- Project Runeberg -  Ströftåg och irrfärder hos min vän Yankee Doodle (samt annorstädes) /
Unge Yankee Doodle

(1902) [MARC] Author: Emil A. G. Kleen - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
I:19

Unge Yankee Doodle.

Det är alltid mycket svårt att riktigt bedöma en yngling och särskildt en så rikt utrustad och mångsidig yngling, som den jag här afhandlar.

Till en början ha vi ju alla den svagheten att helt hastigt och ofta på lösliga grunder »ta parti» för eller emot. En mängd af mina europeiska vänner äro ovänligt stämda mot Yankee Doodle. De betänka icke huru fasligt ung han ännu är, ha stött sig på det öfvermod, som är naturligt hos alla friska, lifskraftiga ungdomar, frukta att han skall anställa ett förfärligt bråk, och se nästan bara fel och svagheter. Andra äro fulla af förhoppningar, och vilja gerna se i ljus dager hans i alla händelser för hela den menskliga familjen betydelsefulla framtid. Till dessa senare hör jag; jag är partisk för honom. Han har ju varit så innerligen hygglig mot mig personligen; jag har sett så mycket af hans storartade utrustning på hufvudets och hjertats vägnar, och kommit att hålla så mycket af honom.

Yankee Doodle vexlar något i naturel i olika delar af sitt vidsträckta område. När jag först träffade honom i nordöstra delen af hans land, i hvad man brukar kalla Nya England [1], så fick jag en något olika föreställning
I:20
om honom, än jag sedermera erhöll från befolkningen i Pennsylvania och i New-York. När jag derefter kom så långt ner i Södern som till Maryland, började jag finna min menskliga omgifning något modifierad i riktning mot den verkligen hjerteröfrande typ, som representerar den forna slafegande aristokratien. Och när jag slutligen sträckte ut mina ströftåg till andra sidan om de »Klippiga Bergen», så fann jag hos kaliforniern och hans närmaste grannar vid Stilla Hafskusten en del afvikelser ifrån den samlingsbild jag förut erhållit.

Liknande erfarenheter gör man emellertid i alla verldens länder. Det är en betydlig skilnad på en yorkshire-bonde och en »kentare», på en pomrare och en bayrare — för att icke tala om de stora skilnader, som förefinnas inom samma länder med befolkningar af alldeles olika nedstamning, mellan piemontesaren och neapolitanaren, normanden och provencalen, etc.

Skiljaktigheterna mellan de olika Staternas befolkningar äro i det stora hela rätt måttliga, och icke större än de, som förefinnas emellan dalkarlar och skåningar eller mellan svenskar och norrmän. [2]
I:21

Den förnämsta egenskapen Yankee Doodle ärft af John Bull och sina öfriga i detta hänseende, som ofvan antydt, i viss mån utvalda europeiska förfäder är energien, ypperlig till kvantitet och kvalitet. [3]

För utvecklingen af detta förträffliga påbrå medverkade flere yttre omständigheter. »I suppose it is the climate» säger nästan instinktmessigt Y. D. sjelf, när man talar med honom om hans landsmäns egenskaper, utan att ha klart för sig hela innebörden af sitt uttalande, hvilken ligger så mycket klarare i dagen för den, som lefvat länge i Sverige. Vårt friska, kyliga vinterklimat härdar oss här uppe i Norden och, om vi inte ha godt om kvicka karlar, så ha vi alltid öfverflöd på starka karlar. Men vid jultiden sakna vi solen under tre fjerdedelar af dygnet, och den förfärliga vinternatten nedtrycker och försoffar oss och bidrager mer än något annat att göra oss till ett lättjefullt folk. Y. D., hvilken så långt i norr som i Boston befinner sig på Roms breddgrad, har i en stor del af sitt land på en gång ett härdande, kallt vinterklimat och en lifvande, rimligt jemn och rik solbelysning. Det är
I:22
min öfvertygelse, att man knappt kan öfverdrifva betydelsen af detta förhållande, hvilket, liksom allt som vi städse ha för ögonen, vanligen undgår vår eftertanke.

Ett mycket viktigt moment för utvecklingen af Yankee Doodles energi är utan tvifvel det stora och rika arbetsfält, som han eger i sitt vidsträckta landområde, ett moment, som först under de senare decennierna gjort sig fullt gällande.

I koloniernas tidiga dagar var amerikanens uppgift icke stort mera fordrande än åkerbrukarens i allmänhet. Det psalmsjungande herrskapet på »Mayflower» och deras första ättlingar fingo visserligen anskaffa åtskilligt och dessutom försvara sig mot »de röda hedningarne». Men de togo saken rätt lugnt, fördrefvo en stor del af sin tid med att tala helt långsamt i näsan, anställa andaktsöfningar samt hänga folk, som de ansågo vara hexor och trollkarlar. De lefde i det stora hela ett temligen enformigt lif med få syften, och funno i den jungfruliga, herrelösa jorden en lätt och riklig ersättning för sina koloniala vedermödor.

I slutet på 1700-talet måste Yankee Doodle slåss med John Bull, och rönte, efter att lyckligt och väl ha kört denne ur landet, det starka inflytande, som ett folks politiska triumf alltid har på dess företagsamhet. Med det nationala enhetslifvet, i hvilket de tretton af hvarandra oberoende kolonierna då, om än temligen löst förenades, stegrades också antalet af och intresset för de politiska och administrativa valen, som, hvad man än i flere andra hänseenden kan finna af olikartadt inflytande hos dem, otvifvelaktigt i hög grad bidraga att hålla ett folk lifaktigt.

Nu vaknade också på fullt allvar den nyfödda nationens ifver att komma i åtnjutande af den vidsträckta
I:23
kontinentens gränslösa tillgångar. Från de äldre staterna, särskildt Pennsylvania och New-York, trängde i spridda skaror men i en allt starkare ström kulturens pionierer vesterut under ständiga fejder med indianerna. Unionen inköpte af Frankrike under Napoleon I — som, i förbigående sagdt, dervid lät pruta ansenligt med sig — det nuvarande Louisiana och det då s. k. Upper Louisiana eller hela det stora nordvest om det förra belägna området, och erhöll på samma sätt Florida af Spanien. I båda fallen hade man alldeles säkert med svärdet eröfrat det, som man icke kunnat ernå för pengar. Med afrikanernas tvungna hjälp uppodlades allt fullständigare Södern, de stora samfärdslederna till lands och vatten öppnades alltmera, den i århundradets första decennier obetydliga industrien förkofrades med underbar snabbhet och, hastigare än mensklighetens historia förut kunnat uppvisa det, växte städerna fram ur ödemarken. Långt innan Yankee Doodle hunnit tillnärmelsevis taga vara på sitt eget stora territorium, bemäktigade han sig på olika sätt, under många salfvelsefulla uttalanden och med mycken andäktighet i min och ton, en stor del af det svaga grannlandets egendom, och i den väldiga rymd, som intages af Texas, New Mexico, Arizona, Colorado, Nevada, Utah och California, påminner i detta nu föga mera än staternas namn om jordens forna spansk-amerikanska egare.

Kom så i våra ungdomsdagar den stund, då Yankee Doodle måste böta för slafveriets dödssynd, den stund då, få timmar efter att kanonerna kring Fort Sumter tystnat, Abraham Lincoln med sin i allvarets ögonblick väldiga stämma kallade till vapen honom, som blott tillåtit denna dödssynd, mot honom,
I:24
som utöfvat den, och som nu ville tillintetgöra den nationala enheten. Från den stunden har Yankee Doodle mer än någonsin och i högre grad än något folk före honom visat smidighet och kraft i verksamhetsförmåga. Han, som aldrig sett en soldat, aldrig tagit i ett gevär, lemnade hals öfver hufvud kontoret eller butiken eller verkstaden eller åkern, köpte sig en bok om exercis och en annan om taktik och blef löjtnant eller korpral eller simpel karl i ledet. Han, som bott bättre än någon före honom bott, och ätit bättre än någon utom fransmannen före honom ätit, tog sin hvila på bara marken, och sökte hålla själ och kropp tillsammans med majs, vatten och »sowbelly». Han, som ansågs om icke som den friaste så i alla händelser som den sjelfsvåldigaste bland menniskor, tog på sig en disciplin, som i stränghet, att icke säga grymhet närmade sig den, som rådde i de preussiska härarne under den store Fritz, och öfvergick den, som rådde i de preussiska härarne under kejsar Wilhelm. I början gick det, som enhvar kan förstå att det måste gå, och när unionens trupper första gången vid Bull Run mötte de konfedererade, i hvilkas leder fanns nästan allt det lilla landet egde af militärisk utbildning, så blefvo unionisterna rädda, och sprungo sin väg så fort de kunde. Men huru hårdnackad genom de ursinniga anfallen och det envisa motståndet å båda sidor blef icke kampen sedermera! Tänk på Shiloh och Antietam, på Wilderness och Spottsylvania, på det förfärliga slagfältet vid Gettisburg och på ett hundra andra ställen samt på den armé, som, när hela den fruktansvärda pröfvotiden äntligen var förbi, marscherade fram på Pennsylvania Avenue upp till Capitolium! Den armén skulle stått sig bra vid
I:25
Spicheren och vid Gravelotte, och jag är alls icke säker på, att den icke efter stormningen af St. Privat omedelbart skulle företagit stormningen af St. Quentin. Den var i alla händelser en ypperlig armé, öfver hvilken Yankee Doodle, som tyvärr är starkt begifven på skryt öfver sin militära gloria, har verkliga skäl att vara stolt.

