Den Okände
Damen
Tiggaren
Läkaren
Systern
Den Gamle
Modren
Abbedissan
Confessorn
Bifigurer och Skuggor
Akt I: I gathörnet; Hos Läkaren.
Akt II: Hotellrummet; Vid havet; På landsvägen; Vid hålvägen; I köket.
Akt III: I rosenkammaren; Asylen; Rosenkammaren; Köket.
Akt IV: I hålvägen; Landsvägen; Vid havet; Hotellrummet.
Akt V: Hos Läkaren; Gathörnet.
I GATHÖRNET
Ett gathörn med en bänk under ett träd. Man ser
sidoportaler av en liten gotisk kyrka; ett postkontor och ett kafé med
stolar utanför. Postkontoret och kaféet äro stängda.
Man hör tonerna av en sorgmarsch nalkas och sedan avlägsna sig.
Den Okände står på trottoarkanten och synes undra åt vilket håll han skall gå. Klockan i ett kyrktorn slår: först fyra slag; kvarterna, i en högre ton; sedan tre timslag i en lägre.
Damen inträder, hälsar Den Okände, vill gå förbi men stannar.
DEN OKÄNDE
Se där är ni. Jag visste nästan ni skulle komma.
DAMEN
Ni kallade alltså på mig; ja, jag kände det. - Men varför står ni
här i gathörnet?
DEN OKÄNDE
Jag vet inte; skall någonstans stå medan jag väntar.
DAMEN
Vad väntar ni på?
DEN OKÄNDE
Om jag kunde säga't. - I fyrtio år har jag väntat på något, jag tror
det kallas lyckan, eller om det bara är slutet på olyckan. - Hör igen
nu dessa förfärliga toner, hör! Gå inte, gå inte, jag ber er, ty jag
blir rädd, när ni går.
DAMEN
Min herre och vän! Vi råkades i går för första gången, och vi talade
ensamma i fyra timmar. Ni väckte mitt deltagande, men ni får därför
icke missbruka min godhet.
DEN OKÄNDE
Det är sant, det bör jag inte. Men jag bönfaller er: lämna mig icke
ensam. Jag är i en främmande stad, har icke en vän, och de få bekanta
jag äger, synas mig mer än obekanta, jag skulle vilja säga fientliga.
DAMEN
Fiender överallt; ensam överallt! Varför gick ni bort från hustru
och barnen?
DEN OKÄNDE
Om jag visste det! - Om jag över huvud visste varför jag finnes
till, varför jag står här, vart jag skall gå, vad jag skall göra. -
Tror ni, att det finnes fördömda redan här i livet?
DAMEN
Nej, det tror jag inte.
DEN OKÄNDE
Se mig!
DAMEN
Har ni då aldrig haft någon glädje i livet?
DEN OKÄNDE
Nej; och när jag skenbart haft någon, så var det endast en fälla för
att locka mig fortsätta eländet; när någon gång den gyllne frukten
föll i min hand, var den förgiftad eller rutten inuti.
DAMEN
Vad har ni för religion - förlåt frågan?
DEN OKÄNDE
Denna: när det blir för drygt, går jag min väg.
DAMEN
Vart?
DEN OKÄNDE
I förintelsen. Detta, att jag har - döden i min hand, ger mig en
otrolig maktkänsla ...
DAMEN
Å min Gud, ni leker med döden!
DEN OKÄNDE
Såsom jag leker med livet - jag var ju diktare. Oaktat min medfödda
tungsinthet har jag aldrig kunnat taga något riktigt allvarligt, icke
ens mina egna stora sorger, och det finns ögonblick, då jag betvivlar
att livet har mer verklighet än mina dikter. [Liktåget höres,
psalmodierna: De profundis.] Nu komma de igen! Jag vet inte varför de
skola marschera runt omkring här på gatorna!
DAMEN
Är det dem ni fruktar?
DEN OKÄNDE
Nej, men det irriterar mig, ty det är som vore det förgjort ...
- Icke döden, men ensamheten fruktar jag, ty i ensamheten träffar man
någon. Jag vet icke om det är någon annan eller mig själv jag
förnimmer, men i ensamheten är man icke ensam. Luften blir tätare,
luften gror, och det börjar växa väsenden, som äro osynliga men
förnimmas och äga liv.
DAMEN
Det har ni märkt?
DEN OKÄNDE
Ja, Jag märker allting sedan en tid tillbaka; ej som förr dock, då
jag endast såg ting och händelser, former och färger, utan nu ser jag
tankar och betydelser. Livet, som förr var ett stort nonsens, har fått
en mening, och jag märker en avsikt, där jag förr endast såg slumpen.
- När jag sålunda mötte er i går, fick jag den idén, att ni var sänd i
min väg antingen för att rädda mig eller förgöra mig?
DAMEN
Varför skulle jag förgöra er?
DEN OKÄNDE
Därför att det var er uppgift.
DAMEN
Jag hyser icke alls sådana tankar, och som ni huvudsakligen väcker
mitt medlidande - ja, jag har aldrig sett en människa, aldrig i mitt
liv en människa, vars blotta åsyn gör mig gråtfärdig ... Säg, vad har
ni på ert samvete? Har ni begått någon tadelvärd handling, som ej
blivit uppenbarad eller straffad?
DEN OKÄNDE
Det må ni med skäl fråga! Icke har jag flera brott på mitt samvete
än andra, som gå fria - - - jo ett: jag ville icke vara livets narr.
DAMEN
Och man måste låta sig bedragas mer eller mindre för att kunna leva.
DEN OKÄNDE
Det tyckes nästan vara en plikt, och som jag ville undandraga mig
... eller också finns det en annan hemlighet i mitt liv, som jag ej
känner ... Vet ni, att det går en saga i min släkt, att jag skall vara
en bortbyting.
DAMEN
Vad är det?
