Det låg något denna natt på torget, något som såg ut som ett stort stenkummel; stora och små stenar, blandade om hvarandra, skrofliga och släta stenar, hvilka ännu bibehöllo polityrens glans; stora, fyrkantiga block midt ibland skärfvor och splitter och grus. Och bredvid lyste något svartgrått, något som ovillkorligen drog ögat till sig och väckte olika känslor till lifs; undran, bäfvan, häpnad, nyfikenhet. Öfver det hela låg sorg, en tung, förlamande sorg, utbredd. Det kändes som tillbakahållna tårar och kväfda snyftningar.
Endast en enda båglampa upplyste torget, fastän mörkret inträdt. De andra hade fallit offer för väns och fiendes granater under den tid, då man ännu slogs om herraväldet öfver staden, och den tiden föreföll aflägsen, ehuru den alls icke låg långt tillbaka. Men båglampan kastade ett svagt sken öfver stenkumlet och öfver männen, som fått befallning att under nattens lopp bortföra det bråte, som låg hindrande för trafiken på torget. De arbetade under tystnad, och många tyckte, att det var ett slafgöra.
Den ena af arbetarna upphörde med sitt arbete. Han rätade upp sig och stod stödd mot spettet, en bredaxlad, linhårig gestalt med klarblå ögon, en germansk typ. Det lyste entusiasm i hans blick, och man kunde genast förstå, att han trodde på någonting, trodde fullt och fast, trodde så säkert, att han kunde gå i döden för sin tro på just detta.
»Detta är vägen till friheten», sade han till kamraterna, men det fanns ingen som svarade. De fortsatte stillatigande sitt arbete utan att ens se upp.
»Till frihet», repeterade han för att ge eftertryck åt det, som han ville ha sagdt. »I århundraden ha vi varit slafvar. Genom vårt arbete har kapitalet kunnat göda sig, medan vi svalt. Det är våra muskler och vår svett, som gett kapitalet näring, medan vi själfva, våra hustrur och våra barn saknade det allra nödvändigaste. Minns ni hur vi trälade och trälade? Och hur tröstlöst det var, ty vi fick inte skörda frukterna af vårt arbete, utan det gjorde de, som satt inne med de stora kapitalen. 'Den där mycket har, honom varder mycket gifvet', heter det», tillade han med ett tvunget skratt.
Det var hån, men ingen instämde i skrattet.
»Så predika statsprästerna, men nu är det slut med deras struntprat. Frihetens dag är kommen, lefve friheten!»
»Tyst, någon kunde höra oss!» varnade hans granne.
Aldrig hade en varning varit mer på sin plats.
»Hvad skulle det göra!» utbrast talaren. »Här finns ingen, som vill göra oss något ondt. Ni ha själfva sagt det. Många af er sade, att fienden aldrig skulle komma, andra svuro på att han under alla omständigheter - äfven om han komme - skulle vara vår vän, vår befriare. Han skulle göra slut på kapitalisterna, sade ni. Sedan skulle den eviga freden komma.
»Nu har fienden infriat sitt löfte, och ni står stumma. Kommer ni inte ihåg hvad ni sade?» Af hans min förstodo de, att han väntade ett jakande svar.
»Det var då det», svarade grannen och torkade bort svetten ur pannan.
»Bah!» skrattade entusiasten, »du tror väl själf på de sanningar, du slagit i mig under de borgerligas dagar. Man byter inte om åsikter lika lätt som man byter om kläder. Du tillhör ju partiet.»
»Hvarför tror du att segraren skall bli en bättre herre, än de vi haft?» frågade en tredje och lät spaden hvila.
»Hvarför, jo, därför att vi aldrig kunnat få det sämre. Det ha ni alla sagt förut.»
»Jag har inte sagt det.»
»Och inte jag.»
»Hvar fan har du fått det ifrån?»
Alla talade om hvarandra, och protesterna dogo bort i ett mummel.
