såg polackerna med gungande fjäderbuskar skymta förbi som skuggor. När de kommo alltför nära, kastade han sig ned bredvid en rishög eller ställde sig bakom en trädstam.
Till sist upptäckte han en gammal översnögad förhuggning, och bakom stockarna reste sig en soldat och frågade viskande:
- Wer da?
- Gud med oss! God kamrat! svarade Måns Fransöske och klättrade in i trekanten. Fienden är över oss!
- Jag har länge tyckt mig höra hästtramp, sade Oxehufvud sakta. Rådligast vore måhända att springa ned till huset och besätta det.
- Kapten, befall mig inte att visa vägen! Jag blev där mottagen som gäst och jag är riddersman och låter hellre skjuta mig.
- Och hur blev ni där hanterad?
- Som en excellens.
- Vi få se... Nu lär det vara för sent. Lägg an! Skjut!
En svärm polacker galopperade fram och högg med pikarna över stockarna, men den första salvan kastade dem ur sadeln.
- Ohahå! Ohahå! skallade det genom skogen, och ridande skuggor och långa led av fotfolk samlades så långt öga såg. I halvdunklet liknade de mörka busksnår, vilka rörde sig i blåsten.
- Jag tror vi få ett vackert parti med fienden, sade Oxehufvud. Vi äro fem och tjugu man och kring oss står väl fulla tre bataljoner.
- Nu äro vi bara tjugufyra, svarade Måns Fransöske och ryckte till sig musköten från en skjuten soldat.
- Nu äro vi bara nitton, sade Oxehufvud efter en stund.
Kulorna regnade över trekanten och dödade man efter man. Så snart ryttarna veko tillbaka slutade svenskarna att skjuta, men när tystnaden åter framlockade polackerna och ingav dem tron att ingen levande längre befann sig bakom förhuggningen, möttes de genast av kulor och värjor och stenar och trädgrenar. Så fortgick den rasande striden timme efter timme. Oxehufvud smög sig utefter stockarna och räknade halvhögt:
- Åtta, tio, tretton... Nu äro vi inte fler. Ett dåligt tal.
Han hade också fattat en musköt, och på knä plockade han upp ammunition ur patronköket på en fallen.
- Kamrat! sade han utan att resa sig och drog Måns Fransöske i nattrocken. Jag for illa fram med kamraten i middags på träsket.
- Nu äro vi bara sju, svarade Måns Fransöske och laddade och sköt. Men snart ha vi hållit ut i tre timmar.
- Kamraten är inte den första, som visat mig, att de svenska inte alltid skola skratta åt sina sprätthökar. Sir kamraten, det händer ibland här i världen, att det, som börjar med en grann peruk, kan sluta med en grann gärning.
- Nu äro vi bara två.
- Knappt två, för jag har redan fått mitt, svarade Oxehufvud och sjönk tillbaka mot stockarna. Knappt två!
Måns Fransöske stod nu ensam bland de döda. Han slet av sin nattrock och virade några trasor kring sin vänstra arm, som häftigt blödde. Också västen kastade han undan, och lornjetten stoppade han i stövelskaftet. Sedan lade han sig ned bland de andra och så djupt inne under kvistarna och riset som han kunde krypa.
När polackerna nästa gång galopperade fram, var där stilla.
De satte över stockarna med ett vilt skri, och plundringen begynte, men när de sågo honom blodig och halvt avklädd läto de honom ligga, och vid gryningen tågade de bort.
Nu, tänkte Måns Fransöske, nu har jag min officersfullmakt! Diplomet kommer sedan.
Han kröp fram mellan stockarna, och uppe vid huset hittade han i snön perukerna, som blivit kastade efter honom från fönstret.
- Den uslingen! viskade han. Det är tacken för att jag räddade hans näste.
Hela dagen gick han genom skogarna med sina peruker under armen, och först sent på aftonen anropades han av det svenska lägrets förposter.
Tälten och riskojorna voro resta i skogen utan alla skyddande förskansningar. På vagnarna eller framför sina hyddor sutto kvinnorna vid en särskild gata och vaggade sina barn i knät eller viskade med sina soldater saktmodigt och stilla. Runt eldarna blossade kritpiporna i ärriga händer. Där berättade kornett Bråkenhjelm och den oförfärade löjtnant Pistol sina äventyr. Löjtnant Örbom lät sin granne med fingrarna känna på kulan från Klissov, som ännu satt kvar bakom högra örat efter att ha gått in under vänstra ögat och tvärs igenom huvudet. Per Adlerfelt, dansmästaren, beklagade att fienderna alltjämt liksom vid Düna sköto så lågt, att de till sist skulle skämma hans vackra ben. Där gycklade den kvicka Dumky och bar ännu om armen det strumpeband, vilket han som page tagit från en schlesisk hertiginna. Svante Horn, som förbands av sin trogna betjänt Lidbom, mumlade, att han aldrig kunde hugga in utan att genast få en kosackpik eller värja i kroppen, och framför honom stod den fryntliga gråhårsmannen fältskär Teuffenweiser, som beständigt påsatte och avtog glasögonen och alltid begärde en färdsup innan han skötte rikare kunder. Alla samspråkade om krigarens lott, som unnade den ena att gråna under mödor och ära utan att rispas av ett snuddskott, men lät den andra i sina dagars vår falla för första kula. Inga dryckesvisor skallade, men konungen lät puka och oboe muntert ljuda hela natten. Det var ett fältläger, där det sakta larmet liknade sorlet från en klar skogsbäck under juni-daggiga löv.