DEN OKÄNDE
Det är ett barn, som av älvorna blivit utbytt mot det människobarn
som föddes.
DAMEN
Tror ni på det?
DEN OKÄNDE
Nej, men jag tycker det är en liknelse, som har något visst för sig.
- Som barn grät jag beständigt och syntes vantrivas i livet; hatade
mina föräldrar såsom de hatade mig; tålde intet tvång, ingen
konvention, inga lagar, och min enda längtan stod till skogen och
havet.
DAMEN
Har ni någonsin haft syner?
DEN OKÄNDE
Aldrig! Men jag har ofta tyckt mig märka, att två olika väsen styra
mina öden: den ena ger mig allt vad jag önskar, men den andra står
bredvid och stryker smuts på gåvan, så att när den kommer, är den så
värdelös, att jag icke vill ha den i min hand. Det är verkligen sant
att jag fått allt jag önskat i livet - men allt har befunnits
värdelöst.
DAMEN
Ni har fått allt och ni är ändock missnöjd.
DEN OKÄNDE
Det är vad jag kallar förbannelsen ...
DAMEN
Icke banna! - Men varför har ni då icke sträckt era önskningar
utöver detta livet, dit bort där ingen smuts finnes?
DEN OKÄNDE
Därför att jag betvivlade något utom denna tillvaro.
DAMEN
Men älvorna då?
DEN OKÄNDE
Det var ju blott en saga! - Men vill ni icke, att vi sätta oss där
på bänken?
DAMEN
Jo, men vad är det ni väntar på?
DEN OKÄNDE
Det är egentligen på postkontorets öppnande, ty där ligger ett brev,
som söker mig på returer utan att finna mig. [De sätta sig.] Tala nu
litet om er! [Damen virkar.]
DAMEN
Det är ingenting att tala om.
DEN OKÄNDE
Märkligt är, men jag skulle också helst vilja tänka mig er såsom
opersonlig, namnlös, - jag vet ju icke vad ni heter mer än till
hälften - jag skulle själv vilja ge er ett namn - låt mig tänka vad ni
skall heta! Jo, ni skall heta Eva. - [Med en gest åt kulissen.]
Fanfarer. [Sorgmarschen höres.] Där är sorgmarschen igen! - Nu skall
jag giva er ålder, ty jag vet ej hur gammal ni är ... Hädanefter är ni
trettifyra år och således född aderton hundra sextiofyra. - Nu kommer
karaktären, ty den känner jag icke heller. Ni får karaktären mycket
god, ty er röst klingar som min avlidna moders - med moder menar jag
ett abstrakt begrepp moder, uttalat "moder", ty min mor smekte mig
aldrig, men jag minns att hon slog mig. Ja, ty ser ni, jag är uppfödd
i hat. Hat! Hårt mot hårt! Öga för öga! Se på ärret här i pannan; det
är efter en yxa, som fördes av min bror, vars saknade framtand jag
slagit ut med en sten. Min faders begravning bevistade jag ej, emedan
han lät kasta ut mig från min systers bröllop. Jag är född i oäkta
säng under konkursutredning, medan familjen gick i sorgkläder efter en
onkels självmord. Nu känner ni familjen. Av sådant träd sådan frukt!
Sammanlagt fjorton års straffarbete har jag med nöd undgått och har
därför allt skäl att vara tacksam om icke precis glad ... mot älvorna.
DAMEN
Jag hör er så gärna tala, men ni får inte röra vid älvorna; det gör
mig så ont, så ont!
DEN OKÄNDE
Uppriktigt sagt så tror jag inte på dem men likafullt så återkomma
de alltid. Äro icke älvorna osaliga andar, som ej nått försoningen?
Jo! Då är jag också ett trollens barn. En gång trodde jag försoningen
nära; det var genom en kvinna, men ingen villa var större, ty därmed
började det sjunde helvetet.
DAMEN
Å, så ni talar. Ja, ni är en osalig, men ni skall ej förbliva så.
DEN OKÄNDE
Ni menar att klockors klang och vigt vatten skulle lugna mig ... Jag
har försökt, men det blev endast värre. Det blev mig som den onde när
han ser korsets tecken. Låt oss tala om er nu!
DAMEN
Det behövs inte! - Har man någonsin beskyllt er för att missbruka
era gåvor?
DEN OKÄNDE
Man har beskyllt mig för allt. Ingen i min stad var så hatad som
jag, ingen så avskydd. Ensam fick jag gå, ensam fick jag komma. Gick
jag in på ett offentligt ställe, flyttade man sig fem alnar från min
plats. Ville jag hyra rum, var det upptaget. Prästerna lyste bann från
predikstolen, lärarne från katedern och föräldrarne i hemmen. En gång
ville kyrkorådet taga mina barn ifrån mig. Då förgick jag mig och
lyfte näven mot - himlen.
DAMEN
Varför är ni so hatad?
DEN OKÄNDE
Vet inte! Jo, jag kunde inte se människorna lida - och så sade jag,
och skrev: befria er, jag skall hjälpa. Och så sade jag till den
fattige: låt icke den rike suga ut dig! och till kvinnan: låt icke
mannen kuva dig! Och så, det var nog det värsta, till barnen: lyd icke
era föräldrar, när de äro orättvisa. Följderna: ja, de äro alldeles
obegripliga, ty jag fick i ett mot mig både rika och fattiga, män och
kvinnor, föräldrar och barn; och därpå kom: sjukdomen med fattigdomen,
tiggeriet med vanäran, skilsmässa, processer, landsflykt, ensamhet,
och nu sist - tror ni att jag är vansinnig?
DAMEN
Nej, det tror jag icke ...
DEN OKÄNDE
Då är ni visst den ende, men det är mig desto dyrbarare.
DAMEN
[reser sig] Nu måste jag lämna er ...