»Ha ni inte!» utropade mannen vredgad och förvånad öfver lögnerna. »Ni ha alla predikat den läran, och jag har hört den sedan barndomen. Jag har vuxit upp med de lärosatserna, och aldrig var det någon af er som motsade dem då. Något fädernesland hade vi inte. Alla människor skulle vara bröder. Den ömmaste af dem alla var den, som började kriget mot oss, befrielsekriget.»
»Så sade inte jag. Jag varnade för faran, och jag sade att fienden förr eller senare skulle göra slut på vår frihet», yttrade en blek, mager man med tofvigt, mörkt helskägg. Han var en berest man.
Han fortsatte:
»Hela världen väntade ett krig utom en del af oss svenska socialdemokrater. Tyskland och England lågo så godt som i lufven på hvarandra. Turkiet och Italien hade slagits. Balkanstaterna hade krigat mot Turkiet och sedan dragit vapen mot hvarandra. Ändock sade man att broderfejd var omöjlig. Öfverallt jäste det», fortsatte han och beledsagade sina ord genom att slå den stora magra näfven i vänstra handens flatsida. »Jag har arbetat i utlandet och sett, hur de hade det i ett underkufvadt land. När jag varnade er, hånskrattade ni och svarade, att till Sverige skulle aldrig komma några utländingar som ovänner. Man hade inga planer mot oss, och det var bara herrarnas påfund för att suga ut folket. Hur skulle militär och prästerskap kunna lefva, om de inte predikade krigsskräcken och djäfvulsläran och på så sätt kunde förmå folk att betala skatt? Så sade ni då. Krigsskräcken, sade ni, skulle ersätta helvetet, som prästerna måst realisera till underpris. Nu är fienden här.»
»Du har jämt och ständigt sett allt i svart.» De skrattade hånfullt, men bakom skrattet låg skamkänslan dold.
»Har jag? Nej, jag ser allt, som det är. Ni däremot har gått och drömt och drömt om ett land, som ni aldrig kunde nå, precis som små barn drömma om landet öster om sol och väster om måne. Många af er ha inte velat se för ert stora hats skull, ty det är klasshat och afund och lystnad, som gjort, att många inte velat veta af, att de ägde ett fosterland. De ville dra ned alla dem, som stod ett pinnhål högre på den sociala stegen, och dem ville de rifva ned, för ingen fick höja sig en tum öfver den andre. Förr finge fan eller utländaren ta oss allesammans. Och nu har olyckan kommit.» Han suckade djupt som den, som har svårt att andas.
»Du vet ju inte, hur det blir», invände entusiasten. »Allt blir nog bra till slut, skall du få se. Hvarför skulle eröfraren vilja oss något ondt? Du kan inte draga fram en enda orsak till det.»
»Jag vill ställa en motfråga till dig: hvarför har han kommit hit? Tror du för att göra oss en tjänst, så bedrar du dig. Det ligger egoistiska bevekelsegrunder bakom, ty han är lika stor egoist som vi andra. Har han gjort något annat land väntjänster?»
»Han har kommit för att hjälpa oss», sade den tillfrågade eftertryckligt. »Försök inte att inbilla mig något annat.»
»På samma sätt som stormakterna vilja hjälpa tripolitaner, mandschurer, kineser, afghaner, perser och turkar, ja! Har du inte sett, att man långliga tider arbetat för att komma åt oss? Hvarför skulle eljest hans stora intresse för oss och våra gränser ha kommit? Han byggde vägar och järnvägar, som ej voro till för folkets skull. Jag hörde bönder och arbetare därborta undra öfver de byggena, ty de förstodo inte nyttan af dem. Jag hörde folket svära och knota öfver alla dessa nya regementen, som öfversvämmade landet, och de hade inte kommit för upprors eller oroligheters skull, ty gränsfolket var lugnt och tänkte inte längre på att resa sig mot oket.
