Två år ha flytt, och under denna tid har den lilla församlingen levat och verkat, uppehållen av levande Guds nåd och kärlek. Medlemsantalet har i det närmaste fördubblats och inre kärlek och förtroende fortplantats. Motståndet från statskyrkligt håll har varit mindre. Beträffande pastor Ekberg, så har han nu avflyttat från orten och tillträtt ett nyförvärvat pastorat uppe i Norrland. Den prästliga tjänsten i Bärnhult uppehålles av en helt nyligen prästvigd ung man, till dess den nye kyrkoherden hunnit anlända.
Under de något mera än ett och ett halvt år, som pastor Ekberg efter den märkliga disputationen kvarvar på platsen, uppträdde han icke ofta mot »villfarelsen». En och annan »gliring» mot baptisterna hördes visserligen då och då från predikstolen, men detta uträttade föga eller intet. En kraftåtgärd mot baptistförsamlingen, som åtminstone till en början såg ut att lyckas, företog sig dock den värde prästmannen mot slutet av sin vistelse i B., då han vid en fåtaligt besökt kommunalstämma genomdrev ett beslut, medelst vilket kommunen förband sig att till godtemplarlogen utbetala ett årligt understöd lika med det hyresbelopp, logen uppbar av baptisterna, med villkor att dessa senare skulle genom uppsägelse avlägsnas med sina möten från godtemplarsalen. Detta anbud mottog godtemplarne med tacksamhet, alldenstund de på detta sätt utan någon minskning i inkomsterna fingo helt och hållet ensamma disponera sin lokal.
Vad skada den lilla församlingen tog av detta spränningsförsök, skola vi se längre fram. Nu vilja vi övergå till den tilldragelse, som egentligen föranlett oss att här upptaga tråden i vår berättelse.
Vi göra då ett besök hos våra vänner Sjöbergs. Herren har uppehållit, välsignat och bevarat även dem under de gångna åren. Deras hem har städse varit en fridens tillflyksort, dit prövade trossyskon ofta skyndat och känt sig verkligt hemma. Dock, de aningar, som så ofta uppstått inom den redlige hantverkarens själ om en snart förestående flyttning från jorden, skulle snart visa sig vara alltför välgrundade.
Det är en blåsig och kall söndagseftermiddag i september. Därutanför Sjöbergs stuga tjuta de höstliga vindarna i träden, med vars lösryckta blad de leka i luften. Därinne på sin vita bädd ligger den älskade maken och fadern, stundom skakad av våldsamma hostanfall, stundom stilla vilande med slutna ögonlock och av dödens blekhet färgade kinder. Nära nog tröstlös sitter fru Sjöberg i en gungstol vid den sjukes fötter. Hennes hjärta vill brista av sorg vid tanken på den allvarliga skilsmessan. Den nu adertonåriga Olivia, äldst av de sex barnen, utvecklar vid detta prövosamma tillfälle den största kraften och sinnesnärvaron. På dagar och nätter har hon knappast sovit en blund och ej vikit från sin faders sjukbädd vid andra tillfällen, än då hon därtill nödgats för att på ett eller annat sätt bistå moder och syskon.
Det skrider mot aftonen. Skuggorna tränga in genom kammarens enda fönster och gör stämningen därinne allt dystrare. Fru Sjöberg fortfar att sucka och gråta och Olivia sitter på en pall invid den sjukes huvudgärd, då och då torkande svetten från hans feberheta panna eller förande vattenglaset till hans torra läppar. Framför kakelugnen sitter den trettonåriga Maria och stirrar in på de slocknande kolen, medan lille Harald sover i hennes knä. Maria gråter tyst, så tyst att icke en suck, icke en kvidan höres, men stora klara tårar rulla sakta ned för hennes kinder. Elva-åriga Axel sitter vid fönstret, där han, stödjande armbågarna mot bordet, vilar huvudet i sina händer och blickar sorgset ut på de gula, virvlande löven. Axel gråter ej; han kan ej gråta nu, men han sörjer, sörjer och tiger. Huru många gånger har han icke krupit bredvid hyvelbänken omkring pappas fötter och samlat ihop hyvelspån, med vilka han sedan eldat under limpannan åt pappa, och då hade pappa kallat honom för sin gesäll och lovat honom en egen liten hyvelbänk, och då hade Axel blivit så glad och funderat på att göra ett skärbräde till julklapp åt mamma. Och nu, nu skulle pappa dö, läggas i en kista och begravas i jorden. O vad det unga hjärtat sved!
De två övriga barnen, Elsa och Filip, hade först suttit och bläddrat i sin bilderbok tills de blivit sömniga, då gick lilla Elsa till sin äldsta syster och sade: »Liva, File och ja' vell tova». Då smög Olivia på tå bort till sängen, drog av det vita fina täcket, tog upp två små kuddar och lyfte så upp sina små syskon, vilka inom få ögonblick föllo i en djup, fridfull slummer. Det hela bildade en grupp, som väl ingen gärna haft mod att störa.
