| I:358 |
Stjernan, lik en stelnad droppe,
Hänger uppå molnets brädd
Och den dag, som bor der oppe,
Är i dystra skuggor klädd.
Intet ljud i dômen skallar,
Ingen suck från böljans mund,
Endast nordans tjut, som svallar
Öfver Floras kala lund.
Dock, se, våren från det höga
Smälter hvarje stelnad ton,
Öppnar åter solens öga,
Skingrar töcknet kring vår zon.
Från sin tufva lärkan svingar,
Vingen spänns af lust och fröjd
Och å nyo glädjen klingar
I det blåa hvalfvets höjd.
Lilla lärka! öppna dagen
Med din vårsång, glad och säll,
Och min lyra, ljuft betagen,
Skall dig helsa från sitt tjäll,
Från det fönster, björken täcker
Med sin skärm af gröna blad
Och der våren sippor räcker
Åt min lugna hvilostad.
Sjung, när flodens lösta bölja,
Väckt utaf den ljumma vår,
| I:359 |
Sjung, när hon med gyllne lockar
Dansar fram på vårens mark.
Sjung, när hon sin majros plockar
Uti Floras blomsterpark.
Sjung, när första kyssen brinner
På dess läppars rosor två.
Sjung, när första tåren rinner
Från dess ögons milda blå.
Locka ljufva morgondrömmar
Ifrån skyn, der dagen ler.
Vagge de på luftens strömmar
Med sin sång till henne ner.
Sväfve, liksom blomsterstänglar
Kring en källas stilla brädd,
Paradisets alla englar
Kring om hennes morgonbädd.
Henne lär, hur genom toner
Hjertat känslans himmel når,
Hur till ljusets regioner
Själn på sångens vinge går.
Vare grafven sist en tufva,
Dit från eterns blåa loft
Dina sånger, himlaljufva,
Strömma ned till hennes stoft.
