Ströftåg och irrfärder hos min vän Yankee Doodle (samt annorstädes) / Kvinna, familjen och societeten (1902) Author: Emil A. G. Kleen - Tema: Americana Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Kvinnan, familjen och societeten.

Det finnes män -- och bland dem sådana, som verkligen ha rätt godt förstånd -- hvilka klaga deröfver, att då Vår Herre i ett lyckligt ögonblick af eftersinnande öfver ledsamheten för oss manliga individer att vara för oss sjelfva skapade kvinnan, så gaf han henne alldeles för lite förstånd och äfven för lite pligtkänsla.

Kvinnan suckar visserligen ständigt öfver att vara kvinna, men dessa suckar afse aldrig någon intellektuel eller moralisk underlägsenhet. I allmänhet förklarar hon den omständigheten att, sedan verlden skapades, knappt någon kvinna funnits, som icke önskat sig vara man, under det en man ännu aldrig önskat sig vara kvinna, icke härröra från medvetandet om någon underlägsenhet, utan att den uppkommit dels på grund af det förtryck mannen utöfvar, dels på grund af naturens egen förskräckliga orättvisa, som öfverlemnat åt henne hela den besvärliga och oangenäma delen af uppgiften att fortplanta slägtet. Vanligen försäkra kvinnor, att de i moraliskt hänseende äro mannen öfverlägsna, i intellektuelt hänseende äro hans jemlikar, samt antyda, ifall deras blygsamhet tillåter det, den »fysiska» skilnadens obetydlighet. De anföra som otvetydigt bevis på sin moraliska öfverlägsenhet den långt talrikare mängden af förbrytelser mot mensklig lag genom män, -- utan att för ett enda ögonblick stanna vid kvinnans socialt jemförelsevis passiva, för frestelser af detta slag mera skyddade ställning -- och de förklara den

I:57

ledsamma omständigheten, att högre intellektuelt arbete till öfver 99 pct förrättas af männen vara en följd af rena tillfälligheter. I detta liksom i andra fall tjenar det föga till att resonera med dem, och »fruntimmerslogiken», så ringa beviskraft, som den än har, utgör ett ogenomträngligt skydd mot alla argument.

Kvinnan i Förenta Staterna är liksom hennes systrar öfver hela jorden en Evas dotter, och är behäftad med de svagheter, hvilka särskildt företrädas af detta namn och af hela kvinligheten. Man får ej heller af henne vänta noggranna begreppsbestämningar, äfven hon tar de vanliga kvinliga genvägarne vid induktionen och andra logiska uppgifter, och äfven hon upphöjer tron till rang af vetande. Äfven hon förmår emellanåt icke taga ett steg för sin pligt, under det hon när som helst orkar fram hela milen för sitt nöje, som hon dervid gerna ger namn af pligt. Då den amerikanska kvinnans sjelfkänsla är betydligt starkare än den europeiska kvinnans, kan det till och med hända, att de vanliga kvinliga svagheterna stöta oss mera för hufvudet der borta än här hemma.

Det står icke till att neka, att den amerikanska kvinnan är bortskämd af den verkligen öfverdrifvet ridderlige Yankee Doodle, som ytterligare utvecklat den anglosaxiska vördnaden för kvinnan under de koloniala tiderna, då det kvinliga värdet steg genom svag tillförsel och motsvarande stark efterfrågan. Det är en smula retsamt att i Staterna ständigt höra talas om kvinnans likställighet, då det gäller rättigheter, men att, så snart det är fråga om ansvar eller skyldigheter, städse finna en helt annan måttstock för det täcka än för det otäcka könet. De farligaste yttringarna af denna excessiva kvinnodyrkan finner man i

I:58

domstolarne, hvarest juryerna gentemot kvinnans påståenden äfven i sådana saker, i hvilka hon faktiskt nästan alltid ljuger, och nästan aldrig ens förmår se sanningen, tyckas glömma den annars allmänt erkända pligten att anse den osyldig, som icke bevisas vara skyldig.

Denna starkt privilegierade ställning i förening med en för utvecklingen af hennes förstånd och hennes sjelfförtroende ypperlig uppfostran göra den amerikanska kvinnan mera oberoende, mera handlingskraftig, och skänker henne större förmåga att taga vara på sig sjelf, än den europeiska kvinnan eger. Hon förlorar derigenom en del af de egenskaper, som många män inrangera under begreppet kvinlighet. Försagdheten, okunnigheten och hjelplösheten, som man på vissa håll nästan fordrar af kvinnan, för att anse henne fullt kvinlig, finnas sällan hos amerikanskan. Men om hon kanske för en och annan blir mindre tilldragande genom att mindre behöfva mannens omhuldande stöd, så erbjuder hon å andra sidan vissa företräden, som utgöra väsentliga förtjenster. Om hon äfven i Staterna, hvarest hon ofta, kanske i de flesta fall, har bättre tillfälle till förståndsodling än mannen, förblir honom intellektuelt underlägsen, så framträder likväl denna underlägsenhet mindre bjert hos henne än hos andra kvinnor. Och i det stora hela tvekar jag icke att om henne uttala ett analogt omdöme med det jag hyser om Yankee Doodle: den bästa nordamerikanska kvinliga typ öfverträffas af ingen, och uppnås knappt af någon annan kvinlig typ.

