Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kopernikus sökt upprätthålla Ptolemaeos system, dansken
TYGE BRAHE (1546–1601), en af alla tiders störste
och noggrannaste praktiske astronomer. Men äfven han
ansåg sig behöfva göra en väsentlig förändring däri,
i det att han väl lät solen röra sig omkring jorden
som sin banas medelpunkt, men däremot lät alla de
öfriga planeterna kretsa kring solen.
Kopernikus hade lärt, att planeternas banor kring
solen äro cirkelformiga, och hade därigenom tvungits
att ur Ptolemæos system behålla teorien om de
excentriska planetbanorna samt några af Apolonios’
epicykler. Dessa kvarlefvor bortrensades af JOHANNES
KEPLER (1571–1630), hvilken i Astronomia nova (1610)
bevisade, att alla planeter röra sig i elipser, i
hvilkas ena brännpunkt solen står (Keplers första lag)
och att radius-vector (förbindningslinien mellan solen
och planeten) öfverstryker lika stor yta på lika stor
tid (Keplers andra lag) samt i Harmonices mundi (1619)
att kvadraterna på två planeters omloppstider förhålla
sig till hvarandra som kuberna på deras medelafstånd
från solen (Keplers tredje lag). Därmed var frågan om
solsystemets byggnad utredd, det återstod blott att
äfven finna orsaker till dessa nu uppvisade lagar,
och detta storverk utförde senare Newton.
Behofvet af en reform af den julianska kalendern
gjorde sig redan kändt under medeltiden, ty då det
julianska året var 1/125 dag längre än det tropiska
året, så uppstod under årens lopp en allt större och
större differens mellan den verkliga tiden och den
räknade. Detta inverkade i sin ordning på tiden för
de stora kyrkofästerna, och det var därföre ifrån
kyrkans män som krafvet på en ny kalender först
väcktes. Redan Baco hade yrkat därpå, sedermera Peter
d’Ailly och Kardinal Nic. a Cusa. Påfven Sixtus IV
hade för denna reform kallat Regiomontanus till Rom
1475, men då han afled strax efter ankomsten dit,
så fick hela frågan hvila, om den än icke alldeles
bortglömdes[1]. Slutligen påbjöds reformen 1582 genom
en bulla af GREGORIUS XIII, hvarför äfven den nya
kalendern fick namnet den gregorianska. Enligt den
räknades året till 365,2425 dagar (i st. f. 365,25),
hvarjämte den redan uppkomna oriktigheten i dateringen
utjämnades. Dock blef den nya tidräkningen endast
småningom antagen i Europas flesta länder[2].
Bredd- och Längdbestämningar. De instrument, som till
sjös användes för att bestämma bredden voro desamma
som under föregående period, jakobsstafven, kvadranten
och astrolabiet. Utom dessa borde en sjöman,
säger John Davis[3] medföra en karta, en kompass,
»ett magnetiskt instrument för att finna kompassens
deviation» (= en azimuth kompass) »en horizontal plan
sfär, en glob och en »paradoxal kompass»[4]. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