Efter kriget se vi bjertare än någonstädes i öfrigt i hela världshistorien den uppblomstring, som städse åtföljer ett folks militära kraftöfning. En million manliga lif hade uppoffrats; en tillökning af öfver 2,700 millioner dollars i nationalskulden representerade blott en mindre del af krigets kostnader. [4] De absoluta dittills i mensklighetens historia oerhörda uppoffringarna hade icke på långt när varit jemförelsevis så stora som Preussens under Fredrik II eller Sveriges under Carl XII, men likväl sådana att ett långvarigt svaghetstillstånd öfverallt ansågs oundvikligt. Men huru tedde sig sakerna, när öfver två millioner af fälttåget härdade och för lifvets kamp därför ypperligt utrustade soldater plötsligen återupptogo sina forna fredliga värf? De, som sedan den tiden kunnat följa unionens arbete, förmå aldrig öfvervinna sin förvåning öfver dessa resultater. Liksom Tysklands industriela och allmänna finansiela storhet daterar sig från den allmänna värnpligtens införande i landet, så daterar sig Förenta Staternas lysande uppsving i dess visserligen
I:26
hittills äfven annars nästan oafbrutna välstånd från det stora inbördskriget, och inom tio år efter förödelsernas slut finna vi nationalrikedomen större än någon före kriget kunnat drömma om, att den skulle bli inom det 19:de århundradet.

Det ena med det andra af de moment, som jag nu flyktigt berört, ha åstadkommit att intrycket af en alldeles öfverdådig hela folkets energi är det, som allra först och allra starkast meddelas främlingen, som nu sätter foten i Förenta Staterna. Tillförsigtens och företagsamhetens andar sväfva öfver hela landet, och meddela något af sitt väsen äfven till nykomlingen. Hos alla ser man yttringar af tron på den egna kraften, af viljan att använda den till det yttersta, af det fasta beslutet att segrande i lifvets kamp tränga fram på en väg, om en eller flera andra icke öppnat ljusa utsigter. Man nöjer sig aldrig med litet, man tar gerna stora risker för att kunna hoppas på stora vinster, man är icke sparsam men mycket förvärfslysten, man sträfvar ständigt till nya mål. Inför motgången vrider man icke händerna eller sliter af sig håret, utan biter ihop tänderna, knyter näfvarne och tar med friska tag ifatt med sitt arbete. Man upplefver mycket, lifvet för med sig rika vexlingar och stora pröfningar, man slites af sinnesrörelser och genomgår alla stämningar utom resignationens — men man slipper »longörerna».

Det är klart att hos ett så verksamt folk skall förmågan att kunna uträtta något på det egna arbetsfältet, dugligheten, vare sig den är grundad på hög intelligens eller stora talanger eller stark viljekraft, stå högre i kurs än i mera torpida samhällen. I Staterna liksom öfverallt annorstädes bestämmes individens sociala ställning af många olika moment, men
I:27
ingenstädes är i det stora hela duglighetens aristokrati mera uppburen än der. Den driftiga folkkarakteren utpräglar skarpare individualiteten, än den gör i vissa andra länder, hvari jag lefvat, och hvarest menniskorna nästan likna hvar andra lika mycket som de lika klippta eller oklippta fåren på våra betesmarker. Man blir icke så gränslöst nogräknad på formen, på den fullt korrekta modelleringen efter ett officiellt antaget mönster, såsom hos oss. Man bär större aktning för sjelfständigheten, väntar större aktivitet och förlåter lättare afvikelser från det vedertagna bruket än oduglighet. Det förefaller mig som om Yankee Doodle, fjerran som han är från vårt fel att upphöja slentrianen till ethisk princip, skulle gå väl långt i utsträckandet af duglighetens privilegier. Huru mycket högre skattas icke i Staterna minnet af president Jackson med hans utpräglade kraftiga personlighet än af den tveksamme, kompromissande president Bucchanan; detta oaktadt den förre var hänsynslös och bär det fruktansvärda ansvaret för införande af »the spoil-system» i administrationen, under det att den senare var tillräckligt korrekt för att här kunna ha fungerat som landshöfding, biskop eller medlem af själfva Svenska Akademien. Det är emellertid en glädje att se det hjertliga, uppmuntrande, välvilliga bifall, som Yankee Doodle städse skänker den genom duglighet vunna framgången. »One of the most eminent men in the country» låter Dickens den ena efter den andra af sina Yankee-figurer i »Martin Chuzzlewit» hviska om någon annan. Den store mästaren i teckning af menskligheten i sin helhet och särskildt af dess svagheter låter denna ständigt återkommande hviskning representera en löjlig egenhet hos vår Yankeevän. Men den är i all sin vanlighet ett
I:28
uttryck af amerikanens goda egenskaper att gerna erkänna sin nästas förtjenster och att sätta mest värde på det, som är mest värdt. »En duktig, en framstående person» säger man derborta med alldeles samma tonfall, som man i Sverige omtalar, att en person har den underbara egenskapen att vara serafimerriddare eller riksmarskalk eller biskop eller landshöfding.

Deremot råder i Förenta Staterna en lycksalig frånvaro af byråkrati och af byråkratisk uppfattning i allmänhet. Det är ju delvis sorgliga förhållanden, som ligga till grund för den ringa uppskattning af blott rang- eller embetsställning och dermed följande titlar, som är genomgående inom unionen — man aktar föga embetsmän, emedan de såsom sådana jämförelsevis sällan äro aktningsvärda. Men det är en hvila för det naturliga sinnet att slippa se den barocka uppskattning af allt, som bär den officiela stämpeln, som här är rådande. Det är klart att då en titel, ett embete och en rang nödvändigtvis representera stora personliga egenskaper, blir den sociala ställningen alltid höjd. En medlem af Förenta Staternas Högsta Domstol tillhör alltid den högsta personliga aristokratien, i hvilket samhällslager han än först såg dagsljuset. [5] »Il n'a pas besoin d'être un descendant, car il est un ancêtre» skulle Napoleon I sagt; det är för
I:29
mer att sjelf vara en stor man än att härstamma från stora män, tänka amerikanarne.

Den fullständiga frånvaron i Staterna af den hos oss starkt utpräglade byråkratiska andan utgör en af de många väsentliga skilnaderna mellan nordamerikanskt och svenskt lif. Det finnes folk, som påstå att hvarje land har att välja inom det alternativ, att antingen ha en sådan kår af embetsmän, som Staterna, eller vara hemvist för ett så byråkratiskt socialt herravälde som Sverige. Det vore verkligen ett rätt ledsamt alternativ. Inför ett sådant alternativ skulle jag visserligen utan tvekan föredraga att ha en sådan embetsmannakår som vår framför den i Staterna. Men jag anser den byråkratiska andan i Sverige vara ett lyte hos vårt folk och till nackdel för landet.

Vi äro här fria från en del former af socialt tryck eller förtryck. Vi gjorde genom reformationen för alltid slut på den förskräckliga »svarta faran», och om än presterna ha något mer med folkuppfostran hos oss att göra än hvad som är rimligt, och om statskyrkan ofta ingriper mer än skäligt i den enskildes bestämningsrätt, äro vi likväl i det stora hela föga besvärade af prestvälde. Militarismen finnes i Sverige icke utanför balsalen och försvarsnihilisternas inbillning, är omöjlig att utrota på båda ställena, och på båda temligen oskyldig. Vår hereditära aristokrati är icke mera exklusiv än den i Förenta Staterna eller i något annat om än aldrig så demokratiskt land, och har ingen politisk makt. Våra grefvar och baroner äro i allmänhet alls icke aggressivt bördstolta; de ha med sällsynta undantag gentlemannens goda uppfostran och goda ton. Det är möjligt, att de icke vilja gifta sig med systrarna eller döttrarna till oss borgerliga, men det begära vi icke af dem. Hvad konungamakten här i landet beträffar, så är den snarare för svag än för stark, och har under långa tider oftare blifvit för litet än för mycket begagnad. Våra bönder, som ha makten i riksdagen och i yttersta hand i hela landet, äro som alla små jordbrukare trånga i sina vyer, och ha under långliga tider genom sin ytterliga sparsamhet bidragit till vår nu snart upphörda försvarslöshets vanära och våda. Men de äro i det stora hela landets kärna och märg, frihetens säkraste värn, och utöfva
I:30
aldrig positivt förtryck. Farligare för den fria bestämningsrätten äro arbetarnes åtgärder i det egna intresset, men utsigterna för dem att under någon längre tid kunna utöfva ett starkt känbart förtryck äro i vårt land inga alls. De ha hittills genom vår allmänna dåsighet nästan utan minsta motstånd utvecklat sin kooperativa verksamhet; så snart verklig fara uppstår för de öfriga samhällsklasserna och dessa gripa till repressalier, ramlar arbetarpartiet ner i fullständig maktlöshet. Men den byråkratiska andan klafbinder i någon mån en icke obetydlig del af vårt folk. [6]

Det gör icke så mycket, att man med en smula travestering af det Metternichska kan påstå att i en viss societet menniskan hos oss börjar med kaptenen, vice-häradshöfdingen eller vasa-riddaren, ty denna societet har ringa social betydelse. Man kunde också stå ut med att statsrådet bröstar sig mot expeditionschefen, denne mot kanslirådet och alla tre mot privatmannen, i synnerhet om man har någorlunda drägliga inkomster. Men det är värre att allting i samhället äfven af icke-embetsmän väges med embetsmannens mått, mål och vigt, att formen får för stor, innehållet för liten betydelse, att det oväsentliga drages fram i förgrunden framför det väsentliga, och att hela folkets perspektiv förryckes. Den största förtjensten blir att vara »korrekt», icke korrekt i moral men korrekt i anpassning efter godtyckligt uppstälda, hufvudsakligen byråkratiska former. Kraftfulla, utrustade och sjelfständiga naturer sakna ofta just förmåga eller lust till en dylik anpassning. De trängas derföre i bakgrunden och mera plastiska men svagare individer intaga deras platser; hela korporationer [7], som skulle representera hvad nationen eger bäst i olika hänseenden, sjunka ner i det rent löjligt
I:31
vanmäktiga. Enhvar blir obenägen att bryta egna vägar, alla sträfva efter att traska i det byråkratiska hjulspåret, och hela folkets företagsamhet minskas.