Jag älskar det konkreta, och vill derför här omtala det intryck läkaren, som bäst af alla yrkesidkare lär känna menniskorna, får af amerikanskorna, -- det

I:59

var som läkare jag först, för många år sedan, lärde känna dem, och jag har sedan hvarje år i den egenskapen ökat denna min erfarenhet. Då amerikanskan inträder i mottagningsrummet, märker man genast, att hon för tillfället är alldeles uppfyld af det allvarliga ändamålet med sitt besök. Detta till den grad att man, om man blott finge se henne under dessa besök, lätt skulle komma till den slutsatsen, att amerikanskan är ovanligt litet kokett -- ett omdöme, som visserligen vore så origtigt som bara tänkbart. Men sjelfva den mest fulländade amerikanska kokett, ett begrepp, som innefattar en god del superlativer, tar ej med sig till läkaren sin vetenskap och sin konst -- ty det är både vetenskap och konst hon förvärfvat i den vägen -- i att »eröfra»; man märker icke ett spår af de små försök »ad captandum», vid hvilka ingen läkare annars är alldeles ovan. I det allvarliga är hon djupt allvarlig. Hon är som patient nästan alltid modest, aldrig tillgjordt blyg -- den af läkaren evigt fördömda typ, som kallas »våpet», förblir orepresenterad. Hela hennes uppträdande är prägladt af en fullt medveten, icke sårande, men behaglig och lugnande sjelfkänsla och säkerhet. Hennes redogörelse för sitt eget fall är ofta sådan, att den genom sin klarhet, fullständighet och korthet med ens och utan spår till tvifvel anger henne som en intelligent och ypperligt bildad person. Hon svarar -- o under öfver alla under! -- nästan alltid just på frågan, och håller sig icke envist i vester under det läkaren med ansträngande till det yttersta af sitt tålamod nästan hopplöst sträfvar efter klarhet i öster. Då och då kan äfven i lidandet eller i berättelsen derom en blink af hennes anglosaxiska humor lysa fram och upplifva båda parterna. I sitt sätt att

I:60

uppgöra det ekonomiska mellanhafvandet visar hon den naturlighet och rigtiga uppfattning, som hennes bildning och det rationela bruket i hennes eget land skänka. Det kan mycket väl hända, att hon framställer frågan om »the fee» på förhand, och låter den åtföljas af en anmärkning om inskränkta tillgångar och om sin önskan om hänsyn till detta förhållande. Det kan också hända, att hon särskildt framhåller sin förmåga och sin villighet att betala allt, som erfordras i hennes helsas intresse. Om hon finner räkningen orimligt låg, så händer det, att hon ber att sjelf få höja den. Detta är emellertid sällsynt, dels emedan »business is business», dels och särskildt emedan hon icke kan föreställa sig, att läkaren i sitt stilla sinne fordrar mer, än han sjelf sagt, eller ens gerna skulle mottaga hvad som genom frivilligheten skulle få en viss likhet med »drickspengar» [1]. Genom sin rättframhet och klarhet, sin värdighet och sitt allvar, sitt kvinliga behag och sitt hela vinnande »tout ensemble» gör hon på läkaren ett intryck, som verkar uppmuntrande, och i hög grad underlättar hans annars ofta mest på grund af

I:61

patienternas »omöjlighet» mödosamma och maktpåliggande uppgift. [2]

Jag har ofta undrat öfver orsaken till amerikanskornas uppenbara intellektuela öfverlägsenhet äfven öfver den bästa europeiska kvinlighet, sådan vi finna den i England, Tyskland, Holland och de skandinaviska länderna.

Naturligtvis ligger en högst väsentlig orsak uti det intellektuela urval från jordens förnämsta folk, som gjort sig gällande under bildandet af den yngsta bland nationer, och som förlänat hela unionens befolkning en hög, kanske den högsta ställning i detta hänseende. Den, som vunnit sin erfarenhet af amerikanskan hufvudsakligen i Europa och i de amerikanska storstäderna, bör också erinra, att han sett nästan uteslutande individer, som lefvat i dessa sistnämnda samhällen med deras i detta hänseende gynsamma inflytande. Och slutligen bidrager i mycket väsentlig mån den ypperliga, den så »lefvande» skolundervisning, som kommer den amerikanska kvinnan till godo, kraftigt att utveckla hennes själsförmögenheter.

Men jag tror att den väsentligaste orsaken till den otvetydiga öfverlägsenheten i detta afseende är att söka i beskaffenheten af den amerikanska kvinnans uppfostran i hemmet och i hela hennes egendomliga sociala

I:62

ställning. I detta afseende har hon gynsammare betingelser än någon annan kvinna i hela verlden, den engelska och den skandinaviska, som häri stå henne närmast, icke undantagna.

