I ett valv på Riga fästning satt den åttioåriga Gunnel fatburshustru och spann. De långa armarna voro ådriga och seniga, bröstet var magert och platt som en gubbes. Några glesa vita hårtestar hängde ned över ögonen, och hon hade klädet knutet om huvudet som en rund mössa.
Spinnrocken surrade, och en trumpetargosse låg på stengolvet framför brasan.
- Farmor, sade han, kan du inte sjunga något, när du spinner? Jag har aldrig hört dig annat än kälta och träta.
Hon vände mot honom en kort stund sina trötta och elakt kalla ögon.
- Sjunga? Kanske om din mor, som blev satt på vagnen och förd till moskoviten? Kanske om din far, som de hängde i skorstenen på brygghuset? Förbanna vill jag den natt, då jag föddes, och förbanna mig själv och var människa, som jag mött. Nämn mig en enda, som inte är ännu uslare än sitt rykte!
- Om du sjunger en visa, blir du glad, farmor, och jag ville så gärna få dig glad i afton.
- Den, som du ser leka eller skratta, är blott en förställningens mästare. Elände och skamlighet är allt, och det är för våra synders och vår låghets skull, som de sachsiska nu kommit och belägra staden. Hör du skjutandet! Låt dem fyra och smälla! Varför går du inte i afton och gör din tjänst på vallen som annars, utan ligger här med din lättja?
- Farmor, kan du inte säga mig ett enda saktmodigt ord, innan jag går?
- Aga dig skulle jag, vore jag inte så skröplig och böjd av mina år, att jag aldrig mer kan lyfta mitt ansikte mot himmelen. Vill du jag skall spå dig? Kalla de mig inte Sibyllan? Skall jag säga dig, att det sneda vecket över dina ögonbryn betyder bråd död? Jag ser år framåt i det kommande, men hur långt jag ser, finner jag bara ondska och låga uppsåt. Du är sämre än jag och jag är sämre än min mor, och allt det, som föds, är sämre än det, som dör.
Han steg upp från stengolvet och makade bränderna.
- Jag vill säga dig, farmor, varför jag i afton satte mig hos dig och varför jag bad dig om ett hjärteord. Gamle generalguvernören har i dag befallt, att innan nästa natt skola alla kvinnor, unga och ålderstigna, friska och sjuka, draga sina färde för att inte tära på männens bröd. De, som tredskas, bli straffade till livet. Hur skall du, som i tio år aldrig gått längre än tvärs över borggården till fatburen, nu kunna ströva kring i skog och mark mitt i vinterkölden?
Hon skrattade och trampade spinnrocken allt fortare och fortare.
- Haha! Jag har väntat det, efter jag så troget skött den höga herrens fatbur och vaktat om allt det, som var hans. Och du Jan! Ängslar det dig att inte längre ha någon, som gräddar åt dig i ugnen och bäddar åt dig i fållbänken? Vilken annan känsla bor hos barnen? Lovad vare Gud, Gud, som äntligen kastar oss alla under sin vredes gissel!
Jan knäppte händerna om sitt krusiga, bruna hår.
- Farmor, farmor!
- Gack, säger jag dig, och låt mig i fred få sitta och spinna mina blår till dess jag själv öppnar dörren och går där ut för att bli detta jordeliv kvitt!
Han tog några steg framåt mot spinnrocken, men så vände han sig om och gick ur valvet.
Spinnrocken surrade och surrade ända till dess elden brann ut. Nästa morgon, när Jan trumpetare kom tillbaka, stod valvet tomt.
Belägringen vart långsam och svår. Efter hållen gudstjänst utvandrade ur staden alla kvinnorna i de snöiga februaridagarna, och de orkeslösa eller sjuka sattes på bårar och vagnar. Hela Riga blev ett kloster för män, som ingenting hade att giva åt de flockar av tiggande kvinnor, vilka stundom smögo sig fram, utanför vallen. Männen hade knappast bröd till egen nödtorft, och i stallen söndersleto de uthungrade hästarna varandra eller uppåto krubban och gnagde stora hål i timmerväggen. Röken hängde över de brända förstäderna, och om nätterna väcktes ofta soldaterna av varnande klämtslag och ryckte huggvärjan ur taket.
