ETT HOTELLRUM
Den Okände. Kyparen. Damen.
DEN OKÄNDE
[med en nattsäck i handen] Det finns alltså intet annat rum?
KYPAREN
Absolut intet!
DEN OKÄNDE
Men jag vill icke bo i detta!
DAMEN
Då intet annat finns, min vän, och alla andra hotell äro
upptagna ...
DEN OKÄNDE
[till kyparen] Lämna oss!
DAMEN
[nersjunker i en stol utan att ha avlagt ytterplagg och hatt].
DEN OKÄNDE
Har du någon önskan?
DAMEN
Ja, en: att du dödar mig!
DEN OKÄNDE
Jag kan förstå det! Utjagade från hotellen emedan vi ej äro gift
folk, efterlysta av polisen, hamna vi slutligen i detta hotell, det
sista jag av alla ville taga in i, och i detta rum, numro åtta ... Det
är någon som strider mot mig; det är någon!
DAMEN
Är det numro åtta?
DEN OKÄNDE
Du har således också varit här förut?
DAMEN
Och du?
DEN OKÄNDE
Ja!
DAMEN
Låt oss komma ut härifrån, ut på gatan, i skogen, vart som helst ...
DEN OKÄNDE
Gärna! Men jag är lika trött som du efter denna vilda jakt! Tänk att
jag kände hur vår färd drog hitåt: jag gjorde motstånd och strävade åt
ett annat håll, men tågen försenades, mankerades, och vi måste hit,
och i detta rum. Det är djävulen, jag kallar; men vi ska ta ett livtag
till, han och jag!
DAMEN
Det förekommer mig som om vi aldrig skulle få frid mer här på
jorden!
DEN OKÄNDE
Tänk, vad allt är sig likt, här. Där står den alltid vissnande
julrosen ... se där är han igen! - Och där hänger Hotell Breuer i
Montreux - där har jag också bott ...
DAMEN
Var du på posten?
DEN OKÄNDE
Jag väntade på den frågan. Ja, jag var där, och som svar på fem brev
och tre telegram, fanns endast ett telegram: att min förläggare var
bortrest på fjorton dagar.
DAMEN
Då äro vi fullständigt förlorade.
DEN OKÄNDE
I det närmaste!
DAMEN
Och om fem minuter kommer kyparen och begär våra pass; så är värden
här och ber oss gå.
DEN OKÄNDE
Och då återstår oss endast en sak ...
DAMEN
Två!
DEN OKÄNDE
Men det andra är omöjligt.
DAMEN
Vad är det andra!
DEN OKÄNDE
Att resa till dina föräldrar på landet.
DAMEN
Du läser redan mina tankar.
DEN OKÄNDE
Vi kunna inga hemligheter ha för varandra mer ...
DAMEN
Därför är hela drömmen slut ...
DEN OKÄNDE
Kanske!
DAMEN
Gå och telegrafera en gång till!
DEN OKÄNDE
Det borde jag göra, men jag kan icke röra mig ur fläcken: jag tror
icke längre på framgången av mina bemödanden - - - någon har
paralyserat mig.
DAMEN
Och mig! - Vi hade beslutat att icke tala om det förflutna och vi
släpa det med oss. Se på tapeterna här: ser du porträttet som bildas
av blommorna?
DEN OKÄNDE
Ja, det är han! överallt, överallt! Hur många hundra gånger ... Men
jag ser någon annan i bordsdukens mönster ... Har detta gått naturligt
till! Nej, det är bländverk! - Jag väntar bara när som helst få höra
min sorgmarsch spelas upp, så vore det fullständigt! [Lyss.] Där är
den!
DAMEN
Jag hör ingenting!
DEN OKÄNDE
Då är jag - på vägen!
DAMEN
Ska vi resa hem?
DEN OKÄNDE
Det sista, det värsta! - Komma som äventyrare, tiggare, nej, det är
omöjligt.
DAMEN
Det är visserligen - - - nej, det är för mycket! Med skam och
vanära, och föra sorg till de gamle ... och se dig i en förödmjukande
ställning och du mig. Vi skulle aldrig kunna akta varandra mera!
DEN OKÄNDE
Det vore sant, det vore värre än döden; men tänk dig, jag känner det
nalkas som det oundvikliga och jag börjar längta efter det, för att gå
igenom det fort, efter som det skall ske.
DAMEN
[tar fram virkningen] Men jag har ingen åtrå efter att bli skymfad i
din närvaro ... och en annan utväg måste finnas. Om vi väl vore gifta
... och den saken kan gå fort, ty mitt förra äktenskap är formellt
ogiltig, - enligt det lands lagar där det slöts ... Vi behöva endast
göra en resa och låta viga oss av samme prästman, som ... men detta är
förödmjukande för dig ...