Hos oss erhålla likväl kvinnor i allmänhet en någorlunda rationel uppfostran. Men det är en himmelsvid skilnad mellan den amerikanska kvinnans ställning i hemmet och i samhället och den ställning, som intages af kvinnan hos de europeiska folken med en i det väsentligaste sämre kultur, än som förefinnes i den stora, utkorade teutonisk-anglosaxiska nationfamiljen. Låtom oss se till huru en jemförelse ter sig mellan en kvinna i New York och en kvinna i Paris, sådan min visserligen ringa erfarenhet om den sistnämnda ger vid handen, att hon inom en viss samhällsklass ofta är beskaffad.

Då den unga parisiska frun af den typ jag nu har för ögonen bekvämar sig till att låta »storken komma», och han -- vanligen från temligen ovisst håll -- kommer med en dotter, så skickas denna på landsbygden att ammas af en bondhustru. Flickan får sedermera under några år tjenstgöra som docka för sin mamma. Derefter skickas hon till helpensionen eller »klostret», och erhåller den eländigaste tänkbara undervisning, ungefär lika mycket egnad att utveckla förståndet, som den förnäma kinesiskans sko är egnad att utveckla foten. Största vigten lägges vid den romersk-katolska renlärigheten och dogmatiska kunskapen; dernäst arbetar man på att utan hänsyn till naturliga anlag åstadkomma någon artistisk färdighet med penseln och blyertspennan samt vid pianot, i sättet att konversera och att röra sig. Verkliga studier förbli henne främmande; i naturvetenskaperna har hon icke ens den mest elementära kännedom. Hon lemnas särskildt i djupaste okunnighet om sin egen ställning som kvinna, om de uppgifter och pligter och om de faror och frestelser, som särskildt angå henne som sådan; istället inhemtar hon i frivola samtal med degenererade kamrater det, som ständigt upptager dessas sjukliga fantasi. Hon kommer ut och fyller alla förväntningar; »elle est très-sage, elle se présente fort bien, elle est belle comme un ange» -- och hon är

I:63

så blygsam, att hon snart sagdt icke har några egna åsigter alls. I verkligheten döljer hon under en tunn förgyllning af dålig kultur en otrolig okunnighet, ett outveckladt förstånd, ett orent sinne och en ytterlig oförmåga att taga vara på sig sjelf eller på något annat. Hon är ett våp, och bär inom sig fördömelsen att hvarken kunna bli en klok maka eller en klok mor. Hon är emellertid »ledig till äktenskap» och föreställes snart af sina föräldrar, som med andra föräldrar gjort upp saken från konvenansens synpunkt, för sin blifvande man. Hela affären liknar hvad som försiggår i afvelsgårdarne, hvarest likväl urval af de bättre kreaturen eger rum. Blott i sällsynta undantagsfall förblifver makan såsom sådan aktningsvärd; emellanåt skiljer hon sig väsentligen blott genom den sociala ställningen från de harpyer, som under dygnets sista timmar svärma på »café americain». Om hon förblifver jemförelsevis anständig, så anser hon sig ofta böra med två barn lemna sitt bidrag till den folkstock, hvilken att döma efter Cesars beskrifning i »De Bello Gallico» oaktadt inblandningen af nyare element alltid lidit af vissa för en lycklig tillvaro ogynsamma egenskaper, som ännu utmärka den.

Det amerikanska barnets, särskildt flickans, uppfostran är helt olika mot detta sämsta system, och skiljer sig äfven i någon mån från det, som är vanligt bland vårt i jemförelse med fransmännen kraftfulla, sunda, själfständiga svenska folk.

Först ett ord om ett väsentligt moment i amerikansk uppfostran, som kommer både gossar och flickor till godo, och som genast väcker uppmärksamheten hos den, som besöker de nordamerikanska hemmen. Det är den oafbrutna mildhet, det ytterliga öfverseende, hvarmed barnen behandlas, och den stora hänsyn man tager till deras tycken och önskningar. Icke nog med att skräcksystemet, sådant det användes mot »unser grosser Fritz» af hans halfförryckte företrädare på den preussiska tronen, och sådant det ännu användes i månget

I:64

europeiskt hem, är alldeles okändt, att kroppslig aga nästan aldrig användes; man tillåter utan minsta tillrättavisning de små och halfvuxna ett sjelfsvåld, som ofta synes främlingen gå alldeles för långt. Huru mycket man än ogillar den alltför stora strängheten i uppfostran med dess nödvändiga följder af svaga nerver, af försagdhet och feghet eller af bitterhet och vildhet, blir man ofta förskräckt öfver den nästan fullständiga bristen på någon som helst disciplin. Yankee Doodle anser emellertid tämligen allmänt att den familjefar, som icke känner säkerheten inom sig att alltid helt och hållet gent emot sina barn kunna undvika stränghet eller häftighet och ojämnhet i disciplin, gör bäst i att gifva upp all disciplin. Den kommer ändå i tillräckligt mått från lärare och kamrater i skolan och från lifvets kamp i öfrigt; de mest förädlande och mest styrkande samt i det stora hela fördelaktigaste intryck barnet kan mottaga i hemmet och derifrån bevara för framtiden äro intrycken af oafbrutet öfverseende och af ständig kärleksfullhet. Jag tror att Yankee Doodle har rätt; i alla händelser är jag öfvertygad, att den af honom hyllade ytterligheten är bättre än den motsatta ytterligheten. Det är märkvärdigt att efter ett tiotal af år se, huru värdefulla och i sitt uppträdande tadellösa unga män och kvinnor de barn blifvit, öfver hvilka man engång i sitt stilla sinne -- eller kanske i sin förtviflan alldeles högt -- svurit som ena bortskämda, alltigenom odrägliga ungar. Hvad nu Yankee Doodles dotter särskildt beträffar, så får hon åtminstone från sin födelse, till dess hon som en af »buds» gör sitt inträde i societeten, [3] en verkligt klok uppfostran. En

