På slottsvinden, där brandmästaren sålde brännvin och öl, hade en lång, smalaxlad kund blivit nedskuffad i trappan, och det tomma tennstopet kastades efter honom, så att det rullade mellan skorna. Hans regarnsstrumpor voro stoppade och smutsiga. Halsduken hade han knutit ända upp över munnen och de orakade kinderna, och han stod oavbrutet med händerna i rockskörtsäcken.
- Visa ut galna Ekeroten! sade brandmästaren. Han har prustat tobaksdrossar i ölet och stuckit Petter Målare med en stoppnål och är fuller av elakhet alltigenom. Fäll sedan ihop slagbordet! Det är befallning att stänga slottsportarna, för nu är det snart ute med kungliga majestätets liv.
En av vaktmästarna var Karl XI:s gamle trotjänare Håkan. Han hade ett fridsamt ansikte men gick så hjulbent i sina styva kläder, att det såg ut som om han nyss stigit ned från en häst. Han tog upp stopet och stack det vänligt under Ekerots arm.
- Jag skall följa konstapeln, sade han, eller löjtnanten eller hur det nu är man får säga.
- Lars Ekerot är kapten vid nådiga majestäts krigsflotta, svarade Ekerot. Och berest och språklärd är han också. Här på slottsvinden ser man inte skillnad på folk och folk. Jag skall lämna in en anmälan och klaga, det skall jag. Haver jag inte sagt eder, att eld snart skall regna av himmelen och var sparre i detta hus stå i ljusan låga? Fala rådgivare, orättrådiga domar, förbannelse och jämmer, det har blivit vårt dagliga bröd, och Herrens vrede vilar tungt över landet.
- Inte behöver löjtnanten... eller... kaptenen utsprida tal om värre olyckor än de, som Gud redan givit oss att bära. Runt omkring på malmarna har vådelden gått fram, och i tio år ha vi haft missväxt och hungersnöd. En tunna råg kostar redan tolv riksdaler i silver. Snart tryter fodret till och med i det kungliga husets stall, och fartygen med den införskrivna spannmålen ligga fastfrusna ute i skärgården.
Ekerot gick bredvid honom utför trappan och såg sig kring utan att fästa de små oroliga ögonen vid något bestämt föremål. Ibland stannade han och nickade och talade halvhögt för sig själv.
Genom gluggarna skymtade borggården i djupet och den överbyggda trappan med sina obelisker och vakterna som gingo fram och åter i trumpetargången. Bortom de snöiga tornen och taken rörde sig små svarta grupper av människor på den igenfrusna Mälaren mellan Kungsholmslandet och Söder, och marskvällen sken tvärs igenom en av salarna i den västra slottslängan, så att det såg ut som hade ljus varit tända i takkronan.
- Ja, ja, mumlade Ekerot, det skall brinna allt, allt - allt det, som var vår skam, allt det som var vår storhet. Jag har sett blanka karlar på himmelen, och när jag om natten sitter med min pipa, ser jag i tobaksröken underliga planeter, som visa mig, att den gamla världsordningen är rubbad. I Ungern och Tyskland regnar det svärmar av Arabiens gräshoppor. De eldsprutande bergen uppkasta glödande stenar. För två år sedan hade vi i februari fingerhögt gräs på Djurgården och hörde vårfåglarna, men i maj åkte vi på släde. I augusti hängde sädesaxen isiga, men i september plockade jag smultron på Essingen. Det är i sådana tider, som Herren Gud öppnar de utkorades ögon, så att de se det fördolt är.
- För Guds namns skull, tala inte så! stammade Håkan. Ser han sina syner vakande eller sovande?
- Mitt emellan.
