Decembermorgonen var kylig, och nattens skuggor veko endast sakta för den inbrytande dagen.
Utanför länsfängelsets portar gick pastor Edgard Lind i tankfull förbidan av och an. Då och då tog han upp sin klocka, stannade, såg på klockan och kastade så en spörjande blick upp mot de högresta murarna med de gallerförsedda dystra gluggfönstren.
En promenad av och an alldeles inpå fängelsets portar måste med eller mot ens vilja leda till allvarliga reflektioner över livet i allmänhet men främst över, huru hård den ogudaktiges väg är. Edgard Lind försökte bilda sig en föreställning om måttet av den sorg, de kval, de pinande självförebråelser och de inför olyckliga andar uppjagade skräckbilder, som funnit sin skådeplats inom dessa murar, men han fann sig böra tillstå, att det gick utöver hans förmåga. Han avlägsnade sig några steg från fängelsebyggnaden, så att han blev i stånd att bättre överskåda den. Ja, dyster var anblicken och ovillkorligen ägnad att ingiva känslor av en hjärtats beklämning vid tanken på de många, som därinnanför redan för timmar sedan hade befallts upp från sina bäddar och nu sutto försänkta i betraktelser över sina tunga öden.
Men i öster syntes nu en klar rodnad uppstiga, förkunnande att solen, dagens drott, var i antågande och skulle lysa över både onda och goda. Allt högre steg rodnaden, och allt bjärtare blev vid synranden dess glans. De första strålarna började förgylla hustaken. Se, där fann sig en stråle väg till själva fängelset och bredde ett vänt skimmer över en liten del av den dystra väggen. Den sprider sig till gallerfönstrens översta rad och darrar in genom dessa.
En skymt av solen, själva solen! En hälsning från allfadern! Kunde de olyckliga i cellerna tyda den? Kunde de av morgongryningen låta säga sig, att det finnes hopp för fängelsets invånare även?
Ja, så frågte sig själv pastorn.
Allt högre steg decembersolen och lät sitt väl ej nu så varma men ändock blida ljus flöda över fängelset i en gyllene rikedom. Pastorn tyckte sig i de skälvande strålarna kunna läsa de löftesrika orden: »Där synden överflödar, där överflödar nåden mycket mer».
Men väl för tionde gången tog han upp sin klocka, såg på den ett ögonblick och gick därefter med fasta steg fram till portarna och grep klocksträngen och ringde.
En ung kvinna uppe ifrån Norrland, som suttit häktad åtta månader för stöld, skulle slippa ut i dag. Inom vaktpersonalen hade man känt ett särskilt deltagande med den stackars flickan, och man hade fruktat, att hon efter frigivandet, om hon lämnades åt sig själv, snart skulle falla i nya frestelser och slutligen helt uppslukas av brott och nöd. Därför hade man enats om att vidtala pastor Lind och bedja honom möta henne redan på fängelset för att taga henne med och föranstalta om hennes resa hem till föräldrarna. Pastorn hade med glädje mottagit förtroendet och hade varit ivrig att komma i god tid före det utsatta klockslaget, då frigivningen skulle äga rum.
Någon minut efter det pastorn ringt på portklockan, kom en vaktkonstapel och öppnade. Denne, som var beredd på besöket, bjöd predikanten stiga in och förde honom till ett litet rum, där han uppmanades sitta ned, medan flickan, vars namn var Ada Älg, gjordes i ordning för frigivandet.
Det var skumt därinne och gravlik tystnad. Då och då nådde honom ett dovt nästan hemskt eko från straffanstaltens inre, såsom då någon tung dörr slås till. Lång blev ej hans väntan. En vaktkvinna inträdde och hade i sitt sällskap den nu till frihet anförtrodda fången, som hon nu föreställde för pastorn. Denne greps genast av det innerligaste deltagande, då han fann, att flickan såg ut att vara icke stort mera än ett barn. Av brottslingstypen fanns inte spår, och någon slags förhärdelse eller spotskhet skönjdes på intet sätt i de av fängelseluften blekta dragen. En nog så förklarlig förlägenhet präglade hennes hela hållning.
»Detta är Ada Älg», sade den vänliga vaktkvinnan, »hon har försäkrat mig, att hon härefter vill försöka bliva en ärlig och god flicka.»
»Det gläder mig att höra», svarade pastorn. »Gud välsigne er, mitt barn! Hoppas ni och jag skola bli goda vänner.»
Pastor Lind tryckte länge och varmt hennes hand. Själv svarade Ada intet. Men det oväntat vänliga bemötandet underlät ej att gå henne djupt till sinnes.
