»Hans excellens generalguvernören tar emot», anmälde den livréklädde betjänten, med låg, diskret stämma. Stadsfullmäktiges ordförande kände, huru en ångestfull känsla vann insteg hos honom, när han nu skulle träda inför representanten för den högsta makten i Sveriges land. Han kände, att han stod på osäker mark, att han ej hade något att stödja sig på, att han skulle spela en passiv roll. Han hade endast nominell auktoritet bakom sig. Folket styrde ej längre vare sig genom sin konungamakt eller sin representation. Den senare förefanns visserligen ännu, men hvad betydde den! Och ännu mindre hade stadsfullmäktige att säga. Man hade skickat honom att rädda kvarlefvorna af stadens makt och man var beroende af en enda persons godtycke. Beroende beröfvar en man hans handlingskraft.
Det var som tiggare, han kom, ej längre som den myndige mannen hvilkens ord var så godt som lag. Han vred oroligt sitt spetsskägg.
När han trädde in i den forna kungaborgen, hade han fått sin ställning fullt klar. Förut hade han hoppats ett svagt, uselt, litet hopp, att han ännu var beklädd med auktoritetens makt, men det hoppet krympte ihop, och det var rena bagateller, som åstadkommit hans sinnesförändring.
Först var det de båda främmande soldaterna vid porten. Deras gråbruna kappor stucko af så främmande på en plats, där han förut skådat det svenska gardets mörkblå eller gråa uniformer. Så var det raden af lakejer - maskerade detektiver - de utländska officerarna i deras lysande uniformer, det främmande språket, de uppvaktande, som stodo i väntrummet, en samling, i hvilken det svenska elementet var i minoritet. Han lade särskildt märke till stadens borgmästare som stod i närheten af en hvithårig general. Denne berättade en historia på franska, en slipprig historia, som kom de kringstående att skratta.
Ingen tog notis om hans ankomst. Han var en försvinnande nullitet i den uppvaktande hopen hos en mäktig man.
Det oaktadt hade hans excellens behagat att ge honom företräde framför många andra. Hade han inkallats efter sin tur, skulle han kommit nästan sist. Alltså hade hans excellens visat honom en särskild uppmärksamhet, en artighet. Detta gaf honom en fördel, som hans egen personlighet ej mäktat åstadkomma - det väckte intresse hos dem, som väntade på företräde. De började hviska om honom, sysselsätta sig med honom, och ett par af herrarna tog till och med ett steg framåt för att hälsa. Man kunde ej så noga veta...
Men dessförinnan trädde han in till hans excellens generalguvernören, till sin första audiens.
Generalguvernören stod vid fönstret och trummade på rutan. Han hade stått så ett par minuter och med tankfull min betraktat strömmen, som flöt trögt och långsamt under bron. Det var stora, glada tankar, blandade med vemod. Målet var nådt: Sverige var en eröfrad provins, men det har skett på bekostnad af friheten hos ett folk, för hvilket frihet under sekler varit en lifsbetingelse, ett folk, som skrifvit en krigshistoria mer äro full än de flesta nationers och burit kulturens fana högt. Nu skulle det vegetera under ett annat lands ok, en gengångare från flydda tider, som lefde till en liten tid, innan det uppslukades af främmande organisationer och främmande kultur.
Och det var ju vemodsfullt att tänka.
När stadsfullmäktiges ordförande inträdde, vände hans exceilens sig hastigt om och gick honom med raska steg till mötes.
»Välkommen!» hälsade han hjärtligt, och det föreföll den besökande, som om hälsningen var uppriktig.
»Jag tackar, ers excellens.» De skakade hand med hvarandra.
»Ni vet inte, hur välkommen ni är. Var god och tag plats!» Generalen satte själf fram en stol till den besökande och trugade honom att sätta sig. Sedan sjönk han ned i sin skrifstol, under det ett välvilligt leende syntes tala om tillmötesgående i de fordringar, som man från svenskt håll kunde vilja uppställa.