DEN OKÄNDE
Ni också!
DAMEN
Men ni får icke sitta kvar här.
DEN OKÄNDE
Vart skall jag då gå?
DAMEN
Ni skall gå hem och arbeta.
DEN OKÄNDE
Jag är ingen arbetare, jag är en diktare.
DAMEN
Jag ville icke såra er, och ni har rätt: dikten är en gåva som
gives, men kan tagas igen. Förverka den icke!
DEN OKÄNDE
Vart skall ni gå?
DAMEN
Endast ett ärende ...
DEN OKÄNDE
Är ni religiös?
DAMEN
Jag är ingenting.
DEN OKÄNDE
Desto bättre, då skall ni bli någonting. O, jag önskade jag vore er
gamle blinde far, som ni ledde på marknader att sjunga, men det
olyckliga är, att jag inte kan bli gammal - det är så också med
älvornas barn, de växa icke, få bara stort huvud och skrika ... Jag
önskar jag vore någons hund som jag fick följa, så att jag aldrig vore
ensam - litet mat ibland, en spark då och då, en smekning en gång, en
pisksläng två gånger -
DAMEN
Nu måste jag gå! Farväl!
DEN OKÄNDE
[tankspridd] Farväl!
[Han blir sittande på bänken; tar av hatten, torkar pannan. Därpå ritar han med käppen framför sig.]
TIGGAREN
[in. Högst besynnerligt utseende; plockar i rännstenen].
DEN OKÄNDE
Vad plockar tiggaren?
TIGGAREN
För det första: hur så? Och sedan är jag ingen tiggare - har jag
begärt något?
DEN OKÄNDE
Då ber jag om ursäkt, men det är rätt svårt att bedöma människor
efter deras yttre.
TIGGAREN
Jo, jag ville lova det. Kan ni till exempel gissa vem jag är?
DEN OKÄNDE
Nej, jag varken kan eller vill; med ett ord, det intresserar mig
inte.
TIGGAREN
Vem vet sådant på förhand; intresset kommer vanligen efteråt, när
det är för sent. Virtus post nummos!
DEN OKÄNDE
Vad! Tiggaren är bekant med romarspråket
TIGGAREN
Se där, intresset vaknar. Omne tulit punctum qui miscuit utile
dulci. Det är jag som lyckats i allt vad jag företagit, av det skäl
att jag aldrig gjort något. Jag skulle vilja kalla mig Polykrates, han
med ringen. Vet ni att jag fått allt vad jag velat av livet? Men jag
har aldrig velat något, och trött av framgången kastade jag ringen. Nu
på äldre dagar ångrar jag mig och söker den i rännstenarne, men som
sökandet kan bli långt nog, försmår jag icke, i brist på guldringen,
några avlagda cigarrstumpar.
DEN OKÄNDE
Jag vet inte om tiggaren är satirisk eller om han är mindre
sammanhängande.
TIGGAREN
Se det vet inte jag heller.
DEN OKÄNDE
Men vet ni vem jag är?
TIGGAREN
Inte ett spår; och det intresserar mig inte.
DEN OKÄNDE
Intresset kommer vanligen efteråt ... Nej, hör nu på: ni står här
och narrar mig ta edra ord i munnen. Det är ju som att söka andras
cigarrstumpar. Tvi!
TIGGAREN
[lyfter hatten] Och ni vill inte röka efter mig?
DEN OKÄNDE
Vad är det för ärr ni har i pannan?
TIGGAREN
Det har jag fått av en nära anhörig?
DEN OKÄNDE
Nej, nu blir jag rädd. Får jag känna på er om ni är riktig? [Han
känner på Tiggarens arm.] Jo, han är riktig! - Vill inte herrn nedlåta
sig att mottaga en mindre penninggåva mot löfte att söka Polykrates'
ring i en mera avlägsen stadsdel. [Räcker ett mynt.] Post nummos
virtus ...
Nej, nu står jag här igen och tuggar. Gå! Gå!
TIGGAREN
Jag skall gå, men det är alldeles för mycket. Se här ger jag er
tillbaka tre fjärdedelar, så äro vi icke skyldiga varann något annat
än en vängåva!
DEN OKÄNDE
Vängåva! Är jag er vän?
TIGGAREN
Åtminstone är jag er, och när man står ensam i världen, får man icke
vara så noga på människor.
DEN OKÄNDE
Tillåt mig som avsked slänga det lilla ordet hut efter er.
TIGGAREN
Med nöje, med nöje; men när vi råkas igen skall jag ha ett
välkomstord i ordning, som inte skall vara mindre. [Går.]
DEN OKÄNDE
[sätter sig och ritar med käppen] Det är söndagseftermiddag! Den
långa, gråa, trista söndagseftermiddagen, då familjerna ätit surkål
och oxstek med råskrapad potatis. Och nu sova de gamle middag; de unga
spela schack och röka tobak; tjänarne ha gått i aftonsången och
butikerna äro stängda. Å, denna långa mördande eftermiddag, vilans
dag, då själen upphör att röra sig, då det är lika omöjligt råka ett
bekant ansikte som att komma in på en krog ...
DAMEN
[åter; har nu en blomma i barmen].
DEN OKÄNDE
Se där! Det är eget att jag inte kan öppna munnen och säga något
utan att strax bli desavouerad.
DAMEN
Sitter ni kvar här ännu?
DEN OKÄNDE
Ja, om jag sitter här och skriver i sanden eller annorstädes synes
vara likgiltigt, bara, jag skriver i sanden.
DAMEN
Vad skriver ni då? Låt mig få se!
DEN OKÄNDE
Det står visst Eva, 1864 ... Nej, trampa inte på det ...
DAMEN
Vad blir då?
DEN OKÄNDE
En olycka för er, och för mig.
DAMEN
Och detta vet ni?
