Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 24. Ett oförmodadt återseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Månke kunde icke så på en gång vända upp ner eller
ner och opp på alla förfärliga föreställningar. Han måste
ha tid på sig att räta till dem inom sig.
Därför låg han kvar, skafde smalbenen öfver kälkkanten
och stod så godt som på hufvudet i fårskinnsfällen.
Det var först vid en rappande smäll på den kroppsdel,
som han alltför oförsiktigt prisgaf som han studsade
tillbaka och fick fotfäste på marken.
»Lill’dräng blifvit skrämd från vett, duktig karl annars
oppe i lappfjällen», sade Mattes.
»Det fanns int sånt folk där, som skrämde lifve ur en»,
puttrade Månke.
»Den här gången va de mest gjort me mej. De är
int nå behändigt te tro de en ska bli ihjälbiten af hunn
och sen brännas opp inni magen af brännvin, som de
ryker åf.»
»God lilldräng, som är rädd för farlig elddryck.
Fattig lapp dricka elddryck, och det blir slut på lappen.»
Mattes hade med ens fått en sorgmodig uppsyn, men
fick snart igen sitt glada, jämna lapphumör.
»Stor lycka nu, att renoxen gifva sig ut ur hjorden på
morgon, vara sint och ränna efter den i snövatten hela
dagen. Nöjd nu åt flyende ren. Nerlja nog också nöjd
att stanna. Ge föda nu till er alla.»
Lappen tog ur »lappskåpet» (den, ofvan skärpet vida
kolten) en bit renost och hårdt bröd, som Nerlja, sonen
hans, så väl som de andra, hungrigt togo åt sig.
»Int långt borta från hjorden nu. Renoxe nog redan
där. I natt få svenskbarn bli smålappar i kåta hos
gammal lapp.»
»Gulla er Mattes, låt oss gå», ifrade Maglena och drog
Mattes i koltärmen. »Jag hör en gråhund ofvanom
nipan, han gnäll och leta spår. Jag hör pojkar hojta å.»
Maglena fick Mattes med ner åt isen.
Lili’Nerlja såg på huru Ante styrde om på kälken. Han
tänkte att svenskfolk hade det besvärligt när de skulle
vandra. Ingen akja där man kunde snöra fast hvad en
ville ha med, och ingen ren att dra öfver milsvidderna.
Värst af allt med så tung klädesrustning, helst för
fötterna.
Ante och Månke hade ju storfolkskängor, sura och
blöta, stoppade med hö. Deras långbyxor med lappar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
