Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framspringande med förfrågan: hvad prosten ville? »Din toker,»
mumlade gubben, »jag menade prestgårdes-Lasse.» Snart
blef gåtan likväl upplöst. Ett förskräckligt tumult
genskallade från en bakgård. Prosten trodde sig i ljudet
igenkänna rymmaren och skyndade dit. Här försiggick ett
kämpande på lif och död. En stor rusthållarehund hade
fått Lasse i kragen och höll just nu på att kasta honom
under sig. Ingen tog eller ville ge pardon. Om prosten
ej kommit till hjelp, hade Lasse säkert blifvit illa
trakterad, ehuru han redan fått sina minnesbetor; ty,
oberäknadt ett blått öga och en sargad underläpp, voro öronen
ganska illa naggade. I vredesmod slängde gubben sin stora
hasselpåk i höjden och gaf dermed den angripande ett så
häftigt slag öfver ryggen, att han genast släppte sitt rof
och tog till fötterna. Lasse, som nu ånyo kom på benen,
varseblef sin husbonde och hastade mot honom, liksom
ville han bedja om försvar. – »Har jag icke sagt det»,
röt gubben till, »att ingen auktion kan försiggå utan gräl
ock slagsmål! Stackars min Lasse! jag fruktar, du fått stryk.
Det skall också bli den sista gången, vi öfvervara ett sådant
tumult» – Gubben vände sig nu till de öfrige. – »Låtom
oss resa. Greta och magistern herbergera den engelska
ladyn på sin vagn. Jag har tillsagt om hennes upphemtning
och fastbindande bak i åkdonet. Men ni får ej köra
fort med henne. Hör du det Greta!»
Man begaf sig på hemvägen. Snart försvunno prosten
och kronofogden ur ögonsigte bakom de skymmande
backarne. Magistern körde, enligt de undfångna orderna, i
smått lunk efter. Silfverblank och klar flög månen mellan
träden och kastade på de resande sina darrande strålar. På
vägkanterna hade lysmaskarne tändt sina lyktor, och öfver
ängerne låg ett tunt flor af en genomskinlig dimma, hvilken
smått höjde och sänkte sig, liksom någon legat derunder
och andats. Lingon- och blåbärsriset hade förlorat sin
grönska och stod insvept i de nedfallande skuggorna från
gran- och tallskogen. Ner i dälderna var luften kylig, på
höjderna ännu ljum efter de sista solstrålarne. Länge sutto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