DEN OKÄNDE
Ja! Och jag vet dessutom att den julros ni bär där på bröstet är en
Mandragora. Enligt symboliken betyder den elakhet och förtal, men i
medicinen har den förr botat galenskap. Vill ni ge mig den?
DAMEN
[hesiterar] Som medicin då?
DEN OKÄNDE
Naturligtvis! - Har ni läst mina skrifter?
DAMEN
Ni vet ju att jag läst dem, att jag har er att tacka för min
uppfostran till frihet och tro på människorätt och människovärde!
DEN OKÄNDE
Då har ni ej läst de sista böckerna ...
DAMEN
Nej, och om de ej äro lika de första, så vill jag aldrig veta om
dem!
DEN OKÄNDE
Det är väl! Och låt mig få ert löfte att ni aldrig mer öppnar en bok
av mig.
DAMEN
Låt mig tänka efter först! - Ja, det lovar jag!
DEN OKÄNDE
Väl! Men bryt icke detta löfte! Erinra er Blåskäggs hustru, när
nyfikenheten narrade henne att öppna det förbjudna rummet ...
DAMEN
Märker ni hur redan era anspråk äro en Blåskäggs? Och märker ni ej
huru ni redan för länge sedan glömt, att jag är gift, att min man är
läkare, och att han är er beundrare, så att hans hus står er öppet,
när ni önskar vara välkommen?
DEN OKÄNDE
Jag har gjort allt för att glömma detta, och har så utplånat det ur
mitt minne att det upphört äga verklighet för mig.
DAMEN
Efter så är, vill ni följa mig till mitt hem denna afton?
DEN OKÄNDE
Nej! Men vill ni följa mig?
DAMEN
Vart?
DEN OKÄNDE
Ut i världen, vart som helst. Hem har jag intet, bara en kappsäck;
pengar har jag någon gång, men sällan - det är det enda livet envisas
att ej vilja ge mig, kanske därför att jag icke begärt det nog starkt.
DAMEN
Hm!
DEN OKÄNDE
Nå, vad tänker ni på?
DAMEN
Jag förvånas över att jag icke blir förnärmad av ert skämt.
DEN OKÄNDE
Skämt eller allvar, det är ett för mig. - - - Se så! nu börjar
orgeln spela; och då öppnas krogen snart.
DAMEN
Det är sant att ni dricker?
DEN OKÄNDE
Mycket! Vinet kommer min själ att lämna hyddan, jag flyger ut i
rymderna, ser vad ingen anat och hör vad ingen hört ...
DAMEN
Och dagen efter?
DEN OKÄNDE
Har jag de sköna samvetskvalen; erfar den förlösande känslan av
skuld och ånger; njuter av kroppens lidanden under det själen svävar
som en rök omkring pannan; det är som mellan liv och död, då anden
känner att den lyftat vingarne och kan ta flykt om den ville.
DAMEN
Följ mig in i kyrkan, endast ett ögonblick; ni skall icke höra någon
predikan endast vesperns sköna musik.
DEN OKÄNDE
Nej, icke i kyrkan! Den gör mig så ont och låter mig känna att jag
icke hör dit, att jag är en osalig och att jag aldrig mer kan komma
dit in lika litet som jag kan bli barn på nytt.
DAMEN
Allt detta känner ni redan?
DEN OKÄNDE
Så långt har jag kommit; och det förefaller mig som om jag låge
sönderhackad i Medeas kittel och kokade långkok: antingen går jag till
såpsjuderiet eller stiger jag föryngrad upp ur min egen buljong! Allt
beror på Medeas skicklighet.
DAMEN
Detta låter som ett orakelspråk. Få nu se om ni icke kan bli barn på
nytt?
DEN OKÄNDE
Då skulle det börja nu vid vaggan - och den rätte komma igen!
DAMEN
Just så! - Men vänta mig nu här medan jag går in i Sainte-Elisabeths
kapell. Om kaféet vore öppet, skulle jag bedja er mycket vackert:
drick inte; men lyckligtvis är det stängt.
DEN OKÄNDE
[sätter sig åter och ritar i sanden].
[Sex brunklädda begravningstjänare och gäster in. En bär en fana med timmermännens insignier och brunt sorgflor; en annan en stor bila sirad med granris; en tredje bär ett hyende med en talmansklubba. De stanna utanför kaféet och vänta.]
DEN OKÄNDE
Om förlov, men vem var den döde?
GÄST I
Det var en timmerman! [Åstadkommer ett ljud såsom av ett urverk.]
DEN OKÄNDE
En riktig timmerman eller en sådan där som sitter i träväggar och
knäpper?
GÄST II
Båda delarne, men mest en som sitter i väggarne och knäpper - vad
kallas han nu igen?
DEN OKÄNDE
[för sig] Skälm! Nu vill han narra mig att säga dödsuret, men jag
skall svara något annat för att retas med honom. Gästen menar en
guldsmed?
GÄST II
Nej, det menar jag inte. [Urets knäppande höres åter.]
DEN OKÄNDE
Är det avsikten att skrämma mig eller gör den döde underverk? I så
fall ber jag få upplysa, att jag varken är rädd eller tror på
mirakler. Litet sällsamt finner jag i alla fall att gästerna sörja i
brunt, varför icke i svart, som är både billigt, vackert och
praktiskt?
GÄST III
För oss i vår enfald är det svart, men om ers nåd befaller, så blir
det brunt för honom.
DEN OKÄNDE
Jag kan icke neka att sällskapet är högst besynnerligt och jag
känner en oro som jag helst ville tillskriva gårdagens Mosel-rus. Men
om jag säger att det är granris kring bilan, så får jag väl höra att
det är - ja vad är det?
GÄST I
Det är en vinstock.
DEN OKÄNDE
Jag anade att det icke skulle vara granris. Se så där: nu öppnas
krogen - äntligen!
