Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Davis tillägger, att kartan, kompassen och
jakobsstafven voro tillräckliga, »ty astrolabiet
och kvadranten äro mycket osäkra för observationer
på hafvet». En gifven följd af svårigheterna att
säkert operera med dessa instrument till sjös var,
att breddbestämningarna i allmänhet gjordes med
större noggrannhet till lands än på hafvet. Dock
finna vi äfven sjömännen blifva allt skickligare i
denna konst. Medan hos de spanska sjöfararna i förra
delen af 1500-talet mätningarna gåfvo ett 2 eller
3 grader för högt resultat, nedsjunker felet hos de
stora holländska och engelska skeppskaptenerna från
periodens senare del till några minuter. I Willem
Barentsz’ observationer röra sig felen mellan 15 och
20 minuter, hos Hudson gå de sällan till mer än 7
eller 8 minuter och hos Baffin endast någon gång till
2 à 3 minuter[1].
Äfven till lands kunde felen ännu i början af
1600-talet stiga till 10 minuter, men observationerna
voro ibland äfven alldeles precisa. Så finna vi
t. ex i Orontii Finæi Tabellæ longitiidinum ac
latitudinum[2] bland fel på öfver en grad några
alldeles exakta uppgifter t. ex. för Mainz (50°) och Verdun
(49° 10’). De skarpaste observationerna gjordes af
Tyge Brahe.
De flesta längdbestämningarna hafva däremot också
under denna period gjorts efter uppskattning
af vägen och voro därför vida sämre än
breddbestämningarna. Äfven till lands voro fel pä
några grader icke ovanliga, ja en af Regiomontanus
bästa lärjungar bestämde Roms läge omkr. 6° 30’
för östligt. Särdeles då det gällde längder i den
nya världen måste det vara hardt nära omöjligt
att endast af distanser sluta till det exakta
läget. Det enda säkra sätt, man till en början
kände för en noggrannare beräkning af längd, var
observationer vid månförmörkelser. Därför afsände
den spanska regeringen 1577 och 1578 astronomer
till Mexiko för att beräkna dess längd genom sådana
iakttagelser, och denna den första rent vetenskapliga
expedition, som historien känner, har äfven medfört
en förbättring af sjökartorna. Snart blef efter Tyge
Brahes föredöme hvarje dylik förmörkelse begagnad
för nya längdbestämmelser, hvilka småningom införde
riktigare uppgifter i de astronomiska tabellerna[3] och
på kartorna, ehuru äfven dessa observationer kunde
medföra afsevärda fel, åtminstone så länge man icke
med teleskopets hjälp kunde skilja skuggkanten från
den verkliga skuggan.
Till sjös voro svårigheterna naturligtvis ännu
mycket större att någorlunda säkert beräkna den
seglade distansen och med dess tillhjälp längden;
och månförmörkelser äro alltför sällsynta företeelser
för att kunna tjäna sjömannen till någon praktisk
ledning, annat än undantagsvis. Emellertid har
under denna tid en ny och bättre metod införts för
längdbestämningar nämligen den, att beräkna dessa
efter s. k. måndistanser, hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
