Det väckte ett ofantligt uppseende vitt omkring i orten, då det blev känt, att en fri andlig sammankomst var utlyst att hållas hos herrskapet Strålspets på Alehög. Att en andlig väckelse av mycket djupgående karaktär gått fram över trakten visste man allmänt, och att många av baron Strålspets' talrika underlydande under väckelsen kommit till tron på Kristus var likaledes känt. Men att däremot någon av den förnäma familjens medlemmar själva skulle ha »ryckts med» hade man ej hört. Meddelandet om sammankomstens utlysning väckte därför som sagt stor uppmärksamhet. Huru hade då detta tillgått? Jo, man anade att såsom upphovet till den sällsynta händelsen stod friherrinnans egen kammarjungfru. Denna var en kristen och en outsägligt älsklig Jesu Kristi lärjunginna. I kraft av sitt ödmjuka väsen och sin i stort och smått helgade vandel hade hon vunnit sin matmoders ynnest och förtroende i en grad, som förunnas högst få av våra tjänande systrar. Ingenting är heller ägnat att skaffa oss inflytande t. o. m. över de mäktige, som just ett liv i Kristi efterföljd. Sanna förhållandet är, att man inom styrelsen för den lilla missionsföreningen på platsen diskuterat frågan om möjligheten att få anordna en sammankornst inom själva herrgårdsområdet, t. ex. i den ena flygelbyggnaden, varest ett stort rum stod alldeles ledigt. Men då det gällde att utse den deputation, som skulle framföra anhållan om saken hos baron, så ville ingen därtill låta välja sig. En var kände nämligen inom sig, att försöket, skulle vara lönlöst. Baron Strålspets var precis ingen kristendomsfientlig man och var visst icke omedgörlig, där man av honom begärde en ynnest. Men den höga ställning, i vilken han stod, skulle åtminstone under vanliga förhållanden ha förbjudit honom att ge sig det minsta sken av beröring med de frikyrklige. Tiden för vår berättelse var nämligen början av 80-talet. Att det börjat blåsa andra vindar på höjderna sedan dess, även i fråga om tolerans gent emot de frikyrklige, känna vi.
Emellertid voro missionsstyrelsens medlemmars farhågor nog så befogade. Det är så gott som säkert, att en anhållan i förenämnda syfte, som framburits av dem, hade av baronen mötts med ett avslag. Men det anmärkningsvärda kan hända, att vad en hel missionsstyrelse icke förmår, det förmår en enda liten tjänarinna. Då det blev för Laura Svedberg, så hette tjänarinnan, berättat, att bröderna i missionsföreningen haft frågan på tal, kände hon det med ens som en hennes oavvisliga plikt att föra planen till förverkligande; och i dagar och nätter lade hon fram saken inför Gud i bön. Och så tungt vilade slutligen ärendet på hennes hjärta, att hon icke kunde förhindra att det syntes i hennes ansikte. Och sålunda gick det för henne såsom för Nehemia, då han stod inför konung Artasasta med Jerusalems nöd på sitt hjärta, och konungen frågade honom: »Varför ser du så sorgsen ut? Du måste hava någon hjärtesorg.»
»Min kära Laura», sade fru friherrinnan en dag, »det måtte ej vara rätt beställt med dig; du har i flera dagar icke varit dig lik. Är det något, vari jag kan hjälpa dig, så kära, säg det, få vi göra, vad vi kunna.»
Laura, som så länge tvekat att framföra ärendet, blev nu genom matmoderns självfallna ingripande hjälpt på traven. Undergivet och icke utan rörelse framsade hon sin hemlighet och uttalade det såsom en hennes hjärtas länge närda längtan att se dessa rymliga och strålande gemak en gång öppnas för frälsningens budskap.
Friherrinnan blev nog icke så litet häpen över framställningen; men då hon hittills funnit allt, vad hennes kammarjungfru uttalat i till kristligt liv och kristligt verk hörande ämnen vara så allvarligt menat och så grundligt övervägt, vågade hon ej tänka annorlunda om denna begäran än att den var gången fram ur hennes själs djup, och en sådan fann hon i första hand förtjänt av att prövas. Det svar den belevade damen till att börja med gav på framställningen, var det enda svar, som en god hustru under liknande förhållanden kunde ge. Hon lovade framlägga ärendet för sin make.
Och så skedde. Ett ärende av detta slag, som framfördes till baronen av hans maka, skyndade han alltid att göra beroende, av vad hon själv tyckte och ville. Nå väl, fru friherrinnan ville nu egentligen blott en sak, och det var att tillmötesgå sin så mycket avhållna tjänarinna.
