Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra perioden (Den äldre medeltiden, omkr. 400-1250)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rerefeni och Sirdifeni och långt östligare ligger
ön Scanza, »som också kallades af flere geografer
gamla Skytien»[1]; äfven några
andra öar träffas i den norra oceanen.
Detta är nästan allt, som södra Europa har att säga om
Norden under denna tid. Rikligare blifva uppgifterna,
först sedan nordeuropeiska författare själfva börjat
skildra dessa länder. Den som vi hafva att tacka
för den första viktigare nyheten är den irländske
munken DICUIL. Hvad som ger dennes kompilation dess
största intresse är några uppgifter om Island, hvilket
land där för första gången omtalas, Sedan nämligen
Dicuil berättat, hvad Solinus haft att säga om Thule,
tillägger han[2] att han själf för trettio år sedan fått
upplysningar om denna ö af några munkar (clerici) som
vistats där från Febr. till Augusti. De hade omtalat,
att kring sommarsolståndet dolde sig solen endast
»liksom bakom en liten kulle», så att det icke blef
mörkt en enda stund, utan man kunde arbeta liksom på
dagen. Därför toge de fel, som sagt, att kring Thule
hafvet vore så fast (concretum); men på en dagsresa
mot norr från denna ö hade seglande träffat det
tillfrusna hafvet (congelatum mare). Att Dicuil med
Thule afsett Island är tydligt[3], och
häraf framgår sålunda, att irländska munkar redan på
790-talet besökt ön. Äfven andra öar finnas enligt honom i
hafvet norr om Brittanien, hvilka kunde nås efter två dygns
segling med fulla segel för förliga vindar. En präst
(presbyter religiosus) som varit där, hade berättat
för Dicuil, att de voro små och skildes från hvarandra
genom trånga sund samt att i nära hundra år »eremiter»
från Skottland bebott dem. De voro rika på får och
sjöfågel, samt funnos icke omtalade i författares
skrifter. Beskrifningen tyckes passa in på Färöarna,
hvilka då här skulle första gången omtalas.
Vid denna tid voro nordens folk väl kända i mellersta
och södra Europa genom sina vikingatåg – äfven Dicuil
talar om de nordiska röfvarne – och man började
därför omtala de länder, hvarifrån de kommo. EINHARD,
Karl den stores biograf, säger om Östersjön, att det
var en vik, som från västra oceanen sträckte sig
mot öster till okänd längd. Kring den bodde många
folk, »nämligen Dani och Sueones; hvilka vi kalla
Nordmanni, och hvilka innehafva den norra stranden och
alla öarna. Den södra stranden däremot bebo slaver
och aisti och andra folk»[4]. Dess bredd öfversteg
ingenstädes 100,000 passus. Från senare delen af
800-talet härstammar RIMBERTUS’ lefnadsbeskrifning
af Ansgarius[5],
hvilken lämnar många värdefulla
upplysningar om de nordiska ländernas geografi och
historia. Här omtalas några städer i Danmark och
Sverige[6], och en antydan
finnes kanske om de stora mellansvenska sjöarna[7]. En samtida till Rimbertus är den s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