»När jag var där och bodde bland dem, öppnades mina ögon. Förut hade jag trott på samma sätt som ni andra, men till slut fann jag, hvilken stor skillnad som rådde mellan vår frihet och deras beroende. De skulle tvingas under oket trots edliga försäkringar, trots alla garantier. De förlorade sina egna ämbetsmän, som ersattes med trogna infödingar. Man beröfvade grannlandet dess mynt och dess frimärken, man införde passtvång, nya förordningar och lagar. Samtidigt kom en militär massinvandring till stånd, och man byggde örlogsstationer vid kusten. Kalla ni detta för ingenting, och dock pekade det rakt mot Sverige! Den, som inte vill se, ställer sig blind.
»I grannlandet visste man, hvad det betydde, men vi här hemma blundade och gömde hufvudet som harar och vågade inte som män se faran i ansiktet. I det stället käbblade vi och munhöggos om småsaker. Och dock stod faran för dörren.
»Likväl fanns det klarsynta män, som talade om detta för oss, men vi ville inte förstå. Nu kommer den tid, då vi få lära, och det blir en dyrköpt lärdom.»
Han böjde sig ned för att fortsätta arbetet.
»Du vet inte hvad du säger», afbröt entusiasten honom. »Under alla dessa år har skrifvits och talats så mycket om faran för vår frihet, att du tror på pratet, men nu skall du tvärtom få bevis på, hur bra vi arbetare ska få det.»
»Bra! Hvilket bevis har du för det? Hos eröfraren gå hundratusentals arbetslösa, och dessa ha förut inte fått invandra hos oss, ty detta satte våra myndigheter stopp för. Nu komma de däremot. Det blir mycken arbetskraft, och de arbetssökande komma att bjuda under hvarandra i den auktionen, så att vi arbetare få blott en spottstyfver mot förut.»
»Dumheter! Då emigrera vi!» sade en röst.
»Emigrera! Tror ni, att ni få emigrera? Det är ingen lätt sak. Nu få vi också passtvång som de andra och ställas under uppsikt. Hvarenda en kommer att stå under kontroll, och det är inte, som det var hos oss förut, att endast skurkar stå under polisuppsikt. Nej, ni ha ingen aning om, hvad som kommer, och just därför skriker ni och tror på frihet.»
»Men...»
»Tyst, därborta!» röt en röst på bruten svenska. »Skynda er med arbetet! Skräpet skall vara borta, innan solen går upp.»
Mannen, som talat, var klädd i gråbrun uniformskappa. Han hade en rundkullig mössa, som han bar lutad mot ena örat, hvilket gaf honom ett käckt utseende. Han var stor och grof, och hade ett långt ifrån osympatiskt utseende.
»Hvad i helvete...» började entusiasten, men innan han hunnit fortsätta, lade den mörkskäggige arbetaren handen på hans mun.
»För Guds skull, tyst!» hviskade han. »Det är en gendarm, och du kommer illa ut, om du retar honom. Vi andra kan också få obehag.»
»Han har inte med mig att göra.»
»Jo, han kan göra hvad som helst med dig. Det är ju en gendarm. Muckar du, blir du anklagad för uppror. Lyd mitt råd och var tyst!»
Det uppstod dödstystnad vid den arbetande gruppen. Spett och spadar rördes, det slamrade af metall och sten, och ett kaotiskt virrvarr af armar, ben, verktyg och klippblock belystes af skenet från båglampan. Gendarmen hade stannat och betraktat gruppen, men han sade ej ett ord. Till och med den tysta vaktposten vid Ariffurstens palats, som gått af och an i enformig promenad, stannade, sedan han tittat in genom rutan och funnit, att man sof därinne i vakten. Han lade händerna öfver gevärsmynningen och stod orörlig lik en bildstod.