I:65

stor vigt lägges vid barndomens hygien; de små få kraftig, lättsmält näring, frisk luft, tidiga timmar, dagliga bad o. s. v. Den unga flickan får i skolan en ypperlig, lefvande och gedigen undervisning om allt hvad man har rätt att fordra af en i vanlig mening bildad kvinna. Den fullständiga bekännelsefriheten i landet befriar hennes förstånd från dogmatikens tvångströja och hennes minne från en god del alldeles sterilt plugg utan att förminska tillfället för den verkliga religiositeten, som lefver ett ganska kraftigt lif i samhället och i hemmet, att lemna henne sitt värdefulla stöd. Hvarken i skolan eller hemmet anser man det i allmänhet nyttigt eller nödvändigt att utöfver de egentliga barnaåren förlänga hennes okunnighet öfver hennes egen ställning som kvinna. [4] Det hela afser icke mindre att utveckla hennes omdöme och förstånd än att bibringa henne kunskaper, och hon gör sitt inträde i det sociala lifvet långt bättre förberedd än flertalet af hennes jemnåriga systrar äfven i Europas bästa samhällen.

Ett icke obetydligt antal amerikanska kvinnor skaffa sig en högre bildning vid något af de öfver tvåhundra »colleges» eller högskolor, som äro gemensamma för båda könen, eller vid någon college, till hvilken blott kvinnor ega tillträde, af hvilka senare det finnes omkring ett dussin, som till största delen utgöra hel-pensionater. I det yttre göra de kvinliga »colleges» ett ypperligt intryck [5] och den rent af

I:66

öfverdådiga utstyrseln kan lätt fresta till alltför gynsamma omdömen äfven om väsentligare saker. Föröfrigt eger jag icke rätt att yttra mig närmare än att särskildt naturvetenskapliga studier tyckas ha kommit till sin rätt vid dessa högskolor, att den allmänna tonen vid dem förefaller vara af bästa beskaffenhet, och att man under samtal med f. d. studenter får intryck af en rätt betydande utbildning. I allmänhet har jag likväl äfven här det intrycket att, om den lägre undervisningen i Staterna står allraminst i jemnhöjd med den bästa europeiska, så står utbildningen i den nordamerikanska högskolan i grundlighet tillbaka för den, som meddelas vid tyska universiteter och till och med för den, som numera erhålles här i Sverige. Det arbete, som förrättas vid de kvinliga högskolorna, är emellertid ganska intensivt. Den amerikanska studentskan, liksom hennes landsman studenten, förrättar i regeln ett betydligt drygare dagsarbete än våra svenska studenter och kompenserar derigenom i någon mån kursernas korthet. Jag har sett unga damer efter utträdet från dessa högskolor vara alldeles öfveransträngda af sina examensuppgifter.

Då den amerikanska kvinnans theoretiska underbyggnad är slutad, erhåller hon i hemmet [6] en större frihet och sjelfbestämningsrätt än i något annat land -- de skandinaviska länderna, som otvifvelaktigt i detta hänseende komma dernäst, icke undantagna. »Kvinnan tige i församlingen» är en lag, som alls icke gäller inom det privata i Staterna, hvarest man ofta får

I:67

höra unga skönheter yttra sig i politiska, nationalekonomiska och andra frågor med en säkerhet, som visserligen till någon del är ett uttryck af kvinlig ytlighet, men också af en själfständighet i åsigter, som icke är vanlig hos europeiska kvinnor. Ännu mer förbluffas vi öfver den frihet som i hemmet -- men endast i hemmet -- råder mellan dottern och de unga män, som hon sjelf finner lämpligt att inbjuda, eller som annars tillhöra kretsen af familjens bekanta. Utan att efter en kort helsning i minsta mån bekymra sig om familjens öfriga medlemmar försvinner den besökande unge mannen med föremålet för sitt intresse i någon liten vrå af husets undre våning, som vanligen ensam är tillgänglig för besökande -- man får vara nöjd, om missen icke stänger dörren om sig för att mera ostörd kunna fullborda sin eröfring. Döttrarna sköta ännu långt mer än hos oss sjelfva sina hjerteangelägenheter. Fadern är -- som hos oss -- i regeln den siste, som får kännedom om valet af make, och om någon af hans små sötungar väntar sig något motstånd från hans sida, händer det ej sällan, att hon ställer honom inför en »fait accompli», och helt plötsligen i hemmet föreställer sin äkta man, under det hon triumferande med ena handen framvisar den lättförvärfvade vigselattesten, och med den andra verkställer de klappningar på kinden, som i förening med en och annan kyss anses vara allt, som en något så när rimlig pappa kan begära, innan han med rörd stämma uttalar sin välsignelse till det äkta förbundet.