- Jag lovar att jag skall inberätta vart ord till kungliga majestät själv, om löjtnanten riktigt sannfärdigt vill omtala för mig allt, vad han sett och vet. Ser han där nere de två fönstren, där luckorna äro igenskjutna. Det är inte en halv timme sedan jag var där inne. Där sitter kungliga majestät i en stol, ombäddad med täcken och kuddar, och han har blivit så liten och hoptorkad, att det bara är näsa och läppar. Och inte kan han upplyfta huvudet. Stackars majestät, som skall utstå sådan vånda, fast han bara är några och fyrtio år. När han förr kom haltande genom rummen, var jag gladast om jag slapp ut, men fast jag bara är den ringaste bland tjänare, kan han nu taga mig om halsen och trycka mig intill sig under strömmande tårar. Inte tror jag, att han känner stort varmare för sonen än han gjorde för sin gemål. När han skickar efter honom, är han ordknapp och sitter mest och ser på honom. Han talar nu bara om riket - och åter om riket. Ännu för en vecka sedan såg jag i hans knä papper om husesyner och oktrojer och sådant nojs, men nu har han uppskrivit sina hemliga råd till sonen och lagt brevet i ett förseglat järnskrin, och så snart någon stiger in i kammaren, är det som stammade han både med sina feberglänsande ögon och sina ord ett beständigt: Hjälp mig, hjälp mig att upprätthålla riket, att göra min son värdig och klok! Riket! Riket!
Håkan for med handen över pannan, och de gingo vidare utför trappan från glugg till glugg.
- I rummet där under oss till vänster befinner sig hennes majestät änkedrottningen. Hon har låst sig inne de sista dagarna och inte ens Tessin slipper dit med sina portföljer. Ingen vet rätt vad hon tar sig till, men jag tänker väl, att hon som bäst slår bort de dystra tankarna med ett parti fem kort och trumf. Då klinga och pingla berlockerna mot spelbordskanten och det krasar och frasar och fräser i spetsar och pös... och spanska röret med guldknappen halkar i golvet...
- Och den vackra fröken Hedvig Stenbock, som står bakom stolen, niger och tar upp den.
- Det gör hon visst inte, för hon är länge sedan gift och gammal och ful och hemma hos sig. Löjtnanten lever bara i det, som varit, och det, som skall bli.
- Kanhända det! Ekerot plirade elakt och pekade på den norra slottslängan, som nyss blivit uppförd av Tessin, sedan den gamla jämnats med jorden. Några murställningar kvarstodo ännu med granrisruskor på de högsta masttopparna. - Nå, vem bor under det där långa lådlocket? Tvi vale! Där bor ingen alls... och ingen kommer heller att bo där, det vet jag. Varför kunde det inte få stå kvar som det var? Fan tage gottorpskan, som satt alla byggerigalenskaper i huvudet på kungliga majestät! Sir vaktmästaren, liksom var människa har sin själ, så har vart gammalt hus inom sig allehanda myllringar och andra mörksens väsen, som bli oroade och vantrivas, när man kommer med hackan och mursleven. Minns han Gröna gången, som fordom gick där uppe i takskärningen ovanpå den gamla slottskyrkan? Det var där, som jag första gången fick mina ögon öppnade. Å, jag skall nog berätta. Jag skall säga vaktmästarn alltsammans, om han följer med mig hem och sedan håller sitt löfte att inberätta vart ord för kungliga majestät själv.
De hade nu hunnit ned till inkörsvalvet och gingo på bron över slottsgraven. En kurir med skinnväska på ryggen höll just på att stiga av hästen, och hans svar på de många frågorna hördes bland fottrampet och kommenderandet.
- På sex mil norr om Stockholm bara sett tre människor... De sutto vid vägkanten och livnärde sig med ett självdött djur... I Norrland kostade ett pund mjölblandad bark fyra riksdaler i silver... Soldaterna svälta ihjäl... Regementena knappast halvtaliga...
Ekerot nickade instämmande som hade detta länge sedan varit honom bekant, och han gick alltjämt bredvid Håkan med tennstopet under armen och händerna stuckna i rockskörten.
