Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvilken blef bäst? Ur verkligheten, af Betty. (Forts. från sid. 351.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
sätt slutligen blef kändt af hans förmän, blef han
uppmanad att lägga in om sitt afsked.
En morgon fann fabrikör Hjul sin kassakista tom -
och ett bref från Axel, deruti denne tillkännager,
att han behöft penningarne emedan han ämnade resa
till Amerika. Denna ; sista stöt träffade
djupt båda föräldrarne. Den svaga modren hade i
det längsta tagit sin älsklings parti - nu kunde ;
hon det ej längre; och hans otacksamhet och i
öfrigt ovär-j diga uppförande grämde henne djupt.
Fattigdomen, med hvil-| ken hon nu fick förnya
bekantskap, var icke så påkostande | för henne,
som skammen af hennes sons vanhederliga uppfö-rande.
Alla de lysande förhoppningar, som hon under åratal
j hyst om sina båda yngsta barn: Axel och Ellen,
voro nu för-! bleknade. - Ellen, hennes sköna
Ellen, var fattig och olycklig. - Axel, så vacker
och ståtlig, var ändå olyckligare än j Ellen,
ty han hade bringat skam öfver både sina anhöriga
och j sig sjelf. Först nu, framställde
sig för modrens minne den | äldsta sonens
verkliga förtjenster, och - så besynnerligt är
i menniskohjertat - hon anklagade sig nu att
icke hafva lika j ömt omfattat honom som de båda
yngsta barnen.
| Det rika och ansedda huset Hjul -
blef upplöst, och
l herr Hjul inrättade en liten anspråkslös
verkstad långt uppå Söder, der han fick hyra sig
en billig lokal. Här bodde de j båda makarne
något öfver ett år, och knogade sig fram i den j
största fattigdom. Fru Hjul hade härunder haft
god tid att l tänka på verldens förgänglighet,
och den i botten hjertegoda i qvinnan anklagade
sig sjelf att till en stor del hafva varit or-i
saken till de olyckor, hvilka drabbat hennes familj.
Hon in-| såg nu, fast för sent, att hennes
egen fåfänga och svaghet för ! Axel och Ellen
varit grunden till mycket ondt - och hon sörjde
djupt häröfver. För att godtgöra sina fel -
åtminstone till en del - blef hon, som fordom, en
öm och deltagande tröstarinna i sin makes bekymmer,
hvilket föranlät den | hårdt profvade mannen att
en gång yttra: »Rikedomen pas-| sär icke för
ditt sinne, mor. Då vi vore fattiga, i början af |
vårt äktenskap, var du en god och tålig qvinna,
och aldrig ; skall jag glömma den tiden. När vi
blefvo rika, förändrades ! ditt sinne - högmodet
fick då makt med dig, och du föraktade allt, som icke
bar rikedomens prägel. Alltså: det finnes \ ej
något ondt, som icke bär något godt med sig.
Det var j ingen välsignelse med arfvet efter
procentaren. Yi äro åter j fattiga, och du
är åter den samma hjertegoda Lina.» j Fru
Hjuls ögon fylldes med tårar; men mannens ord voro
j balsam för hennes hjerta.
| Efter två år upplöste döden Ellens
äktenskap. Löjtnant
l Krakse dog i en häftig feber, ådragen genom
förkylning. Den j förr så firade och bortfjäsade
Ellen måste nu som en fattig enka med sitt enda barn
- en liten gosse - återvända till j föräldrahemmet,
men huru olika mot det hon, som en lyck-| lig brud
lemnade! Uppfostrad till en fin dam, hade Ellen al-|
drig vetat, hvad arbetsamhet vill säga. Oaktadt
hennes upp-! fostran kostat mycket, ägde hon dock
icke tillräckligt kunskaper, för att nu deraf kunna
meddela andra. Det enda, hvaruti hon var någorlunda
skicklig, var pianospelning - och då hon ej på annat
sätt kunde bidraga till sitt och sitt barns uppehälle,
måste hon tillgripa denna enda utväg. Visserligen
var det påkostande, åtminstone till en början, att gå
omkring i husen och gifva musiklektioner, isynnerhet
på de ställen, der hon förr blifvit mottagen som en
firad gäst; men nöden har ingen lag, och för att icke
svälta ihjel måste Ellen beqväma sig till att gifva
lektioner. Så småningom - då Ellen hunnit dagtinga med
sitt högmod och då hon emottog de första penningar,
hon sjelf förtjenat - fann hon det ej längre så
påkostande, och hon önskade innerligt, att hon skulle
kunnat förtjena penningar genom handarbeten. Men
häruti var hon alldeles okunnig. Äfven på Ellens
hjerta inverkade fattigdomen välgörande. Hon kom till
mera eftertänka. Hennes förstånd utvecklades och hon
besinnade först nu, att menniskans bestämmelse här
i lifvet icke är - att kläda sig modernt och sköta
sina nöjen. Då Ellen hunnit väl sätta sig in i sina
nya förhållanden, fann hon dem på långt när icke så
svåra,
som till en början. Hon var ung ännu, och hoppet
ler alltid mot de unga.