»Jag kommer å mina kollegers vägnar», började den audiensssökande, tvekande och stammande. Ångestsvetten sipprade fram, och dock kände han sig frysa.
»För att tillstå sanningen anade jag, att detta var orsaken till er härvaro», svarade hans åhörare och lutade sig tillbaka i stolen.
»Det gäller att precisera vår ställning...»
Hans excellens generalguvernören slog med händerna. Så gör man, då man vill protestera mot något.
»Behöfs det? Jag trodde att vi voro på det klara med hvarandra.»
Yttrandet var tvetydigt, och stadsfullmäktiges representant visste ej, hur han skulle tyda det. Var det ett godt eller ett dåligt järtecken?
Generalen tycktes ha läst hans farhågor.
»Jag inser mycket väl, hur delikat herrarnas ställning är. Ni veta inte, hvar er makt börjar eller slutar. Följaktligen måste vi fastslå vissa grundprinciper, efter hvilka vi kunna handla. Det råder for närvarande en dualism i maktförhållandena, och det är beklagligt, ty det medför alltid slitningar och osäkerhet, men med litet god vilja skola vi väl finna en utväg.»
»Främst ha vi polisen...»
»Ja, just polisen», bekräftade den gamle herrn med en suck.
»Kunna vi inte låta det bli vid det gamla? Jag vet af erfarenhet, att Stockholms poliskår är alldeles utmärkt, en enastående organisation, lugn, behärskad, populär. Också vill jag inte ändra något väsentligt i dess sammansättning.»
»Detta lät som ett löfte, men löften ges lätt af somliga.
»Menar ers excellens...»
»Att jag icke kommer att ingripa i ordningens upprätthållande, ja.
»Ett enda förbehåll måste jag likväl göra. Vi kunna ej helt och hållet afsäga oss hvarje kontroll på polisen, icke på grund af misstroende mot befolkningen - en sådan tanke är fjärran från oss - utan af farhågor för våra egna landsmän. Det kommer otvifvelaktigt många revolutionära element hit för att arbeta i en jordmån, som kan misstänkas vara god för ett dylikt arbete, och dem måste vi kontrollera - med tillhjälp af vår polis.» Han betonade med tillhjälp af.
»Men...»
»Jag förstår, hvad ni menar. Stockholmspolisen skulle ensam kunna sköta den affären. Tillåt mig dock betvifla detta. Våra revolutionärer arbeta eftermetoder, som äro den svenska polisen okända. Sker ett missgrepp, ett upplopp, ett mord eller dylikt, skulle de svenska myndigheterna få bära ansvaret, och de riskerade då sin existens. Jag är icke den bestämmande, endast ett verktyg för mina förmän, och därför finge jag - och äfven ni - lida för hvarje misstag. Bättre då att lyfta den bördan från er med ens och vältra ansvaret på våra egna polischefer. Ni ser, att det uteslutande är i ert eget intresse, som jag föreslår en dylik åtgärd. Chefen och souscheferna för Stockholms polis måste vara män, som känna våra plägseder, följaktligen mina landsmän, då ni tyvärr äro okunniga om våra förhållanden. Likaledes måste vi af själfbevarelseinstinkt komplettera den detektiva polisen med vår egen personal.»
»Hvad återstår då?» Ordföranden ruskade betänksamt på hufvudet.
En hvar kan tycka, att ingenting var kvar. Så tyckte inte generalguvernören.
»Er svenska polis kommer att visa sig öfverallt på gatorna. Detta skänker förtroende och lugn. Man skall se, att vi mena väl med er och önska rubba så litet som möjligt af det bestående. Gillar ni ej detta?» Generalguvernören hade talat med stor liflighet.
»För att tillstå sanningen, nej. Det är en halfmesyr. Vår polis blir blott en dekoration, som kommer att befordra edra syften», svarade Stockholms representant allvarligt och bestämdt och lade armarna med eftertryck på stolkarmarna.
