- Project Runeberg -  Gamaliels råd eller Den dåraktiga striden /
IX. Dopförrättning och bildande av församling

(1896) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IX. DOPFÖRRÄTTNING OCH BILDANDE AV FÖRSAMLING.

 

»Det finnes intet försök till baptisternas utrotande, som icke värkar i alldeles motsatt riktning», hade prosten Brynoff sagt och detta skulle nu besanna sig med avseende på pastor Ekbergs senaste fältslag mot baptisterna. Efter den märkliga disputationen blev dopfrågan dagens brännande fråga i Bärnhult. Man tyckte över allt, att den »främmande herrn från Stockholm», såsom pastor Ekbergs motståndare sedermera kallades, var så obegripligt hemma i skrifterna. Man skaffade sig förteckning över alla de bibelställen, som handla om dopet, och sedan lästes det från morgon till kväll i månget hem och resultatet blev, att fram emot midsommar fjorton personer, därav en del s. k. »gammallutheraner» och de övriga nyomvända, hade beslutit sig för att taga dopet. Bland dopkandidaterna räknades även snickaren Sjöbergs äldsta dotter, Olivia, en omständighet, varöver föräldrarne mycket gladde sig.

Dopförrättningen var utsatt att hållas midsommardagen och skulle försiggå ej långt från Grantorp i den genom Bärnhult flytande s. k. Kräftån, som i synnerhet vid det tillämnade stället var därtill mycket lämplig. Den väntade dagen inbröt med det skönaste väder. Handlingen skulle äga rum kl. åtta på kvällen, men redan långt före denna tid vallfärdade skaror av människor till den utpekade platsen för att bevittna den i Bärnhult aldrig förr sedda tilldragelsen.

Dopkandidaterna hade jämte de fem baptisterna på platsen överenskommit att samlas i Pihldal hos Sjöbergs för att därifrån göra sällskap till dopstället. Avfärden var bestämd till kl. sju. Strax före denna tid voro de tretton av dopkandidaterna tillstädes; men den fjortonde, en sjuttonårig flicka, dotter till en av socknens förmögnaste bönder, hade ej kommit. Från henne ville nu Sjöberg framföra en hälsning i form av ett brev, vilket Sjöberg mottagit en stund förut. Brevet lydde:

 

Dyra församlade syskon!

 

Jesu frid med eder!

 

Som I veten, har jag allt ifrån första stund, jag inför min far kungjorde min önskan att bliva döpt, haft hans löfte att taga detta viktiga steg. I dag på morgonen blev jag emellertid inkallad till honom, då han tillkännagav, att han ändrat åsikt i denna sak och förklarade, att jag nu på inga villkor finge sluta mig till baptisterna. Jag kan ej beskriva huru bedrövad jag blev häröver. Jag svarade emellertid ingenting, emedan jag hoppades, att pappa senare på dagen skulle återtaga sitt stränga förbud och fasthålla vid sitt förut givna löfte. Men jag bedrog mig i detta hopp. Vid middagsbordet sade jag honom för en stund sedan ödmjukt, huru innerligt ledsen jag var och bad honom under tårar om hans löfte att få fullfölja mitt länge fattade beslut; han blev då mycket ond och förbjöd mig på det strängaste att ens nämna om denna sak. Så här förhåller sig nu saken för ögonblicket. Och likväl är jag ej benägen att låta det förbliva härvid. Jag ser tydligt, vad som är min frälsares vilja; han fordrar i dag ett offer av mig och jag är beredd att lida vad som hälst för honom, min dyre Jesus. Det är således ännu mitt hopp att få vara med eder och bliva döpt i afton, men jag vill härmed av hela mitt hjärta bedja om edra förböner. Bed herren avlägsna det hinder, som nu ställt sig så hotande i vägen för mig. I bören icke invänta mig, innan I begiven eder av till ån, men om I tagen vägen genom Asphagen, så skola vi, om Gud vill, mötas där.

 

Eder syster i herren

Bärta Svensson.