[Kaféet öppnas; Den Okände intager ett bord och får vin. Gästerna besätta de lediga borden.]
DEN OKÄNDE
Det var ett glädjelik kan jag se, då gästerna berusa sig efter den
heliga handlingen.
GÄST I
Ja, det var en onyttig människa, som icke kunde ta livet allvarligt.
DEN OKÄNDE
Och som sannolikt missbrukade starka drycker också?
GÄST II
Det var vad han gjorde.
GÄST III
Och så lät han andra föda hustru och barn.
DEN OKÄNDE
Det var mycket illa gjort. Men det är väl därför han får ett sådant
här vackert liktal av sina vänner. - Var god och knuffa inte till mitt
bord, när jag dricker.
GÄST I
När jag dricker är det rätt ...
DEN OKÄNDE
När jag, ja, ty det är en stor skillnad på mig och på er.
GÄSTERNA
[sorla].
TIGGAREN
[in].
DEN OKÄNDE
Se där tiggaren som plockar igen.
TIGGAREN
[intager ett bord och beställer vin] Vin! - Mosel!
VÄRDEN
[ut med en tavla] Var så god och gå! Er serveras ingenting, emedan
ni icke betalt edra kontributioner. Jaha, här är rådhusrättens beslut
och här är ert namn, er ålder och er karaktär.
TIGGAREN
Omnia serviliter pro dominatione! Jag är en fri man med akademisk
bildning, underlåtit betala skatt, emedan jag ej vill bli deputerad.
- Mosel!
VÄRDEN
Och ni skall få fri resa hem till kommunens fattighus, om ni inte
går - genast!
DEN OKÄNDE
Skulle inte herrarne vilja uppgöra den där affären annorstädes. Ni
stör ju era gäster.
VÄRDEN
Jo, men ni skall vittna att det går rätt till ...
DEN OKÄNDE
Nej, jag tycker det hela är ytterst pinsamt, och därför att man icke
betalar sina utskylder - hm! - kan man väl ha rätt att njuta av livets
små fröjder.
VÄRDEN
Jaså, det är en sådan där, som går omkring och befriar uslingar från
deras skyldigheter!
DEN OKÄNDE
Nej, nu går det för långt! Vet ni att jag är en berömd man?
VÄRDEN och GÄSTERNA
[skratta].
VÄRDEN
Beryktad kanske! Hör nu, låt mig se här på tavlan om inte
signalementet kanske stämmer: Trettioåtta år, brunt hår, mustascher,
blåa ögon; saknar fast anställning; okända inkomster; gift, men
förlupit hustru och lämnat barnen; känd för subversiva åsikter i
samhällsfrågorna, och gör intryck av att sakna sinnenas fulla bruk ...
Stämmer det!
DEN OKÄNDE
[reser sig, blek och förkrossad] O, vad är detta!
VÄRDEN
Jag tror min själ att det stämde.
TIGGAREN
Det kanske är han och inte jag.
VÄRDEN
Det ser så ut! Nu tycker jag herrarne kunna taga varandra under
armen och pallra.
TIGGAREN
[till Den Okände] Kom nu så gå vi!
DEN OKÄNDE
Vi! - Det här börjar se ut som en intrig!
[Det ringer uti kyrktornet; solen bryter fram och lyser upp det färgade rosettfönstret över porten, som öppnas och visar det inre av kyrkan; man hör orgelspel och sång Ave Maris Stella.]
DAMEN
[ut ur kyrkan] Var är ni, vad gör ni? Varför ropade ni på mig igen!
Som en barnunge skall ni hänga en fru i kjolarne!
DEN OKÄNDE
Ja, nu är jag rädd; här händer saker, som ej kunna förklaras på
naturlig väg.
DAMEN
Ni var ju inte rädd för något, ej ens döden.
DEN OKÄNDE
Nej, icke för döden, men för det - andra! Det okända!
DAMEN
Hör nu, min vän, giv mig er hand så skall jag leda er till doktorn,
ty ni är sjuk! Kom!
DEN OKÄNDE
Kanske det. Men säg en sak först: är detta en karnaval eller är det
som det skall vara?
DAMEN
Det är nog riktigt med dem ...
DEN OKÄNDE
Men den där tiggarn, det är bestämt en otäck människa. Är det sant
att han liknar mig?
DAMEN
Ja, om ni fortsätter att dricka, blir ni lik honom. Men nu skall ni
gå in på posten och hämta ert brev; sedan följer ni mig.
DEN OKÄNDE
Nej, jag går icke på posten. Brevet innehåller nog bara
rättegångshandlingar.
DAMEN
Men om det icke gjorde det?
DEN OKÄNDE
Så är det ändock bara elakheter.
DAMEN
Gör som ni vill; ingen undgår sitt öde. Och i denna stund känner jag
som om högre makter hållit rådslag över oss och fattat ett beslut.
DEN OKÄNDE
Ni också! Vet ni att just nu hörde jag klubban falla, stolarne
skjutas från bordet och tjänare sändas ut ... Å, denna ångest ... Nej,
jag följer er icke.
DAMEN
Säg, vad har ni gjort med mig ... därinne i kapellet kunde jag icke
finna någon andakt; ett ljus slocknade på altaret och en kall vind
drog mig i ansiktet just som jag hörde er ropa på mig.
DEN OKÄNDE
Jag ropade icke; jag endast längtade efter er ...
DAMEN
Ni är icke det svaga barn ni spelar, era krafter äro oerhörda och
jag fruktar er ...
DEN OKÄNDE
När jag är ensam, är jag svag som en paralytiker, men endast jag
får fatt i en människa, blir jag stark! Nu vill jag vara stark och
därför följer jag er!
DAMEN
Gör det och kanske ni kan befria mig från varulven!
DEN OKÄNDE
Är det en varulv?
DAMEN
Jag kallar honom så ...