DEN OKÄNDE
Det passar i stil med allt det andra ... då denna bröllopsresa artar
sig till en vallfart eller ett gatlopp ...
DAMEN
Det har du rätt i, och om fem minuter är värden här och driver ut
oss! därför och för att få ett slut på dessa förödmjukelser återstår
endast att självvilligt svälja den sista ... tyst, jag hör steg ...
DEN OKÄNDE
Jag anar den och är beredd ... Jag är beredd på allt numera, och när
jag icke kan bekämpa den osynlige, skall jag visa hur långt jag kan
tåla ... Belåna dina smycken, så löser jag ut dem när förläggaren
kommer hem, såvida han icke drunknat under badning eller blivit
ihjälslagen vid en tågsammanstötning. Är man äregirig som jag, får man
vara beredd på att först av allt offra äran!
DAMEN
Efter vi sålunda äro ense, tycker du icke det är bättre att vi
godvilligt lämna detta rum ... O, gud! Nu kommer han! Värden!
DEN OKÄNDE
Låt oss gå! - - - gatloppet mellan kypare, uppasserskor, borstare
och portvakt ... skammens rodnad och vredens blekhet ... skogens djur
få dölja sig i sina kulor, men vi skola tvingas utställa vår skam.
- Fäll slöjan åtminstone!
DAMEN
Detta är friheten!
DEN OKÄNDE
Och detta är befriaren! [De gå.]
*
VID HAVET
En stuga på en bergklint vid havsstranden. Utanför ett bord
med stolar. Den Okände och Damen ljusklädda, se ungdomligare ut än i
förra scenen. Damen virkar.
DEN OKÄNDE
Tre dagars lycka och lung vid min hustrus sida, och oron kommer
åter.
DAMEN
Vad fruktar du?
DEN OKÄNDE
Att detta icke skall räcka länge!
DAMEN
Varför tror du det?
DEN OKÄNDE
Jag vet inte; tror att det måste taga slut, hastigt, förfärligt. Det
ligger något falskt i själva solskenet och vindstillan, och jag känner
att lyckan icke ingår i mitt livsöde.
DAMEN
Men allt är ju bilagt; föräldrarne ha resignerat, min man har
skrivit vänligt och förstående ...
DEN OKÄNDE
Vad hjälper det, vad hjälper det ... Ödet spinner sin komplott, jag
hör återigen klubban falla och stolarne skjutas från bordet - domen
har fallit, men den måtte ha fallit innan jag blev född, ty redan i
min barndom började straffet avtjänas ... Det finns inte en punkt i
mitt liv, som jag kan blicka tillbaka på med glädje ...
DAMEN
Och du, stackars man har fått allt du önskat av livet.
DEN OKÄNDE
Allt, men glömde tyvärr önska mig guld.
DAMEN
Nu äro dina tankar där igen.
DEN OKÄNDE
Är det att undra över?
DAMEN
Tyst!
DEN OKÄNDE
Vad virkar du jämt på; som en av parcerna sitter du och drar ditt
garn mellan fingrarne ... men gör så; det vackraste jag vet är en
kvinna lutad över sitt arbete eller sitt barn. Vad virkar du på?
DAMEN
Det är ingenting, bara ett handarbete ...
DEN OKÄNDE
Det ser ut som ett nät av nerver och knutas där dina tankar
fixerades; jag föreställer mig, att din hjärna ser ut så där
invändigt ...
DAMEN
Om jag endast ägde hälften av de tankar du vill tillägna mig; men
jag har inga alls!
DEN OKÄNDE
Det är kanske därför jag trives så i ditt sällskap, därför jag
finner dig fullkomlig, så, att jag icke mer kan tänka mig tillvaron
utan dig! - Nu drog molnet bort! Nu är det hög himmel, vinden är ljum,
känn hur den smeks! Detta är att leva; ja, nu lever jag, just nu! och
jag känner mitt jag svälla, sträcka ut sig, förtunnas, bli oändligt:
jag är över allt, i havet som är mitt blod, i fjällen som äro mitt
skelett, i träden, i blommorna; och mitt huvud räcker upp i himlen,
jag ser ut över universum som är jag, och jag känner skaparens hela
kraft i mig, ty det är jag. Jag skulle vilja ta hela massan i min hand
och knåda om den till något fullkomligare, varaktigare, skönare ...
skulle vilja se allt skapat och alla skapade varelser lyckliga: födas
utan smärta, leva utan sorg och dö i stilla glädje! Eva! vill du dö
med mig, nu, i detta nu, ty i nästa ögonblick är smärtan åter över
oss?