Hos de arbetande låg intet kufvadt trots. De visste ej ännu, hvad ödet hade i beredskap åt dem, utan de väntade på något som skulle komma, godt eller ondt. En aning sade dem, att det skulle bli ondt, men de hoppades ännu.
Allt hvad de ryktesvis hört kunde inte vara sant. Det stred ju så fullkomligt mot deras begrepp, de begrepp, hvarvid de voro vana och som inpräntats hos dem med den socialistiska katekesens auktoritetstro, tills det blifvit en dogm hos dem. De hade blott en fiende och denne var kapitalet. Nu måste det bli slut med detta, och således hade de ingen fiende mer, och fridens tillstånd skulle inträffa. Men ändock...
Gendarmen vände ryggen åt dem och återtog sin rond.
Oaktadt ej ens midnattstimmen var inne, var det nästan folktomt på torget, om man undantar arbetarne. Inga strömmar af promenerande, intet tjut från förbirusande automobiler, inga spårvagnar. Sveriges hufvudstad hade ännu ej hämtat sig från den stora olyckan, och det låg en stark undran förborgad öfverallt, en undran, som lade sordin på hif och rörelse och lefnadsmod.
Hvad skall inträffa härnäst? Hvad skall man göra med oss? Hur mycket skola vi förlora af vår förra frihet?
Gud hjälpe oss!
Så tänkte alla den tiden - - - -
Juristen hade kommit med nattåget. Han hade rest så fort han kunnat från utlandet, och han hade af omständighetens makt ej fått vara med om Sveriges strid för sin frihet. Så fort han kunde, återvände han, och nu var han ändtligen hemma igen. Han kunde ej få fatt i en automobil, oaktadt det var tidigt på natten. Mycket var förändradt i staden, det såg han genast vid ankomsten, och en obetvinglig nyfikenhet tvang honom att besöka de mera kända ställena. Han måste konstatera, hvari dessa förändringar bestodo, ty af hvad han såg kunde han dra sina slutsatser och bedöma huru djupt hans fädernestad sjunkit.
Han hade nått Gustaf II Adolfs torg - som nu hette Palatstorget - och stannat som en stum åskådare vid grushögen. Han hade också delvis uppsnappat arbetarnes samtal men ej fäst sig vid orden. Och nu stod han försjunken i djupa tankar.
»Det är egendomligt att vi skulle tänka just detsamma», sade patrioten.
Juristen vände sig hastigt om. Han hade ej hört, då mannen nalkades, och han öfverrumplades följaktligen af rösten. Det låg en djup klang i densamma och något alldeles särskildt hos mannen, som talat. Hans ansikte var fåradt af bekymmer såsom hos den där lidit mycket och sett många gäckade förhoppningar, ett lif tillbragt i strid, och ett lif som skulle fortsättas i strid.
»Hur skulle ni kunna veta, hvad jag tänker på?» frågade juristen med skärpa. Han tyckte ej om afbrottet.
Mannen skrattade, och det lät inte som ett fröjdefullt skratt.
»Tankeläsning. Ni har ett beundransvärdt minspel. vare det nog sagdt. Jag studerar karaktärer. Det är nödvändigt.»
»Jag trotsar er att säga, hvad jag tänkte på», svarade den unge mannen. Han kunde ej frigöra sig från en känsla af obehag, när den främmandes forskande ögon fästades på honom. Det var en så förunderligt djup blick.
»Jag vet det emellertid. Om det kan roa er att höra, vill jag blotta er tankegång. Ni tänkte, att den krossade statyn af Gustaf II Adolf, äfven benämnd hjältekonungen, var en symbol af det svenska väldets förfall, det sista af något som förut varit ett storhetsvälde.»
Juristen ryckte till. Gissningen hade varit riktig.
»Ni har rätt. Det var just, hvad jag tänkte på. Men jag undrade också, hvarför vi blifvit så hårdt dömda, vi som blott önskat att få gå vår egen väg rakt fram.» Hans yttrande lät tvunget.