Det händer hos oss rätt ofta att våra embetsmän, så snart de blifvit befordrade till »höga» embeten, börja med mycken högtidlighet vandra ikring invid gränsen af det löjliga, och att de alltemellanåt öfverstiga denna gräns. Detta sker alls icke i trakten af det ställe, där det löjliga gränsar till det sublima, utan alldeles i andra ändan af dess område, der hvarest det omfattar det tråkigt pompösa och det dumdryga. Jag har observerat, att vissa ställningar äro särskildt ödesdigra för folk med litet förstånd. Dessa ställningar utgöras icke af de allrahögsta i statens tjenst; statsråd och medlemmar af Högsta Domstolen behöfva visserligen icke nödvändigtvis vara högt utrustade personer, men de äro nästan alltid tillräckligt utrustade för att undslippa den sorts fnåskighet, hvarom här är fråga. Värre är det, exempelvis, med generaldirektörer och landshöfdingar! De äro oftast ordentliga, arbetsamma män, som »icke mörda folk och stjäla i kyrkor», men de äro ej sällan helt torftigt utrustade s. k. utiliteter, som liksom Modées Fru Rangsjuk bli alldeles yra i mössan af en dylik titel. Ibland kommer yrseln vid bara tanken på den kommande värdigheten, och hoppet derom är tillräckligt att göra vederbörande på förhand så »nosiga», att de bli onjutbara för privatpersoner och njutbara blott för andra blifvande eller aktuela generaldirektörer och landshöfdingar samt deras vederlikar och öfvermän. När utnämningen kommer, medför den rent af hemska förändringar både hos vederbörande och hos en stor del af deras omgifning. »Generaldiktatören» — för att använda Fru Rangsjuks titel i Modées komedi — blir nu genom sin tvärsäkerhet kanske mindre nosig, men han blir i stället högtidlig — alldeles oförklarligt och gåtofullt högtidlig. Jag misstänker, att all denna högtidlighet rent af har till ändamål att söka inbilla folk, att han har en alldeles utomordentligt svår embetsuppgift. Han ber sina f. d. kamrater i samspråk man och man emellan samt i tal att om möjligt söka glömma att han är generaldirektör, påminner dem om, att äfven han är en dödlig menniska, om han än på ett bestämdt fält blifvit satt i Försynens ställe, omtalar, att han skulle alldeles krossas af sin egen nuvarande makt, ära
I:32
och härlighet, om han ej fick njuta af kamratskapet etc. etc. Allt detta pladder är på långt när icke så dumt och obefogadt, som det tyckes. En del af dem, som omgifva honom, bli nämligen också högtidliga i hans närvaro. Ungdomar helsa med så stora gester på honom på gatan, att man blir rädd att de skola trilla omkull. Gamla kamrater bokstafligen bocka sig för honom; de dua honom fortfarande, men de göra det med alldeles samma ton och min, med hvilka en bedjande kristen duar Vår Herre. När han strålar, bli de glada, när han är mulen, gå de förkrossade hem och lägga sig, knäppa ihop sina händer och säga:

Gud, som hafver småfolk kär,
Se till mig, som småfolk är,
Hur sig direktören vänder,
Står det allt i dina händer!

Landshöfdinge-embetet har också ett specifikt inflytande på sina innehafvare. Jag känner ett flertal förståndiga, dugtiga och ypperligt utrustade landshöfdingar. Men om embetet — hvilket alls ej är omöjligt — någon gång tillfaller en mindre väl utrustad person, så kunna följderna bli ödesdigra för vederbörande, och hans själfkänsla stiger med ens högt utöfver det normala. Jag såg en gång som barn en landshöfding i uniform; han var mycket brokig och glänste i sådan färgprakt, att jag dittills aldrig sett något därmed jemförligt, utom de stora blå- och grönglänsande flugorna på vår solbelysta köksbyggnadsvägg. Jag sprang bums till min mamma, och frågade henne, om det var mycket svårt att vara landshöfding och hvad min morfar haft att göra, när han var det. Min mor, som var humorist, och dessutom för tillfället hade ondt om tid, svarade, att det var ofantligt lätt att vara landshöfding och att den enda svåra embetsuppgift en dylik hade var att hindra landssekreteraren och landskamreraren från att rifva ut ögonen på hvarandra. Jag ansåg dädanefter visst icke, att landshöfdingarne voro ett nödvändigt ondt, men jag ansåg det vara en smula ondt, att de skulle vara nödvändiga. Och jag förundrades högeligen öfver att man kunde bli så grann för så billigt pris. Den förvåningen har längesedan gått öfver, men en annan kvarstår öfver möjligheten att det att administrera en liten vrå af vår lilla svenska vrå
I:33
kan så totalt, som ibland sker, förvrida hufvudet på folk. Jag har sett mer än en »governor» derborta i Staterna; en embetsman, som i makt och betydelse förhåller sig till en svensk landshöfding som en kungstiger förhåller sig till en huskatt. Men jag har aldrig sett en governor socialt så åbäka sig, som en och annan landshöfding gör här i landet, och det skulle uppstå ett rent af förintande oväsen derborta, om någon gjorde det.

Alla dessa herrar höra till de s. k. konungens förtroendemän, hvilket betyder, att de måste åtlyda ett »concilium abeundi» från allra högsta ort. »Concilium abeundi» åter betyder på latin alldeles detsamma som »dra te h—e!» betyder på svenska. (Läsaren hör huru mycket mera välljudande svenskan ibland är än själfva latinet.) Vore jag kung, tror jag att jag ibland i vissa fall skulle använda svenskan. Men jag tror att vår hjertegode kung föredrager latinet och blott använder detta i allra yttersta fall.

Till och med inom den rent lärda verlden, der man om någonsin skulle finna intelligensens aristokrati och uppskattning efter intet annat än det uträttade arbetet och det personliga, bär hos oss i Sverige titeln minst lika mycket mannen, som mannen bär titeln, detta äfven om titeln blifvit förvärfvad under den numera förflutna, men helt nyss förflutna rent patriarkaliska tiden. [8] Det betyder föga för den,
I:34
hvilken som professor representerar ett område inom det vetenskapliga, om han är en skral lärare och på grund af bristande förmåga omöjlig som vetenskapsman, bara han verkligen innehar platsen. Har han dertill det i lifvets kamp fördelaktiga surrogat för högre utrustning, som kallas knipslughet, och förmår ställa sig väl med de röstande, så kan han i det yttre uppträda som en verklig matador och presidera vid vetenskapliga församlingar, i hvilken hvarenda medlem är fullt medveten om hans intellektuela svaghet. Uppfattningen af kontrasten mellan hans verkliga värde och hans ställning ger sig hos hans landsmän hufvudsakligen tillkänna blott i de ofta återkommande utropen öfver mannens enorma tur. Den yttre upphöjelsen har på individer af detta slag alltid ett olyckligt inflytande, men det personliga skeppsbrottet försiggår helt tyst och stilla, och plägar, om vederbörande är i goda omständigheter, resultera i det s. k. matvraket.

Man säger så ofta här att Staterna äro humbugens land. Men om sken utan verklighet är humbug, så är det långt bättre råd på den varan här i landet.

Man hör ofta i Sverige och annorstädes i Europa Yankee Doodle framställas som en »erkebracka», den der icke skulle värdera stort annat än pengar här i verlden, eller som i alla fall skulle värdera pengar mer än något annat. Jag vill opponera mig mot detta påstående såsom utgörande en gruflig orättvisa mot min amerikanske vän, alldeles oafsedt hvad jag nyss sagt om hans uppskattning af personligheten i och för sig. Det är sant att amerikanen, som så ofta är affärsman, talar mycket om priser, om fallet eller om »boomen» på börsen och om pengar; han är starkt förvärfslysten, liksom han i allmänhet är intensiv i alla sina syften. Men jag tror icke, att han i lifvets högsta intressen indrager uppskattningen af penningens värde i högre grad eller oftare, än hvad andra menniskor göra. Jag tror, exempelvis, icke att penningespekulation genom äktenskap är allmännare
I:35
i de amerikanska samhällena än det är i Stockholm. Och jag förnekar bestämdt, att den sociala ställningen i någon del af Staterna väsentligen bestämmes af kassakistans storlek. I Yankeeland hör man emellanåt det påståendet, att man i Boston mest frågar efter hvad en person vet, i Philadelphia hvilka hans föräldrar voro, och i Newyork och Chicago huru mycket han eger. Den, som eger en Astors, en Rockefellers, en Vanderbilts eller en Fields penningar, intager nödvändigtvis en betydande ställning både i och utanför Newyork och Chicago. Men jag har ofta äfven i Newyork och Chicago sett exempel på det förhållandet, att det derstädes liksom i hela den civiliserade verlden finnes egenskaper, som skattas högre hos folk än rikedom.

