I Storkyrkan reste sig åhörarna från sina bänkar och sågo mot vapenhuset, utanför vilket Karl XII steg ur vagnen.
Det var en vacker, men spenslig och outvuxen gosse. Den fjäderkantade hatten satt lustigt liten uppe i den stora burriga peruken, och när konungen stack den under sin arm voro hans åtbörder ängsliga och besvärade. Han gick trippande och något litet krokig i knäna, som det var bruk, och ögat var sänkt. Hans sorgklädsel var dyrbar med hermelin på uppslagen och blonder kring handskarna, och på de högklackade karduansläderskorna hade han spännen och bandrosetter.
Förbryllad av de nyfikna blickarna tog han plats i den kungliga bänken under den av genier burna gyllene kronan. Han satt stel och vänd mot altaret, men förmådde icke att samla tankarna kring den heliga akten. När till slut prästen steg i predikstolen och med en ordlek och ett kraftigt slag på bokbrädet väckte ett dämpat sorl, rodnade han häftigt och kände sig ertappad på bar gärning. Snart blevo dock tankarna samma upprorsmän som nyss och gingo sina egna vägar, och för att dölja sin blyghet begynte han bortplocka de svarta punkterna på hermelinen.
- Si på'n! sade en hustru i en av de nedre bänkarna. Han behövde ännu slita fadersriset. Har fan biti'n i fingrarna?
- De ska hon säja, snuskona, som hasat in i högre bänk än hon har lov till! svarade grannkvinnan och knuffade henne huvudstupa ut på gången.
Käppgubben, som stod nere vid dörren och hade till ämbete att gå kring och stöta de åhörare i nacken, vilka somnade, knackade i golvet och hytte med handen, men bullret hördes upp till adelsbänkarna, så att de höga herrarna vände på huvudet, och predikanten insköt genast följande ord:
- Endräkten, sade jag, den kristliga endräkten! Var vankar hon med sin lena sötvälling? Må tro i folkhopen? Håll fast'na! Må tro i Guds hus eller kring kungliga majestäts egen person? Pytt den som hittar'na! Därför säger jag eder, I jordens förstar, befliter eder om endräkten och kärleken och lyfter icke till örlig det svärd, som Gud satt i eder hand, utan endast till edra undersåtars skygd.
Vid denna hänvändelse blev den unge konungen åter blossande röd samt skrattade förläget. Även Hedvig Eleonora, riksänkedrottningen, i kungsbänken mitt emot, smålog nickande, men allra mest skrattade de unga prinsessorna vid hennes sida. Ulrika Eleonora satt väl tämligen styv, men Hedvig Sofia sträckte sig fram med sin smärta höga hals. I glatt medvetande om att bära handskar, så att de missbildade tummarna icke syntes, höll hon bönboken för munnen.
Konungen blev nu dristigare och såg sig omkring. I vilket sällsamt
Herrans tempel befann han sig icke i dag. Hela kyrkan var överfylld av
de möbler och konstsaker som räddats från slottsbranden. Endast den
mittersta gången var fri. I hörnet uppe vid altaret stodo Ehrenstrahls
hoprullade skilderier av korsfästelsen och yttersta domen, och borta
vid den Skytteska graven igenkände han fjäderbuskarna och de gröna
sparlakanen på den säng, i vilken fadern, sittande på tvären och
ombäddad med kuddar, hade uppgivit anden. Hågkomsten härav upprörde
honom likväl icke, ty han hade för fadern knappast känt annat än
rädsla. Han såg i honom mer den av Gud tillsatte ställföreträdaren än
en kär blodsförvant, och i sina tankar liksom i sitt tal nämnde han
honom helst blott och bart: den
Där vilade under golvet sedan några år hans lärare Nordenhjelm, den hjärtans gode gamle Norcopensis, som han hållit av med barnslig hängivenhet. Han mindes vintermorgnarnas tidiga lästimmar, då han satt och räknade quatuor species och petade i veken med ljussaxen eller då Nordenhjelm berättade om Roms och Greklands hjältar. Sedan den gamle kungens död hade han gått i en dröm. Han förstod, att han inte fick visa munterhet, att veklagan var det enda han hade rättighet att fordra, men att litet var i hemlighet stod tämligen lugn och friade till hans gunst genom att så obemärkt som möjligt roa honom än med det ena upptåget och än med det andra. Själve excellensen Piper kunde på en gång torka tårarna och bedja honom att icke försaka sina ungdomslekar utan taga ett parti fjäderboll. De dystra allvarsansiktena smittade honom ibland, så att tårarna sprungo honom själv i ögonen, men från den lönnligaste vrån av hans gossesjäl steg ett svindlande, triumfatoriskt segerrus. De bistra styvnackade gubbarna, som han förut fruktat och undvikit, hade han plötsligt funnit ödmjuka och fogliga. Ibland vid taffeln, när de suttit med sina mest bekymrade miner, hade han på trots sprättat fruktstenar i ansiktet på dem för att med ens få se dem skratta och därefter åter gå bort och ställa sig i en bedrövad ring kring änkedrottningen. Slottsbranden med sina äventyr och faror hade för honom varit en dag av nyfikenhet och spänning. Den hade till och med nästan varit den roligaste dag, som han ännu haft i sitt liv, fast han icke själv vågade så tänka. De andras förskräckelse och farmoderns svimningar hade endast gjort det vilda skådespelet så mycket mer sällsamt och oerhört. Nu var allt det gamla slut. Den gamle kungen var död och hans borg i aska. Allt det nya, allt, allt som Sverige längtade efter, skulle nu likt en eldsflamma stiga i höjden med honom - och där satt han, ensam och fjortonårig.
