En mer hänförande utsikt än den, som utbreder sig från Mörsils sanatoriebyggnad i, Jämtland, kan knappast tänkas. Sanatoriet själft är uppfört å sluttningen av den höjd, som från norra stambanans västra gren lyfter sig terrassformigt mot norr.
I dalen där nedanför glänser och speglar sig Indalsälvens silverband, och där bortom resa sig bergens majestät, det ena lyftande hjässan över det andra, till dess allt förtonar sig i fjärran eller smälter samman i solförgylld eter, alldeles som i dag, en den allra vackraste aprildag, med en den starkaste vårstämning över ett landskap, som dock gårdagen höljde i massor av snö.
I stället för att hänge oss åt njutningen av detta naturens eget konstycke, vilja vi för stunden stiga in där, varest i stället scener ur människolivet bjudas den intresserade till betraktande: läkarens mottagningsrum å sanatoriet.
Vid sitt massiva skrivbord, belamrat med allehanda prospekt och dokument ävensom en del instrument, sitter doktorn själv. Över hans anlete vilar ett drag av djup ansvarsmedvetenhet, alltid klädsamt för en läkare. Besökaren för tillfället är en man, snarare under än över medelåldern. Han är klädd såsom till avresa.
»Jag har kommit, herr doktor», säger han, »för att, innan jag beträder hemresan, höra eder mening om min hustrus tillstånd. Det vore mera än kärt att ha ett hoppfullt ord från doktorn med hem till barnen.»
»Ja, Gud vet, att ingenting skulle vara för mig kärare än att kunna ge ett sådant. Men, som jag sade strax, fru Lenards sjukdom befinner sig redan på ett betänkligt stadium. Jag kan försäkra att allt, vad som från min och sanatoriets sida kan göras, kommer att göras, och fullständigt hopplös är väl ej ställningen, men säkrast är i detta fall att vara beredd på det värsta.»
Under det doktorn talat, hade herr Lenards huvud sjunkit djupare mot bröstet.
»Beklagar», fortfor läkaren, »att herrskapet icke sökt sanatorievård på ett tidigare stadium.»
Härtill svarade herr Lenard intet. Anmärkningen var alltför befogad, och en självförebråelsens tagg sårade hans hjärta.
»Väl an», svarade han till sist, »jag har då intet mer att fråga. På noggrannheten i den vård, som sanatoriet kommer att erbjuda henne, litar jag.»
»Ja, herr Lenard, lita därpå fullt ut!»
»Tack, herr doktor; och vid första märkbara förändring till ett sämre blir jag underrättad?»
»Ja, telegrafiskt, om så behöves.»
Vid samtalets allra sista skede hade de båda herrarna rest sig upp och tryckte nu bugande till avsked varandras händer.
Med tungt hjärta trädde herr Lenard ut ur mottagningsrummet. För tre dagar sedan hade han från sitt hem i ett villasamhälle utanför Stockholm kommit hit med sin av den förhärjande lungsoten angripna unga hustru. Hans tjänst vid en bankinrättning i huvudstaden tillät honom icke att nu stanna längre, och även tillsynen över makarnas tvenne barn krävde hans hemresa.
Han hade nu att stiga upp i den s. k. ligghallen för att taga farväl av sin maka. Men han ville dessförinnan tillkämpa sig allt det lugn och all den sinnesnärvaro, han var mäktig. Hans kära Hilda fick inte se honom ledsen. Han hade ännu en halv timma på sig, innan tåget avgick. Han gick sålunda ut i anstaltens nu i sin vinterskrud prålande trädgård. Han tog några taktfulla steg fram och tillbaka, stannade, knäppte upp rocken och gjorde några bröstet vidgande rörelser med armarna, varpå han plötsligt böjde sig ner och formade en snöboll, vilken han sedan försökte kasta över en närstående uthusbyggnad.
Vi stiga före honom upp på »ligghallen», egentligen en jättebalkong i jämnhöjd med husets övre våning. Aprilsolens ännu ej alltför heta strålar belyste hallen, från vilken utsikten var fri ut över landskapet, sådant vi sökt teckna detta i berättelsens början. Här lågo med utomordentlig omsorg omstoppade i sina bäddar för tillfället ej mera än ett halft dussin konvalescenter, åtminstone betraktade sig samtliga själva som konvalescenter.