Uppskattningen af god börd är särskildt lika stark i Staterna som hos oss, och en hereditär aristokrati finnes der, såsom den städse funnits och städse skall finnas i alla samhällen. Få menniskor kunna från naturvetenskaplig ståndpunkt klart och i detalj framställa det i och för sig väsentliga företrädet att härstamma från utmärkta eller åtminstone från aktningsvärda förfäder. Men alla menniskor ha en instinktmessig uppfattning af detta företräde, och det indrages liksom alla företräden mer eller mindre rationelt i fåfängans tjenst på dess stora marknad. I sjelfva det affärsbedrifvande Newyork kan ingen medelst bara pengar nå alldeles samma sociala ställning som den, som nödvändigtvis tillkommer en Schuyler eller en Jay. En Marcoe, en Cadwalader, en Biddle eller en Borie i Philadelphia kan vara rik eller fattig, men tillhör genom sin börd alltid stadens bästa societet. Den, som med rätt kan göra anspråk på att tillhöra F. F. V. (First families of Virginia), är i Södern och Norden, i Östern och i Vestern
I:36
en »swell» vare sig han eger eller icke eger »the almighty dollar», som i grunden ingenstädes är allsmäktig, men som allestädes i och utom Förenta Staterna nödvändigtvis ger makt och mycket annat.

Hvad särskildt den hereditära aristokratien i Philadelphia beträffar, så har jag den uppfattningen, att den är mera exklusiv än den svenska. Här i Sverige går det temligen lätt äfven för en plebej att göra sitt inträde i den societet, som till stor del består af högadel. Han kan, om han så önskar och särskildt om han är förmögen, göra det utan alla titlar. Vill han skaffa sig en dylik, går det ännu lättare. Att direkt köpa sig en adlig titel går icke an hos oss, men en sådan är ju billigt förvärfvad i Italien. Är vederbörande alltför omöjlig för verkligt godt sällskap, så hjelper honom en sådan titel visserligen ej -- det vore också besynnerligt, då den ju är alldeles värdelös. Men är mannen i fråga i öfrigt en hygglig karl med en liten rätt förlåtlig svaghet för »det fina», så upptages han hos oss ganska nådigt i sällskap, der han genom sin börd alldeles icke hör hemma, men der hans guld tillräckligt förgyller upp hans skäligen skrala vapensköld. I Philadelphia tror jag knappt, att pengar vare sig direkt eller omsatta i titlar och vapensköldar skulle öppna dörrarna till den societet, som är djupt medveten just därom, att dess företräden icke kunna köpas, och knappt förvärfvas, men liksom åtskilliga andra af detta lifs högsta företräden blott ärfvas.

Jag minnes, huru jag, under det jag ännu var en nykomling i »Staterna», en dag inbjöds till lunch af mr. X. till ett hem, i hvilket en i mitt fädernesland säkerligen sällan sedd lyx talade om familjefaderns kolossala tillgångar. Samma dag tillbringade jag kvällen i en liten högst modest salon; jag kände väl nödvändigheten för familjen att tänka öfver utgiften af hvarje dollar. Men nästan alla medlemmar af det lilla sällskapet hade namn med en god hereditär klang. Frun i huset frågade mig, hur jag tillbringat dagen, och yttrade sin tillfredsställelse öfver, att jag hos mr. X. säkerligen fått se ett magnifikt amerikanskt hem. På min fråga, om hon kände eller umgicks med familjen, svarade hon ett
I:37
alldeles odemonstrativt nej -- men jag såg ett leende fara öfver en tillstädesvarande läkares ansigte. Då jag i dennes sällskap vandrade hemåt, frågade jag om orsaken härtill, och han svarade, att blotta tanken på att vår värdinna skulle umgås hos X. hade roat honom. »Mr. X. är en hedersman, och därtill mäkta rik», sade han. »Men mr. X. har ingenting utmärkt i sin personlighet, som skulle komma folk här i »Phila» att glömma hans pappa, den irländske immigranten, eller den ofördelaktiga omständigheten, att det mesta af hans pengar härstammar från whisky. X. sjelf och ännu mer mrs. X. skulle säkerligen vara förtjusta öfver att i sitt hem se vår värdinna och hennes familj, som socialt hör till de bästa här i staden. Men det går icke för sig, min vän, och Ni skall snart finna att klass-skilnaden hos oss i »Phila» är fullt lika utpräglad, som jag antar, att den är i Ert eget fädernesland.»

Jag anför förhållandena sådana de äro utan att yttra någon mening om dem i öfrigt annat än den, att jag anser en hereditär aristokrati på samma gång oundviklig och nyttig samt nyttigare i samma mån, som den upprätthålles utan alltför stor exklusivitet. Och jag finner det mera befogadt att sätta värde på härstamningen från redbara, bildade och kanske utmärkta personer med eller utan vapensköld än att in absurdum värdera titlar, rang och embeten, som ofta utdelas alldeles oafsedt förtjenster och på grund af en enda persons godtycke -- eller att hysa vördnad för pengar, som kunna härröra från en lycklig »sinkadus» och kunna gå sin kos lika tillfälligt, som de kommit.

Men om Yankee Doodle genom sin höga uppskattning af personligheten och dess intellektuela och moraliska egenskaper samt af det hereditära visar att han sätter högre värde på väsentliga saker än på pengar, så visar han sig i regeln ännu mer som motsatsen till en bracka i två andra hänseenden: han är ädelmodig och han är genomhederlig.

Hans ädelmod ger sig tillkänna i den ömsinthet, hvarmed han alltid behandlar svaga individer. Ingenstädes
I:38
på jorden -- nej, i intet enda land! -- råder en sådan ridderlighet mot kvinnan som i Staterna. I intet land röna heller barnen en mera genomgående mild behandling, ett noggrannare tillgodoseende af deras gryende vilja, ett mera öfverseende tålamod. Äfven det slags ädelmod, som får sitt uttryck i frikostighet, är en allmän egenskap bland nordamerikanerna. Ingenstädes finner man en större mängd genom enskilda bidrag underhållna dyrbara inrättningar, ingenstädes öppnar offervilligheten hastigare kassaskåpet för något önskningsmål, som med goda skäl kan framställas såsom allmännyttigt.

Hvad Yankee Doodle’s heder beträffar, så har jag ofta hört den föreställningen uttalas, att dermed skulle vara rätt illa bestäldt -- en föreställning, som torde ha sin fastaste grund i kunskapen om den öfver hela unionen utbredda administrativa korruptionen, till hvilken jag i slutet af detta lilla arbete återkommer. Här vill jag emellertid påpeka det faktum, att administrationens moraliska kvalitet i ett land icke står i ett alldeles bestämdt förhållande till befolkningens allmänna heder och moral -- den sanningen bör vara uppenbar för hvar och en, som vill och kan göra iakttagelser. Den grekiska administrationen är långt mindre korrumperad än den turkiska, men det turkiska folket skattas i Levanten långt högre i heder än grekerna. I Staterna finner man -- jag har sett alltför mycket för att kunna tvifla därpå -- oftare än i de allra flesta andra länder den ypperliga, den högt stående gentlemannens heder, som icke blott afhåller menniskor från att ljuga och stjäla utan från hvarje handling af mindre högsint eller samvetsgrann beskaffenhet. Det har varit mig en tillfredsställelse att iakttaga ett faktum, som icke kan jäfvas,
I:39
och som bevisar att sakkunniga européer i allmänhet fullkomligt väl inse, att nordamerikanen är en sällsynt hederlig man: det finnes intet folk som i högre, knappt något folk som i lika hög grad som han åtnjuter kredit i den europeiska kontinentens försäljningslokaler.

Nordamerikanen inlägger i sitt sätt att vara sin hederlighet, och är en rättfram person. Samtidigt är han emellertid en välvillig och hyfsad person, och visar mycken tjenstvillighet och artighet mot enhvar, som har grundade anspråk på honom, d. v. s. enhvar, som verkligen behöfver honom. Den amerikanska artigheten är särskildt framträdande bland den s. k. underklassen; icke i den mening att denna underklass skulle vara artigare än öfverklassen, den är blott så oändligt mycket artigare än den europeiska underklassen. Den amerikanska artigheten har vidare en viss »genuin» karakter; man känner bakom den en verklig välvilja, och den är alldeles olik sättet att vara bland de romanska folken, hos hvilka man bakom de djupa bugningarna, småleendet och komplimangerna så väl förnimmer den fullständiga likgiltigheten. Amerikansk artighet har häri någon likhet med den engelska artigheten, hvarvid är att betona att amerikanen-öfverklassaren är en långt mindre reserverad, en långt mera tillgänglig person än motsvarande engelske individ, utan att den förre alls inkommer på den plebejska förtrolighet, som utmärker tyskens »Gemütlichkeit».

Yankee Doodle är i sitt sätt att vara, liksom de fleste af koleriskt temperament, en liflig person -- lifligare än engelsmannen; [9] om på grund af den vanliga
I:40
syndabocken »the climate» eller på grund af keltisk och annan inblandning i det germaniska blodet vet jag ej.

