Jag sladdar och jag vältar,
jag piskar och jag kältar:
hej ox, hoj ox!
Han blänger, som han menar:
»Hvafan, jag tror jag du slogs!
Ty säg mig hvad är latare,
en oxe eller statare,
mu dräng, bu dräng!
Så låt oss hålla samman
och gå med ro i säng.»
Jag mickar åt kamraten
i mödan och i staten:
hej ox, hoj ox.
Men jag har andra tankar
än bromsar, hö och box.
Där kommer rättarns Mia
med åbrodd och salvia.
Hej ox, hoj ox!
Du blänger, då jag hojar,
och du har hennes kox.
Nu kommer greven åkande.
Han stannar, nådigt språkande.
Hej ox, hoj ox!
Nu stiger hon i vagnen,
nu åker dom till skogs.
Han åker efter foxar,
jag trampar efter oxar,
hej ox, hoj ox,
men statare och greve
är ändå samma jox.
Det smällde skot i löten.
Då visste hela byn:
soldaterna kommer från mötet
med kalv och gevär och plym.
Se socknens mandom och försvar!
Se Lejon, Krans och Krig,
tre stöddiga nummerkarlar
och karl en hvar för sig!
Med stolthet sprang vi systrar
i väg att möta far.
Han öppnade tornistern
och gav oss en lergök hvar.
Det var en fröjd den dagen.
Då gol en treklangsgök
i torpet och i hagen
och lockade besök.
Vi gick till fattighuset
att visa hvad vi fått.
I sängen låg fåniga Gustav och skrattade så godt.
Per-Olans fula pojke
vardt blek och hemsk att se,
när gökarna började hojta,
en, två, tre.
Per-Olans onda tunga
gick an: »Nej, har man sport!
En gök åt varje unge!
Soldaten slår på stort»
Vi lekte i fattighusköket.
När sen vi ville gå,
då sökte jag fåfängt och fåfängt min gök
i hvarje hörn och vrå.
»Nu får du stryk», skrek Per-Olan,
»av far din, den led karln.»
I häcken bakom skolan
jag låg, ett förlorat barn.
Jag gret av sorg och fruktan,
jag gret som allt jag mist.
Jag kände mullen lukta
och gräs och hallonkvist.
Bin surrade därinne,
där kröp visst orm och slå.
Nu kunde de gärna stinga,
mitt liv var förspillt ändå.
Man letade ender tiden
i backe, bäck och brunn.
Man fann mig somnad omsider
i kvällens sena stund.
Så spordes frampå sommarn
att någon gått förbi
och hört från Per-Olans kammar
en lergöksmelodi.
Jag dansade en sommar,
det var en vacker somar,
och aldrig har det dansats
i denna nejd som då.
Det spelade om kvällen
från gårdar och från ställen.
Vi gick så långa vägar
i marscher två och två.
På röjningen i skogen,
på banan och på logen,
på alla har jag dansat,
då jag var nitton år.
Och alltid fick jag höra
jag var så lätt att föra,
och aldrig fick jag sitta,
och aldrig fick jag gå.
Det var från Valbromässa
och intill Mickelsmässa,
och ingen helgdagsafton
så kom jag i min säng.
För alla ljusa mornar
och alla mulna mornar
jag gick direkt från dansen
till åker och till äng!
Men mulet eller soligt
så var det lika roligt
att hålla i och släpa
den långa veckan ut.
Jag dansade en sommar,
det var min enda sommar,
och sen så var jag gammal,
och sen så var det slut.
Det var den sjuka hösten
då Herrens ängel gick fram
och tog från modersbrösten
så många späda Guds lamm.
Och aldrig ha klockorna klungit
så rent och vackert som då.
Det var som keruber sjungit
för alla de saliga små.
Hon tänkte: »Här bo vi så nära
och ha det så trångt och armt.
O Herre, betänk mina kära!
Därute är tryggt och varmt.»
Fem syskon sova vid grinden,
fem syskon från fattigt bo.
Som en gammal moder står i linden
och vaktar deras ro.
Hon sjunger i långa ilar
och bugar mot kyrkans dörr,
och syskonskaran hvilar
så fredligt som aldrig förr.
Hon susar om mänskornas gåta.
»Här stod jag i hundraden år
och hörde dem tacka och gråta.
Men Gud allena förstår.»
Och nära i ett av tjällen
en kvinna sitter ibland
och ser hur det vinkar om kvällen
från kransarnas hvita band.
I brinnande tankar hon sänder
ett budskap, en bön till de små.
Det vinkar som ivriga händer:
»Var tröstad, mor! Vi förstå.»