Friheten i umgänge könen emellan och särskildt hos de unga damerna i sättet att vara kan lätt hos en europé föranleda ofördelaktiga men oriktiga slutsatser. Ty trots det fria umgänget könen emellan,

I:68

trots den starka utvecklingen af kvinnans själfständighet med hennes deraf följande större »makt att begära», trots det högt uppdrifna koketteriet och den energiskt bedrifna flirten, är den sexuela moralen hos kvinnan i de högre klasserna lika stor eller nästan lika stor, som hos kvinnan i dessa klasser här i Sverige; de lägre hvita klasserna i Staterna stå i detta fall högt öfver de analoga elementerna hos oss. [7]

Den amerikanska kvinnans utvecklade omdöme, goda theoretiska uppfostran och samhällets i det stora hela rena atmosfer rädda henne från olagliga, framförallt från lättsinniga förbindelser, och det är säkerligen en sällsynthet, att den 20- eller 25-åriga missen icke besitter det attribut, som vid hennes år anses vara af den allra största betydelse för det personliga kvinliga värdet. Men bemälta miss är, som redan sagdt, en ovanligt intelligent dam, och menniskokännaren skall icke döma henne alltför strängt, om hennes skarpsinne lär henne att det, som är en ren nödvändighetsartikel vid 20 år, redan vid 30 förlorat något af sitt värde, samt att det vid 40 och ännu mer vid 50, likt ett och annat i öfrigt här i verlden, visserligen officielt vinner mycket erkännande, men privat uppfattas nästan lika mycket som en brist som en förtjenst, och icke ens alldeles undslipper det medlidsamma,

I:69

löjet. För öfrigt gäller så högt som något annat det 11:te budet, som säger: Du skall icke låta dig ertappas. Kvinnan har särskildt en stark pligtkänsla i detta hänseende. Hon säger triumferande:

»I have done one braver thing,
Than all the worthies did,
And yet a braver thence does spring,
Which is to keep that hid.» (Kipling.)

Hvad Yankee Doodle beträffar, så är han särskildt i fråga om kvinlig dygd i det afseendet lik den eviga kärleken, att han tror allt och hoppas allt och tänker intet argt, så länge det finnes någon möjlighet att icke tänka det -- och ibland ännu långt längre.

I sitt umgänge med valbara och ibland äfven med icke valbara män utvecklar den amerikanska kvinnan ett koketteri, som verkligen lemnar allt hvad man i den öfriga världen ser af dylikt långt bakom sig, och som man kan säga vara utveckladt till en ren vetenskap. Jag vet att detta omdöme, om det någonsin når amerikanska öron eller ögon, skall framkalla stark indignation, men jag kan ej hjelpa det: jag har aldrig sett ett sådant kvinligt koketteri som i New-York och i San Francisco och i mellanliggande städer.

Förberedelserna till fälttåget företagas med den yttersta omsorg. Stora uppoffringar göras för att åstadkomma det bästa möjliga i klädsel, och den unga kvinnan företager verkliga studier af formen och färgen, då det gäller att »get herself well fixed up». Ögonhåren klippas i spetsarne för att ernå största möjliga längd, naglar poleras och ansas till fullkomlighet, tändernas ställning korrigeras och defekter afhjelpas mera för kosmetiskt än för sanitärt ändamål, synliga »födelsemärken» aflägsnas med stor beslutsamhet, inre och

I:70

yttre medel från och med arseniken till och med de råa köttstyckena på kinderna under natten användas för att förskaffa huden nödig skönhet och friskhet. Ögonhvitans färg förorsakar ofta oro, och den unga damen drager alldeles i otid med mycket bekymrad min ned undre ögonlocket med pekfingret, blickar åt höjden, samt frågar sin läkare om ej ögonhvitan är gul och hon sjelf »bilious». För att få fyllig byst och framför allt för att inskränka höfterna företagas systematiskt oerhörda ting. Och slutligen finner man äfven här ledsamma excesser i det öfver hela verlden vanliga bemödandet att förläna lifvet den getingsaktiga smalhet, som kvinnor envisas uti att finna vacker, men som till och med män med vanligt skönhetssinne afsky. [8] Jag misstänker att sjelfva filosofien, vetenskapernas vetenskap (enligt filosofers mening), göres till slafvinna i Cupidos tjenst och att mången stund tillbringas i ifriga studier blott för att lättare eröfra hjertan, kanske ibland för att på hennes eget område besegra en och annan stackars blåstrumpa, som mer eller mindre medvetet blifvit en illustration till den satsen, att man fåfängt söker utdrifva naturen, i det hon för tillfället lemnat böckerna och närmat sig männen.