Efter ännu ett farväl till den snälla vaktkvinnan, följde flickan sin nye beskyddare ut från fängelset.
Kommen utanför portarna, föreföll det som om flickan inte fullt fattat, att hon verkligen var fri. Hon stannade och såg sig halft förvirrad omkring. Ja, som om hon vaknat ur en mycket elak dröm såg hon ut, där hon stod och ansträngde sina ögon mot decembersolens strålar. Med en avgjordhet, som Edgar Lind icke tilltrott henne, sade hon till sist:
»Jag ämnar resa till Köpenhamn i dag. Jag hörde förut, att flickor få det bra där. Jag har litet pengar, som jag tjänat här på häktet, och det räcker till resan.»
Pastor Lind blev litet smått förbluffad, men aktade sig nogsamt för att visa det. Tvärtom log han det allra godmodigaste leende, då han svarade:
»Att det skulle kunna bliva någon köpenhamnsresa av i dag, tillåter jag mig att tvivla på. Köpenhamn är ingalunda en stad för en flicka med de erfarenheter av livet, som ni haft. Min mening är, att ni nu följer med mig hem och äter frukost, och så få vi talas vid en smula. Jag skulle helst tro, att ni därpå reser hem till Norrland, till edra föräldrar.»
»Till mina föräldrar! Aldrig! Huru skall jag kunna se dem i ansiktet? Nej, därtill skäms jag alldeles för mycket.»
»Å, det gör mig riktigt glad att höra. Ni skäms! Vet ni, min vän, det låter mig hoppas det allra bästa om er. Så länge en flicka kan skämmas, är det alltid utsikt, att hon kan bli en präktig ung kvinna. När hon icke mera har någon skam i sig, är hon så gott som förlorad. Alltså, min mening är - jag säger det ännu en gång, att vi nu följas åt och få litet frukost, och därefter reser ni till Norrland.»
Därpå tog han den icke litet förvånade flickan vänligt vid armen och förde henne med sig, »sträckande» med henne ända hem till sin bostad.
Pastor Lind hade förstått att lägga sina ord med ett eftertryck, som lät flickan ana att, vad han här uttalat som sin mening, i grund och botten var hans oryggliga föresats, den han var beredd att se förverkligad, kosta vad det ville. Sålunda promenerade de båda genom gator och gränder, mestadels tigande.
Från sitt fönster i familjens bostad såg fru Sofie Lind sin make komma och vid hans arm den frigivna fången. Hon log vid åsynen av sin makes sätt att behandla den olyckliga och tyckte, att det just var så likt honom. Därpå sprang hon åstad och öppnade dörren på vid gavel. Själv ställde hon sig mitt på tröskeln och ropade, medan de ännu voro ett gott stycke ifrån, sitt välkommen. Och sitt välkommen upprepade hon till Ada med ett sant moderligt famntag, så snart denna stod på trappan.
Den unga kvinnan sade sig själv, att om hon varit en älskad anförvant, som därtill aldrig berett någon någonting annat än glädje, så kunde hon icke mottagits kärleksfullare och vänligare. Det där lilla försöket till trots, som levererades utanför fängelsets portar, var av kärlekens kraft nu omintetgjort.
I pastorns eget mottagningsrum satt hon nu alldeles ensam, tillbakalutad i en bekväm vilstol och med ett digert vykortsalbum i sitt knä. Vykorten kunde dock icke nämnvärt intressera henne. Morgonens händelser voro henne ännu så underbara, ja, ofattliga. Huru många gånger hade hon icke under fängelsetiden legat på sin bädd och drömt, att hon precis som nu suttit i ett ljust och varmt rum, själv fri och glad. Men just jämt lika många gånger hade hon vaknat och erinrat sig sin dystra tillvaros verklighet inom de tysta, tunga murarna. Var det kanske även nu en dröm? Skulle hon än en gång vakna vid rasslet av nyckeln, som vred om låset i cellens dörr? Åter och åter genomgick hon i tanken morgonens upplevelser och de händelsernas förvandling, som ägt rum. Och det var ju ej fullt två timmar, sedan vaktkvinnan kommit in till henne i cellen med hennes egna kläder och tillsagt henne att byta om och bereda sig att lämna fängelset. Ack, ännu ljöd i hennes öron det dova ekot av hennes och vaktkvinnans steg, då de vandrade genom den långa korridoren med raden av celler på båda sidor. Och nu här, omgiven av ljus och trevnad och hälsad i ett för henne vilt främmande hem med en kärlek och en vänlighet, som om hon varit en husets väluppfostrade dotter!
