Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvilken blef bäst? Ur verkligheten, af Betty. (Forts. från sid. 351.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
Eriksson hade återsett Ellen, och hoppet - det
tjusande och dårande - började åter hviska i hans
bröst. Han återvände till Motala med hufvudet uppfyldt
af funderingar och spekulationer. Alla hans bekanta
märkte, att han efter Stockholmsresan blef tystare
och tankfullare, än eljest var fallet; men då någon
gjorde denna anmärkning, så att han hörde det, smålog
han blott och nickade, liksom han dermed velat säga:
vi få väl se framdeles.
Det var midsommarsafton. Den stora gårdsplanen på Näs
hvimlade af menniskor, unga och gamla. Allas blickar
riktades på en hög, särdeles väl smyckad majstång,
som reste sig från den gröna planens medelpunkt,
och från hvars topp svajade den blågula fanan. På
verandan satt Blenda, omgifven af några grannar, och
bland dessa finna vi äfven friherrinnan R**, hennes
fosterdotter, en ung blomstrande skönhet, och - Ellen
Hjul, hvilken blifvit inviterad af friherrinnan att
tillbringa sommarmånaderna på hennes egendom Ryda, som
gränsade ägor mot ägor med Näs. De båda ägarinnorna
till Ryda och Näs voro gamla bekanta och hyste mycken
sympati samt aktning och vänskap för hvarandra.
Blenda behöfde ej vara länge i Ellens sällskap,
förrän hon fann, huru obeskrifligt mycket denna hade
förändrats till sin fördel; och de båda, som förr
just icke hyst några sympatier för hvarandra, slöto
sig snart till hvarandra med en innerlig vänskap. Det
var så många för Blendas hjerta dyrbara upplysningar,
som Ellen meddelade henne, om Axel i synnerhet. Minnet
af den första kärleken lefde ännu friskt i hennes
hjerta; och hon hade gråtit bittra tårar öfver hans
fel och oordentliga lefnadssätt. Äfven om de öfriga
familjemed-lemmarne var Blenda intresserad att spörja
- och om allt detta hade hon fått höra Ellen berätta,
några dagar före midsommar, då hon gjort ett längre
besök på Näs. En innerlig vänskap hade blifvit knuten
mellan dem, och de till och med skämtade öfver den
antipati, de förr hyste för hvarandra.
Den omnämda midsommarsafton hade Blenda beredt
Ellen en glad öfverraskning; men det väntade henne
också en sådan sjelf. Blenda, som hört, att gubben
Hjul och hans hustru flyttat till Norrköping,
hade icke försummat att söka upp dem der, och hon
hade åtskilliga gånger förnyat besöket. Nu hade
hon öfvertalat de gamle, tillika med herr Eriksson,
att tillbringa några dagar eller veckor, allt som de
funno för godt, på Näs, och de inbjudne hade efter
mycket krus gifvit sitt samtycke, att Blenda fick
skicka hästar efter dem midsommarsafton.
Blenda var den älskvärdaste och mest uppmärksamma
värdinna; men i dag var hon litet orolig, och hvar
och en såg på hennes utåt den stora alléen spejande
blickar, att hon väntade någon.
»Hvem väntar du? Alla gästerna äro ju komna?» frågade
Ellen.
»Jo, jag väntar några stadsbor, hvilka jag bjudit hit
ut. Enligt min uträkning borde de länge sedan varit
här. Men, se der kommer en vagn bakom kroken. Se der,
mina hästar! Der ha’ vi dem, jag väntar!»
Snart stannade ett ekipage framför stora
trappan. Blenda skyndade att emottaga sina
gäster. Bland dem var dock en, som hon ej väntat.
»Mina föräldrar!» ropade Ellen och skyndade emot
det gamla paret. I sin glädje att återse föräldrarne
glömde Ellen att helsa på Eriksson, som med mössan
i hand helt tålmodigt afvaktade att få en helsning.
Den Eriksson, som nu stod framför Ellen, både var
och icke var samme Eriksson, som för tio år sedan
förklarat Ellen sin kärlek. Då var han en spenslig,
smärt yngling, rodnande och blyg som en flicka, nu
en ståtlig, kraftfull man, med säker hållning och
blick, fast i den sednare något svärmiskt låg qvar,
synnerligast nu, då den häftades på henne, som han
aldrig kunnat glömma. Dessutom annonserade Erikssons
yttre menniska, hans manér och klädsel, att han var
en man, van att röra sig i de finaste kretsar. Och
det var en sanning, att han med nöje var sedd äfven
i de förnämsta sällskaper.
j »Välkommen, herr Eriksson!» sade Ellen
och räckte ho-
I nom rodnande sin hand. »Förlåt, att jag icke
förr observe-
I rät er! - Men jag blef så innerligt glad att här
träffa mina
föräldrar . . . Men hvem är det, som talar med Blenda
? Store
Gud! Är det möjligt? - Nej - det kan ej vara
han! . . .