När de hade kommit upp till hans vindskammare vid Trångsund, gav han Håkan en misstänksam sidoblick, och när han stack nyckeln i låset undersökte han noga, att dörren icke blivit öppnad under hans frånvaro. Kammaren var stor och kall. I fönstret stod en bur med en ekorre, och på den ena väggen voro en mängd olika mynt radvis uppspikade. Där sutto blanka elbingeriksdalrar och små och stora kopparmynt och en revalsk femdukat och även ett par av de gamla Palmstruchska sedlarna, som redan varit värdelösa i trettio år. Ekerot gick fram och synade och räknade penningarna.
- Dåren, sade han, puttrar sina ägodelar så djupt ned, att han inte själv kan övervaka dem, men jag vill ha dem under ögonen, så att jag lätt kan räkna in dem i säcken, när den svåra elden kommer.
Ur den ena vrån framräknade Ekerot fem vedpinnar, som han ställde i spisen och antände med en tyresticka. Därefter stoppade han och Håkan sina pipor, och eftersom inga stolar funnos, satte de sig på golvet framför brasan.
- Nå, låt oss höra nu! sade Håkan.
*
Ekerot berättade:
- Aldrig har jag sett något så förfärligt som Gröna gången. Det var på den tiden, då jag var konstapel vid krigsflottan. Nu har man stoppat till mig min lilla pension på tvåhundrafemtio daler. He, kan tänka! Jag kördes väl ur tjänsten för det man var rädd, att jag annars skulle sluta som generalamiral. Och det ville Hans Wachtmeister vara själv. Karlen är tokug! skrek han på däcket, när jag hövligen bad honom att lyfta på hatten först, innan han kommenderade mig upp i riggen. Och så var det slut med mig. Galna Ekeroten hette jag redan då var jag kom och gick. Så går det till. En fattig gesäll bär en kamrat till graven, sedan bär han sin mästare till graven och för en fyrk bär han slutligen än den ena och än den andra och får sig en vaxdukshatt och en svart långkappa och, när han har bråttom, trilla listrullarna ur fickan... och barnen taga till fötterna och gråta och skrika: Likbärarn, likbärarn! Men fast man kan bli en sådan buse, äro vi lell från begynnelsen av samma deg allihop. Inberätta nu detta ord för ord till kungliga majestät själv... Nåja, på den tiden var jag ganska färdig i att rita och avteckna. Några dagar före den där trätan med Wachtmeister fick jag därför nådig befallning att taga med mig en annan konstapel, som hette Nils, och inställa mig i förrådskammaren ovanpå gamla papistkyrkan i det slottstornet som låg åt strömmen. Där skulle vi avteckna en söndrig galeonslykta, efter vilken änkedrottningen ville låta förfärdiga en ny för sina mälarslupar. När vi så sutto där en dag och dobblade och retades med den spruckna galeonslyktan, som inte håken gitte avrita, kom lusten på mig och jag ropade:
- Nils, har du sett någon hund med fem ben?
Då Nils ryckte på axlarna talade jag vidare.
- Jag såg nyss en på Järntorget. Fyra ben gick han på och det femte hade han i mun.
Nils blev vresig, och för att förarga honom ropade jag ännu högre: - Kvick är du inte. Få se, om du är modig. Jag håller vad om detta tennmått, fyllt med äkta spanskt och med en dukat på botten, att jag vid vårdringningen skall gå ensam genom Gröna gången.
Nils svarade:
- Jag vet, att när du sätter dig något före, nyttar det till intet att söka draga dig därifrån, och inte vill jag, att du skall akta mig snål om gåvan. Kära Ekerot, jag håller därför det vad, som du önskar, men jag vill inte inför din gamla mor bära ansvaret, om det sker dig illa. Därför går jag hellre hem till mitt. På dagen är nog denna herrskapliga bostad präktig att skåda, men på natten lär här gå underligt till, och sover jag hellre i den uslaste kåk på Malmen.
Jag kallade honom pultron och lät honom vanka sin färde. Så snart jag blev ensam märkte jag, att det redan börjat skymma, och för att härda mig gick jag de par tre stegen utför vindstrappan till Gröna gången och såg i nyckelhålet.