DEN OKÄNDE
Gott! Då är jag med; slåss med troll, befria prinsessor, döda
varulvar, det är att leva!
DAMEN
Kom, min befriare!
[Hon drar floret ner för ansiktet, kysser honom hastigt på munnen och skyndar ut.]
DEN OKÄNDE
[står ett ögonblick häpen och bedövad].
[Ett högt flerstämmigt ackord av kvinnoröster närmande sig skrik höres inifrån kyrkan. Det upplysta rosettfönstret mörknar hastigt; trädet ovanför bänken ristar sig; begravningsgästerna resa sig från sina platser och se uppåt himmelen, som om de sågo något ovanligt och skräckinjagande.]
DEN OKÄNDE
[skyndar ut efter Damen].
*
HOS LÄKAREN
En gård, instängd av tre huslängor, envånings trähus med
med tegeltak. Små fönster på alla längorna. Till höger glasdörrar med
veranda. Till vänster utanför fönstren en rosenhäck och bikupor. Mitt
på gården en vedtrave, i form av en orientalisk kupol; därbredvid en
brunn. Ovanför mittellängan uppsticker toppen av ett stort
valnötsträd. I högra hörnet grind till trädgården.
Vid brunnen en stor sköldpadda. Till höger nedgång till vinkällaren. En islår och en soptunna. Utanför verandan bord och stolar.
SYSTERN
[ut från verandan med ett telegram] Nu är olyckan kommen över ditt
hus, broder!
LÄKAREN
När var den icke det, min syster?
SYSTERN
Men denna gång - å! - Ingeborg kommer hem, medförande - gissa!
LÄKAREN
Vänta ett ögonblick! Jag vet, ty jag har länge anat det, och längtat
efter det. Denne författare har jag beundrat, lärt av och önskat
känna. Nu kommer han, säger du! Var har Ingeborg fått fatt i honom?
SYSTERN
Ini staden, vill det synas; i den litterära salongen, sannolikt.
LÄKAREN
Ofta har jag undrat, om denne man är den samme av liknande namn, som
var min kamrat i gymnasium. Jag skulle önska så icke vore, ty den
ynglingen hade något ödesdigert över sig, och på en mansålder bör han
ha kunnat utveckla sina fatala anlag oerhört.
SYSTERN
Låt honom icke komma i ditt hus; res bort, förebär ett besök.
LÄKAREN
Nej, ty man kan icke fly sitt öde ...
SYSTERN
Du, som aldrig böjt dig för något, du kryper för denna chimŠre, du
kallar ödet.
LÄKAREN
Livet har lärt mig, och jag har satt bort tid och krafter på strider
med det oundvikliga.
SYSTERN
Men värför låter du din hustru flacka omkring att kompromettera sig
och dig?
LÄKAREN
Det vet du! Därför, att när jag löste henne från hennes förlovning,
förespeglade jag henne ett liv i frihet, mot det fängelse hon hade.
Och för övrigt skulle jag icke kunna älska henne, om hon lydde mig
eller om jag kunde befalla henne.
SYSTERN
Och så är du vän med din fiende.
LÄKAREN
Se så, se så!
SYSTERN
Och så låter du henne draga in i ditt hus med den, som skall förgöra
dig. O, om du visste hur gränslöst jag hatar den mannen!
LÄKAREN
Jag vet, jag vet! Hans sista bok är också avskyvärd, men den röjer
även en viss sjuklighet i sinnet.
SYSTERN
Därför skulle de ha satt in honom på dårhus ...
LÄKAREN
Det är flera som sagt så, men jag kan icke finna att han överskridit
gränsen ...
SYSTERN
Därför att du själv är excentrisk och därför att du dagligen har i
din närhet en hustru, som är spritt galen.
LÄKAREN
Jag kan icke neka till, att maniakaliska personer alltid utövat en
stark dragninskraft på mig, och originaliteten är åtminstone inte
banal ... [En ångbåtsvissla höres.] Vad var det! Det var någon som
skrek!
SYSTERN
Du är nervös, min broder; det var endast ångbåten ... Men nu
bönfaller jag dig: res!
LÄKAREN
Jag tror jag skulle vilja, men jag är som fastnaglad ... Vet du, när
jag står här, ser jag hans porträtt därinne i mitt arbetsrum ... Och
solskenet ger en skugga, som vanställer hela figuren så att han blir
lik ... det var otäckt. Ser du vem han är lik?
SYSTERN
Han är lik den onde! - fly!
LÄKAREN
Kan inte!
SYSTERN
Men försvara dig åtmistone ...
LÄKAREN
Jag brukar det! Men denna gång kännes det som när ett oväder nalkas.
Hur många gånger har jag icke velat flytta, men icke kunnat. Det är
som om grunden vore järnmalm och jag en magnetnål ... och kommer
olyckan, så har jag ej valt den själv ... Nu gingo de in genom porten.
SYSTERN
Jag hörde ingenting!
LÄKAREN
Men jag, jag hör! Och nu ser jag också! Det är han, min barndoms
kamrat. Han begick ett streck i skolan ... jag fick skulden och blev
straffad. Men han fick öknamnet Caesar, jag vet ej varför!
SYSTERN
Och denne man ...
LÄKAREN
Ja sådant är livet! - Caesar!
DAMEN
[in] God dag, min man; jag har kärt främmande med mig.
LÄKAREN
Jag hörde det. Må han vara välkommen!
DAMEN
Han är i gästrummet för att byta krage.
LÄKAREN
Är du nöjd med din erövring?
DAMEN
Det är bestämt den olyckligaste människa jag i mitt liv har råkat.
LÄKAREN
Det är mycket det!
DAMEN
Ja, ty det räcker drygt till för alla.
LÄKAREN
Säkert. Men gå du syster och visa honom vägen.
[Systern går.]