Livet i fängelset hade så småningom bringat henne den uppfattningen, att hon med sitt första ödesdigra steg in på brottets bana var för alltid utestängd från livets solsida, och i överensstämmelse härmed hade hon uppgjort sina planer på den framtid, som skulle vidtaga den dag, hon komme att utsläppas. I denna plan hade ej ingått tanken på nya brott, men väl på en del äventyrligheter, eftersom hennes kamp för tillvaron härefter måste bli en kamp utan andras kärlek och stöd, en kamp mot ett hos alla utbrett misstroende. Hon reste mot blotta föreställningen härom ett trots, som dock hade svårt att rotfästas i hennes av naturen helt veka själsdjup. Därför hade det ock vid denna första beröring med kärleken slagits ned i grund.
Där hon nu satt och njöt i fulla drag av trevnaden omkring henne, tycktes det henne som om brasan i kakelugnen sprakat och flammat, blommorna i fönstret doftat, kanariefåglarna i buren drillat och de vänliga ansiktena å familjeporträtten blickat henne till mötes hälsningen: »Det finnes hopp även för dig. Ja - även för dig». Och så smälte de sista små resterna av trotset ned i hjärtat, och därur vaknade i stället en spirande längtan efter att få börja leva på nytt, leva i sol och kärlek.
Nu inträdde pastor Lind till sin gäst. Ada hade flyttat sig litet närmare brasan, som nu spridde sitt varma röda sken över hennes eljes bleka ansikte.
»Se där», utropade han, »redan färg på kinderna! Jag tror ni mår riktigt gott här framför brasan.
Flickan, som ännu skämdes litet smått för sitt förslag på Köpenhamn, såg upp och försäkrade, att en brasa nu mera var en nymodighet för henne, en riktig raritet till och med.
Vid pastorns inträde hade hon emellertid rest sig upp. Han tog henne nu vid handen och förde henne till en soffa, där de båda satte sig.
»Hör, min vän», sade hennes beskyddare, »vad som varit må helst vara glömt, och vi skola icke fördjupa oss i några ledsamma betraktelser däröver. Men ni vill säkert berätta mig som allra enklast om, huru ni kom in på den olyckliga väg, som slutligen ledde till fängelset.»
»Det vill jag gärna göra», svarade flickan och sänkte blicken. »Jag kan blott inte själv förstå, huru det var möjligt för mig att begå en sådan dårskap som att stjäla.»
Här svek henne ett ögonblick fattningen. Läpparna darrade såsom för undertryckt gråt.
»Ni råkade förstås ut i sällskaper?» hjälpte henne pastorn.
»Ja», började hon på nytt, »jag fick en del vänner, vi möttes ute på kaféer och restauranger, och jag blev för det mesta bjuden.»
»Och så lät man er förstå, att det också blev er tur att bjuda?» underlättade predikanten.
»Ja, och jag hade inga pengar, och då...ß»
Här svek henne modet.
»Väl, jag förstår, då tog ni sådana från ert herrskap, och därmed var ni inne på den farliga stig, som blev er en så outsägligt bitter missräkning. Jaha, och det där kunna vi nu för resten lämna. Men huru tänker ni nu för framtiden?
»Ja, förut har jag tänkt både det ena och det andra och har även uppgjort mina planer, men sedan jag kom in här, har alltsammans gått förlorat för mig, och nu vet jag ej vad jag skall säga eller göra.»
»Men köpenhamnsresan har ni likväl slagit ur hågen?»
»Ja, fullständigt.»
»Nå, då säga vi ingenting mera om den saken. Huru är det, har ni haft brev från edra föräldrar, medan ni suttit i fängelset?»
»Ja, flera, och i det sista säger mor, att far blivit gråhårig, sedan jag kom på häktet.»
Här veknade sinnet och Ada började gråta.
»Nå väl, mitt barn, er far har tagit detta slag hårt, och det kan ingen förvåna sig över. Det finnes nu blott en, som kan vända denna hans sorg i glädje, och det är hans dotter. Ni har, min vän, så framt ni vill avvända den allsmäktige Gudens dom från edert huvud, blott ett att göra, och det är att här falla till korsets fot i syndabekännelse och bön och sedan resa hem till edra föräldrar och inför deras egna ögon visa sinnesändringens frukt.»
Detta sista hade pastorn talat med ett allvar och ett eftertryck, som i ett slag och fullständigt bröt den arma flickans kraft.
Hennes huvud sjönk i förkrosselse mot hennes barm, och stora klara tårar föllo ned som dagg i hennes sköte.
Pastorn sträckte ut sin hand mot den elektriska knappen och ringde. Till tjänarinnan, som ett ögonblick senare visade sig, yttrade han stilla:
»Säg till, att vi samlas härinne.»