Den gröna målningen hade på flera ställen fallit ned, så att den äldre ljusröda färgen sken fram. Utefter väggarna stodo allehanda husgerådsting, som tjänat ut och flyttats dit upp. Jag såg skåp och stolar och skilderier med hundar och hästar och längst bort en säng med hopdragna sparlakan. På sidorna voro skrymmen och gömmen, där det droppade och stänkte från de otäta taken.
Det var vid Valborgsmässan och därför någorlunda ljust, och detta återgav mig en viss trygghet, så att jag kunde sätta mig ner i trappan och vänta, men jag visste att underliga skapelser hade sitt tillhåll där uppe under golvet. Vaktmästarna kallade dem nattjärsor, därför att de först i skymningen lyfte på de murkna tiljorna och stucko upp huvudet. De voro icke större än tre års barn och alldeles bruna och nakna och hade kvinnokropp. Ofta kunde de sitta uppklättrade på skåpen och vifta med armarna, och den, som råkade att snudda vid en nattjärsa, dog inom året. De brukade springa kring på vindarna, och ibland skreko de i hemlighusen och bultade under fjölen, så att hovfruntimren icke tordes gå dit utan hellre lågo med kolik hela natten.
Så snart jag hörde vårdringningen, sköt jag upp dörren på vid gavel.
Jag tog ett steg framåt, men min fasa var så stor, att jag blev stående med händerna på dörrposten och bara stirrade. Genom en bar fläck på en av de kritade rutorna såg jag ända upp till tornet på Brunkeberg, och det styrkte mig, så att jag sprang rätt in i Gröna gången, för att inte ringningen skulle tystna, innan jag hunnit tillbaka. Så länge den ljöd, skulle mörksens väsen ingenting mäkta.
Vid pass mitt i gången såg jag plötsligt något mörkt stryka fram utefter sparlakanssängen och smyga ned i en av karmstolarna som för att gömma sig eller vänta. Mitt vänstra knä böjde sig av sig självt, och jag hörde ekot av mitt skrik genom vindarna. Det var från den stunden som mina ögon öppnades, så att människorna kallade mig galen.
Mot fönstret såg jag att det satt en man i stolen. Han förblev lika orörlig som jag. Med ens grep han mig i armen och viskade mellan tänderna:
- Figlio di un cane! Spion? Vad? Vaktmästare hos änkedrottningen?
- Gud signe! stammade jag, ty nu förstod jag att det var en mänsklig gelike, och på den darrande och fubblande handen förstod jag, att han inte var mindre förskrämd än jag själv. Även märkte jag, att han var i strumplästen och hade skorna instuckna vid bröstet.
Jag samlade tankarna och beskrev mitt enfaldiga upptåg, och slutligen blev jag trodd.
- Ett sådant fördömt och bofälligt gammalt näste, brummade mannen för att skyla sin egen häpenhet. Här är sådant takdropp, att jag blivit alldeles genomvåt om fötterna. Så sant jag lever skall här bli ett nytt hus... Min gode man, hittar du, så hjälp mig genom den här vindslabyrinten till balettsalen. Vem jag är gör detsamma.
- Det gör det väl, svarade jag, fast nog känner jag igen nådig kammarherr Tessin.
Han teg och tog mig i rockskörtet och så vände jag och gick före honom. Jag tror, att i grunden voro vi båda två lika belåtna att ha träffat varandra. När vi kommo ned till balettsalen, befallde han mig att stanna utanför dörren, men jag hörde nattjärsorna springa bakom oss i skumrasket, och jag höll handen kvar på låset, så att jag genast kunde skjuta upp dörren igen och oförmärkt smyga mig efter. Genom fönstren såg jag strömmen, och inne kring väggarna stodo en mängd lutande kulisser, målade med tuktade träd och vita tempel.
Tessin stannade mitt i salen och klappade tre slag i händerna.
En dam reste sig bakom kulisserna och öppnade en liten blindlykta. Var det inte Hedvig Stenbock, änkedrottningens grevliga hovfröken! Si, si, si, tänkte jag och bet i läppen, den där utländske sprätthöken spetar redan så högt!