»Jag beklagar, men mina instruktioner förbjuda mig att gå längre, äfven om jag ville», sade hans excellens och pressade en mager, välvårdad hand öfver pappershögen på skrifbordet.
»En petition skulle kanske...»
»Ej förändra tingens ordning, endast väcka ondt blod. Jag råder er allvarligt att inte iscensätta några petitioner åtminstone den närmaste tiden, kanske sedermera, när folkets goda vilja visat sig som ett bestående faktum. I polisfrågan kommer man inte att ge efter. Jag vet det från tillförlitligt håll.»
»Så ha vi gendarmerna», fortsatte ordföranden tveksamt.
»Gendarmeriet ja. Som ni vet är det en oskiljaktig organisation för oss. För svenska förhållanden är den visserligen något nytt, men man blir snart van vid den, tro mina ord», bedyrade generalguvernören.
»Jag inser inte nyttan...»
»Då skall jag förklara den med några få ord.»
»Vi måste införa passtvnåg. Sverige får icke utgöra något undantag från våra öfriga provinser i det hänseendet. Jag medger, att det är svårt, när man förut varit van vid den absoluta friheten, men någon olägenhet måste följa med... med... ett krig. Vi måste kunna kontrollera de olika individerna, ja, jag går så långt, att jag påstår kontroll vara än mer af behofvet påkalladt i en ny än i en gammal provins. Det är gendarmeriets sak att kontrollera. Härigenom får man ett fast grepp på de oroliga individerna, och det är dessa, man vill åt. De sansade få ju ingen som helst olägenhet af åtgärden. Lagen är till som ett hot mot de brottsliga och ett skydd åt samhället; samma är förhållandet med passtvånget. Vi ha haft mycken nytta af det i vårt land, och erfarenheten har lärt oss att tro, att så kommer ock bli fallet i Sverige.»
»Vi svenskar kunna således ej få företaga en resa utan pass.»
»Naturligtvis inte. Men alla bli likställda. Skulle jag - jag gör intet undantag - vilja resa till Paris, måste jag också förskaffa mig ett pass.» Han skrattade, som om detta varit en lustighet.
»Och om vi vilja emigrera?» framkastade åhöraren.
»Nu har ni väckt en ny fråga till lifs. Jag vill först som sist betona, att man icke kommer att understödja emigrationen. Denna skulle i utlandets ögon antaga karaktaren af att något - vi vilja kalla det tvifvelaktigt - skulle tiildraga sig här, och det måste ovillkorligen undvikas. Utlandet skall finna, att vi äro mycket liberala - hvilket vi ock vilja vara - så att en emigration skulle bli obehöflig. Under den nya regimen skall Sverige frodas och utvecklas minst lika bra som förut. Vi äro inga vänner till en förändring allra minst till det sämre. Vi vilja gå framåt, och landet skall också gå framåt.»
»Gud hjälpe Sverige!» sade svensken patetiskt.
»I den önskan instämmer jag af fullaste hjärta. Låt allmänheten veta, att vi äro välvilligt sinnade och komma att göra allt för att tillmötesgå antagliga fordringar.»
»Det är många spörsmål, som vi framställt för oss. Ers excellens undrar nog inte öfver, att vi stå tvehågsna. Man har inte sagt oss något om de planer, som närmaste tiden komma att realiseras. Vi sväfva i fullkomlig okunnighet om rent vitala frågor, och det skulle otvifvelaktigt bli en lättnad, om vi finge vissa antydningar.»
Det kostade tydligen på honom att komma fram med det, han haft på hjärtat.
»Med nöje! Låt mig blott få del af, hvad ni önskar veta, och jag skall besvara frågorna, så godt jag kan.» Han satte sig tillrätta i stolen.
»Hvad skall det bli af vår militär?»
Hans excellens generalguvernören teg, en lång stunds tystnad. Frågan hade kommit raskt, oförberedt, och det var en närgången fråga, som fordrade ett diplomatiskt svar, hvilket - som naturligt var - ej genast låg till hands.