Resultaterna af alla dessa bemödanden att understödja en ofta mycket frikostig natur äro särdeles tillfredsställande. Jag vågar påstå, att man ingenstädes i världen får se ett så stort antal vackra, graciösa, vid det ytliga umgänget behagliga kvinnor som i Nord-amerika. Om man jemför hvad man någon solig

I:71

vårdag, helst under söndagen, då gudstjensten är slut, får se på Vth Avenue i New-York eller Walnut Street i Philadelphia eller Sutter Street i San Fransisco med andra uppenbarelser i »Unter den Linden» i Berlin eller å »Champs Elysées» i Paris, så kommer man till den slutsatsen, att tyskor och fransyskor äro fula, ograciösa och illa klädda i jemförelse med amerikanskor. I afseende på det intellektuela och i afseende på kunskaper har jag redan uttalat mig. Trots amerikanskans i visst hänseende väl långt drifna anspråk på hyllning utgör hon det mest tilldragande, som kvinligheten framställt. Det är möjligt att bättre hustrur och framför allt bättre kokerskor och hushållerskor finnas i Tyskland, i Storbrittanien och i de närbeslägtade småstaterna; en mera förtjusande sällskapsmänniska, angenämare umgängesvän och kamrat än den amerikanska kvinnan kan vara, finnes ingenstädes.

Jag har redan antydt impulsiviteten i nationalkarakteren. Man är hastig i alla beslut och i all handling, ofta hastig också i fråga om valet af maka. Då nu öfverallt i menskligheten råder det egendomliga förhållandet, att de drifter, som leda till äktenskapet, utvecklas till sin höjdpunkt länge innan förmågan att i högre mening göra det bästa möjliga val utvecklats till sin höjdpunkt, så händer ofta att samlifvet medför alltför svåra missräkningar. [9] Äktenskapsskilnaden är mycket allmän i hela landet; lättheten att åstadkomma den vexlar i de olika staterna och äfven efter de olika religiösa bekännelserna.

Familjerna förefalla åtminstone i de stora städerna

I:72

vanligen vara af liten numerär; man ser sällan så stora barnskaror som särskildt i Sverige-Norge, Skottland, England och Tyskland.

Huru spridd malthusianismen är i Staterna känner jag ej -- jag har emellertid skäl att förmoda, att den är temligen allmän. Men det finnes en långt mörkare sida af amerikanskt lif, som den, som vill skildra sakerna sådana de verkligen äro i både ondt och godt, icke kan alldeles förbigå. Jag menar den i Staterna kanske oftare än i många andra länder förekommande förbrytelsen att tillintetgöra det väckta menskliga lifvet, innan det skådat dagsljuset. Det är svårt att bilda sig en föreställning huru allmän denna förbrytelse är; resultaten af en af en tidning företagen undersökning i ett af unionens största samhällen för att lyfta en flik af den slöja, som säkerligen döljer många hemska saker, tala för att den särskildt der i staden förekommer mycket ofta. För att så sker talar också starkt den omständigheten att läkaren med amerikansk praktik allt emellanåt af kvinnor -- och icke af lättfärdiga, annars samvetslösa eller dåliga kvinnor, utan af sådana, af hvilka man minst skulle vänta dylikt -- får höra bekännelser om dylika handlingar afges helt konversationsvis, och att dessa samma kvinnor bli helt förvånade öfver de uttryck af bestörtning och strängt bedömande, som framkallas af dessa bekännelser.

Jag förstår icke huru ett dylikt brott kunnat vinna insteg bland ett så hjertevarmt och sundt folk. Man får nämligen i de flesta fall icke söka de trängande motiv, som, om de icke kunna ursäkta, likväl ställa i en försonande dager äfven handlingar af denna art: fasan för det hårda samhällets dom öfver sedlighetsbrottet eller önskan att rädda sig undan nöd. I de flesta fall är det blott önskan att undkomma den legitima maternitetens naturliga besvär och följder, som förorsakar förbrytelsen. För att undfly dessa besvärliga pligter och för att oafbrutet kunna deltaga i sällskapslifvet och der ståta med en elegant figur uppoffrar man samvetsfriden och den största glädje, som jordelifvet känner. För detta går man miste om hoppet att dagligdags i sin närhet höra ljudet af lätta, elastiska steg och af späda,

I:73

välklingande, glada stämmor, att känna små mjuka armar kring sin hals och små mjuka läppar mot sin kind, att iakttaga själslifvets underbara utveckling under intryck, som barnasinnet återspeglar så sorglöst och glädtigt, som Neglingevikens böljor nedanför mitt fönster i detta ögonblick återspegla solljusets strålar, för detta går man miste om hoppet att se sitt eget jag förädladt och förlyckligadt gå till efterverlden.

Det amerikanska sällskapslifvet har samma företeelser som det europeiska men en del egendomligheter. De vanliga barbariska »notvarpen» finnas naturligtvis också här, och äro ännu mer barbariska än hos oss, så till vida som en rent vansinnig lyx jemförelsevis ofta utvecklas. Tillställningar, som kosta 40,000-70,000 dollars, förekomma ofta i de större städerna; emellanåt bortkastas det, som hos oss skulle utgöra en rikedom, på en enda kvälls »display». Balerna börja sent och vara in på småtimmarne. Då man dansat slut här i lifvet, och icke är road af att trängas med en mängd främmande människor, samt sett tillräckligt af ädla stenar [10], har man nog af att ett par gånger ha varit med om dylikt.