Det finnes en ännu starkare kontrast mellan Yankee Doodles lättrördhet och hans värdiga yttre ceremoniel än mellan dessa båda saker hos en del andra folk. Kontrasten finnes ju öfverallt -- hela den manliga menskligheten lipar af rörelse, men enhvar lipar i enrum, och det är vår känsla för det egna jagets värdighet eller, om jag så får säga, esthetiska rang, som i ögonblicket hindrar oss från känsloutbrott, som kunna förefalla löjliga. Vi frukta också värre än något annat minnen om oss sjelfva af detta slag, hvilka pina oss långt mer än minnena om verkliga dumheter eller om moraliska nederlag. Yankee Doodle är en alldeles särskildt stolt och om sin värdighet mån person, och jag antar att häri ligger förklaringen för hans yttre stoicism. Deremot betviflar jag mycket riktigheten af en annan förklaring därför, som jag har hört framställas af honom sjelf; att han i detta hänseende skulle vara påverkad af de ytterligt stoiska indianerna, hvilka ju i tidigare dagar voro i beröring med nästan hela den hvita befolkningen.

Yankee Doodle är sjelf ung, och har mycken förkärlek för och tilltro till ungdomen. Under det stora inbördeskriget såg man honom anförtro sina regementen åt öfverstar, hvilkas ålder ännu knappt medgaf den fulla utvecklingen af deras mustascher, men som voro desto
I:41
mera företagsamma, rappa i beslut och handling och fältdugliga. Till och med en del af brigad- och kårcheferna egde jemförelsevis så få år på nacken, att man vid anblicken af deras porträtter från den tiden alltjemt förvånas öfver kontrasten mellan det ungdomliga utseendet och den höga gradbeteckningen. Och till hvilket område för mensklig verksamhet man än vänder sig, så finner man i Staterna ofta helt unge män i ansvarsfulla, maktpåliggande ställningar. Skilnaden mellan Förenta Staterna och Sverige är i detta hänseende i ögonen fallande. Delvis härrör den otvifvelaktigt deraf att individen mognar fortare derborta än här hemma hos oss. Men delvis beror den på de båda folkens olika syn på tingen, i yttersta hand på Yankee Doodles höga fordringar på framfärd och energi och på våra höga fordringar på vårt egna ostörda lugn samt på en viss säflighet hos andra. Det förefaller mig, som ginge vi väl långt icke i vår artighet och vår hjelpsamhet mot ålderdomen men i vår tilltro och vår vördnad för den. Den ene förmår ju faktiskt tillgodogöra sig lika mycken erfarenhet under 30 år som den andra under 60. Ungdomen har lifligare intressen, större kunskapsbegär, snabbare uppfattning, färre fördomar, varmare känsla för sanning och rätt samt större energi än ålderdomen, som verkligen i och för sig icke utgör någon förtjenst. För min del sörjer jag hvarje dag öfver att alltmer inkomma i den ålder, som här i landet medför rang, heder och värdighet af »farbror», [10] äfven till fullt vuxna personer.
I:42

Jag har försökt att göra rättvisa åt Yankee Doodle, som en duktig, rättskaffens, högsint och varmhjärtad ung man. Men ingen är utan fel och hvar ålder har sina särskilda fel. Yankee Doodle har särskildt ungdomens fel par preference: att vara öfvermodig. Hans nationalkänsla är uppskrufvad i himmelshöjd och hans skryt är hejdlöst. Sjelfva norrmannen -- som visserligen har långt mindre att skryta af -- är jemförelsevis rent af ödmjuk till och med då han afhandlar sina pièces-de-résistance af norsk militärisk gloria: »slaget» vid Kringelen 1612 och »slaget» vid Lier 1814. [11]

Jag minnes ännu första gången, då jag för många år sedan gjorde bekantskap med det berömda Yankee-skrytet. Det var i »Phila», då en vän drog mig till Union League Club på kvällen. Det var innan den ärevördiga qväkarstaden hade utbytt sin gamla gatuläggning mot den nuvarande; groparne och smutshögarne voro tio gånger värre än nu,
I:43
och jag hann på den korta vägen att i kolmörkret ett par gånger tumla omkull i de förra och i försöken att »ta emot mig» sticka mina händer genom de senare, hvilket alltsammans icke förlöpte utan förbrytelser mot andra budet. Jag hamnade emellertid snart i tvätt- och borstrummet på klubben, och blef omhändertagen samt nödigt uppsnyggad af niggerpojkarne. Derefter slogo vi oss ned bland en stor grupp, som i den stora salen var sysselsatt med att dricka »tuppstjertar» (cocktails) och grog samt lyssna till historier från olika krig men framförallt från inbördeskriget (1862-1865), uppdukade af några som deltagit deri. Det var ofantligt roligt -- men Du min Skapare! så de skröto! Från kriget med England 1812 kände man bara de för nationalfåfängan angenäma tilldragelserna. Den amerikanska arméen, som fanns efter inbördeskriget, hade kunnat marschera tvärs öfver den europeiska kontinenten. Staterna kunde på tre månader anskaffa lika mycket af det, som behöfdes för krig, som Europa kunde anskaffa på tre år. På tal om härförare fick jag till lifs sammanställningen Hannibal, Napoleon I och -- Grant! Det blef för mycket för mitt tålamod. Då jag dessutom aldrig satt mycket värde på för-de-vind-segling, som är »yålmig» och predisponerar för sjösjuka, körde jag upp i vinden, och påminte i ett litet anförande om faran äfven för folken af för stora illusioner om sig sjelfva, om att Tommy Atkins (= den engelske soldaten) 1812 marscherade in i Washington, om andra händelser till sjös under detta krig, som voro egnade att hos Yankee Doodle uppväcka den djupt slumrande ödmjukhetens dygd, omtalade Grant som en måttligt stor härförare, afgjordt underlägsen sin motståndare Lee, vågade mig in på vissa allmänna anmärkningar mot hans taktik i Wilderness, och smorde för öfrigt mitt munläder med mycken uppriktighet och någon hofsamhet, så godt jag kunde. Det gick mig så som en gång, då jag som liten pojke närmade en brinnande sticka till en liten kruthög, som bergsprängare lemnat i min väg -- jag blef förskräckt öfver resultatet af min handling. Jag blef emellertid, mirabile dictu, icke ihjälslagen, icke skjuten och heller icke utsparkad. Men jag trodde klubbens tak skulle ramla ner under skakningen af de väldiga stämmor, som höjde sig då jag slutat. Min vän satt med ett högst belåtet grin på sitt
I:44
ansigte; jag fick en plötslig misstanke om, att han förut kallblodigt anställt en »själapejling» med mig, och derefter tagit mig till klubben för att »kick up a shindy» eller moka gräl, lika medveten om sitt syfte som malajen, som går till tuppfäktningen med sin tupp under armen! En annan militäriskt utseende gentleman, gäst som jag i klubben, satt moltyst och helt allvarsam; jag fruktade att han blifvit förbittrad på fullt allvar. Alla de andra gallskreko, så att jag med ett bevekande »please dont!» stoppade pekfingerspetsarne i mina öron.

Då stormen lagt sig, frågade hvasst general M. -- han, som efter kriget gjorde slut på kuklux-oväsendet i södern -- »Dr. K., is there anything in this country that you admire?» Jovisst fanns det saker i landet, medgaf jag, som trots den bristande utvecklingen af mitt venerationsorgan aftvingat mig beundran. »Well, what are they?» -- »Jo, gatuläggningen här i Phila och allas Er nationella blygsamhet.» Dermed upplöstes det hela i skratt, och de än pathetiska än rätt vildsinta historierna från kriget vidtogo åter.

Dagen därpå kom åter min vän och hemtade mig halft med våld till klubben. Men för att tala med en skolpojke af mina närmaste släktingar: den gången kammade han noll! Knappt voro vi i klubben, förr än de värsta skrikhalsarne från gårdagen samlades ikring oss, tryckte vänligt mina händer och visade prof på det oändligt ädelmodiga sinnelag, som Yankee Doodle lägger i dagen för den motståndare, som af innerlig öfvertygelse gör sig skyldig till en förlöpning. Jag satte mig ned, framlade min verkliga mening och tanke om Yankee Doodle, samt lyckades hos mig sjelf och andra utplåna den ledsamma delen af gårdagens minne. Och den, som suttit moltyst dagen förut, kom fram och skakade min hand och förvånade mig med att helt rörd säga: »tack för hvad Ni sade i går om R. Lee; han var min chef, jag slogs i rebellernes leder, begriper Ni. Men det var kanske bra, att vi fingo smörj.»