Efter en innehållsrik paus bestämde han sig för att svara, på sitt sätt, och det måste då innehålla en blandning af smicker och afslag. Smicker tycker folk om.
»Sverige har alltid varit ett militärland. Vi ha mer än något annat folk fått veta af den saken», tillade han småleende. »Vårt furstehus har delvis svenska anor, och det är svenskar, som lagt grunden till vårt välde. Vi ha mycket gemensamt blod i våra ådror och borde vara stamförvandter genom denna släktskap, åtminstone ha vi alltid känt oss dragna till er, om än den svenska nationen förhållit sig kylig gent emot våra närmelseförsök.
»Vi veta också, att det medärfda krigarblodet är ett dyrbart arf, och vi skulle begå en dårskap, om vi ej droge fördel af denna rikedom. Hvarje svensk är född till krigare. Vi använda folk från nästan alla våra provinser till att rekrytera våra trupper, och vi komma också att verkställa utskrifningar i de svenska länen. Vi ha sedan urminnes tider lärt oss vår krigskonst af er svenskar.»
»Ingen förändring kommer således till stånd med afseende på de värnpliktige?» fortsatte ordföranden utan att låtsas om det sista inlägget.
»Så liten som möjligt. Naturligt är, att ej allt bör skäras efter förut gällande mönster. Vi önska en verklig armé, ej en milis.»
Mannen, som frågat, andades häftigt. Det var obehagliga nyheter af genomgripande betydelse. Huru långt ämnade besegrarne gå i maktmissbruk?
»Våra regementen komma att bibehållas?» stammade han.
»Ja, de flesta.»
»Och vapenöfvas på samma tid som förut.» Det låg oro i frågan.
»Några månader! Nej, detta är inte tillfyllest. Vi måste för att skapa en armé - mot vår arffiende - ha en samling soldater som äro fältmässigt utbildade. På så kort tid som några månader skapas en milis, inte en verkligt dugande krigshär.» Hans excellens fingrade litet nervöst på papperen.
»Vi måste då tänka på en utsträckt värnplikt, ett år, kanske två?» frågade svensken med darrande stämma. Orden kommo stötvis.
»Säg tre eller fyra. Vi taga ut vårt folk för flera års tjänst, som ni vet. Svenskarna komma att få något mindre utbildningstid, tack vare den allmänna folkbildningen. Men samtidigt skall den årliga kontingenten minskas med en tredjedel. De flesta skola kanske ingå i flottan. Jag vill inte göra en hemlighet af, att vi önska uppsätta en stark flottstation i västra Sverige och Norge, och därtill behöfs sjöfolk. Svenskar och norskar äro ypperliga sjömän, och det är just, hvad vi behöfva. Det råder en beklaglig brist på verkligt sjöfolk i vår flotta.»
»De öfriga komma således att väpenöfvas här i Sverige?»
»Nej, det strider mot systemet. De konskriberade få ej ens i vårt eget land vapenöfvas inom utskrifningsorten, ty då hade man ingen nytta af militären i händelse af ett uppror. De, som bo söderut, skickas exempelvis under sin tjänstgöringstid norrut och vice versa. Jag antar, att man kommer att förfara efter ungefär samma grunder med svenskarna. Men i Sverige få de ej stanna.»
»Om jag fattade ers excellens yttranden rätt, skulle följaktligen våra värupliktige få genomgå en ungefär treårig tjänstgöring utom Sveriges gränser?»
»Alldeles så, ja», bekräftade generalen med en nick. »Men våra flottister öfvas väl i Bohuslän eller Karlskrona?»
»Nej, det vore inte opportunt.»
»Skulle det då inte finnas ett enda regemente i Sverige?»
»Jo många, men de komma att sammansättas af vårt eget manskap. Ni vet ju, hur det är ställdt i våra provinser. Något i samma stil kommer att organiseras äfven bär.»
»Och våra officerare, våra underofficerare?»
