(På dess fyrtionde årsdag)
Hur är dig, Krylbom? Är barmen sårad,
är ringen tingad, är makan korad?
Är snart i salen, av klackjärn fårad,
den sista nigande valsen lårad?
Nej, åren löpa som ystra fålar
och mänskofröjder som hala ålar,
mer än i ynglingens flock du prålar,
när andra gråta, du ler och lålar.
Du betsar pallen där ungmön böja
de sälla knän under luftig slöja,
och nejdens vaggor din slöjdkonst röja,
men dina facklor, o Krylbom, dröja.
Du timrar tjäll, där din ungdoms brudar
till hvila föras i dystra skrudar,
men då den sörjande malmen ljudar,
ditt hjärta kväder till livets gudar.
Du är ej längre, o Krylbom, fager,
sträv är din haka och kinden mager;
men än den spelande blicken drager
hvart hjärta ini sin skälmska dager.
Och kring den fållbänk, där lugn du hvilar,
av jungfrurs drömmar en myggsvärm ilar
och mot din vägg mellan block och filar
står kogret, späckat med kärlekspilar.