Yankee Doodle med sin intensitet i all vilja och sitt varma känslolif är en trofast uppoffrande vän men en farlig fiende, som icke glömmer i brådrappet och
I:45
som förr eller senare söker vedergällningen. Det kan icke nekas, att han dervid ofta blir hänsynslös och ibland fruktansvärd i verklig grymhet. Yttre öfverlagda personliga konflikter äro sällsynta i Staterna. Slagsmålet strider mot befolkningens naturel, dess höga kultur samt dess uppfattning af personlig värdighet. Lagen beskyddar rätt strängt denna värdighet, och den kitslige öfversittaren möter snart på sin väg revolvern. Den, som till eget sjelfförsvar drar den, och skickar en »bully» ut ur det timliga, behandlas alltid med yttersta skonsamhet af juryn, som ofta finner »en timma inför domstolen» vara tillräckligt straff för ett sjelfförsvar, hvilket här i landet -- där sjelfförsvarets lagar till och med efter den nödtorftiga förbättringen 1892 alldeles för lite tillgodoses -- skulle föra vederbörande för långa tider till fängelset. Duellen är likaledes sällsynt i Staterna, och afhöres nästan aldrig i norden och östern. Jag föreställer mig, att den kom ur modet redan för nära 100 år sedan, då den der hemska tragedien egde rum en vacker sommarmorgon på Hudsons södra strand straxt ofvanför Hoboken, och Aaron Burrs kula beröfvade landet den mest lysande statsman det någonsin egt (Alexander Hamilton). Men man skjuter onekligen oftare på folk i Staterna än man borde göra, Revolvern åstadkommer de flesta morden: deras antal gick 1896 till 10,652. Siffran representerar ett maximum, men medeltalet för året under det sista århundradets sista qvinqvennium når mycket nära 8,000. Det är väl mycket, äfven om 44% deraf få skrifvas på immigranternas räkning, och det står icke till att neka, att Yankee Doodle är en smula häftig. Jag förlåter honom emellertid jemförelsevis lätt hans mycket naturliga ifver att göra slut på sin fiende; jag vet af egen erfarenhet, att lite hvar kan känna frestelsen.
I:46
Men det finnes ett annat utslag af Yankee Doodles raseri, hvaröfver jag ofta sörjt. Jag menar de ohyggliga bålen, som brinna alttsomoftast i Södern och Vestern, och som förtära vissa slag af färgade brottslingar. Förr än dylika tilltag af Domaren Lynch bestraffas som mord, komma de icke att upphöra, och ju förr så sker, desto bättre för Yankee Doodles goda namn.

Det är nu en gång så, att Yankee Doodle i sin ifriga natur går längre både i godt och ondt än andra menniskor. Att vara arbetsam är en stor förtjenst, men att arbeta så, som han gör, är verkligen ett fel, och ett fel, som blir hårdt bestraffadt. Han arbetar icke för att lefva, men lefver nästan uteslutande för att arbeta. Med tungan ur munnen springer han flämtande omkring, och plockar upp den ymnigt i landet kringrullande dollarn, långt sedan han samlat alldeles tillräckligt deraf för sig och de sina. Om han till äfventyrs icke bryr sig om »the filthy lucre», utan sträfvar efter mera ideela mål, så företer han samma ytterliga intensitet, samma oroväckande rastlöshet. Hans ultra-koleriska natur fordrar, att allt skall gå med iltågsfart, hans ärelystnad, att något skall åstadkommas, som man aldrig förr kunnat uppnå. Med långt lättare kamp för tillvaron än hvad vi européer ha, delar Yankee Doodle vanligen vårt eget öde: han når det han sträfvar efter, när han ej längre förmår njuta deraf. Han blir öfveransträngd och utsliten, och lifströttheten bemäktigar sig hans själ.

Det gör mig hjertligen ondt att nödgas omtala, att min amerikanske vän äfven i öfrigt sköter sin stofthydda förfärligt illa. Han har visserligen den hygieniska förtjänsten att vara den renligaste af alla skapade
I:47
varelser. Han använder mera vatten och tvål än något annat folk; han är mycket angelägen om frisk luft. Han äter också bättre än annat folk, och dricker minst lika goda varor som andra. Men han äter ofta för mycket, och dricker ännu oftare för mycket särskildt af sin förträffliga gulbruna (Bourbon- eller Rye-) whisky. Han använder starka kryddor i stor myckenhet, och pimplar isvatten dag och natt. Han bolmar ofta tokaksrök dagen i ända. I sina boningsrum håller han en temperatur, som ibland går långt upp på den hundragradiga termometerns tjugutal. Han går sent upp, åker i sin vagn eller i »car’en», sitter större delen af dagen stilla på sitt arbetsrum, drönar bort sina korta hvilotimmar i sitt bibliothek eller på klubben, och tar alldeles för litet kroppsrörelse. När han sedan lamenterar för sin läkare öfver sin gikt, sin dåliga mage, sina förstörda nerver och sitt svaga hjärta, slutar han sina klagomål med att helt resigneradt sucka: »I suppose it is the climate.»

Jag anser concentreringen af stadslifvet genom de vedervärdiga »skyskraporna» utgöra ett annat ledsamt moment för den nordamerikanske stadsbons ömtåliga nerver. I de af dylika jättehus begränsade gatorna rör sig en folkström, i jämförelse med hvilken skarorna i Londons city, Berlins Friedrichsstrasse eller Neapels Toledo äro glesa; i sjelfva husen föra hissarne i jemn verksamhet upp och ned de stackars »hjernarbetarne» af olika slag till och från deras arbetsrum i 10:de eller 20:de våningen med en fart, som gällde det en färd ut i världsrymden à la Jules Verne. Emellertid motvägas i någon mån dessa missförhållanden genom bruket att ha privatbostäderna (residences), som utgöras af hus för blott ett hushåll, samlade i särskilda stadsdelar,
I:48
och genom den alltmer framträdande tendensen till suburbana samhällen, hvarest det moderna kulturlifvets offer under en del af dygnet få njuta af det landtliga lifvets lugna behag.

Jag ämnar här nedan omtala amerikansk kultur jemförd med vår egen, och har sjelf dervid den uppfattningen att den amerikanska står öfver vår. Men lärdom är ett allmännare förvärf i Sverige än i Staterna. Engelsmannen med sina stenkol, sin storindustri och sina kolonier blef dragen åt det praktiska lifvet, och hans ättling nordamerikanen, som ännu icke på långt när hunnit tillvarataga sina materiela tillgångar och som har ofantligt stora fordringar på välstånd, har vanligen föga tid till theoretiska sträfvanden. Han nöjer sig oftare än vi med den visserligen ypperliga elementarundervisning, som han får i »public» eller »private» »elementary» (»common») schools. År 1900 funnos i dessa skolor 16,000,000 elever, hvaraf 14,820,000 i de offentliga lärovärken. [12] I »secundary» eller »high schools» och »academies», som med sina 3-4-åriga kurser medela högre undervisning, finna vi vid samma tid blott 719,000 elever. Siffran från »colleges» och »universities» var 110,900 och förefaller hög, men har en helt annan betydelse än den skulle ha hos oss, emedan dessa läroverk börja med en lägre utbildning än
I:49
våra universitet. De nära 80 millioner nordamerikaner förrätta ett långt mindre vetenskapligt arbete än det mindre talrika tyska folket och heller icke i förhållande till folkmängden ett lika stort vetenskapligt arbete som vi svenskar. [13] Men den vetenskapliga verksamheten är stadd i ytterst snabb utveckling, utmärker sig för stor sjelfständighet och rätt mycken grundlighet och lemnar ett berättigadt hopp om en lysande framtid.

Ännu amplare loford kunna uttalas om skönlitteratur och om konst. Den amerikanska skönlitteraturen har, som vi alla veta, under de sista årtiondena gjort sitt triumftåg genom världen, står icke i något hänseende tillbaka för något annat lands, och står vid sidan af den engelska högst på skalan i afseende på moralisk renhet.

Öfverhufvud har Yankee Doodle ett ypperligt formsinne. Han tecknar förträffligt, och har redan nu tillkämpat sig en mycket aktad plats såsom målare och bildhuggare i den europeiska konstens stora centra. Han står öfver engelsmannen i musikalisk uppfattning;
I:50
man märker härvid det tyska inflytandet. Såsom scenisk konstnär är han allraminst engelsmannens jemlike, och liknar i sitt spel mera denne än tysken.

Äfven i hvardagslifvet ser man ständiga prof på den hos hela folket genomgående formförmågan. Hvad man i öfrigt må säga om den amerikanska pressen, piggare tidningar och bättre tidningsartiklar finnas icke i verlden. Ingenstädes har jag funnit en så framträdande förmåga att uttrycka sig koncist och plastiskt i skrift och i tal allmännare hos män och kvinnor än derborta. [14]