När Jan trumpetare om aftnarna kom hem till valvet, som han och farmodern haft till kammare, fann han dock nästan alltid fållbänken bäddad och en skål med möglad mat bredvid på stolen. Han blygdes att berätta något därom till de andra, men han förfärades. Han trodde, att farmodern omkommit i snödrivorna och att hon, ångerfull över sin forna hårdhet, nu gick igen utan ro. I skrämseln skakades han av frossa, och mången natt sov han hellre hungrig i snön på vallen. Sedan han styrkt sig med bön, blev han dock lugnare, och slutligen kände han sig mer häpen och ängslad, när han ibland fann fållbänken orörd och stolen tom. Då kunde han sätta sig vid spinnrocken och trampa den helt sakta och lyssna till det välbekanta surrandet, som han hört dag efter dag från sin födelse.
Nu hände det en morgon, att generalguvernören, den frejdade, sjuttiofemårige Erik Dahlberg, hörde ett häftigt skjutande. Han reste sig otåligt och vredgat från sina ritningar och sina byggnadsmodeller av vax. Som minnen från hans ungdoms ljusa strövtåg i skönhetens stater hängde på väggarna präktiga kopparstick över Roms ruiner, men hans fordom så milda ansikte hade redan skrynklats av svårmod, och det stelnade ett drag av hårdhet kring de smala, sammanbitna, nästan vita läpparna. Han jämkade på sin stora allongeperuk och strök darrhänt med nageln över den tunna mustaschen, och när han gick utför trappan stötte han hårt med käppen i stenarna och suckade:
- Ack, vi svenske, vi blodsförvanter till Vasakungarna, som på sin ålderdom endast kunde anklaga och banna och till sist sutto mörkrädda i sina egna rum... vi äga i vår själ ett svart frö, ur vilket med åren reser sig ett grenigt träd, fullt av bittraste galläpplen!
Han blev allt bittrare och hårdare till sinnes ju längre han gick, och när han slutligen stod vid vallen, tilltalade han ingen.
Några bataljoner hade ställt upp sig med fanor och spel, men skjutandet hade redan tystnat av, och genom porten återkommo spridda flockar av trötta och blödande, som nyss slagit fiendens anfall tillbaka. Efterst av dem alla gick en smal och orkeslös gubbe, som själv hade ett rött sabelhugg över bröstet, men som i sina armar mödosamt släpade framför sig en skjuten gosse.
Erik Dahlberg höjde handen över ögonbrynen för att se. Var den fallne icke Jan trumpetare, gossen uppe från fästningen? Han igenkände honom på hans krusiga bruna hår.
I portvalvet segnade den utmattade bäraren ned på stenstolpen och blev där sittande med sitt sår och med den döda gossen i knät. Några soldater böjde sig ned för att granska såret och sleto upp den blodiga skjortan över bröstet.
- Vad! utropade de och stego tillbaka. Det är en kvinna!
Undrande böjde de sig ännu djupare för att betrakta hennes ansikte. Huvudet hade sjunkit åt sidan mot muren, och skinnmössan gled undan, så att de vita hårtestarna föllo fram.
- Det är Gunnel fatburshustru, Sibyllan!
Hon andades tungt och öppnade de slocknande ögonen.
- Jag ville inte lämna pilten ensam i denna ondskans värld, men efter som jag pådrog karlakläder och natt och dag tjänade bland de andra på vallen, trodde jag, att jag utan orätt åt männens bröd.
Soldaterna och officerarna sågo villrådigt mot Erik Dahlberg, vilkens befallningar hon överträtt. Han stod lika inbunden och svårmodigt hård, och i hans hand darrade käppen och stötte mot stenläggningen.
Långsamt vände han sig mot bataljonen, och de tunna läpparna rörde sig.
- Sänk fanorna! sade han.