I en ung fru med varm själfullhet i de eljest något bleknade dragen känna vi fru Hilda Lenard. Ännu blott i sitt tjuguåttonde år hade hon, sedan alla försök att intala sig utevaron av lungsoten visat sig fruktlösa, nödgats konstatera dess förhandenvaro; och så hade familjen sett rådligast anförtro henne åt sanatorievård. Sin prövning bar Hilda med undergivenhet, som det anstår en Jesu Kristi lärjunginna, men skilsmässan från barnen, en gosse och en flicka om fem och sju år, hade dock varit mycket påkostande, och saknaden efter det älskliga lilla hemmet kändes mycket bitter. Som en betydlig hugsvalse hade den omständigheten tjänat, att hennes make kunnat följa henne till Jämtland. Av naturen djupt känslig för det sköna och harmoniska i allt, hindrade henne ej hennes prövning att njuta av den solbelysta tavlan där framför, och då vårsolens strålar smekte hennes kind, var detta henne en välkommen vederkvickelse.
Nu stod hennes make vid hennes sida.
»Jaha du, min kära lilla Hilda, nu kommer jag för att säga adjö.»
Han uraktlät att säga, att han kom för att taga farväl, emedan det tycktes honom som att genom denna form för avskedstagandet lättare framkallat en sorgestämning, som bådas välfärd krävde, att de nu undginge.
»Åh, du reser nu Paul.»
Hilda sträckte sina vita små händer upp mot sin make. Denne knäböjde genast vid bädden och mottog tigande och rörd den långa och innerliga omfamning, vari hon slöt honom intill sig.
»Nu, min älskling», sade han efter en stund, »ska' vi var och en på sitt håll mottaga Guds nåd att vara riktigt duktiga. Han övergiver oss icke i prövningen.»
»Hör, Paul», sade hans hustru med röst, som darrade efter den ansträngning, varmed hon kvävt gråten, »jag vill, att du säger precis, åt vilket håll vårt hem ligger härifrån.»
»Ja, ser du, älskling, det kan vara svårt nog», sade han. »Men vänta, låt mig se!»
Han tog upp den lilla kompassen han hade hängande vid sin klockkedja, vred och betraktade den.
»Här ha vi öster, alltså måste vi ha Östersund rätt över där.»
»Litet mera åt söder blott», korrigerade en av patienterna där bredvid.
»Ja väl, alltså Stockholm i sydväst. Om vi nu tänka oss Vallmovik litet norr därom, så tror jag vi kommit sanningen så nära som möjligt. Du ser för exempel den ensamma trädgruppen där på kullens sluttning. Tvärtöver där kan du vara säker om, att vi ha vårt Vallmovik.
»Kära Paul, vrid då sängen en smula, så att jag får ansiktet däråt. Så där ja, nu är det riktigt bra. Tack, Paul!»
»Tack, min älskling, nu bör jag tåget komma. Gud välsigne dig!»
Han kysste hennes panna och försvann.
Men mot den ensamma trädgruppen på kullens sluttning strävade tårskymd blick, där borta låg Vallmovik, och där höll alldeles säkert nu liten Dagmar och duktiga Olle på att bygga en fästning av snö.
Redan ha fyra veckor svunnit. Hemma i Vallmovik har man svävat mellan hopp och fruktan. Barnen ha esomoftast fordrat bestämt svar av pappa om, huru snart mamma skulle komma hem. Dessa frågor ha satt hans sinneslugn på hårdare prov än någonting annat, ty de underrättelser han hittills haft från sanatoriet ha icke varit ägnade att ingiva några förhoppningar om familjemoderns snara återvändande till de sina. Paul Lenard har därför ock förefallit mer och mer sorgtyngd.
Och så kom slaget en strålande vacker majdag. Paul var hemma till middag. Han hade just intagit sin måltid och satt nu utanför sin villa och betraktade vemodsfullt de båda barnens lekar och ansträngningar.