Efter en stund av djup, allvarlig tystnad öppnade den sjuke sina ögon.
- Olivia, min flicka.
- Ja, lilla pappa, här är jag.
- Snälla du... tänd... lampan... och rulla ned... gardinen. Här är... så dystert.
Innan den döende hade uttalat de sista orden, hade Olivia rest sig för att efterkomma hans önskan. Då lampans matta sken strålade ut över rummet och Olivia åter intagit sin plats vid faderns läger, yttrade han:
- Nu Olivia... ska' du sjunga för mig... en sång. Sjung... »Till fridens hem».
- Ja gärna pappa, bara jag törs för dig, du kanske inte orkar höra.
- Jo, mitt barn. Sjung bara inte så högt, att du väcker barnan.
Olivia gick efter sin sångbok och började med vacker, fastän dämpad röst sjunga:
»Till fridens hem, Jerusalem,
Där ingen mer skall synda,
Där sorg och pust byts ut mot lust,
Till fridens hem vi skynda.
Till fridens hem, till fridens hem vi skynda.
Till fridens hem, till fridens hem vi skynda.
Den fot, som här vill mattas, där
På väg av guld får lisa.
Och sargat bröst får änglatröst
Av Guds och lammets visa.
Till fridens hem etc.
I sorg och nöd, i liv och död,
Hjälp oss att trogna vara,
O Gud, att så, vi vara må
Städs redo hem att fara.
Till fridens hem etc.
O, sälla frid, där ingen strid
Skall Kristi kyrka störa;
Där vi få se vår frälsare
Och städs hans vilja göra.
Till fridens hem» etc.
Vid orden »där ingen strid skall Kristi kyrka störa» sammanknäppte den döende mannen sina händer och suckade: »Tack och lov dyre frälsare». En obeskrivlig glädje fyllde ock hans själ vid de ljuvliga orden »Till fridens hem, till fridens hem vi skynda». Livet hade i mer än ett avseende varit för honom en strid, men nu låg han så nära friden, den eviga friden.
- Mamma, sade han till sin hustru, gråt ej. »Till fridens hem vi skynda». Jag kommer blott några dagar förut, men snart äro vi alla där,
Här avbröts han av ett anfall av hosta, som smärtsamt skakade hans bröst. Olivia stack sin arm under hans hals och försökte lyfta upp hans huvud, medan hon i en tesked räckte honom den lindrande medicinen. Då den svåra hostan åter lämnat honom, låg han en stund orörlig med slutna ögon, varefter han åter såg upp och kallade på sin dotter.
- Ja, pappa, här är jag, svarade denne och böjde sig över den lidande
- Vill... vill... du göra mig en tjänst... Olivia?
- Jag vill göra allt vad pappa önskar.
- Jag tror att mötet på salen... är slut nu... Gå ut på vägen... får du se... om du möter... några av... medlemmarna. Om du gör det,... så... bed dem komma in och ha... ett bönemöte här,... det sista i mitt sällskap.
Dottern lade en schal över sina axlar och smög sig ut ur kammaren. Utkommen i det större rummet, blev hon nästan förskräckt av att i hastigheten få syn på en lång, svartklädd karl, stående i halvmörkret bredvid ett bord, på vilket han ur ett medfört paket plockat upp diverse artiklar. Olivia, som ej genast såg, vem den främmande var, sporde:
- Är det doktorn?
- Nej, svarade den främmande drygt, det är pastorn, den nya pastorn. Jag har hört att mannen här i huset ligger för döden och därför önskar få del av den heliga nattvarden, som jag nu är här för att meddela honom.
- Ja, svarade Olivia sorgset, det är visserligen sant, att pappa är döende men er nattvard önskar han visst icke. Pappa, mamma och jag äro baptister, tillade den unga kvinnan med värdigt eftertryck.
- Att er far är baptist, har jag nog reda på, fortfor prästen, men det har sagts mig, att han nu sedan döden börjat stå honom för ögonen, insett och ångrat sin villfarelse och därför har behov av sakramentets tröst.
Detta, den unge prästmannens yttrande, kom Olivia att erfara en känsla av bitter harm. Hon hade ju i flera år sett sin älskade fader med förtröstansfull tillit fasthålla vid de sanningsord, som en gång förde honom in på en ny och levande väg, och såg nu, huru samma löftesord gav honom kraft att i själva döden jubla. Och nu kommer en ung man, som visserligen för några månader sedan mottagit sin prästerliga fullmakt, men för övrigt aldrig i sitt liv genomgått någon hjärtats förändring till frälsning - nu kommer han och med överlägsen min stämplar hennes fars gudsfruktan som ett liv i villfarelsen. Allt detta uppfattade den unga kvinnan med ens, och erfor såsom nämnt, en rättmätig harm, som kom hennes barm att svälla och hennes mörka ögon att blixtra i halvdunklet, då hon utbrast:
- Det är en skamlig lögn, som elaka och pratsjuka människor ha tillfört er, att min far skulle ha ångrat, att han tillhört baptistförsamlingen. Han tackar i stället Gud för att så varit, och han dör lycklig i tron på sin frälsare. Han behöver icke alls någon »sakramentets tröst». Ni kan mycket väl slå in er nattvard i paketet igen.