 

Brevet gjorde ett djupt intryck på de församlade vännerna. Bärta Svensson var en av dessa älskliga väsen, vilka, sedan de med den naturliga godheten och vänligheten förenat en oskrymtad, sann och levande gudsfruktan, oemotståndligt tillvinna sig vår kärlek och aktning. Av de fjorton dopkandidaterna var hon kanske den mäst förhoppningsfulla. Då Sjöberg åter vek ihop brevet, yttrade han:

- Ja, mina syskon, vi ha här intet annat att göra än att ur djupet av vårt innersta bedja Gud för vår prövade syster.

Så blev det ock. Under tårar och snyftningar böjde alla sina knän och utgjöto sina hjärtan i brinnande åkallan om nåd och kraft över den älskade och avhållna trossystern.

Medan dessa så göra, vilja vi göra ett besök i Bärta Svenssons hem.

Fadern var såsom vi nämnt förmögen hemmansägare, men i saknad av varje insikt i religiösa ting. Sådana voro för honom fullkomligt likgiltiga. Han hade inträsse för sådant, som berörde honom i hans egenskap av landstingsman och jordbrukare, men icke för något annat. När därför hans enda dotter, Bärta, som under den förflutna vintern kommit till tron på herren Jesus, bad honom om att få förena sig med baptisterna, gav han henne genast löfte därtill. Detta icke på grund av några sympatier för baptismen, som han ju ej förstod, utan emedan han icke alls såg någon betydelse i ett sådant steg och därför gärna kunde låta henne få sin vilja fram. Men att en övergång till baptismen icke var så alldeles betydelselös, det fick herr Svensson veta, då han dagen före midsommardagen närvar vid ett landstingskalas i grannsocknen Eby. Bland andra samtalsämnen vid nämnda kalas framdrogs även den förestående dopförrättningen i Bärnhult. Teol. d:r Åvall, som var en av gästerna vid nämnda kalas, föranleddes härav att meddela det baptisterna utgjorde en liten rationalistisk sekt, som i föreningen med socialisterna stode i opposition mot rikets lagar. Nu spetsade vår landstingsman öronen. I mera förtroligt samtal med vissa »bröder» fick han därtill klart för sig, att om hans dotter finge förena sig med de föraktade baptisterna, skulle detta för henne medföra en omöjlighet att bliva »förmånligt» gift, och mera behövde denne fader icke veta Han rev sig i huvudet och tyckte det vara uppåt väggarna galet, att han ej insett allt detta förut, men det var ju ännu ingen skada skedd, menade Svensson, flickan finge vara så god och avstå från sitt »påhitt», det vore alltihop, och det knöt han näven på.

Såsom vi sett av Bärtas brev meddelade han ock sin dotter sitt fattade beslut redan på morgonen midsommardagen och bekräftade det senare vid middagsbordet.

Då Bärta blivit ledig från middagsbestyren, gick hon in i sitt rum och skrev där brevet till sina vänner. Sedan hon skickat en gosse åstad med brevet, finna vi henne sittande lutad över sitt lilla album, i vilket hon slagit upp sin för ett par år sedan aflidna moders porträtt, som hon vemodsfullt beskådade med sina vackra, förgråtna ögon. Tänk om hon nu hade levat! Skulle även hon ha vägrat sin Bärta att lyda och följa herren Jesus? Nej, omöjligt! Hon skulle bestämt såsom många gånger förut ha tryckt mitt huvud till sitt bröst, kysst min panna och sagt: »Gå, mitt barn, och herren välsigne dig!» Så tänkte den unga kvinnan för sig själv, och hennes bröst hävde sig, som om hjärtat velat brista av sorg och saknad. Tårarne flödade ymnigare, då hon kvidande dolde sitt ansikte i sina händer och utbrast: »Kära, älskade, lilla mamma, ack att du vore hos mig just nu! Du skulle tala gott för din lilla flicka och hjälpa henne i denna stora sorg».