Gustaf!»
I nästa minut var Ellen omsluten af ett par starka
armar och fast sluten till sin broders bröst.
För att icke väcka de öfriga gästernas uppmärksamhet,
hade Blenda fört in de nyss anlända i ett af rummen.
»Du är så förändrad Gustaf, att jag icke skulle hafva
känt igen dig, om det icke varit något här, som sagt
mig att det var du», sade Ellen och lade handen på
hjertat.
»Tio år kunna allt förändra en menniska», svarade
Gustaf småleende. »Äfven du, min syster, tyckes
hafva blifvit mycket förändrad», sade han med stark
betoning, »och, utan smicker, till din fördel!»
»Ej till det yttre åtminstone», skämtade Ellen. »Men
du, hvad du blifvit mörk, och hvad det stora skägget
kläder dig!»
»Du fäster dig alltså ännu vid det ytliga, min
syster? Jag nästan ångrar hvad jag nyss sade till
ditt beröm.»
»Se så, skolen j nu genast börja att tvista, precist
som när j voree barn?» sade gubben Hjul hälften
skämtsamt, hälften sorgset.
»Låt mig slita den tvisten!» bad Blenda med ett
hjerte-godt leende. »Förstår jag er rätt, mina vänner,
så menen j så här: ’Ellen har vunnit på själens och
hjertats vägnar. Hennes inre skönhet har blifvit
större, än den förr var’, tänker herr Hjul - och
Ellen tänker helt visst så här: ’Gustafs ! hjerta har
alltid varit godt och ädelt; men äfven hans utseende
har vunnit betydligt på dessa tio åren.’ Icke sannt,
j tänkten ju så?»
»Ja, Blenda, jag måste tillstå, att du är en
mästarinna att läsa andras tankar. Hvad säger du
Gustaf?»
»Hvad annat än ja. Och jag skulle vara den
lyckligaste | menniska, om jag vågade hysa den
förhoppning, att ni min fröken, till någon ringa
grad delade min systers tankar.»
»Jag har, allt sedan jag lärde känna er, ansett
er som | en man med ett ädelt och godt hjerta»,
svarade Blenda; och | den klara rena blick hvarmed
hon beledsagade sina ord, vitt-| nåde om, att hon
menade hvad hon sade.
Blenda egnade nu sin uppmärksamhet åt herr och
fru
Hjul, hvilka för henne berättade om den älskade
återkomne
sonen, om deras öfverraskning vid hans oförmodade
hemkomst,
om deras glädje och slutligen, att han ämnade
qvarstanna i
Sverige, samt att han ämnade anlägga en fabrik i
en af ri-
! kets större städer; "ty», slöt fru Hjul med sin
gamla vana
| vid skryt, »Gustaf har förtjenat mycket
penningar och är -
| Gud ske lof! - en burgen man.»
Medan Blenda underhöll de gamla, gaf Gustaf sin
syster | i korthet del af hvad hans föräldrar
berättade Blenda. - j Men nu ansåg den uppmärksamma
värdinnan det oartigt att j längre draga sig
från de öfriga gästerna, hvarföre hon föreslog,
att man skulle sluta sig till dem.
Flera gånger under dagens lopp sväfvade en fråga om
Axel på Blendas läppar; men hou återhöll den. Först
sedan alla grannarne voro resta, fick hon tillfälle
att göra denna fråga. Gustaf berättade då, att han
sammanträffat med Axel i Boston, att Axel derifrån
begifvit sig till Rio Janeiro, der han blifvit
angripen af gula febern och dött i denna svåra
sjukdom. Han hade aflidit för ungefär ett år sedan.
Hjertat tog ut sin rätt hos Blenda, så väl som
hos Axels föräldrar och syster, hvilka alla fällde
tårar vid underrättelsen om den förlorade sonen. Men
nemligen tackade hvar och en Gud, att han fick dö; ty
man hade ej hoppats, att hans lif skulle blifva annat
än en fortsatt kedja af äfventyr och förvillelser.
»Hon älskar honom ännu», tänkte Gustaf, då han såg
! tårarne tillra fram ur Blendas ögon - och hans
bröst höjdes j af en tung suck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