Tjänarinnan visste väl, vad detta betydde. De började ock genast komma. Pastorns fru med den allra minsta familjemedlemmen på armen, så ock de övriga barnen och tjänarinnan.
»Herren bevisar vårt hus en stor nåd i dag», sade familjefadern, då alla suttit ner. »Han har sänt oss denna vår vän att med oss dela hans goda vid nådens tron. Nu vill pappa, att barnen gå fram och taga den främmande i hand och hälsa henne välkommen.»
Detta var knappast uttalat, förrän alla barnen, utom den allra minsta, som ännu satt i mammas knä, gingo fram var och en i sin tur och togo Ada i hand och sade sitt välkommen.
»Och du, Rosa», sade pastorn till den näst minsta, en blåögd liten tös på fyra år, »du kan gärna klappa den främmande flickan. Se, så ja, det var en rar liten Rosa.»
»Ack, det är alldeles för mycket för mig, ovärdiga», suckade under sina tårars ymnighet den förkrossade unga kvinnan.
Härefter intogo alla på nytt sina platser, och familjefadern läste ett stycke ur den heliga skrift. Bibeln lästes i följd vid familjens andaktsstunder, och det ansågs synnerligen lyckligt, att stället just i dag var det om det förlorade fåret och den borttappade penningen.
De få ord, varmed husfadern beledsagade det lästa, voro om ock med mycken finkänsla, så dock tydligt nog riktade till familjens gäst.
Då samtliga familjemedlemmar böjde sina knän, tvekade ännu Ada. Detta var en kroppsställning, som hon hittills ej lärt, och det var inför det avgörande, som hon ansåg ett knäfall just nu innebära, som hon tvekade. Det kom till några ögonblicks hård strid inom henne. Hon gjorde en första ansats att glida ned från stolen, där hon satt, men därvid såg det ut som om det velat stanna. Då såg hon sig spörjande omkring och fann att lilla Rosa, som nyss i barnslig oskuld smekt henne, låg på sina knän och stirrade på henne med sina undrande stora blå ögon, och barnets blick fällde henne. Nästa ögonblick låg hon, synderskan i Simons hus lik, vid mästarens fötter, omsusad av den helgade familjens böner. Och Ada Älg grät för en gångs skull riktigt ut. Tyst och stilla smög sig den bredvid knäböjande pastorsfrun intill henne, lade milt sin arm om hennes liv och viskade: »Jesus älskar er».
»Ja, jag vet, jag tror», svarade flickan och erfor i det samma, huru den gudomliga hugsvalelsens flod i friska böljeslag slog in i hennes härja de bröst.
Medan samtliga ännu dröjde på sina knän sjöngo de:
»Till dig, Guds lamm, jag går,
till dig, vars blod kan två mig ren,
till dig, Guds lamm, jag går.»
»Och nu», uttalade pastorn, då alla rest sig efter bönen, »synes det mig, att vi lämna vårt kära främmande i fred en stund. Det är ännu två timmar, innan norrlandståget går, och ni bör vila ut en smula innan dess.»
Nu avlägsnade sig familjen ur rummet, och Ada fann sig åter lämnad ensam. På någonting annat än hemresa ville hon nu inte ens tänka, och hon tränade efter att få resa. Den vila hennes vänliga värd föreslagit, blev det ingenting av med. Hon gick fram och tillbaka över golvet och blott undrade över, huru helt annorlunda allt tycktes gestalta sig mot vad hon planerat och uppgjort, medan hon suttit kvar i sin cell. Hennes nyvunna glädje spred sig till hennes hela varelse. Plötsligt får hon syn på ett poesialbum, som prydde en liten hylla i rummet. Av en tillägnan, som var nedskriven på dess första blad, kunde hon se, att det tillhörde husets äldsta dotter. Hon tog albumet och satte sig ned vid pastorns skrivbord. Med pannan stödd mot den öppna handen, satt hon en stund försjunken i tankar; därpå fattade hon en penna och nedskrev några rader, under vilka hon tecknade sitt namn.
Ett par timmar senare hade pastor Lind följt sin skyddsling till järnvägsstationen, där han sett henne stå på järnvägsvagnens plattform och med strålande uppsyn vifta honom sitt farväl, medan tåget gled ut från stationen på väg mot Norrland, mot barndomshemmet.
Då Lind återvände till sitt hem, kom Helga, hans äldsta dotter, honom till mötes.
»Pappa», ropade hon, »den där främmande flickan har skrivit i mitt poesialbum. Se här!»
Fadern tog albumet och läste följande, skrivet med ganska vårdad stil:
»Huru skulle det gått med mig, om ej kärleken
mött vid fängelset portar? - Ada Älg.»
