Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Själfkarakteristik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag har lidit gränslöst af blyghet och aldrig kunnat
fullkomligt öfvervinna den, ehuru den naturligt
blifvit mycket afnött först genom tvånget och sedan
genom vanan att träda fram. Allra värst plågades
jag däraf, innan min äregirighet ännu hade för sig
uppställt något annat mål än att stå väl hos de
unga damerna.
En annan plågoande, som mycket besvärade mig i
ungdomen, var rädsla. En liflig fantasi utmålade
för mig faror i allt obekant och förstorade de
verkliga. Som barn kallades jag visserligen en
tid för Karl XII, därför att jag ensam af bröderna
kunde utan att blinka se min far hugga emot mig med
sin »pallasch», men snart blef jag i stället mera
rättvist kallad en kruka. Någon medfödd djärfhet
har icke fallit på min lott, och allt mod jag kunnat
ernå har jag tillkämpat mig genom resonemang. Jag
minns, huru tröstad jag fann mig, då jag läste ett
yttrande af Almqvist, att »klokheten parar sig helst
med rädslan och modet med en viss oeftertanke». Dock
har jag alltid sökt att manligen strida emot min
rädsla och vet mig icke hafva låtit feghet förmå mig
att öfvergifva min post. Mest är det fysiskt mod jag
saknat; i det moraliska tror jag mig kunna mäta mig
med mängden, och af politiskt mod har jag måhända
haft allt för mycket.
Jag har ofta blifvit omtalad för ett lugn. som jag
icke ägt så fullt, som man trott. Lika med Dumbom
har jag lätt tålt kritiker, »så snart de rörde
någon ann’», och för politiska angrepp emot mig
själf har jag icke heller varit mycket känslig men
däremot ytterligt ömtålig för allt, som kunde anses
komprometterande eller i någon mån nedsättande för
mitt personliga anseende, hvarvid jag endast med
stor svårighet kunnat visa ett lugnt utseende. Under
ynglingaåren gick denna ängslighet ända till gränsen
af snobberi, dock icke så att den var förolämpande
för någon annan, men så att jag underkastade mig många
försakelser för att icke göra något, som kunde träffas af
den mest oskyldiga anmärkning, och jag kunde djupt gräma
mig för de minsta småsaker, som jag tyckte innebära något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
