Den mörke säckpiparen blåste, vid brädden av
den stora sjön, vid solnedgången, och ned till
stranden kom godsägaren mag. Backsell, en yngre
landtman av mycken vederhäftighet. "Högt älskar
jag säckpipa", yttrade Backsell, "och vill
dansa, som jag vore i landet Italien och vore
stungen av en lustgivande insekt, kallad
tarantel."
Jorden gråter,
världen är full av tårar.
Säckpipan låter,
signor Backsello lårar.
Jag vill dansa utan sorg
och sjunga högt: milorum -
dansa som i Romaborg
på torget, kallat forum.
Blåsare på kullrig sten,
oss tryter aldrig väder.
Jag har märg i krumma ben,
och du har spel av läder.
Jag är skapad svår och stygg
och tung och bred med mera,
dock, jag är ej puckelrygg,
ty vill jag mig hovera.
Fyra pigor har mitt hus,
så hör nu hvad de heta:
Sissela och Lillemus
och Bralla och Agneta.
Fåren vaktar Lillemus
och Bralla räfsar ängen,
Sissela slår i mitt krus,
Agneta bäddar sängen.
Pigor, lämnen edra värv
och tagen blomsterkransar.
Kasten lakan, stop och härv
och sjungen, då jag dansar.
Degen surnar i mitt tråg
och grädden i min kärna.
Har jag honung i min håg,
all världen surne gärna.
Armod är mig ingenting,
om lynnet jag kan frälsa.
Skämtan är mitt livgeding
och låra är min hälsa.
Ingen tärna åt Backsell
ur aftonlunden vinkar,
men ur molnets hvita fäll
fru Venus ler och blinkar.
Stig mans ned och dansa med
och låt oss skönt stoltsera!
Men i skyn hon halkar ned
och kan ej penetrera.
Dansar jag bland snigelskal
allen i skumma nätter,
lopp jag förr i ljusan sal
med mör av höga ätter.
Jag har kysst den bästa mun
och kysser aldrig flera.
Den som öst ur Edens brunn
kan lipa åt madera.
Skatan ler på hässjestång
och snäppan på sin pinne.
Göken gal sin sista sång,
ty slåttertid är inne.
Dansom som i Romaborg,
och dansom midt i snåret!
Här är göken utan sorg,
som ropar hela året.
Jorden gråter,
världen är full av tårar.
Säckpipan låter,
signor Backsello lårar.