Bärta såg på klockan och fann, att hon var halv sju, således blott en halv timma, tills hon skulle ha sammanträffat med sina vänner. Hon försjönk i allvarlig eftertänksamhet. Skulle hon låta det bero för denna gång. Nej, det gick ej an, hon ville, hon måste redan denna afton genom dopet ikläda sig Kristus. Hon hade dröjt länge nog och skulle nu fullfölja sitt beslut, kosta vad det ville. Men ännu en gång skulle hon försöka utverka sin fars tillåtelse, ännu en gång ödmjukt bedja honom besinna sig. Den unga kvinnan sköljde sina tårdränkta ögon och kinder med friskt vatten och ordnade sin klädsel något för att därefter begiva sig till sin fars rum.

Svensson hade för tillfället mottagit besök af ett par »bröder», med vilka han slagit sig ned kring en konjaksbutelj. De två »bröderna» berättade, huru de på vägen dit hade sett skaror av män och kvinnor tåga i väg till ån för att se på »baptistdopet». De kunde nu inte begripa, huru människor kunna vara så dumma och nyfikna. Det där vore just någonting att se på det!

- Men tänk, att min tös hade så när kommit att vara med de där stollarne i kväll, yttrade Svensson. Var kunde jag ha huv'et, min åsna, då jag gick och lovade henne till en början.

- Nå hur blir det nu då med den saken?

- Jo, jag har naturligtvis satt p för galenskapen.

- Och det har lyckats dig?

- Lyckats! Är jag kanske inte far för flickan?

- Jo, nog för det, men ser du, jag minnes, sedan jag var i Närke, att det icke är lätt att komma någon väg med folk, som fatt de där grillerna i skallen.

- Nå nå, det kan ju så vara, och jag tror mig förstå, att flickan sitter där inne och lipar än, men det går väl över. I den här saken är jag fast som berget vid mitt beslut.

Just nu visade sig Bärta på tröskeln till faderns rum. Modet höll på att svikta, då hon fick se de främmande herrarne. Med darrande läppar framförde hon ännu en gång sin begäran, att fadern måtte återgå till sitt förut givna löfte och tillåta henne att i afton få genom dopet ikläda sig Kristus.

Utan att svara reste sig landstingsmannen, gick bort till sin skälvande dotter och, gripande henne hårdhänt i armen, drog han henne med sig till hennes rum, slängde in henne våldsamt och utbrast: »Våga ej mer att komma för mina öron med dessa galenskaper. Hör du det, din eländiga slyna». Därpå slog han häftigt igen dörren, vilken har även reglade och gick så in till sina supbröder, vilka mottogo honom med orden: »Präktigt! Så skall man ta' dem ».

Där inne stod Bärta i sitt rum. Icke en tår glänste mer i hennes öga, men en ny strid började i hennes inre. Vad skulle hon nu göra? Hon hade sett sin far resa sig från rusdrycksglaset och med hård hand driva henne från sin dörr. Vore hon i föreliggande fall verkligen pliktig att efterkomma hans förbud? Stode det icke en gång skrivet: »Man måste mer lyda Gud än människor?» Stormen i den unga flickans själ lade sig. Hennes egen jordiske far hade visserligen kastat henne ifrån sig, men hon kände det som om hon härigenom kastats närmare Jesu hjärta, och ju mera hon reflekterade över sin ställning, ju dyrbarare kändes den frid, som härvid intog hennes hjärta. Frimodigt böjde hon sina knän och bad:

»Min dyre frälsare! Du som ej övergiver de dina i prövningen, jag beder dig nu om mycken nåd och kraft, då jag går att göra din vilja. Hjälp mig att alltid förbliva din ödmjuka och trogna tjänarinna. Gå med mig, min Jesus, för ditt dyra namns skull. Amen ».

Styrkt av bönen, reste hon sig upp, gjorde skyndsamt några små förberedelser och öppnade därpå varsamt fönstret och hoppade ut i trädgården. Hastigt ilade hon fram mellan buskarna och träden, tills hon nådde gärdesgården, som avstängde hennes fars trädgård från den allmänna landsvägen. Hon steg över gärdesgården och styrde sina steg mot Asphagen, där hon till stor ömsesidig glädje sammanträffade med sina trossyskon.