- Hedvig, mitt allra käraste på världen! sade han. Vi gå genast till din kammare. Intet resonemang, ma chère!
Hedvig Stenbock var då bortåt fem och trettio år och hon gick honom så styv och stel till mötes, att jag inte skulle ha trott henne ha varken hjärta eller själ, om hon inte med ens blivit alldeles förvandlad och fått blodet åt kinderna när han omfamnade henne.
Då glömde jag mig och utbrast halvhögt:
- Jaha ja!
Tessin vände sig om, men han var så het, att han endast rynkade ögonbrynen och spillde alla sina ord på att förklara min närvaro.
- Någon hjälpare torde vi i alla fall behöva, sade han, och Ekeroten kan vara lika god som någon annan. Förstår han att tiga, skall han inte bli utan lön.
Sedan befallde han mig att taga blindlyktan och gå genom de tomma rådkamrarna - tackar för nåden! - och vidare den väg, som han beskrev, ända till gången, vid vilken änkedrottningens fruntimmer bodde - vacker sömn, mina finaste! Så snart jag försiktigt hade sett efter att ingen spyfluga i hovkläder där surrade kring, skulle jag återvända och meddela det.
Annat hade jag dock att mäla, när jag väl kom tillbaka. Jag hade hört nattjärsorna bulta innanför dörren till konstkammaren och sett dem springa med små eldgnistor i händerna utför trappan till arkivsalen, där riksens handlingar lågo i väggskåpen. Till sist hade jag i den angivna gången hittat en av änkedrottningens vaktmästare, som satt och sov över sin handlykta med ryggen mot muren.
- Han har blivit ditskickad sedan jag gick, sade Hedvig Stenbock och stod åter lika stel och rak. Han anar inte att fågeln redan är flugen. Men hur komma tillbaka?
Hon sköt Tessins armar ifrån sig och blev tankfull.
- Länge har jag fruktat och anat. I natt kommer skandalen över oss. Hennes majestät är svartsjuk.
Tessin grep med händerna i luften som efter osynliga värjor och dolkar, och det sprutade och sprakade om ögonen.
- Svartsjuk? På mig? Hon är fyrtio år och gråsprängd, och hon är en smula hes och skrovlig i stämman som en karl. Skall jag aldrig slippa höra det pratet! Hos vem skulle jag ha framlagt mina planer och sökt gunstigt beskydd, om inte hos Sveriges Hedvig Eleonora! (Han bugade sig.) Men frukta dig intet, mitt allra käraste, ty ingen skam får låda vid dina dagar, utan nu i natt skall du följa mig härifrån. En släde kan väl alltid skaffas... och sedan... addio! I Italien har jag vänner.
- Gud i himmelen må veta, svarade hon, att jag alltid gärna följer dig, evart du det begär, och efter människor frågar jag platt intet, utan vill hellre vara dig när än försaka, men först må vi dock med en tillgiven vän och beskyddare pröva vad klokt är. Jag tänker på Erik Lindskiöld, som i afton sitter och dricker med hans majestät. Ekeroten skall gå ned över borggården till kungens lilla uppgång och vänta där till dess Lindskiöld kommer, och då skall han under många ursäkter anropa honom att skynda hit upp... till mig.
Tessin slog avböjande med handen, men jag aktade den kavaljeren föga utan fann en större förnöjelse i att åtlyda en så ädel fröken.
Det var långt lidet på natten, när jag kom tillbaka med Lindskiöld. Han utfrågade mig noga om allt. Hans peruk gungade och han svor vänligt och gapskrattade och väsnades som hade hela slottet varit hans.
Inkommen i balettsalen böjde han sitt ena knä samt kastade hatten i luften och ropade:
- Ären I alldeles kollerstolliga, mina herrskap, som kärlek vill smaka och intet försaka, fast alla er bevaka? Er böjelse gör mer förnöjelse än upphöjelse. Paff! Puff! En fattig byggmästare, en lyckofrestare av nykläckt adel ej utan tadel kan hoppas att vinna så högställd grevinna. Den dagen begynte vårt buller och bry, då Eva i Eden stod skapad och ny och Adam han vakna och sa betagen: får jag gratulera på födelsedagen!