DAMEN
Nej, jag är icke beredd att dö!
DEN OKÄNDE
Varför?
DAMEN
Jag inbillar mig ha något outrättat ännu. Kanske jag icke lidit
nog ...
DEN OKÄNDE
Det skulle således vara livets ändamål?
DAMEN
Det ser så ut! - Men nu ber jag dig vackert om en sak:
DEN OKÄNDE
Säg!
DAMEN
Häda icke himmelen som nyss och likna dig icke vid skaparen, ty i
sådana ögonblick erinrar du om Caesar därhemma ...
DEN OKÄNDE
[upprörd] Om Caesar! Hur kan du veta ... säga det.
DAMEN
Sade jag något illa, så var det ej menat! En dumhet undföll mig, då
jag brukade ordet därhemma ... förlåt det!
DEN OKÄNDE
Menar du ingenting annat än hädelserna, som skulle likna mig och -
Caesar?
DAMEN
Ingenting alls!
DEN OKÄNDE
Det är sällsamt, jag tror vad du säger och att du icke vill såra
mig, och likafullt sårar du mig, du som alla andra med vilka jag
kommer i beröring. Vad är det?
DAMEN
Det är att du är överdrivet sårbar.
DEN OKÄNDE
Nu är du där igen! Menar du att jag äger hemliga sårbara punkter?
DAMEN
Nej, vid Gud jag det menade! - O, nu äro tvedräktens och
misstänksamhetens andar mellan oss! Driv bort dem, i tid!
DEN OKÄNDE
Du skall icke säga att jag hädar, då jag uttalar den gamla kända: Se
vi äro gudar!
DAMEN
O, om så är, varför kan du icke hjälpa dig själv, hjälpa oss?
DEN OKÄNDE
Kan jag icke? Vänta blott; vi ha icke sett mer än början än.
DAMEN
Skall slutet bli därefter, så bevare oss himlen!
DEN OKÄNDE
Jag vet vad du fruktar; och jag hade ämnat dröja med en glad
överraskning, men nu vill jag icke plåga dig längre. [Han framtager
ett rekommenderat, oöppnat brev.] Se här ...
DAMEN
Pengarne ha kommit!
DEN OKÄNDE
Denna morgon! Ho kan mig nu fördärva?
DAMEN
Säg icke så, du vet nog, vem som kan fördärva oss!
DEN OKÄNDE
Vem skulle det vara?
DAMEN
Han som straffar människors övermod!
DEN OKÄNDE
Och mod! i synnerhet mod! Detta var min Akilleshäl, och allt har jag
burit utom denna fatala penningnöd, som ständigt råkade mig på rätta
stället!
DAMEN
Förlåt en fråga, men hur mycket har du bekommit?
DEN OKÄNDE
Jag vet icke, ty jag har inte öppnat brevet än, men jag vet ungefär,
vad jag har att vänta! Låt mig nu se i alla fall. [Öppnar brevet.] Vad
är detta? Inga pengar, endast en conto-curant som upplyser att jag
intet har att fordra! Står detta rätt till?
DAMEN
Jag börjar tro det är som du säger!
DEN OKÄNDE
Att jag är fördömd, ja! Men jag tar förbannelsen med två finger och
slungar den åter på den ädelmodige givaren! ... - [Han kastar brevet
uppåt.] - åtföljd av min förbannelse!
DAMEN
Icke så! jag fruktar dig!
DEN OKÄNDE
Frukta du, men förakta mig skall du icke. Nu är handsken kastad, och
nu skall du se nappatag mellan storfolk! [Han öppnar rock och väst och
kastar en hotande blick uppåt.] Kom! Slå mig med din åska, om du
vågar! Skräm mig med din storm, om du kan!
DAMEN
Nej, nej! icke så!
DEN OKÄNDE
Jo så! Så! Vem dristar störa mig uti min kärleks dröm? Vem rycker
bägarn från min mun och kvinnan ut ur mina armar? Avundsjuke, gudar
eller djävlar! Små borgargudar som parera klingans stöt med nålstygn
bakifrån; som icke möta på terrängen; men svara med en obetalad
räkning, köksvägen för att chikanera herren inför drängarne. Ej stöta,
hugga blankt, men spotta ner och skria ... fy! Makter, väldigheter,
herradömen, fy!
DAMEN
Må himlen aldrig straffa dig ...