- Unga kvinna, jag förlåter er djärvhet, men det är icke desto mindre min plikt såsom själasörjare att försöka rädda er far, svarade adjunkten med myndig ton.
- Ni rädda min far! Rädda er själv, herr pastor! Med pappa är det ingen fara. Och ni vågar ej störa honom, hör ni det, hotade den unga kvinnan med blick och åtbörd, som lät den förbluffade unge mannen förstå, att här hade han intet att skaffa. Häftigt rullade han in sina nattvardstillbehör i ett par medförda skrynkliga nummer av »Vårt Land» och yttrade:
- Jaså, fröken vågar hindra kyrkans välsignelse att nå sin döende fader. Nå väl, ni kommer att själv få svara för er ondska på den yttersta dagen.
Om ej sorgen till den grad tyngt den unga kvinnans hjärta, skulle hon velat le åt prästens ynkliga hotelse; men nu gav hon ej ens akt på den, utan följde blott med ängslan mannens rörelse för att så snart som möjligt få se honom avlägsna sig. När så skett, gick även Olivia ut för att fullgöra sin faders önskan, ledsen över att nu ha blivit fördröjd och rädd för att uppträdet skulle ha hörts in i kammaren och stört faderns lugn.
Olivia behövde emellertid ej gå så långt, förr än hon träffade fyra trossyskon, som voro på väg från bönemötet. Hon framförde till dem - de voro en man och tre kvinnor- den sjukes hälsning och bad dem följa sig hem, vilket de genast gjorde.
Då Olivia med sitt sällskap inträde i sjukrummet, hade hennes fader en lång stund legat med slutna ögon. Fru Sjöberg, som tycktes ha fattat mera mod av de trösteord hennes döende make uttalat, satt bredvid hans bädd, hållande han vänstra hand mellan sina både. Olivia gick fram till bädden, lutade sig över fadern och viskade:
- Pappa, nu äro de här.
- Vilka, mitt barn?
- Våra vänner, och så nämnde hon dem alla vid namn.
Den sjuke riktade sina matta blickar mot dörren, där de nykomna till en början stannat. Han såg länge på dem utan att säga ett ord.
- Känner du icke igen dem, pappa? frågade Olivia.
Den sjuke skakade på huvudet.
- De äro dina syskon i tron; de äro församlingsmedlemmar. Olivia bjöd dem komma närmare. Den sjuke såg ännu en gång på dem. Ett leende drog över hans bleka anlete, då han viskade:
- Försam-ling-en. O, Jesus... bevara... bevara... församlingen.
Alla de innevarande, utom de sovande små, böjde sina knän. Makan böjde sig invid den döendes huvud, där hennes tårar fingo fritt flöda. Olivia och hennes vänner bådo innerligt till Gud om hans närvaro i detta dödens ögonblick. Då de uppstigit från bönen, yttrade den sjuke med överraskande klar röst:
- Nu, Olivia, en sång. Min egen kära sång.
Olivia, som så väl förstod sin fader, började med av rörelse darrande stämma att sjunga:
När döende jag är, kom, sjung om livets hopp,
Sjung sånger av hänryckning blott,
Som följa mig dit upp!
Ej sorger himlen nå :,:
Ty allt är frid och kärlek där,
Ej sorger himlen nå.
När dödens kallsvett står på pannan vit som snö,
O, brist då ut i segersång:
Den trogne skall ej dö.
Ej sorger himlen nå :,:
Ty allt är frid och kärlek där;
Ej sorger himlen nå.
Vid hjärtats sista slag slut brustna ögat till
I Jesu namn knäpp händren hop;
Ty så jag vila vill.
Ej sorger himlen nå :,:
Ty allt är frid och kärlek där:
Ej sorger himlen nå.
Vid dessa sista ord fäste sångerskan sina ögon på fadern och upptäckte, huru frånvarande hans blickar blivit; detta ofta omisskänneliga tecken på dödens nära förestående betog henne kraften. Även hon överväldigades av sorgen och blandade sina snyftningar med modrens, syskonens och vännernas. Något ord gick ej mer över den älskades läppar. Efter några få minuter hade han gått till fridens hem, där -
O, sälla frid - där ingen strid
Skall Kristi kyrka störa.