LÄKAREN
Du har haft en intressant resa?
DAMEN
Ja, jag har råkat många underliga människor ... Har du haft besök?
LÄKAREN
Nej, salen stod tom i morgse. Det synes gå utför med min praktik.
DAMEN
[vänligt] Du stackars man ... Hör, skall icke vedtraven snart tas
in? Han ligger och tar fukt!
LÄKAREN
[utan förebråelse i ton] Jo, visst skulle han det; och bina borde
slaktas och frukten i trädgården plockas av, men jag kommer mig icke
för något ...
DAMEN
Du är trött, min man!
LÄKAREN
Trött på alltsammans.
DAMEN
[utan bitterhet] Och du har en dålig hustru, som icke kan vara dig
till någon hjälp!
LÄKAREN
[milt] Du skall icke säga så, när icke jag tänker det.
DAMEN
[vänd åt verandan] Nu!
DEN OKÄNDE
[yngre klädd än i första scenen; ut från verandan med en tvungen
frimodighet; synes igenkänna Läkaren, sjunker ihop och vacklar framåt,
men hämtar sig].
LÄKAREN
Välkommen i mitt hus!
DEN OKÄNDE
Tack, herr doktor!
LÄKAREN
Ni kommer med vackert väder, som kunde behövas, ty här har regnat i
sex veckor ...
DEN OKÄNDE
Inte sju! Det brukar eljes regna i sju veckor efter sjusovardagens
regn ... men det är sant, den har ju inte varit än - så dum jag är,
hm!
LÄKAREN
För er, som är van vid stadslivets behag, skall nog detta enkla
byliv förefalla enformigt.
DEN OKÄNDE
Å nej, jag är lika litet hemma här som där ... förlåt en fråga utan
propos: Ha vi icke sett varann förut, i ungdomen?
LÄKAREN
Aldrig.
[Damen har satt sig vid bordet och virkar.]
DEN OKÄNDE
Säkert?
LÄKAREN
Alldeles säkert! Jag har följt er litterära bana från början, och
som jag vet min hustru sagt er, med största intresse, så att om vi
känt varann förr, skulle jag ha erinrat det, namnet åtminstone.
- Emellertid, här ser ni, hur en läkare på landet har det.
DEN OKÄNDE
Om ni kunde ana, hur en så kallad befriare hade det, vore ni ej hans
avundsman.
LÄKAREN
Jag kan nog ana det, då jag sett huru människorna älska sina bojor.
Det kanske skall så vara, efter det är så!
DEN OKÄNDE
[lyssnar utåt] Det är egendomligt: vem är det som spelar i
granngården?
LÄKAREN
Jag vet inte vem det kan vara? Vet du, Ingeborg?
DAMEN
Nej!
DEN OKÄNDE
Det är Mendelsohns sorgmarsch, som förföljer mig, och jag vet inte,
om jag har den i örat, eller ...
LÄKAREN
Brukar ni ha hörselvillor?
DEN OKÄNDE
Nej, inte villor, men verkliga återkommande små händelser synas
förfölja mig ... Hör inte ni också att det spelas?
LÄKAREN och DAMEN
Jo! Det spelas ...
DAMEN
Och det är Mendelsohn ...
LÄKAREN
Men den är ju också på modet ...
DEN OKÄNDE
Ja, det vet jag, men att den spelar just på rätta stället och i
rätta ögonblicket ... [Reser sig.]
LÄKAREN
För att lugna er skall jag fråga min syster ... [Går in på
verandan.]
DEN OKÄNDE
[till Damen] Jag kvävs här! och kommer icke att sova en natt under
detta tak. Er man ser ut som en varulv, och ni blir ju som förvandlad
till en saltstod i hans närvaro. Här i gården har begåtts mord, här
spökar, och jag flyr så fort jag finner en anledning.
LÄKAREN
[ut] Jo, det är postfröken, som spelar piano ...
DEN OKÄNDE
[nervöst] Gott! Då är det som det skall vara! - Det är ett
originellt boställe ni har, doktor; allt är så ovanligt. Den där
vedstapeln till en början ...
LÄKAREN
Ja, den har åskan slagit ner i två gånger ...
DEN OKÄNDE
Det var otäckt; och ni behåller den kvar ändock?
LÄKAREN
Ja, just därför, och i år har jag gjort den två alnar högre, men
även därför att han ger mig skugga, om sommaren. Det är min kurbits ...
När hösten kommer, går han bort in i vedboden ...
DEN OKÄNDE
[ser sig om] Och här har ni julrosor ... Var har ni fått dem, och
som blommar om sommaren ... Allting är ju baklänges här ...
LÄKAREN
Jaså, de där ... Jo, jag har en patient inackorderad som är litet
sinnessjuk ...
DEN OKÄNDE
Här i huset?
LÄKAREN
Ja, men det är en stillsam natur, som endast grubblar över naturens
oändamålsenlighet, och som han tycker det är dumt att Helleborus skall
stå och frysa i snön, så lägger han dem i källarn och sätter ut dem på
våren.
DEN OKÄNDE
Har ni en dåre i huset? Det var högst obehagligt!
LÄKAREN
Ja, men den är så fredlig.
DEN OKÄNDE
Hur har den blivit dåre då?
LÄKAREN
Ja, säg det, den som kan. Det kallas ju sinnessjukdom och är sålunda
icke ett kroppsligt ont.
DEN OKÄNDE
En sak: är han här - i närheten?
LÄKAREN
Dåren? Ja, han går lös i trädgården och ordnar skapelsen, men om
hans närvaro plågar er, så ska vi låsa in honom i källaren.
DEN OKÄNDE
Varför tar man inte livet av sådana där stackare?
LÄKAREN
Man vet ju aldrig om de äro mogna ...
DEN OKÄNDE
För vad?
LÄKAREN
För det kommande!
