Men svärmerskan somnade icke lika lätt. Hon låg och tänkte på Filip Flortons ord, som han talat ute på verandan. De hade träffat henne riktigt i hjärtats djup. De hade öppnat för henne en utsikt att komma in i en ställning av själslig frid och vila. Var icke detta det mål, mot vilket hon strävat i hela sitt liv! Sedan hon kom hit upp, hade hon bemödat sig i samma riktning, till dess hon kände sig alldeles uttröttad. Det var de sedan flera veckor tillbaka överhandtagande känslorna av bitterhet gent emot dem, som förstört hennes äktenskap, som nu plågat henne. Hon ville bli fri dessa känslor. Hon ville bara älska och förlåta. Efter att länge nog ha ansträngt sig för att komma ut ur sina tankars virrvarr, föll hon till sist i en djup sömn. På sina drömmars vingar fördes hon vida omkring. Hon tyckte sig färdas i en liten farkost ute på gungande våg. I båten satt jämte henne en okänd man, en främling. Han såg på henne med obeskrivliga blickar. Ett sådant ögonens djup hade hon aldrig tillförne sett. Ehuru hon befann sig i en liten bräcklig båt ute på vräkande våg ensam med en främling, erfor hon intet obehag, ingen rädsla. Icke förr än hon märkte, att båten begynte sjunka och båda kommo i vattnet. Då blev hon ytterligt förskräckt och ville ropa på hjälp, fastän hon inte kunde. Hon började arbeta på allt sätt med sin kropp för att hålla sig uppe över vattenytan. Under tiden såg hon den sällsamma okände simma med lugna, kraftiga tag i ett kretslopp runt omkring henne. Hans blickar följde hennes kamp för livet, och det lyste ur dem ett omätligt djup av deltagande kärlek. Hon kunde blott ej förstå, varför han inte gjorde det minsta för att rädda henne från att sjunka ned i det förskräckliga djupet. Hon ville bedja honom om hjälp men förmådde inte. Hon försökte tigga och vädja med sina ångestfyllda ögon, men den okände kom henne inte en bit närmare. Han sam i samma cirkel omkring henne, dock alltjämt med sina blickar oavlåtligen fästade vid henne. Slutligen var det fullständigt ute med hennes krafter, och hon kände, att hon måste uppge försöket att rädda sig. Under outsäglig ångest sträckte hon sina armar upp över sitt huvud och begynte sakta sjunka. Till sin stora glädje såg hon då främlingen plötsligt vika från sin cirkel och styra rakt fram till henne med ett kraftigt simtag. I nästa ögonblick kände hon sig fattad under armarna och lagd till sin räddares bröst, varpå det över vräkande våg bar mot den närliggande stranden. Under den gungande färden tyckte hon sig höra sin räddare viska henne i örat: »Se, så länge du slog omkring dig med armarna och försökte på allt sätt rädda dig själv, kunde jag inte göra något för din räddning, men när det var ute med dina egna krafter, och du blev till intet, då var min stund inne».
Här vaknade svärmerskan och fann, att hon drömt. Hon fann också sin dröm högst ovanlig och låg länge kvar och reflekterade över den. Allt tydligare syntes det henne, att drömmen var ett guds ord till henne. Vid väggen strax ovanför hennes huvud hängde en liten korg, innehållande små pappersrullar, var och en bärande ett bibelspråk. Såsom av en instinkt lyfte den sjuka sin hand och tog en av dessa små rullar och vecklade upp den. Det sålunda blottade bibelspråket var Es. 30:18 »Ja, därför väntar Herren, till dess Han kan vara eder nådig». Därför väntar Herren! Vad hade han väntat på ifråga om just henne? Det var den fråga hon ofrivilligt gjorde sig. Vad, om icke just på den stund, då hon skulle uppge sina egna bemödanden och erkänna sin egen vanmakt! Den prövade kvinnan slöt på nytt sina ögon och förklarade i en tyst bön, att denna stund nu var inne. Knappt var denna tysta bön framburen, förrän hon njöt en salig förnimmelse av att hon vilade vid världsförsonarens bröst. Stilla, mäktig och djup bröt friden in i hennes själ; och under dess inflytande föll hon åter i något slags halvslummer. Då hon vaknade till klart medvetande igen, hade det kvällats. Det var mörkt i rummet men sällsamma ljusreflexer bröto genom mörkret i tät följd på varandra. Jenny reste sig hastigt och gick fram till fönstret. Här presenterade sig inför hennes häpnande öga det praktfullaste skådespel, som naturen någonsin ger. Uppskjutande från övre kanten av en ljusbåge, utbredde sig en flod av strålar, som plötsligt förenade sig i knippen, vilkas undre konturer bildade brutna kroklinjer. Genom ljusstyrkans oupphörliga växlande fick det hela utseendet av en fladdrande fana eller ett draperi. Fru Gordh gav till ett utrop av hänryckning, inför vad hon såg. Hon kom plötsligt att tänka på pensionatets nyanlände gäst. Hon smög sig ut ur sitt eget rum och fram till den dörr, som ledde till hans. Hon knackade sakta på dörren. Filip, som just höll på att vakna upp ur sömnen, var på mindre än en sekund uppe på sina fötter och öppnade dörren.
»Förlåt, herr Florton», viskade fru Gordh, »men om ni vill se ett verkligt vackert norrsken, så måste ni komma med mig ned på verandan.»