Besök i familjer aflägger man helst om kvällarne efter middagen och så sent som 8,30-9. Ett ledsamt bruk fordrar att man, så vida man icke står på mycket förtrolig fot med familjen, dervid skall vara klädd i »evening dress».

I:74

Hvarje husmor är liksom ibland hos oss hemma för sina vänner någon särskild dag i veckan under den tidiga eftermiddagen, d. v. s. tiden mellan lunch och middag. Det är damerna, som hufvudsakligen flacka på dessa besök, och man ser dem mellan 4 o. 6 e. m. fara från det ena stället till det andra för att utbyta tankar om smått och stort, och laga att det, som skett eller påstås ha skett, icke blifver allför snart bortglömdt:

» -- They speak of many things,
Of ships -- and shoes -- and sealing wax
Of cabbages -- and kings,
And why the sea is boiling hot
And whether pigs have wings.»[11]

Och de dricka dervid the och äta småbröd.

I allmänhet kan man påstå, att sällskapslifvet derborta i Staterna till ännu störe del, än som sker hos oss, upprätthålles af kvinnorna. Yankee Doodle är för strängt sysselsatt för att under dagens lopp kunna komma från sitt arbete, och på kvällen är han för trött för att önska deltaga i tillställningar, som ofta utgöra mera en uppgift än ett nöje. Till de reguliära sena balerna infinna sig de unga männen; de äro der ett nödvändigt item och skulle falla i onåd hos hela kvinligheten, om de uteblefvo. [12] Men de i ålderns

I:75

fulla blomma stående männen och gubbarne tillbringa sina lediga stunder i familjen eller i klubben.

»The club» är för Y. D. hvad »kaféet» eller »schweitzeriet» är för svensken -- och en god del dessutom. I Amerike finnas, praktiskt taladt, inga kafé- el. schweitzerihabituéer, ty der finnas inga [13] kaféer eller schweitzerier.

Och då klubblifvet är ytterst starkt utveckladt i Staterna och schweitzerilifvet i Sverige, så låtom oss kasta en blick på det ena och på det andra.

I våra kaféer och schweitzerier träffas männen efter en slutad arbetsdag, och ha då utom umgänget med hvarandra och kanske tidningarna inga andra sysselsättningar än att dricka och röka. Ju mindre man egnar sig åt den ena och den andra af dessa båda sysselsättningar, dess bättre mår man. Tänk bara hvad det betyder för den hårdt ansträngde svenske studenten, som sällan tar mycken hänsyn till

I:76

kroppsrörelse och annan hygien, att hvarje kväll sitta tre timmar på det kvafva, rökfylda kaféet och dricka punsch eller toddy eller i bästa fall sodavatten med cognac eller whisky! Och alla de ogifta officerarne, som i min ungdom temligen mangrant flockades till dessa Bacchi-tempel! Huru många af dem voro -- jag menar för omkring 25 à 30 år sedan -- fältdugliga vid 40 års ålder? Jag förmodar att förhållandena nu ha förändrat sig något till det bättre. Men vi ha ännu alltjemt för många kaféer och schweitzerier, hvilka, om de än förmå att förläna städerna ett gladare utseende, än hvad klubbar göra, säkerligen icke bidraga till stadsbefolkningarnas helsa, lycka eller duglighet.

Den amerikanska klubben i sin prydno är ett palats, inom hvars väggar trefnaden har i sin tjenst många resurser. Man slår sig ner i läsrummet, och har der ett stort förråd af tidningar och tidskrifter, eller utväljer åt sig i en liten vrå af det präktiga biblioteket, en bekväm länstol och den litterära produkt, som bäst passar för tillfället, eller man spelar billard eller käglor, eller slår sig ned vid whistbordet. Vill man dricka ett glas i godt sällskap, så har man också ett rikligt urval af det ena och det andra. I en och annan klubb kan man gå ned i badvåningen och taga sig ett uppfriskande bad i en stor bassäng. Hvart man tar vägen så möter man komfort, kanske emellanåt äfven en väl långt drifven lyx. [14]

[1] Jag hörde för någon tid sedan en svensk läkare fälla mycket omilda omdömen om en patient, som vid närmare förfrågan befanns ha betalat just hvad han sjelf fordrat. En dylik fånighet skulle icke hända den dummaste amerikanske läkare. Svensken i fråga var emellertid icke dum, men han hade, kanske icke alldeles med orätt, fått för sig att, om en svensk patient frågar om läkararfvodet, så uttrycker han genom blotta frågan en önskan att komma ifrån saken med det minsta möjliga. Jag har verkligen en och annan gång funnit, att svenskar anse den läkare dyr, som vid förfrågan nämner just det måttliga pris, som de sjelfva äro vana att frivilligt betala. Emellertid kan man tryggt framställa de åsigterna 1) att det är berättigadt och befogadt af patienten att fråga om arfvodet, 2) och att svaret bör afse icke den billigaste tänkbara utan den rimliga betalningen.