»Detta var felet», sade patrioten, »det ohjälpligt stora felet. Ingenting får gå isoleradt i världsutveckligen. Om ett hjul står stilla i maskineriet, bli de andra också stillastående, och verket fungerar ej längre. Vi följde ej med världshändelserna, fastän vi kallade oss för de mest upplysta.»
»Stodo vi stilla, vi, som voro kulturens främste bärare? Intet land har bättre än vi sörjt för undervisningen, för folkets höjande i sedligt, moraliskt, intellektuellt hänseende. Och detta kallar ni stillastående.»
»Tror ni, att intelligens och moral skrifva ett lands historia? De äro blott enstaka företeelser med tillfällig bestämmande rätt. Tvärt om har det visat sig, att en hänsynslös diplomati och barbariska råheter dikterat världshändelserna, då våld och brutalitet hade makten på sin sida. Gent emot den råa styrkan och viljekraften står öfverkulturen sig slätt. Det är en veklings svaga försök till motstånd mot en fysiskt tränad jätte, och i den brottningskampen är inte svårt att säga, hvem som skall afgå med seger.»
»Intelligensen behärskar den råa styrkan. Man ser en mångfald exempel därpå. Understundom är detta ett sant ord men ej alltid.»
»I romarnes strid mot Attila segrade den senare, som dock representerade den lägst stående kulturen under tidsskedet», opponerade patrioten sig, »och detta var ett bland de många undantagsfallen, som bekräfta regeln.»
»För att mänskligheten skall fylla sin af gudomen gifna bestämmelse - och den går före allt annat - bör den utveckla sig på grundvalen af sedlighet och moral», invände juristen.
»Nej, det är drifterna, som skrifva mänsklighetens historia, de odödliga drifterna. Moralen är ett barn af tiden, en modesak. I forna tider var den en karl, som drack mest; nu kallas den, som dricker, för en stackare eller en usling. Månggiftet från urtiden - om detta kan vara en måttstock på sedlighet eller ej vill jag emellertid lämna osagdt - frodades förr. Bibelns Salomo och David ägde flera hustrur, som ni vet; nu är det förbjudet af sedliga skäl. Jag vill med detta påvisa, att de sedliga och moraliska faktorerna ändra karaktär. Så göra ej drifterna. Dessa äro mänsklighetens verkliga regenter och leda genom sina öfvergrepp till ondo, likaväl som de genom måttlighet leda till godo. Jag ville nu säga, att det gångna skedet, slutskedet af Sveriges historia, utmärkt sig för ett onaturligt bekämpande af drifterna, det rent mänskliga hos oss, och hvarje undertryckande af det, som är människans typiska egenskaper, straffar sig alltid.
»Jag vill förklara mig närmare.
»Det tidsskede, som ligger bakom oss, kan kallas förbuds- och dekadansperioden. Det utmärker sig för en sträfvan att ställa folket under ett olidligt förmyndarskap. Man behandlade oss som om vi varit omdömeslösa barn, därför att ett antal enstaka individer genom öfverträdelse af måttlighetens lagar syndat i öfverdrift.
»Då man bort upplysa, kom man med lagens förbud. Detta gillade man, ty sådan var tidsandan. Om en lärare grep till färlan för att tukta en vanartig skolpojke, väcktes ett härskri hos nationen, men samma nation lät sig tuktas utan knot, moraliskt och fysiskt. Jag säger fysiskt, ty förbudslagarna inträngde på det fysiska området genom spekulativa funderingar och bestämmelser.
»Ett exempel bland många. Kriget är något, som påtvingas den svagare, hvilken saknar bestämmelserätt om fred eller krig. Det oaktadt sade man, att det kunde undvikas och predikade mot dess råhet. Man skulle, enligt fredsapostlarnas åsikt, ej ens ha rättighet att försvara sig mot en angripare. Vi skulle vara små, snälla lamm, som villigt underkastade oss, när slaktarens bödelsyxa kom.