Det var nu ingen tid att förlora. Men hann nätt och jämt att hälsa på varandra och så fortsattes vandringen till dopplatsen, varest stod alldeles vid stranden av ån en mindre lada, tillhörig patron Rydkvist. Denna lada hade patron R. ställt till baptisternas förfogande, då han fick veta, att de behövde den i och för nödiga förberedelser till dopet. Ladan hade av väna händer både in- och utvändigt klätts med löv och blommor, så att den tog sig ut som en enda stor lövsal. Där inte samlades nu dopkandidaterna jämte de vänner, som medföljt för att tjäna och bistå dem vid den viktiga handlingen. Allt var snart i ordning, och då de fjorton utträdde ur den lövprydda ladan, voro de iklädda vita fotsida dräkter. Som dopförrättare hade anlänt en gammal, mycket aktad man, tillhörande en baptistförsamling några mil från Bärnhult. Allmänt kallades den gamle för »farbror Jansson». Omgiven av de vitklädda »barnen», stannade farbror Jansson på åstranden med blottat huvud. Milda aftonvindar lekte i hans gråa lockar, då han med hög och allvarlig röst läste berättelsen om Jesu dop. Då han lagt ihop sin bibel, upprepade han ännu en gång och med eftertryck orden: »Låt det nu ske, det bör så vara, att vi uppfylla all rättfärdighet., varefter han upplyfte sina ögon mot höjden och ledde så i en gripande bön, vari varje hjärta deltog. Efter bönen uppstämde några på stranden stående vänner sången. »Upp min själ att herren lova», varunder dopförrättaren tog den femtonåriga Olivia Sjöberg vid handen, ledsagade henne ut i vattnet och döpte henne till fadrens och sonens och den heliga andes namn. Så skedde ock med var och en av de övriga tretton. Det hela var över all beskrivning högtidligt. De stora skaror av åskådare, som tagit plats på stränderna, iakttogo en berömvärd stillhet. Då den gamle mannen efter fullbordat värv åter kommit upp på stranden, vände han sig mot folkskarorna, sträckte båda händerna mot höjden och uttalade med ljudande stämma den apostoliska välsignelsen, varefter han inträdde i ladan, dit de nydöpta ingått före honom. Största delen av åskådarne lämnade nu tysta och allvarliga platsen, medan andra i smärre grupper kvarsutto på åbrädden ännu en god stund och samtalade om vad de hört och sett.

Redan långt före denna händelse var det beslutat, att i sammanhang med dopförrättningen midsommardagen skulle en församling av troende och döpta bildas i Bärnhult. De fem förutvarande medlemmarne i B. hade därom överenskommit i samråd med moderförsamlingen i staden. Så snart därför de fjorton voro i ordning efter dopet, vidtog denna viktiga handling. Det var en oförgätlig stund i patron Rydkvists lada. Därinne spridde blommor och färskt björklöv en angenäm doft över de församlade och genom väggarnes talrika springor lyste den nedgående aftonsolens väna strålar in.

Vid ett stort, blomsterprytt bord hade den blivande församlingen slagit sig ned omkring sin grånade broder, som var kallad att tjäna dem även vid detta betydelsefulla tillfälle. De fem förut döpta fingo nu omtala ett och annat om herrens ledning med dem under de gångna åren. Stunden var gripande. Karl Sjöbergs tal gjorde ett särdeles djupt intryck på de församlade. Efter vittnesbörden av de fem läste farbror Jansson en hel mängd bibelställen, som hade avseende på Guds församling, varefter han höll ett varmt tal till de nitton, som nu sammanslöto sig till en förs. med uppgift att vara sanningens pelare och grundfäste i dessa bygder. Då den gamle slutat tala, stodo alla upp, fattade varandras händer och sjöngo med innerlig rörelse: »Ljuvt kärleksbandet är, som Kristi lemmar band» o. s. v. Till sist böjde de sina knän till ett bönemöte, varunder varje hjärta likasom kämpade att komma närmast Kristi kors. Efter bönemötet firades Jesu döds åminnelse. Herrens ande var förnimbar. Härligt jubel bodde i allas hjärtan. Att vaka över den lilla församlingen och leda hennes verksamhet valdes snickaren Sjöberg. Föreståndare i detta ords egentligaste mening vägrade han att bliva på grund av ännu bristande erfarenhet.