»Få, om de så önska, ingå i våra regementen. En massansökan om afsked har dock redan inlämnats. Jag antar, att det är under trycket af en tillfällig misstämning, som man gjort detta. Jag vet emellertid, att man kommer att bevilja de svenska officerarna stora förmåner - hastigare befordran, högre aflöning - om de kvarstå. Jag medger, att detta sker af egoistiska skäl, ty det är en präktig kår, af hvilken vi kunde dra stor nytta. Regementena i hemlandet skulle få behålla sina namn, ty vi äro mycket svaga för traditionerna.» Han sade detta mycket högtidligt.
Värnpliktsfrågan skulle således få en olycklig lösning. Andra frågor skulle antagligen röna samma öde.
»Och vår religion?» framkastade ordföranden osäkert.
Religionen är också en lifsfråga.
»Skall icke på något sätt kränkas. Vi äro kanske det mest toleranta folk i hela världen med afseende på religion, och vi trampa ej på någons rätt. Emellertid komma vi att göra ett undantag för judarna. Dessa ha i Sverige alldeles för stor frihet. Det enda, vi förbehålla oss å vår sida, är att äfven de af oss, som uppehålla oss här, få samma rättighet. Man kommer att uppföra kyrkor och kapell för vår gudstjänst, och detta är väl inte för mycket begärdt. Någon prapaganda för vår religion kommer emellertid ej att göras. Jag kan ge mitt ord härpå.»
I detta påstående var han säker.
Hans excellens reste sig upp till tecken, att samtalet var slut. Hans gäst hade ännu många frågor att framställa, men dessa fick han skjuta upp till ett lägligare tillfälle.
Hans krafter hotade också att öfverge honom.
När han befann sig ute i väntrummet, fick han klart för sig, att hans mission varit resultatlös. Han hade ej vunnit något, om ej en öfvertygelse att eröfrarne skulle gå rakt fram mot det mål, man utstakat. Några eftergifter stodo ej att vinna, endast förödmjukelser, nya bördor, genomgripande förändringar i det bestående. Han Passerade väntrummet med nedböjdt hufvud. När han kom hem, fann han allt i den vildaste oordning. Gendarmerna hade gjort husvisitation hos honom. Papperen lågo kringspridda på golfvet. Man hade ej skonat något. Hans hustru grät af förtviflan.
Han vände sig till polischefen med klagomål. Denne ryckte på axlarna.
»Det har gendarmerna gjort; jag har inte något att göra med saken», upplyste han. - - -
Stockholms stads borgmästare följde honom med blicken, när han gick genom rummet. För honom - borgmästaren - var den bortgående symbolen för det parti, som setat inne med makten, när katastrofen inträffade. Nu var det slut med dessa herrar, och kretsgången skulle fortsätta; adelsvälde, borgarvälde och så kom turen till arbetareväldet, inte jordbruksarbetarnes utan industriens arbetare. Äfven detta var ett fåvälde. Antalet industriarbetare i Sverige var ett försvinnande fåtal i förhållande till den öfriga befolkningen. Men i andra städer och länder hade det socialdemokratiska partiet haft makten, åtminstone en tid. Nu var tillfället inne för en liknande kupp i Sverige, och den skulle nog lyckas, om man droge fördel af omständigheterna, hvilka voro gynnsamma. Fienden hade dessutom dessa sina bundsförvandter att tacka för mycket, i synnerhet det ungsocialistiska partiet, hvars hufvudman han var.