»Också skulle frid råda på jorden, det tusenåriga riket, och dock brann det i husknutarna, rundt omkring, men detta ville man inte se. Människan är ej född till att vara ett lamm, och hon kan ej förändra natur helt och hållet. Hon är ett rofdjur. Huru mycket hon än vill förneka detta, så går det ej att bortresonnera hennes frändskap med djurriket. Hennes fysiska läggning ligger åt det hållet och kan ej helt och hållet undertryckas, men väl i viss mån regleras. Vi äta som djuren, dricka som de, sofva, para oss, lefva och dö. Intet af detta kunna vi förändra, utan vi måste följa med vår natur och vara medspelande i skapelse- och dödstragedien. Felet var, att vi ville allt för mycket hämma det, som var naturligt och ersätta det med det, som i sanning var onaturligt. Förbudsteorierna beröfvade oss också hvarje spår af karaktär och själfbehärskning.
»Jag erinrar mig hvad en framstående norsk diplomat vid den tiden yttrade under en intervju med en tidning:
»'Det kan aldrig vara nyttigt, att stat och kommun uppträda som barnpiga för fullvuxna människor. Hvad det i vår tid gäller är framför allt att skapa starka karaktärer. Men de skapas förvisso icke genom att myndigheterna räcka kryckor åt medborgarne att stödja sig på, alldeles som om de icke skulle kunna gå själfva utan behöva hjälpas som krymplingar.'
»Han tillade, att det icke blott var på kroppskulturens område, som det uppväxande släktet borde tränas utan ock på det andliga lifvets, om man vill frambringa kraftiga individer, hvilka kunde häfda sin plats i kampen om tillvaron.
»I den uppfattningen måste jag ge honom rätt. Slutet af det sorgespel, som heter Sveriges undergång, har gett honom rätt.
»Man får ej hämma det naturliga säger jag än en gång.»
»Hvad menar ni med, att vi hämmade det naturliga?» frågade juristen, intresserad mot sin vilja.
»Vegetarianen är ett exempel bland många. Vi äro ej skapade att vara gräsätare utan allätare. Våra tänder, våra matsmältningsorgan utvisa detta till trots af alla hypoteser om växtrikets stora välsignelser. Men detta är blott ett exempel bland många. Förbudsteorien innefattar mycket, som är onaturligt. Man har i vårt land en sjuklig benägenhet att förbjuda allt, som tillhör njutningarnas område. Det finns föreningar mot sprit, tobak, kött och Gud vet inte allt. Andra förbjuda teater, varieté, dans. Människan kan inte undvara njutningar. Förbuden alstra försök att kringgå förordningarna, således ett slags smuggling i stort. Skolpojken röker i smyg, andra hålla sig med sprit smyg, många älska i smyg. Går ni på en varieté, får ni inte sprit där, men en trappa upp serveras den.
»Löjligt! Ser ni inte att allt detta tyder på en nationell sjukdom! Man förhindrar ej det onda genom förbud, men man inför det goda genom uppfostran.
»Ni har varit skolpojke. Då förbjöds allt möjligt, som ni vet. Det förbjudna omgafs med en mystisk slöja, lockade till öfverträdelse, och så begick man synden, som härigenom kändes dubbelt ljuf. De, som drucko mjölk och vatten i skolan, blefvo de värsta drinkarna, när de kommo ut i lifvet.
»Så går det ock, om man behandlar nationen som en skolpojke.
»Nej, lägg en hämsko på människonaturen, och detta kommer att straffa sig förr eller senare! Vi måste ha aflopp för våra passioner. Det afloppet bör vara förståndigt anlagdt. Sätter man en mur för passionerna, blir det öfversvämning; bygg kanaler, och allt flyter lugnt sin väg fram.