Ur den kokande kitteln i vestern, der en ny homunculus nu håller på att frambringas, uppstår småningom en verkligt national typ, som är alldeles olik sina germaniska och keltiska och andra förfäder. Det finnes ingen af mina läsare, som icke sett den typen, sådan den blifvit uppfattad af Yankee Doodle sjelf och afbildad i otaliga karikatyrer. De framställa alla en gänglig figur med ett påfallande starkt utveckladt bensystem, På den långa halsen med dess framstående struphufvud sitter ett dolichocephaliskt hufvud med djuptliggande ögon, framträdande okbågar, stor krokig näsa, utpräglade nasolabial-veck, inknipta läppar och framstående haka. Men låtom oss betrakta en enda välkänd representant af denna typ, en man, som i mångt och mycket
I:51
äfven utom det yttre i sin personlighet kan anses representera sina landsmäns nationala egendomligheter. Hatten af, min vän! när vi framträda inför honom. Han är sitt folks störste son, dess återlösare från synden mot den heliga anden, en af de största och bästa män, som någonsin vandrat på vår jord, samt den nya verldens frälsare. Han var sonen till en arbetare, och var sjelf i många år en timmerman. I sina något mera framskridna dagar studerade han lagen; under sin sista tid bringade han rättrådighetens lag till sina hvita och frihetens evangelium till sina svarta landsmän. Slutligen blef han skjuten genom hufvudet af en olycklig och vansinnig man, som icke begrep innebörden af sin egen gerning. Han är nu förevigad i det allra heligaste af Minnenas Tempelgård och känd af hela den bildade menskligheten under namn af Abraham Lincoln. [15] Af
I:52
de vidskepliga slafvarne, som han löste, och af deras ättlingar anses han nästan ha varit ett väsen af särskild art, en gud. De, som sågo och kände honom, som han verkligen var, minnas honom som en lång, mager man af den ofvan beskrifna yttre typen. Då dertill kom hans sotsvarta raka hår och hans bleka hy, så var han så tydlig nordamerikan att ingen, som vistats i Staterna, kunde misstaga sig på hans nationalitet, hvarhelst han än för tillfället befunnit sig. -- -- Det har ofta fallit mig in att man i det, hvarigenom denna typ skiljer sig från den vanliga teutonen, återfinner något af det, som utmärker den nordamerikanske urinnevånaren, den »röde» indianen och att, då, praktiskt taladt, intet indianskt blod alls finnes hos Yankee Doodle, man häri kan se följden af de naturinflytanden, som varit gemensamma för dem båda. I alla händelser så se vi redan nu ofta i Staterna individer, som förete en rätt utpräglad national typ, hvilken äfven den, bland många andra omständigheter, bidrager till att förläna en viss den nationala enhetens prägel
I:53
åt hela den stora hvita befolkningen inom unionens väldiga område.

För svensken, som beträder Yankeeland, öppnar sig en verkligt ny värld, och han bör för att rätt kunna bedöma det nordamerikanska folket besinna, huru ytterligt olika mot våra egna de förhållanden äro, hvarunder detta folk lefver. Vi svenskar bo ostörda af andra för oss sjelfva i ett uråldrigt säfligt samhälle, allting hos oss är mera fastslaget och orörligt än i nästan något annat land, vi sjelfva jemte våra bröder norrmännen de makligaste af alla germaner (med undantag, möjligen, af boerne i fredstid). Amerikanen lefver i ett föga mer än sekelgammalt, ytterligt rörligt samhälle, som ännu delvis är under nybildning och som dagligen mottager utländska element; sjelf är han den mest rastlöst verksamme af nutidens menniskor. Vi svenskar ha helt nyss, d. v. s. för få decennier sedan, på allvar börjat vända vår håg till handel och industri, i hela landet finnas blott två städer med öfver 100,000 innevånare; vi ha temligen små naturliga tillgångar, och begagna dem mest såsom jordbrukare och med måttlig ifver. I hela den nordamerikanska östern har industrien kallat folk från andra yrken, särskildt från jordbruket, och landet liknar i stort en ändlös småskog, hvarest man här och hvar finner stora hufvudsakligen industriela samhällen. Man kan tryggt påstå att Yankee Doodle redan nu med tillhjälp af sin gränslösa energi och landets i stenkolen uppmagasinerade spännkrafter bemäktigat sig suprematien inom storindustrien. [16]
I:54
Den stora massan af vårt svenska folk står högt i läs- och skrifkunnighet men jemförelsevis med andra germaner -- och hur man än må »svänga sig» för att komma till mera smickrande slutsatser -- lågt i allmän kultur. Den stora massan af Staternas egen hvita befolkning står högre i allmän skolbildning och i kultur än något annat folk. Sverige är socialt en byråkrati, och var för få decennier sedan ett verkligt mandarinvälde; Förenta Staterna har knappt en fast embetsmanna-kår. Sverige är tämligen fattigt, har föga kapitalanhopning på enskilda händer men också föga nöd, och striden mellan kapital och arbete har knappt börjat; i Staterna hotar kapitalets för stora anhopning på enskilda händer mera än annorstädes och man står redan inför tillspetsade, svårlösta socialekonomiska problem. Sverige har ännu alldeles särskildt lyckliga politiska förhållanden, och det är fråga, om man i något annat land lyckats i lika hög grad som hos oss förverkliga friheten. I Staterna är det klent bestäldt med allt, som hörer till det politiska, och jag vill redan här uttala som min innerliga öfvertygelse, att den enskilta medborgaren åtnjuter långt mindre verklig frihet öfver hela unionen, än vi göra här i Stockholm, eller än tyskarne göra i Berlin; hela landet derborta suckar under den moderna liberalismens och den nästan oqvalificerade allmänna rösträttens förbannelse. Här i
I:55
Sverige hålla vi på att nu ändtligen vakna efter en lång period af national indifferentism, i hvilken vi slutligen sjönko nästan så djupt som ett sjelfständigt folk kan sjunka, så djupt att många offentliga stämmor vågade höja sig mot landets befästande och försvarets ordnande -- för att icke ryssarne skulle känna sig retade! Yankee Doodle, full af ungdomlig lifskraft, national hänförelse och medvetande om sin väldiga kraft, är nästan aggressivt öfvermodig, fruktar ingen makt i verlden, och bär knappt tillbörlig aktning för någon utom för det herskarfolk, som gaf upphofvet till hans egen tillvaro.


[1] I förbigående vill jag säga, att denna typ -- den som i trängre mening och i Staterna ofta ensam kallas Yankee Doodle -- är den för mig minst tilltalande inom unionens gränser. Jag erkänner den stora energien, den höga bildningen, och kan icke neka att många män och kvinnor, hvilkas familjetraditioner höra hemma i dessa trakter, böra räknas till landets mest framstående personer. Men det förefaller mig, som om en alltför stark eftersmak af puritanismen ännu funnes kvar i denna del af befolkningen, och för mig hade puritanerna bland många fel särskildt det stora felet att vara odrägliga. Äfven för andra voro de bekanta för sitt bigotteri, sin skenhelighet och sin knipslughet, sin intellektuella och hela andliga högfärd, sin hänsynslösa sjelfviskhet och hårdhet. -- I två kända romaner »The Bells of Liberty Church» och »The Scarlet Letter» är den puritanska andan mästerligt skildrad.

[2] Innevånarne i Sveriges olika landskap äro i vissa fall mera olika än folkmassan öster om Kölen är olik folkmassan vester om Kölen, liksom de olika svenska dialekterna i flera fall skilja sig mera än svenskan och norskan. Om hela Norge -- det Gud i himlen gifve! -- vore befolkadt af bara dalkarlar och dalkullor, hela Sverige af bara skåningar, så skulle skilnaden mellan de s. k. brödrafolken -- »de båda nationerna», som norrmännen i sin motsägelseanda mot sjelfve Vår Herre ständigt säga -- vara långt större än nu. Det är bara den vanliga skilnaden mellan högfjällsbon och innevånaren i hyggligare trakter, som skiljer oss åt -- den förre är alltid sturskare, skrytsammare, genstridigare, mindre intelligent och mindre energisk än den senare. Skilnaden är dock icke större, än att vi mycket väl kunde byggt ett i stället för två boningshus åt oss på den skandinaviska halfön -- om vi svenskar icke varit så förfärligt »på dekis» 1814. Men om östgötar och småländingar i morgon finge samma politiska ställning som den, som nu innehafves af de två millionerna menniskor på den skandinaviska halföns vestra kuststräcka, så skulle östgötar och småländingar i öfvermorgon börja tala om de tre »nationerna» på den skandinaviska halfön.

[3] Med energiens kvantitet menar jag förmågan att förrätta ett ihärdigt, ett stort arbete, med energiens kvalitet menar jag förmågan att vara verksam på olika områden.

[4] År 1860 var statsskulden 58,496,837 $ -- 1866 nådde den sitt hittillsvarande maximum med 2,773,236,173 $. Skilnaden representerade ungefär de direkta omkostnaderna för kriget. De indirekta kostnaderna voro ojemförligt mycket större, hufvudsakligen genom Sydstaternas förhärjning. Sedermera tillkomma cirka tre tusen millioner dollars, som efter kriget utbetalats i pensioner, och som, hur vanvettigt de än blifvit förslösade för partiändamål, likväl alltid stanna i landet.

[5] Det är sant, att den högsta domstolens ledamöter utnämnas af presidenten, och att äfven vid dessa utnämningar partihänsyn göra sig gällande. Men hela landet följer med spändt intresse den utnämning, som fyller en ledig plats i denna vördnadsbjudande areopag, och presidenten är i ett dylikt fall mer än annars tvungen att inskränka sitt val till personer af oomtvistadt förstklassigt värde. Han har i sitt stora fädernesland, hvars bästa intellektuela krafter äro att finna inom juridikens yrkesmän, ett rikt urval.

[6] Det måste erkännas, att vi under de sista 70 åren gjort stora steg för att från ett alldeles olidligt mandarin-herravälde nå drägliga sociala tillstånd. Den man, som mer än någon annan bär den enorma förtjensten att ha moderniserat det svenska samhället, hette Lars Johan Hjerta.

[7] Jag menar icke korporationer af män, som äro uteslutande embetsmän; det finnes mycket få embeten, som ställa större fordringar på sina innehafvare än vanligt normalt förstånd, någorlunda god arbetsförmåga, ordentlighet och hederlighet.

