| I:276 |
Så vidt som himlen sträcker mörka natten
Ännu sin spira öfver rymden fram.
I hennes boja hållas land och vatten,
Likt i tigrinnans famn ett menlöst lam.
Ej minsta lif, ej minsta sprittning röjes,
För bredd och längd ej finnes mått, ej tal.
Det berg, det fjell, som uppå fästet höjes,
Ses lika lågt och jemnt som djupets dal.
Blott drömmarne, de rörliga, de vilda,
Hemskt fladdra kring med läderlappars flygt.
De ständigt vexlande gestalter bilda,
På hvilka fasan har sin stämpel tryckt;
Och hörs en suck ur jordens dolda hjerta,
En pust, som röjer, att än lif är qvar,
Det är en suck af vemod och af smärta,
Som med förtviflan upp i rymden far.
Och dessa färger, blommans kinder måla,
Och detta silfver uppå böljans fragg
Och dessa perlor, hvilka återstråla
Från hvarje punkt utaf den fallna dagg,
Och detta guld, som under dagens öga
Besmyckar lundens topp och fjellets höjd,
Allt, allt är plånadt ut, ty i det höga
Är endast döden genom natten röjd.
Och går en strimma ifrån månen neder
Och går ett sken från bleka stjernors här,
| I:277 |
Allt godsint gömt sig i sitt bo och flyktat
Vid nattens inbrott öfver höjd och slätt.
Det onda ensamt ej sin vandring lyktat,
På rof och plundring ännu aldrig mätt.
Det tittar fram ur skrefvor, snår oöh buskar,
Det sväfvar hemskt på midnattsdimman kring
Och klagande i trädens kronor ruskar,
Der bleka löfven dansa vildt i ring.
Men icke evigt varar detta välde
Af grym förtviflan, död och ödslighet.
Bredjemte natten himlens herre stälde
Den ljusa dagen i sin härlighet.
Opp! Varde ljus! Hans andes mun så talar,
Och allt i blinken sin föryngring ser.
Vidt öfver sjöar, strömmar, berg och dalar
En annan verld, ett annat lif sig ter.
Nu fallen står den tron, som natten höjde.
Ryckt spiran är ur hennes envåldshand.
De skuggors mängd, som sig i djupet böjde
För hennes allmagt flytt från haf och land.
Det svarta dok, som jordens ögon höljde,
Den tunga boja, hvarje väsen bar,
Med dagens gryning nattens öde följde,
Och allt sin fröjd, sin frihet återtar.
Och solen uppgår nåderik och härlig
Med glädjens skimmer i hvar enda blick.
Hon smeker med sin stråle varm och kärlig,
Det minsta grand, som lif och ande fick.
| I:278 |
Ty se, befriarn kom, den englamilde,
Den dyrkansvärde i sin äras glans,
Och ljus och mörker genast åt sig skilde,
Och seger öfver våldets boja vanns.
De hemska tjensteandar, natten sände
Till rof och plundring ur sitt afgrundssköt,
Till sina svarta kulor återvände
Vid första glimt, som fram ur östern bröt.
Nu svingar fogeln, löst utur sin dvala,
Och stämmer morgonhymnen muntert opp.
Nu med hvar andra träden åter tala,
Der bäcken ringlas i sitt silfverlopp.
På berget frihetssången redan klingar
Vid jägarns rop och lösta kopplets skall.
Sin hjord å nyo herden sammanbringar
Och för den glad öch lifvad ut i vall.
Och hvarje lifskraft vaknar upp ur drömmen.
Till verksamhet allt kallas upp på nytt.
Som droppe följs af droppe uti strömmen,
Så kraft vid kraft ur dvalan åter grytt.
Ett skimmerspel, en rörlighet sig speglar
I all naturen, öfver sjö oeh land,
Från örnen, der bland molnen fram han seglar,
Till obemärkta myran i sin sand.
Och makar möta åter sina makar
Med sång och återsvar i dagens sken.
Den väckta böljan sig i vassen skakar,
Att ila ut på rymden mer ej sen.
Kring kullen i sin ståt sig visar bäcken
| I:279 |
Nu först har allt fått lif och färg och anda
Och kraft och mod och rastlös verksamhet.
Nu först kan himmelskt sig med jordiskt blanda
Af luft och ljus och fröjd och salighet.
Det dufna sinnet dunstat hän med dimman,
Den tröga tanken bort med natten flytt,
Den skumma blicken tänds med morgonstrimman
Och känslans slappa nerv blir spänd på nytt.
Så i naturen ljuset uppenbarar
Sin höga kraft att tända lif i allt.
Det jord och himmel i sin glans förklarar
Och värmer upp, hvad der var dödt och kallt.