Alla möjliga arrangemang ville de taga i tu med, till dess mamma skulle komma hem; och framför allt skulle blommor planteras och inhägnas. Lenard blickade med smärtfyllt bröst ned på de i grus och jord nedstuckna redan falnade blåsipporna. Just så där, sade han till sig själv, falnar min Hilda, mitt livs ros, däruppe bland fjällen just nu. Och då smög en förrädisk tår upp i hans öga. Men som ett slag, det där satte hans hela varelse i skälvning, kom telegrammet från sanatoriet:
»Svår blodhosta i dag. Krafterna ytterligt nedsatta. Väntar er.»
De senaste timmarnas dystra aningar voro därmed besannade. Mannen reste sig och gick in i villan, döv och blind för allt omkring honom, även för de frågor, varmed barnen bestormade honom. Han var behärskad av blott en enda tanke - ögonblicklig avresa.
Sålunda befinner sig Paul Lenard å sanatorieläkarens mottagningsrum ännu en gång. Han har kommit dit in direkt från tåget och har ännu ej sett sin hustru.
»Ja, herr Lenard», yttrade läkaren, »ledsamt att säga, synes det här gå hastigare mot slutet, än vad vi från början haft anledning att förmoda.»
»Väl, detta har jag anat, alltsedan jag vid mitt förra besök talte med doktorn. Jag vill nu givetvis så fort som möjligt se min hustru.»
»Jo, det är ju klart, att vi måste ordna det så, ehuru hennes tillstånd nog bjuder till den största möjliga försiktighet. För övrigt är hon i ligghallen. Vi funno oss icke böra neka att lyfta henne ditut, då hon i dag med så ihållande enträgenhet begärde det. Hon har nu allt sedan sin hitkomst haft en sådan förkärlek för hallen, varifrån hon njuter av att se i riktning mot sitt hem. Emellertid är nu tiden inne, att vi flytta in henne på rummet. Herr Lenard kan då få gå in till henne där.»
Härmed tryckte läkaren på den elektriska knappen, och åt den sjuksyster, som ett ögonblick senare inställde sig, gavs order om fru Lenards inbärande på hennes rum.
Till ytterlighet blek och tärd låg den nu snart döende unga familjemodern på sin bädd i ligghallen. Blicken sökte alltjämt den ensamma trädgruppen på höjdsluttningen. Dess emellan slöts den dock av trötthet, men då sågs läpparna röra sig såsom till en gillande eller varnande viskning. En gång kunde en syster i lidandet, som låg där bredvid, höra henne säga: »Se så Olle, var inte stygg mot lilla syster! Låt henne låna spaden, är du riktigt snäll! Så där, nu är Olle mammas gosse.»
Nästan ljudlöst inflyttades Hilda i sjukrummet, där hon dock först om en god stund slog upp sina ögon. I förbidan på, att hon slutligen så skulle göra, hade hennes make stannat mitt på golvet, ett par steg från bädden, där han med armarna i kors över bröstet och huvudet sänkt i sorg betraktade sin älskade makas dödsbleka men ännu lika kära drag.
Och då slog hon verkligen upp sina ögon.
Åsynen av maken syntes icke väcka hennes överraskning. Tvärtom såg hon på honom, såsom om han varit vid hennes sida för beständigt.
Paul Lenard steg genast fram till bädden och lutade sig över sin maka, som viskade:
»Paul, nu orkar jag icke mera.»
»Vad är det du icke mera orkar, älskling, säg?»
Efter flera sekunders djup stillhet rörde hon sina läppar åter.
»Jag orkar ej mera se åt den ensamma trädgruppen, min blick når ej dit», kom det med knappt hörbar röst.
»Men, Paul», återtog hon, nu med litet mera fasthet i rösten, »nu spanar mitt öga mot en annan höjd, mot himmeln, och jag ser den redan.»
Och verkligen! Hennes ansikte sken, såsom om en glimt av Guds härlighet fallit däröver.
Mannens huvud sänktes i tårar vid hennes barm. Lätt som en duvas vinge kände han hennes arm omsluta sitt huvud.
»Paul», viskade hon, »ser du ej strålarna, hoppets strålar, som säga oss, att vi återses hos Gud.»
Några timmar senare var hennes kamp ändad.
Hemma på Vallmovik fortsätta de små att rusta.
Små stigar krattas, blommor plockas och buketter bindas. Mamma
måste snart komma hem, hem till Dagmar och Olle.