- Trullerulla, stupfulla! mumlade Tessin avsides till sin dam. C'est ce que l'on appelle l'esprit suédois! Lindskiöld har druckit.
- Bara något litet. Han är vid gunstigaste sinne.
Lindskiöld hörde dem icke utan fortsatte, så att det klang i den vida salen.
- Jag har länge misstänkt detta, och lär den högvälborna släkten taga sig illa vid. Men resa till Italien! Ah bah! Här har kammarherren landet, som behöver hans snille. Se mig i vitögat och säg, om han kan resa från slottsritningarna, som han framlagt på mitt bord, om något i världen är honom så kärt som hans konst?
Tessin blev blodröd och såg ned i handlyktans låga.
- Jag har bestämt mig att äkta kammarherre Tessin, sade Hedvig Stenbock, och därvid kommer det att bli.
Lindskiöld lade handen på hjärtat.
- Gewiss, gewiss! säger riksänkan. En krans vill jag binda med blomst och med blad från mitt Lindevad. Själv har jag ej anor från gravkor med fanor, och far min var smed, men bäst som det led... jaha, så blev han borgmästare i Skenninge. Tänk om kammarherren stammat från Skenninge! Hur skulle han då ha byggt? Ett nytt kongl. slott i skenningestil? Ett spektakel för stan, fy sjutton och fan! Var han stolt och var fjär, att han är den han är.
Lindskiöld fattade Tessin om armen, hög och hotande och med en åtbörd som hade han plötsligt avkastat en nedstänkt maskeradkappa.
- Kalmera sin ardeur ett månvarv eller så! Att begynna med kysser nu kammarherren sin utvalda på handen, går tre steg tillbaka, gör révérence och följer sedan med mig. Tyst, när jag talar i konungens salar! Ekerot går tillbaka till riksänkans vaktmästare, blåser ut hans lykta, väcker honom med ett sunt och eftertryckligt slag på örat och kastar sina skor efter honom, när han löper, så att han tror, att det är nattjärsorna. Sedan kan den nådiga jungfrun osett och trankilt gå in till sitt. Det är ju bestämt, att hon om en tid skall medfölja på en resa till Pommern. Då genskjuter kammarherren henne och äktar henne i all stillhet. Hans majestät skall jag sköta här hemma. Den gottorpska olyckan... jag menar riksänkan... ein verschmitztes Weib... henne kan inte hin själv regera, men den fientliga högförnäma släkten, den har jag hört taxeras vid reduktionsbordet och den skall jag nog veta att påminna vad den är värd. Här stunda nya tider. Ack, mina barn, mina barn, om ni visste, hur bröstet vidgas när man står vid statsrodret och styr efter avlägsna båkar, vilkas namn man icke ens vågar framsäga till själva kungliga majestät. Men förlita er nu på mitt ord. Här, där vi nu stå, skall kammarherren bygga sin odödlighet.
Förbryllad drog Tessin hans hand till sina läppar, och när jag hade uträttat mitt ärende med vaktmästaren, räckte han mig med en högdragen grimas de båda Palmstruchska sedlarna, som sitta där på väggen.
- Där har han sin utlovade belöning, om han tiger, sade han.
Men sedan begynte mina syner och olyckor, och när jag satt sjuk hemma på kammaren, blevo mina krämpor en visa i kvarteret... gikt, bröstsjuka, snuskvav, vådaskott i benet... och surr i huvudet. Och när jag plockade fram de Palmstruchska sedlarna, som den äreförgätne skalken stuckit mig i rocksäcken, fick jag veta, att de redan många Herrans år förut hade förlorat allt värde. Inberätta nu detta till kungliga majestät själv!
*
Ekerot ville berätta än mer, men det bultade häftigt på dörren, och ett bud kallade Håkan till konungen, som blivit sämre.