DEN OKÄNDE
Inte finns det något sånt!
[Paus.]
LÄKAREN
Vem vet!
DEN OKÄNDE
Jag vet icke, men det är hemskt här i gården; kanske ni har lik också?
LÄKAREN
Ja då! Här i islåren har jag några stumpar, som jag skall skicka upp
till styrelsen ... [Tar fram ett ben och en arm.] Se här!
DEN OKÄNDE
Nej, det här är ju som hos riddar Blåskägg.
LÄKAREN
[vasst] Vad menar ni med det? [Ger en skarp blick åt Damen.] Tror ni
kanske att jag mördar mina fruar, jag?
DEN OKÄNDE
Å nej, bevars, det syns nog att ni icke gör. - Men det spökar väl
här i huset också?
LÄKAREN
Om det spökar! Fråga frun!
[Har dragit sig bakom vedtraven, så att han är osynlig för Damen och Den Okände.]
DAMEN
[till den Okände] Ni kan gärna tala högt, ty min man hör illa, men
han ser på munnen, vad man säger!
DEN OKÄNDE
Då skall jag begagna tillfället och säga, att pinsammare halvtimme
har jag aldrig upplevat. Här stå vi och prata det mest dumma skräp,
endast därför att ingen har mod säga ut sina tankar. Jag led nyss, så
att jag tänkte ta fram min kniv och öppna pulsådrorna för att svalka
mig, men nu skulle jag ha lust att tala rent språk och spränga honom i
luften. Ska vi säga honom mitt i ansiktet, att vi ämna rymma, och att
ni har nog av hans fånigheter?
DAMEN
Om ni talar så där, kommer jag att hata er. Man skall under alla
förhållanden uppföra sig anständigt.
DEN OKÄNDE
Så väl uppfostrad ni är!
LÄKAREN
[fram, synlig av de båda andra, som fortsätta samtalet].
DEN OKÄNDE
Flyr ni med mig, innan sol går ned?
DAMEN
Min herre ...
DEN OKÄNDE
Säg, varför ni kysste mig i går ...
DAMEN
Min herre ...
DEN OKÄNDE
Tänk, om han hör vad vi säga ... Han ser så falsk ut ...
LÄKAREN
Vad skola vi roa vår gäst med?
DAMEN
Vår gäst har icke stora fordringar på nöjen, ty hans liv har ej
förflutit i glädje ...
LÄKAREN
[visslar i en pipa].
[Dåren synes i trädgården; han har en lagerkrans om pannan och är besynnerligt utstyrd.]
LÄKAREN
Caesar! Kom hit!
DEN OKÄNDE
[obehagligt berörd] Heter han Caesar?
LÄKAREN
Nej, det är ett öknamn han fått av mig till åminnelse av en
skolkamrat ...
DEN OKÄNDE
[pinad].
DÅREN [in].
LÄKAREN
Kom in och buga dig för den store författaren, Caesar.
DÅREN
Är det den store?
DAMEN
[till Läkaren] Varför skall du locka hit Dåren, när det plågar vår
gäst?
LÄKAREN
Caesar får inte vara oartig, ty då blir det av piskan.
DÅREN
Caesar är han, men stor är han inte! Ty han vet inte vem som var
först, hönan eller ägget. - Men det vet jag.
DEN OKÄNDE
[till Damen] Jag går min väg! Har ni lockat mig i ett bakhåll, eller
vad skall jag tro? Om ett ögonblick släpper han väl ut bina för att
roa mig?
DAMEN
Hav obegränsat förtroende för mig, hur illa det än ser ut ... och
tala icke så högt ...
DEN OKÄNDE
Men han lämnar oss aldrig, den förfärlige varulven, aldrig!
LÄKAREN
[ser på sitt ur] Förlåt mitt herrskap, men jag måste bort på ett
besök en timmes tid. Hoppas ni icke finner väntan för lång.
DEN OKÄNDE
Jag är van att vänta på det, som aldrig kommer ...
LÄKAREN
[till Dåren] Caesar, din lymmel, hitåt! så skall jag stänga in dig i
källarn! [Går med Dåren.]
DEN OKÄNDE
[till Damen] Vad är detta? Vem förföljer mig? Ni försäkrar att er
man är vänligt stämd mot mig; jag tror det, och likafullt kan han icke
öppna sin mun utan att såra mig. Varje hans ord stack mig som en syl
... och nu spelas denna sorgmarsch, den spelas verkligen ... och där
har jag julrosen igen. - Varför går allting igen ... lik, och tiggare
och dårar och människoöden och barndomsminnen ... Kom härifrån, ut;
låt mig vara er befriare från detta helvete!
DAMEN
Det var därför jag förde er hit, och även därför att ingen skulle
kunna säga att ni stulit en annans hustru. Men jag måste fråga er en
sak: kan jag lita på er?
DEN OKÄNDE
Menar ni rörande mina känslor ...
DAMEN
Dem tala vi icke om, emedan vi utgått från dem som förutsättning,
och de räcka så länge de räcka ...
DEN OKÄNDE
Ni menar det materiella stödet! Jo, jag har stora summor utestående
och jag behöver endast skriva eller telegrafera ...
DAMEN
Då litar jag på det! - Nåväl. [Stoppar virkningen i fickan.] Gå nu
rätt ut genom grinden där; följ sedan syrénhäcken så finner ni en
plankport. Öppna den och ni har stora landsvägen. I nästa by råkar ni
mig!
DEN OKÄNDE
[tvekar] Plankporten är ej i min smak; jag skulle hellre ha slagits
med honom mitt på gården ...
DAMEN
[med en gest] Fort!
DEN OKÄNDE
Följ mig hellre!
DAMEN
Det skall jag också göra! Men då skall jag gå först!
[Vänder sig om; kastar en slängkyss åt verandan.] Stackars min
varulv!
