Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Börjad riksdagsmannaverksamhet (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lord Brougham lärer sagt sig alltid göra, nämligen
att vid ett offentligt tal icke lämna något till
ögonblickets ingifvelse utan förut författa sitt tal
och lära detsamma utantill, icke blott så, att man med
minnets ansträngning kan erinra sig innehållet, utan
så som en god skådespelare kan sin roll, att orden
komma fram af sig själfva och talaren blott behöfver
tänka på att gifva dem det uttryck af ursprunglighet,
hvarmed de böra framsägas. Detta är likväl endast
tillämpligt i fråga om stora tal, uti hvilka ett
viktigt ämne i sin helhet skall behandlas. I våra
vanliga riksdagsdebatter, där man tager upp och
söker vederlägga motståndares skäl blir den likväl
äfven där ofta använda metoden med förut inlärda tal
gärna tröttande därigenom, att samma skäl då komma
att upprepas af nästan alla sådana talare.
Hartmansdorff hade gifvit mig ett alldeles motsatt
råd, nämligen att förut blott tänka på hvad som skall
sägas men icke huru det skall sägas. Denna regel
följde ock Gripenstedt, sedan han blifvit en mera
öfvad talare, dock sade han sig iakttaga excellensen
Gustaf Lagerbjelkes lärdom, att man under hela talet
icke behöfde tänka på huru orden föllo, förrän man
kom till själfva slutet, då man alltid borde hafva
i ordning några vältaliga på förhand formulerade
ord. Detta är tvifvelsutan praktiskt för den, som
fikar efter bravorop, hvilka sällan gifvas åt den mest
bindande bevisning i sak, om den icke är kryddad med
någon vältalighet, men som gör mera effekt, om man
icke slösar därmed.
De regler, jag efter hand uppgjorde för mig själf
såsom talare, bestodo hufvudsakligen däruti: att
icke tala, då man icke har något att säga, en regel
som alltför ofta förbises; att hålla sig noga till
ämnet och tala så kort som möjligt, emedan man
eljest äfventyrar icke blott att trötta utan att
icke ens blifva uppmärksamt afhörd; att undvika
klingande fraser och känsloutgjutelser, som väl kunna
inbringa bravorop men föga inverka på öfvertygelsen och
voteringen; att så noga som möjligt bereda sig icke blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
