Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egendomliga arbete Mundus subterraneus (1665)
påstår, att jordens berg löpa i meridianernas eller
i parallellernas riktning äfven under hafven,
så att jorden härigenom delas i en mängd bäcken
(haemisphaerium ossaturce)[1], en åsikt, som gaf BUACHE
idéen till hans charpentes de globe[2], och som i vårt
århundrade försvarats af ELIE DE BEAUMONT. Allmänt
ansågs för öfrigt vid denna tid, att jorden var
full af stora ihåligheter, fyllda af luft, vatten
eller eld, hvilka på åtskilliga sätt inverkade
på jordytan. Kircherus, som vidlyftigt behandlar
dessa förhållanden[3],
anser, att denna eld här och
hvar åstadkommit smälta bergarter (pyrophylacia)
i jordens inre, hvilka mata vulkanerna, en mening,
som mycket påminner om åsikter, hvilka vunnit stor
utbredning i vår tid. Själfva jordens centrum var
enligt Kircherus en stor eld, från hvilken eldådror
utgå åt olika håll dels till »pyrophylacia», dels
från dem genom kanaler till vulkanerna. Den bekante
svenske forskaren URBAN HJÄRNE (1641–1724) hade en
mycket olika föreställning om jordens inre. »Hafvet»,
säger han, »då det utan återvändo tager emot, men
intet märkligt igengifver (förutom genom regn och
dimma, som intet stort kan förslå), måste någonstädes
åter mista, så att det hafver några förborgade orter
inunder jorden, dit dess vatten allt efter handen
tager vägen. Alltså dryper och rinner utur hafvet in
uti den stora caviteten, som jorden i sig hafver»,
och hvilken han beräknade till »300 mil vid pass i
diameter.» Detta indrypande vatten var mycket salt
och blandadt med stor fetma, mycket jordbeck samt
gyttja, hvilket allt ruttnar »med en grufvelig stank
och häftig jäsning.» Härigenom uppstår en stark hetta,
»ty all fetma, oljeaktigt och sulphureum har i sig en
förborgad eld och ljus, som när den utur sitt centro
genom någon stark rörelse kommer, genast begynner att
föras in actum till hetta.» Denna hetta är jordens
»calidum innatum och den underjordiska hettan eller
elden, som så mycket talas om.» På sin karta[4] öfver
jordens inre har han utom den stora »giölen full
af hett, tjockt fett och grumlat vatten» i jordens
centrum, närmare dess yta »stora vatten och utdjup
fulla med fin sand». Denna Hjärnes teori uttalades
äfven af andra geologer på denna tid, ehuru de flesta
dock slöto sig till den af Kircherus förfäktade.
CARTESIUS (1596–1650) har uti sina Principes de la
philosophie uttalat en teori om jordens uppkomst,
som mer närmar sig nutidens. Jorden var enligt honom
ursprungligen en fixstjärna, hvars yta fördunklades
och genom afkylning ombildades till en fast skorpa af
gröfre beståndsdelar, medan elden fortfar att brinna
i dess inre. Denna eldflytande jordkärna tillskrifver
han uppkomsten af malmgångar i bergen. Likaledes
ansåg den store GOTTFRIED WILHELM VON LEIBNIZ[5]
(1646–1716), att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