DEN OKÄNDE
Himlen är lika blå och stum, havet lika blått och dumt ... Tyst, jag
hör en dikt komma ... jag kallar det så när ett motiv börjar gro i min
hjärna ... men jag hör rytmen först ... denna gång är det som
hästtrav, och sporrklang och vapenrassel ... men det är ett fladder
också som när det snärtar i ett segel: det är fanorna ...
DAMEN
Nej, det är vinden, du hör det susar i trädet ...
DEN OKÄNDE
Tyst! - nu rida de över en bro, men det är en träbro och intet
vatten i floden, bara kiselstenar ... vänta! Nu hör jag man läser en
rosenkrans, män och kvinnor; änglahälsningen; men nu ser jag, vet du
var? - på din virkning - ett stort kök, vitt, väggarne äro kalkade;
det är tre små djupa fönster med galler, och blommor; i vänstra hörnet
är spiseln; i högra matbordet med bänkar av furu; och över bordet i
hörnet sitter ett svart krucifix; under brinner en lampa ... men taket
är av sotbruna bjälkar! ... och på väggarne hänga mistlar, något
torkade ...
DAMEN
[förskräckt] Var ser du allt detta? Var?
DEN OKÄNDE
På din virkning ...
DAMEN
Ser du några människor där?
DEN OKÄNDE
Jag ser en gammal, mycket gammal herre som sitter vid köksbordet ...
över en jaktväska ... men han har händerna knäppta till bön ... och på
golvet ligger på knä en äldre dam ... nu hör jag åter såsom från ute,
utanför på någon veranda, änglahälsningen ... men de båda inne i köket
se ut som de vore av vitt vax eller honing ... och ett flor ligger
över det hela. - - - Nej, det här är ingen dikt! [Vaknar upp.] Detta
är något annat!
DAMEN
Det är verkligheten! Det var köket hemma hos mina föräldrar, där du
aldrig varit; den gamle mannen var min morfar, forstmästaren, och
kvinnan var min mor, som bad - för oss! Klockan är sex och då läses
rosenkransen av tjänarne ute på svalen ...
DEN OKÄNDE
Det var obehagligt! Börjar jag bli framsynt också! - Men det var
skönt; ett sådant rum, snövitt, med mistel och blommor ... men varför
gör man bön för oss?
DAMEN
Ja, varför? Ha vi handlat orätt?
DEN OKÄNDE
Vad är orätt?
DAMEN
Jag har visserligen läst att det icke finns, men likafullt ... Jag
längtar så gränslöst till min mor; min far icke, ty han har förskjutit
mig, liksom han försköt min mor -
DEN OKÄNDE
Varför övergav han din mor?
DAMEN
Vem vet sådant? Barnen aldraminst. Men, låt oss resa hem, o, jag
längtar så ...
DEN OKÄNDE
Lejonkulor och ormgropar; en mer eller mindre gör intet. För din
skull vill jag göra't, men ej som en förlorad son, nej du skall se att
jag för din skull kan gå igenom eld och vatten ...
DAMEN
Det vet du icke ...
DEN OKÄNDE
Men jag brukar ana ...
DAMEN
Anar du också att vägen är mycket svår, ty de gamle bo i bergen där
ingen vagn kommer fram.
DEN OKÄNDE
Detta låter sagolikt, men jag tycker mig ha läst eller drömt något
sådant - - -
DAMEN
Det är möjligt, men allt vad du kommer att se är helt naturligt,
litet ovanligt kanske, men även människorna äro icke vanliga - - - Är
du beredd att följa mig?
DEN OKÄNDE
Fullkomligt beredd - på allt!
DAMEN
[kysser hans panna och tecknar ett korstecken, enkelt, blygt och
utan åthävor] Kom!
*
PÅ LANDSVÄGEN
Ett landskap med kullar; ett kapell längst bort till
höger på en höjd. Landsvägen med fruktträd på sidorna slingrar sig
fram åt fonden; mellan träden synas kalvarier, små expiationskapell,
minneskors över olyckshändelser. I förgrunden en vägvisare med en
anslagstavla: "Tiggeri förbjudet i denna kommun". Den Okände. Damen.
DAMEN
Du är trött, min stackars man.
DEN OKÄNDE
Det vill jag icke neka; men att jag är hungrig därför att pengarne
tagit slut, det förnedrar mig. Aldrig hade jag trott detta skulle
hända mig!
DAMEN
Det förefaller verkligen som om vi måste vara beredda på allt, ty
jag tror vi äro fallna i onåd. Vet du att min känga har spruckit - jag
är färdig att gråta, då vi på detta sättet måste komma fram och se ut
som tiggare.