»Vi äro öfverkultiverade, förfinade, nervösa, känsliga, hysteriska. I kampen för tillvaron är detta de farligaste egenskaperna. Den fordrar stålmuskler, härdade nerver, känslolöshet och framför allt att man inte till lifssaker drifver upp bagateller och stirrar sig blind på dem.
»Öfverkultiverade folk äro dömda till undergång. Detta lär oss världshistorien.
»Assyrier, babylonier, egypter, greker, romare och hvad de nu alla heta ha ju skattat åt förgängelsen, och detta ha de sin öfverkultur att tacka för och den därmed följande vekligheten.»
Juristen tyckte, att mycket af detta var riktigt.
»Hur menar ni, att det då skulle ha varit?» frågade han dock.
»Mer karaktär hos männen, mer stolthet och större fysiskt mod hos kvinnorna.»
»Jag förstår inte», sade juristen.
»Lade inte ni märke till exempelvis det politiska lifvet de senaste åren. Man delade sig i vissa politiska läger; moderata, liberala, socialdemokratiska och ungsocialistiska partierna. Alla som tillhörde samma parti måste rösta på kommando, äfven mot sin egen öfvertygelse. Man var ej längre en person utan en del af ett parti och måste - kosta hvad det vill - offra sin öfvertygelse. Detta bidrar ej just att skapa karaktärer utan snarare nollor. Hvad ledaren eller ledarne påbjödo måste följas - för det stora målets skull. Detta var en följd af tidens åskådningssätt. Tänk, hur lumpet att ej våga säga, vad man tänker utan blott följa med strömmen som ett flarn!
»Och hvad var det stora målet? Fosterlandets väl?
»Strunt! Det spelade ej alltid främsta rollen, ehuru väl man bar den frasen på tungan. Somliga tänkte, att man kunde leka med elden till en liten tid, utan att det skadade. Partiets väl gick i mångas ögon före allt annat. Vid valagitationen var det auktion partierna emellan. Det som bjöd den mest smakliga anrättningen fick sitta vid makten.
»Också gällde det att få fatt i, hvad som mest slog an på den stora massan, och det letandet var inte svårt. Mänskligheten har sina svagheter. Alla vilja förtjäna pengar, och alla önska arbeta så litet som möjligt. Det värsta tvångsarbetet var militärtjänsten, påtvingad af den allmänna värnplikten. Skattelindring och minskad militärtjänst måste locka, och ställde man bara det i utsikt, fick man anhängare. Kunde man samtidigt locka den stora hopen med fagra löften om ett utopiskt framtidsland, så hade man ännu mer trumf på hand. Kvinnorna skulle eggas genom löftet om rösträtt, nykterhetsifrarne genom alkoholförbud. Auktionen var i full gång, och försvarsfrågan höll på att gå om intet. Till slut togs den dock upp i kompromissens tecken, då allmänna opinionen blef öfvermäktig.»
»Och kvinnans stolthet?» frågade juristen.
»Hon borde vara allt för stolt för att tillåta mannen att använda henne som rodocka. Hon blir då en leksak, ett njutningsmedel. Hennes bestämmelse är att bli mor och sörja för hemmet. Men den gifta kvinnan vågade ej föda barn för smärtans, den ogifta för skammens skull, och denna hennes feghet fick nationen betala med sin undergång. Ni vet, att nativiteten sjönk år efter år. Det fanns många mer eller mindre medvetna preventivapostlar den tiden.»
»Jag tycker, att det är ni, som drar ner kvinnans bestämmelse. Hon skulle enligt ert förmenande degraderas till en hona», afbröt honom juristen.
