Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jorden från början varit en stjärna i smält tillstånd,
som genom afkylning öfvergått till en fast massa,
hvarvid i följd af ojämnt afsvalnande en mängd
ihåligheter och blåsor uppstodo i henne. Sedan
hon blifvit tillräckligt afkyld, samlade sig det
från början i form af ånga kringsväfvande vattnet
på dess yta, och i detta afsattes de lagrade
bergarterna. Vattnet betäckte från början hela
jorden, men småningom brusto taken till de nyssnämnda
blåsorna, och allt sjönk då ned i dem; på detta
sätt uppstodo hafven. – Engelsmannen W. WHISTON[1]
trodde, att jorden från början varit en komet, som än
genom sitt afstånd från solen frös till is än genom
sitt grannskap till henne uppglödgades, och genom
dessa grundliga förändringar blef den en oredig
massa (chaos), som solstrålarne icke förmådde att
genomtränga. Först då jorden öfvergick till planet
(skapelsen), började ämnena afsätta sig i olika
lager efter sin tyngd. Han har för öfrigt en mängd
fantastiska hugskott och »beräkningar», hvilka vi
här förbigå[2].
Den franske naturforskaren GEORGE LOUIS
LECLERC BUFFON (1707–88) framställer i sin Histoire
naturelle (1749) en ny hypotes, enligt hvilken jorden
och alla de andra planeterna ursprungligen varit delar
af solen, hvilka slitits lösa af en komet och därpå
börjat sin vandring kring henne. Jorden var därför
från början smält, men stelnade småningom, hvarvid
veck bildade sig (berg och dalar). Härpå kondenserades
vattenångorna och nedföllo på jorden, hvars yta vatten
och temperaturväxlingar ytterligare söndersleto.
Märkligare än någon af de nu nämnda teorierna för
jordens uppkomst är den, som framställdes af den
bekante svenske naturforskaren och religionsfilosofen
EMANUEL SWEDENBORG (1688–1772). Han utvecklar sina
åsikter i arbetet Principia rerum naturalium (Dresden
och Leipzig 1734, 3 del. in folio), i hvilket en
mängd fysiska frågor diskuteras, olyckligtvis från
en filosofisk-mystisk synpunkt, som gör det hela
ofta svårt att begripa och väl torde hafva bidragit
till att det af hans uttalanden, som här intresserar
oss, förklaringen öfver världssystemets uppkomst,
ej blifvit så beaktadt, som det förtjänar. Ty i
själfva verket har Swedenborg före både Kant och
Laplace framställt den s. k. Kant-Laplaceska teorien,
åtminstone in nuce.
Såsom nämndt utgår Swedenborg från ett filosofiskt
resonnemang, där de af honom närmare definierade
begreppen finitum, activum och elementare bilda
själfva grundvalen för det hela, de verkande
krafterna. Genom rörelse utveckla sig ur dessa
grundbegrepp allt i strängt kausalförhållande, så att
hvarje efterföljande alltid behåller det föregåendes
egenskaper. I hvarje partikel finnes till följd af
de nämnda elementens inverkan en benägenhet till
spiralformig rörelse, som slutligen öfvergår till
hvirfvel (vortix). Härigenom uppstår kring hvarje
sol eller stjärna en väldig »hvirfvel» under det allt
ordnar sig till ett stort klot, hvars centrum är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