Så bildades Bärnhults baptistförsamling i patron Rydkvists lada. Detta var ock uppfyllelsen av prosten Brynoffs profetia, att snart en baptistförsamlig skulle bildas i B. Den gamle prästmannen överlevde dock ej denna händelse; några dagar efter pastor Ekbergs besök hos honom, ändade ett hjärtslag hans liv.

Läsaren vill antagligen mycket gärna veta, vad som härefter mötte Bärta Svensson, som under så kritiska omständigheter hade skaffat sig tillfälle att njuta de rika välsignelser, varöver hennes hjärta nu jublade. Först då hon på hemvägen hade bjudit alla sina vänner farväl och åter befann sig ensam i den s. k. Asphagen, började hon tänka på de svårigheter, hon nu med all säkerhet hade att vänta på grund av sin brytning med fadern. Att denne rätt snart fått kännedom om hennes djärva flykt, tog hon för givet ävensom att detta i hög grad uppväckt hans vrede. Men hon erinrade sig likaledes, att han icke alltid var omöjlig att försona. En lycklig tanke fattade henne. Pappa hette ju David, det vore alltså hans namnsdag i morgon; han måste bliva god igen mot sin flicka. Så här skulle det gå till: »Bärta går upp tidigt på morgonen, gör eld i spiseln och sätter på kaffepannan. Medan kaffet kokar, springer hon ned i trädgården och binder en förtjusande blombukett, mitt upp i vilken hon placerar mammas porträtt. Så går hon åter in och klär sig i sin allra nyaste klädning och sätter en vacker ros i sitt hår, så dukas kaffebrickan, med vilken Bärta går till pappas sovrum, knackar på, stiger in och säger: God morgon pappa! Jag får så mycket lyckönska. - Nej det blir inte bra. Gratulera låter bättre. Alltså: God morgon lilla pappa. Jag har äran gratulera. Det blir precis. Pappa tänker då ej på gårdagens händelser, sträcker blott på sig litet, gäspar och säger: Jaså, är det du min flicka. Nu drar Bärta en stol till soffan, ställer brickan därpå och mitt ibland koppar, gräddkanna och sockerskål m. m. den vacker blombuketten, bärande mammas porträtt. Till sist sätter sig Bärta själv på soffkanten hos pappa och dricker en »tår» i sällskap med honom. Sedan säger pappa icke mycket på hela den dagen, men de följande dagarne blir han mera språksam, ber Bärta läsa för sig ur Guds ord; - så får hon en dag böja sina knän vid hans sida och bedja Gud om hans själs frälsning». Så fantiserande och leende i hoppet om en lycklig utgång av det hela, hade vår unga vän hunnit sitt hem. Klockan var nu över elva, dörren var stängd och en djup tystnad rådde. Bärta gick till köksfönstret och knackade sakta på detta. En sömnig piga steg upp och kom till dörren, vilken hon öppnade på glänt och yttrade:

- Husbon' har sagt, att vi icke på villkor få släppa in Bärta, utan Bärta får gärna stanna hos baptisterna, och därpå stängde tjänsteflickan dörren för hemmets dotter.

Länge kvarstod vår unga vän på verandan; det var henne svårt att fatta situationen. Kunde detta hem, inom vars väggar hon fötts och fostrats, nu för alltid vara stängt för henne? Omöjligt! Med dröjande steg gick hon nedåt trädgården. Nattens stillhet föreföll henne nästan hemsk. Kommen till gärdesgården, vilade hon en stund med armarna stödda mot den samma. En ej förut känd trötthet och vanmakt kom över henne. Hon knäppte sina händer, böjde sitt huvud och bad: »Jesus, min dyre Jesus, hjälp mig». Därpå steg hon nästan ofrivilligt över gärdesgården, stapplade över landsvägen ned i en naturskön dal, där hon utmattad lade sig under en stor björk med en tuva till huvudgärd. Och vid det ängsknarrens enformiga, knarrande ljud förtonade i fjärran, slöts det trötta barnet i sömnens armar.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 01:52:34 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gamaliel/09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free