Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LX. Olof Håkansson. Pehr Thomasson - "Inför rätta". E-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 260
1769, uppriktigt sörjd och saknad af alla, som lärt
känna hans ovanliga egenskaper och fosterländska
sinne.
Håkanssons stora anseende i lifvet tog sig äfven
uttryck efter hans frånfälle. Han blef nämligen under
mycken högtidlighet jordfästad i Biddarholmskyrkan,
i Fersenska graf-koret, dit hans lik beledsagades
af dåvarande landtmarskalken grefve Axel von Fersen,
preste- och borgarståndets talmän, af deputerade från
dessa tre stånd samt af hela bondeståndet.
»»Olof Håkansson ägde»», säger en häfdatecknare,
»ett skarpt förstånd, en genomträngande urskilning,
ett makalöst minne, lätthet, behag och ledighet i
uttrycket. I det enskilda lifvet var han uppriktig,
vänfast, hjelpsam, skämtande och rik på naturlig
qvickhet. Hemma visade han sig i sitt stånds enkelhet
och skötte sin hushållning och sitt -jordbruk; ingen
kunde der, i Lösens by, ana, att det var samme man,
som på riksmötena styrde en fjerdedel af ständerna."
På hofvet stod Olof Håkansson mycket väl och
isynnerhet hade han ernått en hög grad af gunst hos
drottning Ulrika Eleonora. Ar 1746 hedrade konung
Fredrik honom med ett besök i hans hem i Blekinge,
der konungen intog middag och q var dr ö j de flera
tiin-mar under förtroliga samtal. Drottningen erbjöd
honom en gång en present, men Olof Håkansson bad
då, att hennes majestät hellre ville ihågkomma hans
fattiga församling, hvarpå drottningen förärade denna
fyra dyrbara niess-skrudar. Äfven hos Adolf Fredrik
och hans gemål stod Håkansson i ynnest, och såsom ett
bevis på sin bevågenhet skänkte Lovisa Ulrika honom
en gång sammet till en klädning, med vilkor att han
också skulle bära den. Då Håkansson nästa gång kom
upp på slottet, iklädd
i synen», han helt lugnt om bara bror tittar i
Olof Håkansson.
och visade, att han tagit det dyrbara tyget till
foder i sin rock, med vanlig fyndighet anmärkande,
att "det man har kärast, det bär man närmast hjertat".
Om Håkanssons qvickhet och fyndighet har man många
anekdoter. Så berättas det, att då han en gång i
ett större sällskap af en politisk motståndare blef
tillfrågad om, "huru man skulle få se en riktig skälm
svarade: "Det går nog för sig, spegeln."
En annan gång, vid en middag på hofvet, hände det
sig, att herrarna knuffade hvarandra i sidan under
yttrande: "tag emot och skick’ ifrån dig’». Håkansson,
som satt närmast konungen, yttrade då, när turen kom
till honom: »Min far var en åkermän; när han kom till
renen, vände han om." Derpå stötte han den sirlige
hofmannen så kraftigt i sidan, att denne,
till konungens stora förlustelse, ramlade af stolen.
Olof Håkansson var tvänne gånger gift, första gången
med bonde-enkan Botild Persdotter, andra gången med
en prestdotter Birgitta Catharina Timell. Tvänne hans
söner i dessa äktenskap hafva gjort sig bemärkta
i det offentliga lifvet, nämligen Hakan, hvilken
blef riksdagsman och dog i Stockholm år 1772, samt
Anders, hvilken, efter att hafva åtnjutit en utmärkt
uppfostran, beträdde tjenste-mannabanan och dervid
så utmärkte sig, att han blef landshöfding öfver
Blekinge år 1800, upphöjd i fri-herrligt stånd år
1809 samt dog som president i kammarkollegium år 1812.
Och härmed afsluta vi denna kortfattade teckning af
en af de vackraste och mest framstående politiska
ka-rakterer, fäderneslandet har att uppvisa. Hans namn
och hans minne skola också derföre lefva så länge, som
sin grofva vadmalsrock, frågade drottningen honom,
hvarföre i svenska hjertan klappa för ära och tro,
för redlighet och med-han icke användt hennes gåfva.
Håkansson uppvek då rocken l borgerlig dygd.
Pehr Thomasson.
"Inför rätta.’
Dårskaperna regera verlden.
Den satsen låter i första ögonblicket besynnerlig,
men han har nog så pass räson i sig, att han tål att
tänka på. Och har man en gång rätt allvarligt fått
tankar och blickar riktade åt det hållet, skall man
snart märka, att det är mycket godt om förvändheter
och att dessa spelat och spela en stor rol i verlden.
Från det största till det minsta, från det högsta
till det lägsta, från den insigtsfullaste till den
minst kunnige - öfver-
allt stöter man på dessa "menniskans stallbröder»,
såsom dårskaperna blifvit kallade. Ingen är så klok,
att han ej bland sina handlingar måste betrakta en
större eller mindre del såsom dårskaper. De växa
i kapp med menniskans ädlaste föresatser och bästa
syften; de äro hveteåkerns ogräs, som frodas lika
med säden, och det högsta, hvartill förnuftet kan
bringa sitt välde öfver dem, inskränker sig till att
hålla dem inom så litet utrymme som möjligt och att,
när de sjelfva icke kunna utrotas eller förekom m as,
så godt sig göra låter omintetgöra deras verkningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