Först och främst hade man ungsocialisterna att tacka för den antimilitära propagandan. Öfverallt, i kaserner och på mötesplatser, hade man utfört mullvadsarbetet, slugt, framgångsrikt, för att impopularisera värnplikten. Man hade slungat skymford i ansiktet på dem, som underkastade sig tvånget och som sträfvade att göra sig förtrogna med allt som erfordrades till fosterlandets försvar. Det var flygskrifter, korsband med ungsocialistisk lektyr, hemliga sammankomster utanför kasernområdet, begabberier, föredrag, lösryckta citat från framstående författare och värnpliktsvägran. Långsamt men säkert hade man skridit fram, dödat förtroendet till befälet, ställt fosterlandet i skef dager, framställt det som en jordmån, där arbetaren sådde, men kapitalisten skördade vinsten, som en trälagårds, hvars ägare fordrade allt, men gaf intet i utbyte. Fäderneslandet blef förhatligt, en arbets- och korrektionsinrättning, ett nytt Bastiljen, hvars fall borde hälsas med glädje, ty först sedan kunde den verkliga friheten ernås, en frihet, som var liktydig med själfsvåld - individens frihet. Slaktartjänsten och dränglivrét! Armén var för dessa vilseledda ej till för fosterlandets försvar, utan utgjorde ett hot för det parti, som sträfvade att kullkasta den bestående ordningen. Därför hade detta parti satt successiv afväpning på sitt program, och därigenom banat väg till förlusten af sin egen frihet.
Konungamakten hade man med alla medel sökt misskreditera. Man hade till och med vändt sig till konungen med uppmaning, att han själf skulle inlämna en proposition om kungamaktens nedläggande. I andra länder skulle ett sådant förslag kallats dårhusmässigt. Republiken var den enda rätta styrelseformen. Man glömde att statsskicket i Amerika - på ömse sidor om Panamanäset - och Frankrike lämnade ofantligt mycket öfrigt att önska; man glömde att svenska folket inte var skapadt för republik.
Men hvarje förändring måste vara en förändring till det bättre. Första målet var att rifva ned. Om man vore i stånd att bygga upp igen var likgiltigt. Så tänka de, som inte tänka djupt nog utan rusa åstad som en tjur mot ett rödt kläde.
Fienden hade också ett annat skäl att vara tacksam. Var det inte det ungsocialistiska partiet, som först af alla arbetat för afväpning och gjort sitt inlägg, så att försvarsfrågan blef snedvriden, resultatet af en kompromiss.
Men fienden hade ej varit overksam.
Anslagen till hans flotta voro oerhörda. Denna flottökning var dock icke enbart riktad mot Sverige. Den skandinaviska halfön betraktades ej som fiende, utan som ett byte. Den verkliga fienden befann sig vid andra granser, och han var stark.
Man anlade järnvägar i strategiskt syfte mot Sverige. Något tvifvel härom kunde ej råda, om man jämförde linjernas läge med den ringa betydelse, de ägde för de områden, de genomkorsade. Partiet hade motarbetat allvarliga motåtgärder!
Militärer, skriftställare och politici påpekade visserligen faran häraf, det direkta hotet mot Sverige. Riksdagen svarade med att uppskjuta frågan om utbildning och flottans försärkning; ungsocialisterna med motion om successiv afväpning; svenska folket genom bondetåg, försvarsmöten och frivilliga erbjudanden från ungdomen att påtaga sig ökade försvarsbördor och nationalsubskription till nybyggnader för flottan.
Svenska folket var klokare än de kloka som representerade det svenska folket. Ögonblickets känslostämning hade åstadkommit ett underverk, en uppryckning af en sofvande nation. Men för hur lång tid? Entusiasmen kan dö lika lätt, som den väckes. Den är en gnista, som lyser och slocknar, och dess farligaste fiende är uppskofvet, ty känslorna kunna ej alltid stå på kulminationspunkten.
Det parti, som visat så stort förtroende för fiendens vänskap under hans uppmarsch mot Sverige, väntade nu sin belöning...
Man hade ännu ett skäl att ockra på denna. När mobiliseringen kom, hade man utfärdat en proklamation om storstrejk. Järnvägarna skulle strejka, de värnpliktiga skulle strejka, alla industrier skulle bli föremål för strejk. Hamn-, järnvägs-. gas-, elektricitetsoch vattenledningsarbetarna skulle inställa sitt arbete. Härigenom skulle kriget omöjliggöras, åtminstone från svensk sida, och då kunde det ju inte bli något krig af.(!)