»Nu menar ni inte, hvad ni säger! Är det en skam att föda barn? Anser ni er mor för en hona, som ni så vackert uttrycker er? Står hon inte högt i er aktning? Kan ni finna ett ideal, som uppväger henne, eller har icke ert ideal åtminstone sjuttiofem procent af hennes egenskaper? Beundrar ni inte mer den mor, som led smärtor, då ni föddes, som bredt på edra smörgåsar, lappat edra byxor, stoppat edra strumpor, än rösträttskvinnan, som från katedern skriker ut sina rättigheter men ger fan i, huru svenska hem skötas eller svenska barn uppfödas? Den svenska kvinnan bär, hon också, ansvar för den svenska nationen, men hur har hon handlat? Är hon utan skuld till det som skett? Förvisso icke. Modern till ett halft dussin barn är den, som jag mest af alla beundrar, och hon bör vara stolt, ty hon är säkert modig, mycket mer än dessa dussinröstare i riksdag eller kommun, så karlar de än anse sig vara.
»Tro inte, att samma kvinnor, som skreko efter rättigheter, ville afstå från kärleken! Detta hindrade deras naturliga drift dem ifrån, och äfven de hade sina svaga ögonblick - för hvilka de kastade skulden på männen. Nej, kärleken var en del af deras lif, men det var konsekvenserna af kärlekslifvet, som de ville undvika, likt dem eller hur, där de sökte göra sina rättigheter gällande men skrinlade sina skyldigheter? Äktenskap med barn är stiftadt i himlen. Om genom makarnes öfverenskommelse äktenskapet skall bli barnlöst, kallar jag det helt enkelt för konkubinat.
»Sveriges sjunkande nativitet var en skamfläck för den svenska kvinnan, och den uppvägdes ej af hela världens beundran för svenska mäns mannakraft under de olympiska spelen. Olusten att föda barn måste dra ner nationen, och den satte Sverige bland dem, som skyltade med lägsta nativitetssiffran bland de civiliserade folkslagen.
»Skam också åt de män, som drevo propaganda för preventivmedlen. Ja, det fanns fosterlandsförrädare som öppet predikade detta evangelium för andäktigt lyssnande unga kvinnor och beröfvade dem moderskapets lycka.»
»Ni är pessimist, min herre. Just det fula, ni tror er upptäcka, fördunklar det vackra, som finnes hos nationen», sade juristen.
»Och ni är optimist i det stället. Jag ser ej det fula för det fulas skull utan för att öfvertyga folk om dess befintlighet. Det är första grundvillkoret för att få det aflägsnadt och ersatt med mänsklighetens vackra egenskaper.
»Jag älskar det sköna öfver allt annat och mitt fosterland mest af allt. Under dessa år har jag sett dess nöd och lidit med det. Kunde jag låta bli att se dessa ogärningar, som ledde till katastrofen! Kunde jag låta bli att varna, då ingen såg det rätta, utan de flesta läto sig ledas i band och munkorg!
»Jag såg det fula för det skönas skull.
»Icke var det den rätta vägen att endast prisa det, som var värdt pris. Loford skapa själfförgudning, och själfförgudningen hindrar reformer.
»Kanske kommer ni längre fram till samma slutsatser.»
»Det tror jag inte. Åtminstone kan jag inte dela er uppfattning, att nationen skulle vara på dekadans», invände juristen.
»Vi ha saknat verkliga män», sade patrioten drömmande, som om han skådat långt bort i fjärran. »Olyckan medför dock en vinst. Jag känner mitt folk och att det är störst under motgångens dagar. Vi komma att få skåda män - och kvinnor också - och deras gärningar, hugstora bragder, ty nu har väckelsen kommit, fastän för sent. Slafveriets förnedring kommer att skapa hjältar bland svenska män och kvinnor.»
Han höjde på hatten och försvann lika hastigt, som han kommit, innan juristen hunnit svara.
I samma ögonblick bortkördes det sista lasset, de sista kvarlefvorna af Gustaf Adolfsstatyn, och Palatstorget stod öde och tomt.
Från den orörliga gendarmen vid brons norra landfäste föll en djup
slagskugga ned öfver spillrorna af statyn.