Några dagar efteråt på annandag påsk berättade folket, att konungen låg i själatåget, men Ekerot nickade endast på sitt vanliga sätt liksom hade allt varit honom bekant tillförene. En mängd drängar och pigor, vilka för hungersnödens skull blivit uppsagda på landet, stodo husvilla och förtvivlade i snön på gatorna, och Ekerot gick från flock till flock med händerna i rockskörten och lyssnade och nickade. Om nätterna uppsatte han spåbrev, som han sedan inlämnade till överhovpredikanten Wallin. De olyckliga, skrev han, vänja sig att se in i mörkret, så att de slutligen kunna skönja det, som är skumt och fördolt för de ljusblinda lyckliga.
En blåsig aprildag, när han nyss hade instuckit sitt sista spåbrev under Wallins förstugport och hemkommit på kammaren, satte han sig vid fönstret och småpratade med ekorren. Allt emellanåt tuggade han på några torra päron, som han framplockade ur en låda. Bäst han satt så, hörde han klämtslag och larm, och när han sträckte sig ut genom fönstret, såg han slottstaken höljda i gul rök. Han vände sig om mot rummet samt började nedtaga mynten från väggen och inräknade dem noga i sin ficka. Han darrade och hackade tänder, och med ekorreburen under ena armen och tennstopet under den andra stultade han utför trappan ned till gatan.
Han knuffades mot husväggen och stod och stirrade upp mot slottet, där dånande eldstrålar redan sprutade fram under de murkna sparrarna. Snart flammade alla de tre längorna som stora bål, och brandens tordönsliknande buller överröstade klämtslag och trumvirvlar.
- Si si! sade han. Nattjärsorna måste fram på ljusan dag! Si, hur de springa i långa rader utefter takåsarna med eld i händerna! Nu klättra de upp på torntaken och hoppa över den nya Tessinflygeln, som stört deras trevnad. De vilja bränna sig själva inne. Detta är bara begynnelsen. Det skall brinna, allt, allt!
Soldater och vaktmästare trängdes på slottsbron mellan vattentunnor och vandrande stolar och skåp och skilderier, och under de båda lejonen, som höllo vapenskölden över portvalvet, framträdde Hedvig Eleonora, Karlarnas moder. Två hovherrar stödde henne och nästan buro henne, ty hon sjönk tillhopa och ville beständigt stanna och se tillbaka. Blåsten lyfte mantiljen högt över det silvergrå håret och svepte den i nästa stund som ett mörkt dok om de förgråtna ögonen, den stolta örnnäsan och de starkt sminkade kinderna.
- Båren brinner under din sons lik! ropade Ekerot pekande. Och tronen brinner, på vilken din sonson stigit upp, och innan du lägger dina ögon samman, skall aska begrava hela hans rike. Minns du inte, att han föddes med blod i händerna?
Han banade sig ängsligt väg utefter husväggen runt hörnet till
Trångsund. Gnistorna stego på himmelen som stjärnor, och bortom
kyrkogårdsmuren såg man det mäktiga slottstornet Tre Kronor, vilket
reste sig hela fyra våningar över de högsta taken. För var våning som
elden erövrade, utstöttes röken genom gluggarna som från kanoner. Det
är nattjärsorna, tänkte han, som, medan vasakonungarnas borg
förbrinner, skjuta viktoria. Åter och åter omhöljde röken det gamla
riksens vapen på tornspiran - och åter framglimmade svindlande högt de
gyllene kronorna likt tre stormfåglar vilande på sina vingar. Ringarna
i Nikolai kyrka klättrade uppför sina stegar för att röra själva
storklockan och andragångsklockan, men när de hörde mullret då
slottstornets bottnar och valv störtade samman och ryckte spiran och
vapnet med sig i fallet, vände de och flydde. Stuckna av fasa begynte
barn och kvinnor att snyfta och springa, och de berättade, att de vid
söderport sett en sinnesrubbad man smyga sig bort med en ekorrebur och
ett tennstop under armarna och halvhögt sjungande på en gammal
botgöringspsalm.