DEN OKÄNDE
[pekar på vägvisaren] Och tiggeri är förbjudet i kommunen. Varför
skall det just stå skrivet där med stora bokstäver?
DAMEN
Det har alltid stått där, så länge jag minns. Tänk dig, jag har icke
varit här sedan min barndom; då tyckte jag vägen var så kort, kullarne
där voro icke så höga; träden voro mindre, och man hörde fåglar
sjunga, tyckte jag.
DEN OKÄNDE
Fåglarne sjöngo hela året om för dig - ack, du barn! Numera sjunga
de endast om våren - och det lider till hösten nu! Men då dansade du
fram denna ändlösa kalvarieväg, plockade blommor vid korsens fot - - -
[Man hör långt i fjärran ett valdhorn.] Vad är det?
DAMEN
O, jag vet det; det är morfar som kommer från jakten. Den gode, den
gode gamle! Låt oss gå att vi hinna fram innan det kvällar.
DEN OKÄNDE
Är det långt kvar?
DAMEN
Icke långt; vi ha endast bergen och så floden.
DEN OKÄNDE
Det är älven jag hör då?
DAMEN
Ja, det är det stora vattnet därinvid jag föddes och uppföddes.
Aderton år var jag, innan jag kom över på denna strand för att få se
vad som blånade i fjärran - nu har jag sett det.
DEN OKÄNDE
Du gråter!
DAMEN
O, den gode gamle; när jag skulle i båten sade han: där ligger
världen, barn; när du sett nog så kom tillbaka till dina berg; bergen
gömma!
Ja, jag har sett nog! nog!
DEN OKÄNDE
Låt oss gå! Vägen är lång, och det börjar skymma. [De taga upp sina
resplagg och gå.]
*
VID HÅLVÄGEN
Trång ingång till en hålväg mellan branta bergstalp med
granskog.
I förgrunden ett skjul; mot dess port står en kvast och på dess skaft hänger ett bockhorn. På vänstra sidan en smedja vars port står öppen och utsläpper ett rött sken. Till höger mjölkvarn.
I fonden hålvägen med kvarnbäck och spång. Klippsprången bilda jätteprofiler.
Vid ridåns uppgång står Smeden i smedjans dörr och Mjölnerskan i kvarndörren. När Damen inträder göra de en åtbörd åt varandra och försvinna var och en åt sitt håll. Damen och Den Okände ha sönderrivna kläder.
DAMEN
[in; går emot smedjan].
DEN OKÄNDE
[in] De gömde sig, för oss sannolikt.
DAMEN
Det tror jag icke!
DEN OKÄNDE
Vilken sällsam natur här; och hur allt sammankommit för att väcka
oro. Varför står kvasten och smörjehornet där? Sannolikt därför att
det är deras vanliga plats, men likafullt ledas mina tankar på häxan
... Varför är smedjan svart och kvarnen vit? Därför att den ena är
sotig och den andra mjölig, och lika fullt när jag nyss såg den svarta
smeden stå i sitt eldsken mitt emot den vita mjölnerskan, så tänkte
jag på en gammal dikt ... Men ser du jättarne däruppe ... nej, nu blir
det outhärdligt ... ser du inte din varulv, som jag räddade dig ifrån
... Det är ju hans profil ... se: där!
DAMEN
Ja, det är så, men det är ju klippan ...
DEN OKÄNDE
Det är klippan, men det är likafullt han!
DAMEN
Låt mig slippa säga varför vi se honom!
DEN OKÄNDE
Du menar - samvetet, som slår upp, när man är hungrig och trött, men
går över, när man är mätt och utvilad ... Är det icke som förbannat
att man skall komma fram som uslingar ... ser du att vi äro
sönderrivna också efter bergvandringen mellan hagtornsbuskarne ... jag
tror att någon bekämpar mig ...
DAMEN
Varför har du utmanat?
DEN OKÄNDE
Därför att jag vill öppen strid och icke slåss med obetalda
räkningar och tomma portemonnäer. Men även om så vore: här är min
sista slant; må Näcken ta den, om han finns!
[Han kastar ett mynt ut i bäcken.]
DAMEN
Ve oss! Vi skulle haft den till båtpengar för överfarten; nu måste
vi göra vårt inträde i hemmet med att tala om pengar ...
DEN OKÄNDE
När fingo vi tala om annat ...
DAMEN
Det är nog därför att du har behandlat penningen med förakt ...
DEN OKÄNDE
Liksom allt annat ...
DAMEN
Men allt är icke föraktligt; det finns gott ...
DEN OKÄNDE
Det har jag aldrig märkt ...
DAMEN
Följ mig och du skall se ...