På fientligt håll strejkade man icke, var det inte fråga om strejk. Där funnos inga fackföreningar, inga agitatorer med officiell auktoritet, inga som ville stiga uppåt på bekostnad af sitt fosterlands väl eller ve. Sådana personer tänka blott på sig själfva och sitt väl, ej på andras ve.
Borde icke segraren då vara förpliktad att honorera den goda hjälp, det strejkande partiet visat så god vilja att lämna?
Borgmästaren steg in till hans excellens generalguvernören med en förkänsla, att nu skulle han skörda mödornas lön.
Hans excellens var förtjust... Herr borgmästaren ombads att taga plats i stolen, och generalen beredde sig att åhöra hans framställning med sitt sedvanliga, förtroendeingifvande småleende.
Herr borgmästaren, oafsättlig, vald af Stockholms stad för lifstid, satte sig ned och tänkte, att hans stora ögonblick ändtligen var kommet. Han skulle få sjunga ut, och han skulle få en åhörare, som förstod honom.
I hans eget land fanns det inte många som förstodo honom.
»Jag kommer som arbetarnes representant», började han i litet förtrolig ton i känslan af att stå inför en gäldenär.
»Den svenska arbetaren har mina sympatier», sade hans excellens afvisande men på samma gång erkännsamt. »Jag känner den svenska arbetaren sedan lång tid tillbaka och har som sagdt stora sympatier för honom. Han är väluppfostrad, disciplinerad, arbetsam, intelligent. Jag skäms att nödgas tillstå att det ges s. k. bildadt folk i mitt eget fosterland, som i bildning är den svenska arbetaren underlägset.»
»Ers excellens behagar skämta. Det är sant, att genomsnittsnivån hos våra arbetare är hög, men vi, som äro arbetarnes vänner, sträfva att få dem på ett ännu högre plan», inföll borgmästaren.
»En beaktansvärd tanke!»
»Tyvärr har arbetaren, enkannerligen industriarbetaren, alltid fått stå tillbaka i klasskampen. Han har icke fått det erkännande, hvartill han gjort sig berättigad, icke den betalning, som bör komma kroppsarbetaren till del. Han har det tyngsta arbetet och bör således ha den största inkomsten.»
Herr borgmästaren satte kroppen före själen.
Hans excellens log ironiskt.
»Hvar och en bör kunna göra anspråk på att få full valuta för sin insats», sade han tvetydigt nog.
Borgmästaren förstod ej ironien. Han sade:
»Just min mening. Det gläder mig att ers excellens fattat denna viktiga fråga rätt, något som den förra regeringen icke förstått. Jag vet, att detta också varit en af dess stötestenar, och sådana bör man undvika. Man lockar inte massorna med sig genom fagra löften. I längden blir det en dålig taktik.»
»Jag håller med er, herr borgmästare», sade hans excellens. »Jag vet också, att det parti, hvars intressen ni förfäktar, icke gjort sig skyldigt till en sådan inkonsekvens.»
Det låg åter något af fördold ironi i hans ord, men detta undgick hans åhörare, som i detta ögonblick blott tänkte på fortsättningen af sitt tal.
»Ers excellens kan lita på partiet, först och främst den ungsocialistiska fraktionen. Vi vänta att få en hel del reformer införda och äro, om våra önskningar röna tillmötesgående, villiga att på allt sätt understödja den nya regeringen.»
»Ungsocialistiska fraktionen? Förlåt, jag är inte tillräckligt hemma i svenska förhållanden för att fatta, hvad ni menar. Hvilka tillhöra den fraktionen?» Generalen var intresserad. »Det unga Sverige.»
»Studenterna?»
»Endast ett fåtal. Nej, dit höra i allmänhet de yngre arbetarne.»
»Hvarför ej de äldre?»
»Därför att de äro för gammalmodiga. Det socialdemokratiska partiet har stannat i sin utveckling. Inom det funnos till och med personer, hvilka på sin tid talade för ett kraftigt försvar, och dessa äro följaktligen ej edra vänner. Men för mitt parti ansvarar jag fullt och fast. Vi önska ingen blodsutgjutelse, endast att få frid. Vi ha alltid predikat mot att gripa till vapen.»