Drabanterna hade mot konungens vilja lindat hans tält med halm och därpå lagt torv, så att det liknade en kolmila. Det stod icke i lägrets mitt utan allra ytterst och nästan i mörkret. Inne vid tältstången hade de byggt en härd av stenar och ditburo stund efter annan en glödhet kanonkula. Tvättbäckenet var av purt silver, och på bordet stod bredvid Alexander Magnus' levernesbeskrivning och den guldbeslagna bibeln ett litet försilvrat beläte av hunden Pompe, som hade dött. Men det ljusblå silkestyget på stolen och fältsängen var redan uppnött och fläckat. Mitt i sängen lågo hundarna Turk och Snushane, men konungen låg i granriset på marken. Svagdrickat var slut, och lakejen Hultman hade icke haft annat att bjuda honom till kvällsvard än en bägare smält snö och två stålbakade skorpor. Sedan hade han brett kappan över honom och påsatt den stickade nattmössan. Där sov nu på sina segrars middagshöjd de svenskes konung, och hans smala huvud låg vänt mot det tynande skenet från den sista glödgade kulan. Det var nu länge sedan han läst den kvällsbön, som han fordom framstammade i sin kammare, medan blåsten brusade i Karlbergsparkens lindar. Hans gud hade småningom mörknat till det gamla testamentets tordönsgud, till den hämnande Herren Zebaot, vars befallningar han hörde i sin själ utan att därom behöva bedja, och det var Tor och Asarna, som i nattstormens dunder åkte kring lägret och med sina lurar hälsade sin sistfödde son på jorden.
Då började hundarna vädra och morra, och den halvvuxna Max av Würtemberg, Lilla Prinsen, kom överlycklig och strålande till tältöppningen.
- Majestät, ropade han med klingande barnröst, vakna, vakna! Fem och tjugu smålänningar ha varit ute och spelat med fienden!
Bakom honom stod Måns Fransöske, stödd av den tappre kapten Schmiedeberg, som själv ännu gick med krycka efter en fäktning vid bagaget, där han med tolv man kämpat mot tre hundra polacker.
Måns Fransöske hade aldrig burit sitt huvud mer stolt och förnöjt, fast han raglade av trötthet, men när han hörde, att han stod framför konungens tält, tvärstannade han ängsligt. Han böjde sig och borttvättade brådskande blodfläckarna från händerna. Hatten och mellanperuken och lilla peruken kastade han på marken, och utan att betänka reglementet påsatte han stora allongeperuken. När han blev i ordning sträckte han armarna utefter sidorna och steg in i tältöppningen och berättade och stammade och hackade tänder.
Konungen, som satt kvar i granriset, upprepade sedan själv långsamt och undersökande vart ord för att icke gå miste om en enda liten del av äventyret. Han fröjdade sig som ett barn åt en underlig saga. Slutligen räckte han honom handen.
- Oxehufvud talade rätt, sade han. Herrarna ha haft ett vackert parti med fienden. Det har varit stilla nog här i lägret, och jag skulle själv gärna ha varit med. Efter den polske enstöringen gäckande bad att få låna fem louisdorer, vill jag lämna tio, och herren skall gå tillbaka och kasta in dem till honom genom fönstret.
Måns Fransöske gick baklänges genom tältöppningen, och Schmiedeberg tog honom om livet och förde honom in i ringen av nyfiket väntande kamrater. Det var fänrikar och löjtnanter och kaptener, som voro hans jämnåriga men som redan stigit högre i graderna än han.
- Måns Fransöske! sorlade de. Nu törs ingen längre skratta åt dina lornjetter och dina peruker Men hur gick det med fullmakten och diplomet? Diplomet!
- Stilla, stilla! sade Schmiedeberg. Belöningar äro till för stackare. Finge kungliga majestät råda, så gåve han inga belöningar utan ville, att var och en skulle fäkta och stupa för hedern allena.
Ingen vågade motsäga Schmiedeberg, och han släppte den nyvunna skyddslingens arm och haltade vid sin krycka ett par steg närmre elden.
- Såg ni inte? viskade han. Såg ni inte, att kungliga majestät tog honom i handen nästan som en vederlike?
- Då fick jag mitt diplom för tid och evighet! sade Måns Fransöske.
I sin yviga allongeperuk och trasiga skjorta stod han alltjämt raklång med armarna utefter sidorna, och han stammade ännu på målet och hackade tänder.
- Och ditt friherrebrev, svarade Schmiedeberg sakta, det får du, när
du stupar.