Filip gjorde sig ögonblickligen i ordning och följde med. Från verandan sågs fenomenet utveckla sig i både styrka och hänförande skönhet. Strålningen hade nu uppnått även den södra delen av himlavalvet, och även dessa sydliga strålar konvergerade mot zenit. Därmed övergick naturundret till sitt allra ståtligaste stadium. Utom den egentliga strålskjutningen började nu ett flammande nedifrån och uppåt över hela himlavalvet såsom jättevågor av eld. Flammorna prunkade stundom i vitt, stundom i rött och stundom i grönt. Och mitt uppe i denna färgprakt lyfte fjällen majestätiskt sina snötäckta hjässor.
Filip stod vid svärmerskans sida och skådade scenen under stum häpnad. Ingendera förmådde för övrigt på en god stund säga ett ord. Slutligen bröt dock kvinnan tystnaden och viskade högtidligt och stilla:
»Hör, herr Florton, vad säger ni om allt detta?»
»Jo, det jag alltid säger inför skapelsens skönhet i varje dess form: 'Ack, när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder, hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara'.»
»Och själva källan?»
»Ja, den ha vi i Gud.»
»Alltså, bjuder och kallar även norrskensflammorna oss till Gud?»
»Ja, från himlarna förtäljes denna afton Hans ära och från fästet förkunnas hans händers verk. Men hör, fru Gordh, ni darrar av kölden. Vi måste slita oss ifrån det vackra skådespelet. Ni har gått ut för tunnklädd.»
Den unge mannen tog henne om skuldrorna, vred henne mot ingången och sköt henne med milt våld framför sig in i den ljusa luftiga matsalen, där dinern väntade.
Då de sutto till bords, tyckte Filip, att hans väninna plötsligt blivit blekare. Hon var ock så anmärkningsvärt fåordig och åt föga. Vid måltidens slut, voro de fullt eniga om att hon omedelbart borde söka sig upp på sitt rum och gå till sängs.
Själv dröjde Filip ännu länge uppe och betraktade det imponerande norrskenet, till dess det så småningom drog bort, och den stjärnströdda himlen åter välvde sig stilla och djup över fjällvärlden.
Då Filip Florton nästa morgon infann sig i matsalen för frukost, mötte honom den vänliga husmodern med underrättelsen, att fru Gordh låg i hög feber, och att hennes tillstånd även i övrigt var oroväckande, enligt vad den redan tidigt på morgonen tillkallade provinsialläkaren konstaterat. Hon komme således att tills vidare icke lämna sängen.
Filip mottog denna underrättelse utan någon överraskning. Han hade tvärtom fruktat, att det skulle taga denna vändning, i synnerhet efter det intryck han fick av Jennys befinnande kvällen förut. Likväl kunde han icke helt dölja, att meddelandet berörde honom allvarligt nog. Hastigt och under påfallande tankspriddhet intog han sin frukost. Han var nu besluten att omedelbart lämna pensionatet, sedan han lyckats utverka sig tillfälle att taga farväl av den sjuka. Ett sådant tillfälle bjöds honom ett stycke fram på förmiddagen. Det ansågs nämligen, att fru Gordh då var så pass stark, att ett besök hos henne kunde medgivas. En sköterska öppnade dörren försiktigt och sakta, och den unge mannen smög med ljudlösa steg fram till sängen. Svärmerskan, som legat med slutna ögon, såg upp och log sitt allra ljusaste leende mot herr Florton, samtidigt som hon räckte honom sin hand, vilken brände av feberhetta i hans.
»Jag kommer för att bjuda farväl», yttrade Filip med dämpad röst. »Kanske får jag en hälsning med till Stockholm, dit jag snart återvänder.»
Sedan han på den sjukas uppmaning flyttat en stol till sängen och satt sig, svarade hon:
»Ni återvänder till Stockholm. Gott, jag kommer aldrig mera dit. Jag skall dö här uppe bland fjällen, och jag kommer att begära att få min grav någonstädes vid Åreskutans fot. Som ni hör, ligger det litet svärmeri t. o. m. i mina sista önskningar. Herr Florton, hälsa mina vänner i Stockholm, hälsa doktor Rubenson. Hälsa dem från svärmerskan. Säg dem, att jag svärmat i månsken och svärmat för norrsken. Säg dem, att jag svärmat för nattens dunkel och för dagens sol. För ängens blommor och skogens träd, för havets vågor och forsens brus, för allt i skapelsen har jag svärmat. Ja, säg gärna, att hela mitt liv varit ett svärmeri. Men det är slut nu. Mitt svärmeri är förbytt i trons vila. Jag fann den, då jag fann Kristus, av vilken, genom vilken och för vilken allt skapades.»
Jenny Gordh hade talat med uppbjudande av hela återstoden av sina krafter. Det var ock tydligt att ansträngningen blev henne litet för stark. Betydligt matt låg hon tyst och med slutna ögon. Filip betraktade henne med djupt deltagande. Han hade något på sitt hjärta, som han ville säga henne. Han var likväl rätt tveksam, huruvida han borde störa henne mera, än vad som redan skett. Slutligen lutade han sig ned över hennes huvud och viskade:
»Förlåt mig - ett ord blott. Vad får jag säga dessa, som gjort er illa, i händelse jag träffar dem?»
Den sjuka slog på nytt upp sina ögon, och det för henne så karaktäristiska soliga leendet upplyste hennes feberheta ansikte.
»Åh, säg dem, att jag förlåtit, förlåtit i grund. Räck dem handen från mig, som ett uttryck härför.»
Den unge mannen fattade ännu en gång den framsträckta handen, tryckte den ett ögonblick med värme och gömde den därpå varsamt under täcket. Tyst och stilla smög han sig därefter ut ur rummet. Ännu i dörren uppfångade han ett sista soligt leende från väninnan.