DEN OKÄNDE
Jag skall följa dig ...
[Tvekar när han skall passera smedjan.]
DAMEN
[som gått förut] Är du rädd för elden?
DEN OKÄNDE
Nej; men ...
[Valdhornet höres i fjärran. Han störtar förbi smedjan efter henne.]
*
I KÖKET
Ett stort kök med vitkalkade väggar; tre fönster i högra
hörnet så att två äro i fonden, ett i högra väggen; fönstren äro små
och med djupa nischer i vilka stå blomkrukor; taket sotbrunt med
bjälkarne synliga; i vänstra hörnet stor spis med koppar-, malm-,
järn- och tennkärl samt träkannor. I högra hörnet krucifix med lampa.
Därunder ett fyrkantigt bord med bänkar utåt väggen.
Mistlar hänga här och var. Dörr i fonden. Utanför synes fattighuset och genom fondfönstren kyrkan.
Vid spisen bädd för hundar, och tiggarnes bord.
Den Gamle sitter vid bordet under krucifixet med händerna knäppta; framför honom jaktväskan. Han är en åttioåring kraftigt byggd med vitt hår och helskägg, klädd som forstmästare.
Modren på knä mitt på golvet; gråhårig emot femtio år, klädd i svart och vitt.
Utifrån höres tydligt av män, kvinnor och barn i korus det sista av änglahälsningen: "Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss arme syndare, nu och i vår dödsstund. Amen."
DEN GAMLE och MODREN
Amen!
MODREN
Nu skall jag berätta dig, far; folket har sett två strykare vid
floden; de voro sönderrivna, smutsiga och hade varit i vattnet; och
när de skulle betala båtkarlen ägde de icke en slant. Nu sitta de i
färjstugan och torka sina kläder.
DEN GAMLE
Må de sitta!
MODREN
Förvägra icke ditt hus bettlaren; det kan vara en ängel!
DEN GAMLE
Det är sant! - Låt dem komma!
MODREN
Jag sätter fram mat här på tiggarnes bord, om det ej stör dig.
DEN GAMLE
Inte alls!
MODREN
Skall jag ge dem av cidern?
DEN GAMLE
Giv dem. - Du kan låta göra eld i spisen också, efter som de äro
frusna.
MODREN
Det är litet sent att göra upp eld, men, om du så önskar, far ...
DEN GAMLE
[ser ut genom fönstret] Åjo, gör det ...
MODREN
Vad ser du på, far?
DEN GAMLE
Jag ser på älven som stigit ... och så undrar jag som jag undrat i
sjuttiofem år - när skall jag nå havet ...
MODREN
Du är sorgsen i afton, far?
DEN GAMLE
... et introibo ad altare Dei: ad Deum qui laetificat juventutem
meam. - Ja, jag är sorgsen ... Deus, Deus meus; quare tristis es anima
mea, et quare conturbas me.
MODREN
Spera in Deo ...
PIGAN [in; gör ett tecken åt Modren som nalkas henne. De viska; Pigan
går].
DEN GAMLE
Jag hörde vad ni sade! - Min Gud, även detta måste jag bära!
MODREN
Du behöver icke råka dem, du kan gå upp till dig.
DEN GAMLE
Nej, jag skall taga det som en penitens. - Men varför komma de på
detta sätt, som strykare?
MODREN
De ha sannolikt gått vilse och råkat ut för missöden ... Tror du
att ...
DEN GAMLE
Men att hon för sin - - - man med sig hit; det är oblygt ...
MODREN
Du känner ju Ingeborgs sällsamma natur, som finner allt vad hon gör
passande, att icke säga rätt; har du någonsin sett henne blygas för en
handling, eller lida av en tillrättavisning! Aldrig har jag; men hon
är ändock icke oblyg, tvärtom, och allt vad hon företar, det må vara
aldrig så smaklöst, klär henne.
DEN GAMLE
Det har också förvånat mig, att man icke kan bli ond på henne ...
hon känner sig alltid oansvarig, tar icke åt sig ens en skymf; det är
som om hon vore självlös, eller vore två personer, av vilka den ena
gör idel ont, och den andra ger absolutionen ... Men denna man! Det
finns ingen jag avskytt på avstånd som honom. Han ser bara ondska
överallt, och det finns ingen jag hört så mycket ont om som honom.
MODREN
Det du säger är riktigt, far, men det är ju möjligt att Ingeborg har
någon uppgift i denna mans liv och han i hennes. Kanske de skola plåga
varandra fram till försoningen ...
