Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var emellertid icke blott andlige missionärer och
resande, som genomströfvade Asien och framträngde
till Kina, så länge detta var möjligt, utan än
fler torde de köpmän hafva varit, som besökt dessa
aflägsna trakter. Vi äga dock ej några berättelser
om deras resor, men vi äga ett märkvärdigt bevis på,
hur talrika dessa merkantila förbindelser måste hafva
varit i en handbok för köpmän i Asien författad af
italienaren FRANCESCO BALDUCCI PEGOLOTTI och af honom
kallad »Libro di divisamenti di Paesi». Om författaren
känner man, att han 1311 afslöt ett handelsfördrag
mellan Florens och Siena[1] och att han några år senare
var i det stora handelshuset Bardis i Florens tjänst,
hvilket hade kontor i alla Orientens och occidentens
viktigaste handelsstäder. För dess räkning vistades
han i Antverpen 1315–1317, hvarefter han reste till
London, där han uppehöll sig till 1320. Åren 1324 till
1327 och sedan å nyo år 1335 var han handelsbolagets
agent på Cypern. Arbetet synes vara författadt mellan
åren 1340 och 1343.
Det är, som nämndt, en handbok för köpmän angifvande
vägarnes längd, resekostnaderna, de varor, som man på
olika ställen kunde köpa; den redogör för olika slag
af mynt, vikt och mått, tullar och andra afgifter,
för huru man skall skilja förfalskade varor från äkta,
för handelssedvänjor på de olika marknaderna, den
förklarar främmande handelstermer o. s. v.[2] Sannolikt
har författaren själf endast sett det västligaste
Asien, medan han inhämtat underrättelser om de
aflägsnare delarna från köpmän, som varit där. Den
vanliga vägen till Kina gick då öfver Svarta hafvet
och södra Ryssland, och den som ville resa den gjorde
bäst i att låta sitt skägg växa långt. Man borde
taga med sig en dragoman samt minst två tjänare som
talade kumanska. Hela vägen från Tana till Cathay vore
alldeles säker både dag och natt dock minst mellan
Tana och Sarai, där det vore bäst att resa i sällskap
på 60 personer; endast under mellantiden mellan en
furstes död och den följandes regeringstillträde
hade några oregelmässigheter brukat begås mot franker
– franker kallades alla kristna. – Från Tana
kunde man på 10 à 12 dagar till häst komma till
Astrachan och på en dagresa därifrån till Sarai,
därifrån på 8 dagar till Uralfloden och sedan på 20
till Khiwas hufvudstad, som då var Urgendsch. Efter
ytterligare 35-40 dagar nådde man Oltrarre (Otrar)
den tiden en af Turkestans största städer, något
väster om den nuvarande staden Turkestan. Här lämnade
man det jämna stepplandet, och resan, som hittills
skett med kameler, fortsattes nu med åsnor. På 45
dagar kom man till Almalik, därifrån på 70 dagar
till Kan-tshóu-fu och sedan på 40 dagar till Cassai
(Quin-sai) eller Hang-tshóu-fu. – Den tydligen
mycket lifliga transkontinentala trafik, som dessa
uppgifter äro stödda på, har sedan försvunnit, ty
efter Pegolotti höra vi ingenting därom[3].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