Han tyckte nästan, att Nordenhjelm stod på predikstolen bakom talaren och förestavade orden. Endast ett ögonblick hade prästen skakat gycklets bjällerstav för att göra sig förtrogen med åhörarna. Sedan vände han sig till konungen i hela församlingens åsyn, allvarlig, sträng, ja befallande. I Guds namn anmodade han honom, att icke av örontasslare och trappedragare låta leda sig till själviskhet och högmod, utan offervilligt viga sina gärningar åt det offervilliga svenska folket, på det att han en gång, då han vid höga år lade sina trötta ögon samman, skulle följas av tusendens välsignelser och ingå i Guds härlighet.
Sanningens röst sjöng och åskade under kyrkvalven, och gråten steg den unge konungen i strupen. På nytt försökte han att fasthaka tankarna vid andra, likgiltigare ting, men vart ord träffade hans uppriktiga barnahjärta och han satt med böjt huvud.
Det var för honom en vederkvickelse, då vagnen åter förde honom till Karlberg. Där stängde han sig inne på sina rum, och icke ens änkedrottningens bestämda tillsägelse kunde förmå honom att gå ned till taffeln.
I rummet utanför sovkammaren lågo de böcker, som begagnades vid de mer och mer sällsynta lästimmarna. Han filosoferade redan gärna över skapelsens gåtor och han tjusades alltid av kunskaper, men han begynte förakta boken ungefär som en munter och levnadsyr trubadur. Det översta arbetet handlade om jordkunskap, och han bläddrade fram och åter och kastade det sedan åt sidan. Därefter framdrog han i stället, häftigt och på måfå, den nedersta boken. Med den blev han sittande.
Den var bruten i hörnen och svåra nött, och den innehöll bara några skrivna blad med den kvällsbön, vilken han som barn hade inlärt att uppläsa. Flera meningar och ord hade redan frusit bort ur minnet, men då han nu såg de välbekanta raderna framför sig, behövde han endast genomläsa dem ett par tre gånger för att åter kunna dem utantill.
Om aftonen förtärde han endast en kopp ölsoppa, och vaktmästarna begynte därefter att avkläda honom. Han dolde sin häftiga sinnesrörelse så skickligt, att de endast trodde honom vara trött, och när de lyfte peruken från det kortklippta och mörkbruna, något vågiga håret och han med sin skjorta steg upp i den stora sängen, såg han ut som en liten flicka.
Hunden Pompe kröp upp vid fötterna, och nedanför sängfoten sattes ett tänt ljus i ett med vatten fyllt handfat av silver. Konungen var mörkrädd och det hade därför blivit bruk, att dörren lämnades öppen till det yttre rummet och att en page eller lekbroder där tillbragte natten. I afton tillsade dock konungen med bestämdhet, att dörren hädanefter skulle stängas. Först när vaktmästarna hörde detta, begynte de undra och oroas och märkte att han var upprörd till sinnes.
- Ah bah! brummade gamle Håkan, trotjänaren från faderns dagar, vilken envist fortfor att behandla konungen som ett barn. Vartill skall det nu tjäna?
- Det skall bli som jag sagt, svarade konungen. Och från och med i morgon är inte heller nattljuset behövligt.
Vaktmästarna bugade sig samt gingo baklänges ut ur sovkammaren, men när Håkan tillslöt dörren satte han sig utanför på tröskeln. En av vaktmästarna, som hette Hultman, stannade också kvar. De hörde hur konungen vände och kastade sig i bädden, och när Håkan slutligen sträckte sig upp till nyckelhålet, såg han otydligt i dagern från nattljuset att hans unga herre satt upprätt i sängen.
Nattblåsten brusade och rasslade ute på slottsterrassen och i Karlbergsparkens lindar, men inomhus var det redan tyst och stilla. Dock tyckte sig Håkan till sin förundran urskilja en dämpad, nästan viskande människoröst och till och med enstaka ord. Han blev uppmärksam och lyssnade.
Då hörde han, att konungen med halvhög stämma uppläste den bön, som han hade lärt sig att bedja i sin tidigaste barndom.
- Lär mig att styra mig själv och att icke genom smickeraktigt tal förledas till övermod och egensinnighet och därmed fela mot den aktning, jag är skyldig både Gud och människor.
Gamle Håkan makade sina knän samman och knäppte sina händer till bön, och genom stillheten och det sakta suset av blåsten hörde han alltjämt konungens ord.
- Ehuru konungason och arvfurste till ett mäktigt rike, vill jag dock
alltid ödmjukt besinna, att detta är en särdeles Guds nåd och
välgärning, för vilkens skull jag må beflita mig om kristliga dygder
och kunskaper, på det att jag till en så hög kallelse må bli skicklig
och värdig. Herre allsmäktig, du som sätter konungar av och till, lär
mig att alltid lyda dina bud, så att jag icke till eget fördärv och
andras förtryck missbrukar den makt, som du mig förlänar. För ditt
heliga namns skull. Amen.