DEN GAMLE
Må vara som du säger, men det är mig likafullt emot att vara
medhjälpare i ett företag som synes mig skamlöst ... Och denna man,
under mitt tak? Men jag får ta det! liksom allt annat! jag förtjänat!
MODREN
I Guds namn då!
DAMEN och DEN OKÄNDE
[in].
MODREN
Varen välkomna!
DAMEN
Tack, mor!
[Går mot Den Gamle.] DEN GAMLE [reser sig och betraktar Den Okände].
DAMEN
Guds fred, morfar! Detta är min make! Räck honom din hand.
DEN GAMLE
Jag vill se på honom först. [Nalkas den Okände, lägger händerna på
hans axlar och ser honom i ögonen.] Med vilka avsikter inträder ni i
detta hus?
DEN OKÄNDE
[enkelt] Med inga andra än att göra min hustru sällskap, och på
hennes enträgna begäran.
DEN GAMLE
Om det är sant, var välkommen! Jag har ett långt och mycket stormigt
liv bakom mig, har i ensamheten slutligen funnit en viss frid: jag ber
er icke störa den!
DEN OKÄNDE
Jag kommer icke fär att begära någon tjänst, och jag skall icke ta
något med mig, när jag går!
DEN GAMLE
Det svaret misshagar mig, ty vi behöva varandra alla, kanske även
jag er; sådant vet man icke, unge man.
DAMEN
Morfar!
DEN GAMLE
Ja, barn! Lycka önskar jag dig icke, ty den finns icke, men kraft
att bära ditt öde, önskar jag. - Nu lämnar jag er på en stund! Din mor
sörjer om er! [Går.]
DAMEN
[till Modren] Har du dukat åt oss, mor?
MODREN
Du menar på bettlarbordet? Nej, det var ett missförstånd, kan du väl
tänka.
DAMEN
Ja, vi se ju visserligen eländiga ut efter att ha gått vilse genom
bergen, och hade icke morfar signalerat i sitt jakthorn ...
MODREN
Morfar har för länge sedan slutat gå på jakt.
DAMEN
Då var det någon annan som blåste ... men hör, mor, nu går jag på
rosenkammaren och ställer i ordning ...
MODREN
Gå du, barn, jag kommer efter ...
DAMEN
[vill säga något, men kommer sig ej för; går].
DEN OKÄNDE
[till Modren] Jag har sett detta rum förr ...
MODREN
Och jag har sett er förr; jag har nästan väntat er ...
DEN OKÄNDE
Som man väntar en olycka?
MODREN
Varför säger ni det?
DEN OKÄNDE
Därför att jag brukar föra förödelse med mig; men som jag någonstans
måste vara, och jag ändock icke kan ändra mitt öde, har jag inga
skrupler ...
MODREN
I detta fallet är ni lik min dotter - - - hon har aldrig
betänkligheter och aldrig samvete.
DEN OKÄNDE
Huru?
MODREN
Ni trodde jag menade något ont; men jag kan väl icke stå och tala
illa om mitt barn. Det var endast under förutsättning att ni också
kände hennes karaktär, som jag gjorde jämförelsen.
DEN OKÄNDE
Jag har icke märkt de egenskaper ni tillerkänner Eva ...
MODREN
Varför kallar ni Ingeborg Eva?
DEN OKÄNDE
Med att ge henne ett namn av min egen uppfinning gjorde jag henne
till min, liksom jag ämnar skapa om henne efter mitt sinne ...
MODREN
Er till en avbild! [Ler.] Jag har hört att trollkarlarne på landet
bruka skära en skråpuk av den de vilja förhäxa; och så döpa de den med
dens namn som de ämna förgöra. Det är så ni räknat ut att i er
självgjorda Eva fördärva hela hennes släkte.
DEN OKÄNDE
[ser förvånad på Modren] Der var satan! Förlåt, ni är min svärmor,
men ni är även religiös: hur kan ni föda sådana tankar?
MODREN
Det är edra.
DEN OKÄNDE
Nu börjar det bli intressant! Jag trodde mig komma till en idyll i
skogsensamheten och jag råkar in i ett häxkök.
MODREN
Icke fullt så, men ni glömde, eller visste icke att jag var en
kvinna, som en man skymfligt övergivit, och att ni var en man, som
nesligt övergivit en kvinna.
DEN OKÄNDE
Det var rent språk; och nu vet jag var jag är hemma.
MODREN
Och nu vill jag veta var jag är hemma: kan ni föda två familjer?
DEN OKÄNDE
Ja, om allt går väl.
MODREN
Allt går icke väl och efter önskan i livet, och pengar kunna
förloras.
DEN OKÄNDE
Men min talang är ett kapital, som ej kan förloras ...