På samma sätt är ock i menskoverlden
Det ljus, som lyser och som värmer der,
Det andens ljus, som leder oss på färden
Igenom lifvets vexlande besvär.
Ja, med upplysning, som harmoniskt stiger
Och ut sig breder öfver andens rymd,
Sig menniskan till frid och frihet viger,
Ej mer af villans hemska dimmor skymd.
Det mörka kaos brytes. Tunga natten
Uti ett ljussvall dränks med all sin magt,
Och ur de djupa, fordom döda vatten
Står lifvet upp i en föryngrad prakt.
Likt kornet, sänkt i jordens mörka sköte,
Väl himldafröet gömmes till en tid;
Men frihetssolen träder det till möte,
Och strax det vecklar sig ur dödens strid.
Det skjuter fram och dagen ser det grönska
Och bära knopp och blommor mer och mer,
| I:280 |
Blef ock en dag förlänad menskolifvet
Att ljuset skåda här i stoftets verld,
Hur mycket högt och vigtigt blef ej gifvet,
Att dessförinnan verka på vår färd!
Hur mycket, sant och godt och skönt i tiden
Må icke hinnas, der, i frihet satt,
Den himlaburne anden, väckt till striden,
Sig banar väg igenom storm och natt!
Hur slår ej hjertat dubbelt af förtjusning
Af denna eld, som högre själar när,
Vid anblicken af dagens hulda ljusning
Och denna sol, som sanningsljuset bär!
Den svaga arm, som bröts af nattens möda,
Sig åter känner stark, om mattad nyss,
Och lifvets blommor tusendubbladt glöda
Uppå den kind, som smeks af dagens kyss.
Ej för det stoft, som närde oss i gruset,
Man andas mer och kämpar lifvets strid,
Men för den magt, som tände sanningsljuset
Och bjöd det skina på den mörka tid.
Till dessa andar, som i ljusets rike
I ljuset lefva utan uppehör,
Man säll och upprymd känner sig en like,
En sångare i deras tempelkör.
Då drages slöjan bort från tankens öga,
Guds verld, hur härlig står hon ej och skön!
Der ofvan sanningssolen i det höga,
Och här, der nedom, hvarje bröst till bön!
Från hjertats altar offerflamman höjes
För ljusets hyllning, som kring rymden går,
| I:281 |
Det gamla är förgånget, natten, döden,
De hemska dimmor, villan strödde kring.
Med himmelen förbundna våra öden,
En hvar en länk i ljusets klara ring.
Allt blir så fritt, sjelfsvåldigt ej, men enadt
Uti den frihet, ljusets budord lär,
Och menskohjertat skäradt, klart och renadt
Från allt, hvad stoft och jordisk smitta bär.
Väl icke lika ljus till alla faller,
Allt efter sin natur och plats det får.
Med möda strålen genom löfvens galler,
Med lätthet öfver öppna fälten går.
I dalen ljuset sig med skuggan blandar,
På bergets topp det svallar i sin glans,
På molnen sig i guld och purpur randar
Och kring om böljans hjessa till en krans.
När örnen badar sig i solens strålar,
I lundens skymning näktergalen bor.
När stolt i fägring markens törnros prålar,
Resedan blyg sig stält i skuggans flor.
Der floden prunkande på fälten lyser
Och vaggar solen på sitt öppna bröst,
Kring däldens källa svagt en stråle myser,
Tillräcklig dock att skänka ljus och tröst.
Men helt och hållet lottlöst intet väsen
På ljus och frihet blifvit i sin art,
Så litet som af strålen späda gräsen
Och minsta kryp, dem Herrens händer gjort.
Ett mer, ett mindre skiftar om och färgar
Den rika tafla, menskoverlden bär,
Men allt åt sig en skatt af ljus dock bergar,
Som kraft och näring åt dess lif beskär.
| I:282 |
Om äfven denna tid i vandringsloppet
Ej långt på seklers fäste hunnit än,
Den växer mer och mer, i tron och hoppet,
Till dess han fullväxt står på himmelen.
Ty ej i rymden facklan handlöst sväfvar,
Den stadigt hålles af en allmagts Gud
Och lysa skall, då himlen en gång bäfvar
Och jorden flyr vid domsbasunens ljud.
Så slut dig hjerta gladt och huldt och trofast
Till ljusets famn och ljusets härlighet!
I dig och med dig vare sanning bofast,
Och fri du är i Herrens salighet!
Här blott en glimt utaf den helga gåfvan,
Som i en dunkel spegel mot dig ler;
Men en gång, lossad ur ditt stoft, der ofvan
Så som hon är, du sanningen der ser.