»Då var det således ert parti, som proklamerade strejk under mobiliseringen?»
»Ja, ers excellens, vi funno tillfället lämpligt att demonstrera mot krigstanken», upplyste borgmästaren i afvaktan på det beröm, som skulle komma.
»Verkligen! Och hvad önska ni nu?» Tonen lät kort och deciderad.
»Att få intaga den ställning som med rätta tillkommer oss. Länge nog ha vi varit tillbakasatta för de andra partierna. Vi räkna på ers excellens' medverkan.» Borgmästaren kände sig stå på fast mark.
Hans excellens generalguvernören bet sig i läppen. Hans lands bundsförvandter hade egendomliga fordringar, när man besinnade i hvilket läge Sverige för tillfället befann sig.
»Tror ni, herr borgmästare, att tidpunkten är lämplig för att återupptaga inre, politiska tvister? Jag för min del betviflar att så är fallet. Efter ett blodigt, utmattande krig är det lugn och ro landet behöfver. Mycket pengar ha gått ur riket och mycket mer komma att gå, ty det är en själfklar sak, att Sveriges folk måste - liksom vi öfriga därhemma - deltaga i krigskostnadernas gäldande. Vi måste till en början koncentrera oss på detta.»
»Skulle alltså...»
»De politiska tvisterna vara afblåsta, ja. Jag vill först som sist säga ifrån, att man icke kommer att ge sitt stöd åt vare sig det ena eller det andra partiet. Alla måste arbeta på allmän förkofran. Hvad vi kunna göra för att förbättra arbetarnes ställning, äro vi också villiga att göra. Man har befullmäktigat mig att tillfredsställa de kraf, som ha fog för sig, ej några andra. Det vore väl besynnerligt, om man i Sverige skulle önska att fortfarande stå med knifven för strupen på hvarandra. Jag tycker, ni kunnat haft nog af det.» Hans excellens reste sig upp från stolen.
»Men, ers excellens, i andra provinser...» fortsatte denne tveksamt.
»Voro vi nog dumma att till en början göra eftergifter, och hvad kostade inte detta oss! Vi ha blifvit klokare sedan. Ni erinrar er revolutionsåret hos oss? Då lågo alla i strid med hvarandra, dödade hvarandra på gator och torg. Ni är, efter hvad ni själf säger, ingen vän af blodsutgjutelser, och därför inser ni nog, att jag från början måste ta itu med allvar och kraft. Vi vilja inte veta af några nya revolutioner» - här gjorde han en kort paus - »och det är obehöfligt, om man blott visar förutseende.»
»Partiet har dock gjort stora tjänster», inföll borgmästaren. Hans stämma föreföll uppretad.
»Man har inte gjort anspråk på edra tjänster. De äro - som jag tror - frivilliga, och dessutom ligga säkerligen andra bevekelsegrunder bakom också. I gengäld vill jag ge er ett råd: få edra anhängare att hålla sig lugna! I vår nya provins vill man inte veta af några politiska partier, utan dessa förföljas skoningslöst. Hvarje brott mot allmän ordning bestraffas. Ni vet...»
»Tacksamheten är en dygd, ers excellens.» Borgmästaren kände sig som en dygdens försvarare.
»En ännu större dygd är att veta, när man bör tiga eller ej, herr borgmästare. Och till sist ännu ett ord! Vi vänta af Stockholms borgmästare, att han skall vara en lojal person, beredd att gå regeringens ärenden. Han bör således ej vara hufvudman för ett politiskt parti, allra minst ett ungsocialistiskt. Under vår regim är icke borgmästarebefattningen oafsättlig.»
Det svartnade för herr borgmästarens ögon, och han grep sig fast vid stolryggen. Detta var ju en offentlig förolämpuing mot hans person, hans oantastliga person. Han hade icke långt till obehärskade vredesutbrott.
Men denna gång förstod han, att han måste tiga...
