Nu mulen natt över kullarna ruvar
som en korpmor i skogen på fläckiga ägg.
Nu sitta stormens tutande uvar
på takens huvar
och vilddjuren löpa kring knut och vägg.
Nu bölar dovt den väldige tjuren
och skakar med orolig nacke sin kalv,
nu skälva lammet och tackan i buren,
nu kvider furen
och fäller de ristande grenarnas lav.
Ve, midnattens mara är över oss fallen
och kramar oss, vildmarkens fattiga barn!
Här stryker ulven med eldbloss i skallen,
på gården och vallen
det vimlar av sägnernas argaste skarn.
Mörkt huset står under tallarnas brätten,
men husbonden vakar i ödslig sal.
Hans själ är som trädet på hvinande slätten -
som lammet i kätten,
men moderlös, ensam bland minnen och kval.