MODREN
Det var märkvärdigt, har man ej sett de största talanger småningom
eller helt hastigt upphöra?
DEN OKÄNDE
Aldrig har jag råkat en människa som så kan beröva en modet ...
MODREN
Övermodet skall reduceras! Er sista bok var en avtyning ...
DEN OKÄNDE
Ni har läst den också ...
MODREN
Ja, och därför känner jag alla era hemligheter. Sök därför ej spela
inför mig, och det skall gå er väl. - Nu en bagatell, som sprider en
ledsam dager på huset: varför har ni icke betalt båtkarlen?`
DEN OKÄNDE
Se där min Akilleshäl. - Jo, jag kastade bort min sista slant ...
Men kan man tala om annat än pengar i detta hus?
MODREN
Jo, det kan man; men i detta hus har man den vanan att först
uppfylla sina plikter och sedan roa sig. Ni har således kommit hit
till fots av brist på pengar.
DEN OKÄNDE
Ja-a!
MODREN
[ler] Och kanske inte har ätit något heller?
DEN OKÄNDE
Ne-ej.
MODREN
Hör nu: ni är ju en pojke, en lättsinnig slyngel ...
DEN OKÄNDE
Jag har upplevat mycket i min dar, men i en belägenhet som denna har
jag aldrig befunnit mig ...
MODREN
Jag tycker det nästan är synd om er; jag skulle vara böjd att
skratta åt er ömklighet om jag ej visste att ni får gråta, och flera
med er. - Och nu när ni fått er vilja fram, håll fast vid henne som
älskar er, ty överger ni henne, ja då skall ni icke le mer, och ni
skall hastigt glömma vad lycka var.
DEN OKÄNDE
Är det ett hot?
MODREN
Nej, en varning; - Gå nu och ät kväll.
DEN OKÄNDE
[antyder tiggarens bord] Vid det där bordet?
MODREN
Denna gemenhet är edert skämt, men kan möjligen bli allvar. Sådant
har man sett förr.
DEN OKÄNDE
Snart tror jag verkligen att det värsta är möjligt - ty detta är det
värsta jag upplevat.
MODREN
Å nej! Det kan bli värre! Vänta bara!
DEN OKÄNDE
[nedstämd] Ja, nu väntar jag mig allt! [Går.]
MODREN
[ensam, därpå Den Gamle].
DEN GAMLE
Nå; det var ingen ängel!
MODREN
Åtminstone ingen från ljuset!
DEN GAMLE
Vad du säger! - Du vet ju att folket här är särdeles vidskepligt;
nå, när jag kommer ned till floden, får jag höra ett samtal. En säger
att hans häst skyggat för "honom"; en annan att hans hundar rusat, så
att han måste binda upp dem; färjkarlen försäkrade att båten lättade,
när "han" steg i den. Det där är ju skrock men ... men ...
MODREN
Men?
DEN GAMLE
Ja, det var bara en skata som gick in genom fönstret, det srängda
fönstret, genom glasrutan i deras rum. Men jag kanske såg vilse!
MODREN
Sannolikt; men varför ser man vilse ibland och på rätta stället ...
DEN GAMLE
Endast närvaron av denne man gör mig sjuk, och jag får håll i
bröstet, när han ser på mig.
MODREN
Vi måste söka få honom bort ... men jag är nästan viss han trivs här
icke länge.
DEN GAMLE
Jag tänker också han inte blir gammal här! ... Ser du, jag fick ett
brev i kväll som varnar mig för denne man, bland annat därför att
rättstjänare söka honom ...
MODREN
Rättstjänare här i ditt hus!
DEN GAMLE
Ja, penningsaker! Men, nu ber jag dig ... Gästfrihetens lagar, även
mot tiggaren, även mot fienden, äro heliga. Låt honom i ro några dagar
tills han hämtat sig efter denna vilda jakt! Du ser ju huru Försynen
fått fatt i honom, och hans själ skall malas i gröpkvarnen, innan han
går i sikten.
MODREN
Jag har redan känt en omotståndlig kallelse att vara Försynens
redskap i detta fall ...
DEN GAMLE
Men skilj noga på din hämndkänsla och din kallelse ...
MODREN
Jag skall försöka! Om det är möjligt.
DEN GAMLE
God natt, nu!
MODREN
Tror du att Ingeborg läst hans sista bok?
DEN GAMLE
Därom har jag ingen tro! Sannolikt syns det mig ej, ty hur skulle
hon kunna fästa sig vid en man, som hyser sådana meningar?
MODREN
Det är rätt! Hon har icke läst den! Men nu skall hon få läsa den!