[2] Enhvar förstår, att alla nordamerikanskor icke äro sådana ljusets englar, som den typ jag ofvan antydt. Äfven i afseende på kvinnan gäller det i Staterna liksom annorstädes, att variationsgränserna ligga långt ifrån hvarandra. Om den bästa och bättre typen af en kvinlig Yankee Doodle är en ypperlig typ, så äro de sämre och sämsta typerna deraf farligare och aggressivare än de analoga individerna i vår beskedliga skandinaviska nord, och förhålla sig till dessa ungefär som skallerormen förhåller sig till vår egen huggorm. Jag återkommer till dem på tal om det brottsliga Amerika.

[3] Så snart flickorna »komma ut», är det ofta slut med den goda hygienen, och de öfveranstränga sig i nöjen på baler och kalaser.

[4] Man får aldrig af en amerikansk flicka, som kommit öfver »backfischåldern», vänta sig ett liknande svar, som det jag en gång erhöll af en 19-årig europeisk dam på min förfrågan, huru stor åldersskilnaden var mellan henne och en af hennes bröder. »Jag minnes inte riktigt», svarade hon, »men jag tror att det är 5 eller 6 månader.»

[5] Af dessa senare har jag närmare blott sett en, den ståtliga Wellesley College i Massachusetts.

[6] Likäl endast i hemmet. Utanför detsamma förefalla mig de band, som samhällslifvet pålägger särskildt den unga kvinnan, vara åtminstone bland de högre klasserna i Staterna lika välbetänkt åtdragna, som de äro i mitt svenska hemland.

[7] Detta innebär hvarken i afseende på den ena eller andra samhällsklassen ett så högt erkännande, som många män och ännu flera kvinnor föreställa sig. Jag har redan talat om den irländska kvinnans kyskhet och om de svarta och de skandinaviska tjenstflickornas motsatta egenskap. Jag fruktar, att det icke innehär någon stor öfverdrift, om man säger, att de senare -- jag menar naturligtvis bara de svarta flickorna -- i detta hänseende ha sin plats någonstädes nära midten emellan den förra och kattan -- trots den förtrytelse en dylik jemförelse med det täcka och omtyckta husdjuret torde framkalla.

[8] Jag har gjort en iakttagelse, som förvånar mig sjelf: att en del af kvinnans bemödanden att göra sin person så tilldragande som möjligt afser icke mannens utan andra kvinnors bifall.

[9] Åldern för sjelfbestämningsrätt i fråga om äktenskap är i de flesta Staterna 21 år, i andra blott 18 år, i några få stater äro redan 16-åriga i detta fall oberoende af föräldrarnes vilja.

[10] Bruket af ädla stenar är mera uppdrifvet än hos oss, och i mången familj finnes i dem ett större värde representeradt i förhållande till tillgångarne, än hvad en svensk eller till och med en svenska skulle anse rimligt. Damerna bära dem ej sällan under alla tider på dagen, och äro mera belastade dermed, än hvad hos oss skulle anses förenligt med god smak.

[11] Se walrossens tal till ostronen i denna den kvickaste bland barnböcker: Lewis Carols’ »Alice in Wonderland». Boken roar 50-åringen lika bra som 5-åringen. Vi bli bara allesammans så bedröfvade öfver ostronens öde -- hysa ett så innerligt medlidande med dem. -- »It really was a dismal thing to do!»

[12] Emellanåt göras danstillställningar midt på dagen. I Washington förundrades jag att vid ett besök hos den mexikanske ministern omkring kl. 2 på dagen finna en oändlig rad vagnar utanför huset, alla luckor tillskrufvade, rummen starkt eklärerade och fylda af gäster. I en salong fann jag M:me R-o (som jag tillrådt att under vintern hvila ut från sällskapslifvet) sysselsatt med att i stor toilette göra les honneurs för sina gäster. Omkring 9/10 af hela sällskapet bestodo af damer, och i sjelfva danssalen syntes blott ett helt litet antal representanter af det otäcka könet. De tycktes för tillfället kunna undvaras och damerna valsade med stor energi med hvarandra.

[13] De amerikanska »saloonerna» äro egentligen att jemföra med våra krogar. De äro nästan alltid elegant inredda; detta är äfven fallet i de allra värsta kvarteren i storstäderna, t. ex. vid det gamla Five Points, nu Chatham Square i New-York. Öfverklassare och underklassare gå derin -- på vissa krogar ser man blott underklassare -- för att taga sig en eller annan sorts »drink». Det går så till, att man ställer sig vid disken -- något större antal sittplatser finnes aldrig --, rekvirerar hvad man vill ha, vanligen en »drink» whisky, får då whiskyflaskan och ett litet glas, vattenflaskan och ett något större glas framskjutna till sig, hvarefter man genast blandar och dricker med eller utan sällskap sin drink. Men man sitter icke timvis i saloonen, och, som sagdt, den är trots sin elegans, och trots att den besökes äfven af »bättre folk», närmast att jemföra med våra krogar.

[14] Den nya »University Club» i New-York lär i afseende på dyrbar utrustning stå främst i verlden. Erkännande dess unika beskaffenhet kände jag mig likväl smått tryckt af den enorma prakten. Monolitherna, de många träslagen från olika verldsdelar, den textila lyxen etc, etc, verka i högsta grad magnifikt, men skilja sig alltför mycket från det, som icke-milliardörer och icke-millionärer kunna bestå sig i hemmet, för att verka fullt hemtrefligt.