[8] Med den patriarkaliska tiden menar jag den tiden, då hvarje professor, praktiskt taladt och oafsedt åtskilliga former, sjelf utnämnde sin efterträdare. Så snart valet blef kändt föllo alla, som nominelt tillsatte platsen och alla, som kunde tänkas eftersträfva den, med mycken kläm och samklang in i en kör: »med undergifvenhet för Professorns vilja underkasta vi oss Hans beslut», och de djupa, nordiska basrösterna gjorde ett oändligt imponerande manligt intryck. När sedan sökningstiden kom, fanns städse blott en sökande -- den som Gud i himlen och hans ställföreträdare i »fakulteten» utsett. Till slut förde likväl detta enkla system till resultater, som voro en smula för starka äfven för svenskt tålamod, och det enda botemedel, som småningom kan leda till ett bättre och redan uträttat mycket, började användas. Detta botemedel är föga populärt och bland allmänheten och i pressen kändt under namnet »det akademiska grälet». Jag för min del ropar »hip! hip! hurrah!» för det akademiska grälet. Måtte det en gång tränga in i sjelfva Svenska Akademien!

[9] Man hör ofta engelsmannen beskrifvas som flegmatisk, dåsig, rent torpid i sitt sätt att vara. Allting är relativt här i verlden. Engelsmannen är flegmatisk och säflig -- i jemförelse med fransmannen, och det är väl den senare, som pratat så mycket om engelsk flegma, liksom han pratat om en del andra overkligheter, att verlden till slut trott honom. I jemförelse med skandinaven är emellertid engelsmannen liflig -- den saken kan hvar och en begripa, som har sett en engelsk börs eller en engelsk kapplöpning, eller varit i England vid något tillfälle, då någon underrättelse af betydelse för hela samhället nyss nått allmänhetens öron. Yankee Doodle är emellertid, som sagdt, ännu lifligare.

[10] Titeln farbror tyckes, i parentes sagdt, vara allmännare i detta än i något annat land. Här om dagen gick jag upp för Herculesbacke till Brunkebergstorg, då jag kände att något eller någon nappade mig i de onämnbara. Jag såg ned och fann att det var en mig alldeles okänd pojke på omkr. 6 år. Han tittade med sina blåa ögon rörande förtroendefullt upp på mig och sade: »Snälla farbror, kan farbror säga mig var Vridabandsgatan är!» Jag tyckte nog tilltalet var en smula förtroligt, men blef ändå glad, att han icke kallat mig farfar, och vi gingo under lifligt samtal till Beridarebansgatan. Under hela tiden fick jag -- ideligen, ideligen -- heta farbror, och fann det för en gångs skull vara en rätt treflig titel.

[11] »Slaget» vid Kringelen stod i ett trångt bergpass i Gudbrandsdalen mellan en hel här af norska bönder och en liten trupp skottar, som stod i svensk sold. En del af truppen nedgjordes på stället, resten blef tillfångatagen och sedermera mördad. I min ungdom angafs truppens storlek till 300 man, sedermera hörde jag omtalas 500 man, derefter steg antalet till 800 man; den sista skrytande »norrbaggen» omtalade ett »regemente».

I »slaget» vid Lier drefvo 2,100 norrmän tillbaka 1,100 svenskar med en förlust för sig sjelfva af 20 man »sårade och döda» -- om verkligen någon alls blef dödad. Den norske författaren, som lemnat dessa siffror, påstår att »slaget» kraftigt bidrog till den norska friheten. Då jag anser att norrmännen ha alldeles för mycket frihet men alldeles för lite ödmjukhet, beklagar jag såsom skadligt för våra bröder detta ärofulla afbrott i fredliga värf.

[12] Det är ett nöje att besöka dessa skolor -- man får ett intryck af en rent förträfflig, lefvande, för det praktiska lifvet afsedd undervisning. Som vanligt märker man den stora frihet, vi skulle säga den lösa disciplin, hvarmed barnen i Staterna städse behandlas. Rektor Hernlund i Elementarskolan i Stockholm skulle göra förskräckliga grimaser öfver Yankee Doodle’s sätt att uppfostra barn. Det vore emellertid rakt ingenting emot de grimaser Yankee Doodle skulle göra öfver Rektor Hernlunds system. Och Yankee Doodles pojkar skulle »tjära och fjädra» Rektor Hernlund.

[13] Arbetet vid amerikanska universitet är emellertid långt bättre anordnadt och ledt än vid våra svenska universitet, hvarest vi dessutom dröna och supa bort ofantligt mycken tid. Men jag törs icke tala utförligt om våra universitet -- jag skulle bli ännu häftigare anklagad för klanderlusta än jag är. För mig, som haft kanske bättre tillfälle till jemförelser än någon annan nu lefvande svensk, te sig förhållandena här hemma, trots de förbättringar, som egt rum sedan min tid, rätt bedröfligt.

I Staterna slösar man icke som hos oss med tid genom bristfällig undervisning, genom afvita examensbestämmelser och genom direkt lättja. Men man slösar rätt mycket med pengar, och den amerikanske studenten är en dyr person både för sina målsmän och för staten. Värdet år 1900 af byggnader, jord, tomter, apparater, böcker etc., tillhörande »universities and colleges» gick till mycket öfver 300,000,000 $, och befinner sig genom de ständiga donationerna i hastigt stigande.

[14] Yankee Doodle talar likväl utom i undantagsfall endast engelska och är såsom polyglott icke mycket bättre deran än John Bull. De båda ha en rent af beundransvärd talent i att kunna undvika att lära andra folks språk. Jag älskar för min del det engelska språket och älskar den amerikanska engelskan högre än den engelska engelskan. Och jag njuter intensivt af att höra John Bull eller Yankee Doodle tala tyska eller franska. Det kommer sig just deraf, att jag sätter så stort värde på det engelska, ty det finnes ingenting på jorden, som är så engelskt som nordamerikanens eller engelsmannens tyska och franska.

[15] Abraham Lincoln hade icke åtnjutit någon förfinad uppfostran, och förblef lifvet igenom raka motsatsen till en världsman. Han rörde sig tafatt, hade enkla fasoner, och, då hans känsla för humor var långt skarpare än hans känsla för det passande, roades han af att höra och af att sjelf berätta historier, som ofta kunde förefalla vågade. Innan hans namn omstrålades af dess nuvarande glans, anklagades han emellanåt af sina vedersakare för bristande personlig värdighet och för att vara för mycket af en buffoon. I hans själ bodde dock ständigt det djupa allvaret, och återspeglades under de sista årens tunga ansvar ofta i sättet att vara hos denne den mest välvillige om än den minst sentimentale bland människor. Hans förmåga att se klart i saker och i personer och hans öfriga egenskaper som regent ha blifvit erkända af alla partier -- »he was a wonderful man». Han hade ingen svårighet att tala flytande och ledigt. Lyssna med mig till den forne timmermannens tal på Gettysburgs slagfält i all dess imponerande enkelhet och allvar!

»För 87 år sedan danade våra förfäder på denna kontinent en ny nation, född i frihet och invigd är den grundsatsen att alla menniskor äro skapade i jemlikhet.

Vi äro nu upptagna af ett stort inbördeskrig och pröfva om ett på detta sätt födt och invigdt folk kan bestå i längden. Vi mötas på ett af detta krigs stora slagfält, och ha kommit för att inviga en del deraf till ett slutligt hviloställe för dem, som här gåfvo sina lif, på det att denna nation skulle lefva. Det är alltigenom tillbörligt och lämpligt för oss att så göra.

Men i högre mening kunna icke vi helga eller inviga denna mark. De tappra ännu lefvande eller nu döda män, som här kämpade, ha helgat den långt utöfver vår fattiga förmåga att tillägga eller inskränka. Verlden skall icke lägga synnerligen märke till eller länge ihågkomma, hvad vi här säga, men den skall aldrig glömma, hvad de här uträttade. Det är snarare vi, de lefvande, som här böra invigas till det ännu ofullbordade verk, hvilket de, som här stredo, på ett så ädelt sätt befordrat. Vi skola invigas till den stora uppgift, som vi ännu ha framför oss, vi skola af de hedrade döda hemta ny hängifvenhet för den sak, för hvilken de gåfvo det sista fulla måttet af hängifvenhet, vi skola här högt utlofva att dessa döda icke skola dött förgäfves, att detta folk under Guds hand skall pånyttfödas till frihet och att folkets styrelse genom folket och för folket icke skall försvinna från jorden.»

[16] Bevars! han försummar icke jordbruket, och redan nu går värdet af ett godt års skörd till omkring 7,500,000,000 kronor svenskt. Men 1900 gick värdet af Yankee Doodles hela export till omkring 5,160,000,000 kronor; samtidigt hade han äfven 7,000 millioner kronor i omlopp och 9,250 millioner kronor förvarade i sina banker. Huru mycket, som fanns i United States Treasury eller statskassan, vet jag ej, men nu i September 1902 ligga der värden för 2,123 millioner svenska kronor. Hela värdet af Yankee Doodles produktion går om året till öfver 50 milliarder af vårt mynt. För närvarande är det individuela välståndet i Förenta Staterna större än i något annat land, men kommer naturligtvis att sjunka i samma mån befolkningen mera närmar sig maximum-siffran af den folkmängd landet förmår nära.


The above contents can be inspected in scanned images: I:19, I:20, I:21, I:22, I:23, I:24, I:25, I:26, I:27, I:28, I:29, I:30, I:31, I:32, I:33, I:34, I:35, I:36, I:37, I:38, I:39, I:40, I:41, I:42, I:43, I:44, I:45, I:46, I:47, I:48, I:49, I:50, I:51, I:52, I:53, I:54, I:55

Project Runeberg, Tue Dec 11 22:05:28 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/doodle/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free