| I:324 |
Snart nalkas vårdagjemningstiden,
Då ljus och mörker väga jemnt,
Med seger ljuset går ur striden
Och hjertat blir för glädje stämdt,
Då alla höjder stå så ljusa
Och alla Floras parker susa
Och vattnets tusen böljor gunga
ch himlens alla foglar sjunga:
»Gläd dig af lifvet i dina unga år.
Njut utaf nöjet, hvad du förmår.
Man klagar ofta utan fog,
Att man ej njuter nöjen nog.
Man plockar törnen mången gång,
Men låter liljan stå.»
Far väl med bjellran och med släden,
Ett bättre nöje förestår.
På fältets gröna mattor träden,
Der blomrik Maj emot er går.
Han öfver himlen kastar strålar
Och minsta grand med purpur målar.
Han bägarn bjuder kring i runden
Och sjunger i den täcka lunden:
»Gläd dig af lifvet» m. m.
I ringen kärleken då stiger
Och skänker hjertat mod och tröst.
Då kommer vänskapen och viger
Till tempel hvarje redligt bröst.
| I:325 |
Och minsta barn går ur sin stuga
Att leka om i dal, på höjd,
Och blommans bi och fönstrets fluga
Fritt surra kring i lust och fröjd.
Sitt lilla frökorn siskan plockar
Och på de små i nästet lockar.
Herdinnan hjorden sammankallar,
Vid hennes sida herden trallar:
»Gläd dig af lifvet» m. m.
Och broderligt hvart hjerta sluter
Sig till ett annat ljuft och sällt.
Man endast fröjdas, endast njuter
I park, på våg, på äng och fält.
Och flammar drufvans purpurlåga,
Hvem tänker mer på ve och plåga?
Vid gökens rop från skogens tallar
Ett trefaldt vivat återskallar:
»Gläd dig af lifvet i dina unga år.
Njut utaf nöjet, hvad du förmår.
Man klagar ofta utan fog,
Att man ej njuter nöjen nog.
Man plockar törnen mången gång,
Men låter liljan stå.»