Bland Ellens elever var en ung fröken R**,
fosterdotter till en friherrinna af samma namn. Denna,
en äldre dam - särdeles rikt utrustad å förståndets
och hjertats vägnar - fattade tycke för Ellen, och
det dröjde ej länge, innan den unga enkan vunnit
den ädla damens hela förtroende. - Det var en rik
eröfring, Ellen gjorde, då hon vann friherrinnan R**s
tillgifvenhet. Genom sin djupa verldserfarenhet, sin
sanna religositet och, framför allt, sin godhet var
just friherrinnan rätta personen att inverka på ett
lynne, sådant som Ellens. Och sanning är, att denna
inverkan var särdeles välgörande för hennes unga vän
- ty som sådan behandlades Ellen af friherrinnan
R**. Ellen fick af den nya väninnan, som sjelf
genomgått många pröfningar i .lifvets skola, lära,
huru man bör bära så väl mot- som medgång; och Ellen
gömde alla dessa lärdomar i djupet af sitt hjerta.
Eriksson, Gustafs vän och Ellens beundrare, hade
haft stor tur i Motala. Genom sin arbetslust och
sitt goda hufvud gjorde han sig snart känd som en
mera framstående person. När han sedan efter ett
par års förlopp ärfde sin rike slägting, kom han i
tillfälle att, genom nedläggandet af största delen
af sin förmögenhet i bolaget, från arbetare svinga
sig upp till ägare af flera aktier i den mekaniska
inrättningen. Oaktadt sina förändrade lefnadsvilkor,
förblef Eriksson oförändrad - alltid lika enkel,
anspråkslös och flärdfri. Hans ungdomskärlek hade
äfven blifvit oförändrad. Han kunde aldrig glömma
Ellen - derom talade hans högt klappande hjerta,
hvarje gång tanken återvände till flydda dar.
Då Eriksson tagit sitt arf i besittning, företog
han en resa till Stockholm. Egentliga ändamålet
med denna resa var att uppsöka sin fordne mästare,
fabrikör Hjul. Med det djupaste deltagande hade
Eriksson förnummit Hjulska familjens missöden; men af
grannlagenhet hade han hittills uppskjutit att besöka
dem. Nu åter var det en glädje för den redlige mannen,
att kunna räcka dem en hjelpsam hand. Gubben Hjul blef
innerligen glad, då han återsåg sin f. d. lärling och
gret glädjetårar, då han förnam, hur lyckan städse
varit honom bevågen.
Erikssons första fråga var efter Gustaf och om någon
underrättelse försports från honom. Gubben Hjul
omtalade då, att ett år efter deras iråkade misére
hade ett bref anländt från Gustaf, som då vistades
i Boston, hvarest han i ett par tre år arbetat
på en större mekanisk fabrik, der han förtjenat
stora penningar, hvaraf han gjordt en ganska vacker
besparing, som han insatt i rörelsen. Vidare hade
han nu blifvit flyttad från arbetare till en sorts
uppsyningsrnan och åtnjöt både stor lön och stort
anseende. Det hade dröjt nära ett halft år, innan
gubben Hjul besvarat detta bref. »Det var mig så
svårt», sade gubben med en suck, »att meddela min
käre Gustaf alla de sorger, som drabbat oss. Det
förundrar mig likväl att han ej skrifvit sedan dess;
ty han hade kunnat medhinna det, enligt min beräkning
af den tid, som åtgår för posterna.»
Eriksson tröstade gubben med att något oförutsedt
hinder inträffat, och lofvade att sjelf skrifva
oförtöfvadt till den käre ungdomsvännen.
Emellertid erbjöd Eriksson gubben Hjul ett lån
och rådde honom att flytta till Norrköping och der
etablera sig. - Gubben fann förslaget godt och emottog
med tacksamhet det så vänligt erbjudna penningelånet.
Ellens och Erikssons möte var stelt. Hon hade nyss
blifvit enka och icke hunnit att sätta sig in i sina
nya förhållanden. Hennes sorgsna sinnesstämning
smärtade Eriksson, och gerna hade han äfven velat
underlätta hennes ekonomiska bekymmer, om han vågat -
men hans medfödda grannlagenhet sade honom, att han
ännu måste blifva passiv.
Då föräldrarne afflyttade till Norrköping, stannade
Ellen qvar i Stockholm. Hon hade då redan lärt känna
friherrinnan R**, och hennes deltagande var ej ringa
ersättning i hennes saknad efter föräldrarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