»Det må bli din sak», hade baronen svarat sin hustru, »och detta så mycket mera, som jag med all säkerhet blir borta hela nästa vecka.»
Det där senare tillkännagivandet kom helt oförhappandes och var egentligen en ögonblickets ingivelse, varigenom baronen såg sig i stånd att undgå varje misstanke på, att han hade med saken att skaffa.
Det ödmjuka Kristus-sinnet hade sålunda vunnit en seger i själva det friherrliga palatset, och Lauras hjärta, gladdes outsågligt. Snart nog blev dagen för sammankomsten bestämd och tillkännagivandet därom kringfört.
Inom familjen Strålspets fanns ock en, som icke blott lämnade sitt bifall till saken utan tillika i sitt hjärtas djup mycket gladdes däröver, och det var dottern i huset, fröken Aina. För några veckor sedan hade fröken Aina anlänt hem från huvudstaden, där hon hos släktingar och vänner tillbringat någon längre tid. Genom förhållandenas makt hade hon där förts i umgänge med några varmt gudfruktiga personer ur ganska högt stående samhällsklasser och dessa exempel av tro på Kristus hade på henne gjort ett mycket djupt intryck och omsider fött i henne själv en växande längtan efter den frid, som varar. Efter hemkomsten till föräldrarna på Alehög hade Aina ej vågat delgiva något om sina upplevelser i berörda fall. Däremot hade hon sökt en och annan stund i ensamhet med Laura. Ja, det hade ock någon gång lyckats henne att vinna föräldrarnas tillåtelse att följa Laura till sammankomsterna i bönhuset. Föräldrarna tyckte sig väl kunna giva sitt samtycke därtill, då de ändock trodde sig alldeles säkra om, att deras dotter i sin ställning var oåtkomlig för några som helst inflytelser i den vägen.
Kom så dagen för den med så mycket inträsse motsedda sammankomsten på herresätet. Att i herregårdens rymliga matsal vidtaga de anordningar, som krävdes för dess förändring till predikolokal, var uppdraget åt rättaren på stället. Denne, som hette Fredriksson och var en troende man och medlem av missionsföreningens styrelse, kunde ej ha fått en kärare uppgift. Med tvänne av godsets karlar till hjälp flyttade han ut åtskilliga av de större möblerna för att i största möjliga grad bereda rum för bockar och bräder. Då friherrinnan låtit meddela, att alla godsets underlydande gåvos ledighet från arbetet - mötet hölls nämligen på en vardags förmiddag - för att, om de så önskade, besöka predikan, förstod man, att salen skulle bli full av folk. Och man hade härvidlag ej heller missräknat sig. Vid tiden för mötets början var varenda plats upptagen. Friherrinnan och hennes dotter syntes ej i åhörarskaran. Detta var en missräkning för några av de troende vännerna, vilka av allt hjärta hoppats att få se dem med. Man visste, att den stolte baronen rest bort, och man trodde av denna anledning så mycket säkrare, att fruntimren skulle våga visa sig. Och, verkligen, de voro med, men osedda. En och annan hade lagt märke till att i samma ögonblick, som första sången föreslogs, Laura försiktigt öppnat dörren till ett närliggande rum och ställt denna på glänt. Denna till synes så obetydliga lilla manöver skedde dock efter överenskommelse med friherrinnan, som med sin dotter tagit plats i rummet invid.
Den sång, varmed uppbyggelsestunden öppnades, var den allbekanta:
»Herre samla oss nu alla
Vid ditt dyra nådesord
Likt ett vårregn låt det falla
På vårt hjärtas torra jord.»
Kraftfull och känslovarm ljöd sången in till de båda friherrliga damerna. Stämningen föreföll husets härskarinna onekligen mycket säregen. I det friherrliga palatset hölls nu en »läsarsammankomst», det var ett faktum. Fru friherrinnan tillstod inför sig själv, att, om någon för cirka fjorton dagar sedan sagt henne att någonting sådant skulle komma att hända, så skulle hon själv ha tillbakavisat detta som en ren löjlighet; och likväl hade det nu inträffat, och detta tack vare endast den omständigheten, att kammarjungfrun Laura så velat. Huru kunde ett helgat kristligt liv innebära så mycken kraft till skapande av möjligheter? Voro icke hon och hennes make här besegrade av den enkla tjänsteflickan? Detta spörsmål upptog friherrinnans tankar för stunden ungefär lika mycket som själva predikan, och i sitt hjärtas inre drog hon även den slutsatsen att, om alla tjänarinnor så helgjutet hävdade sin mästares sak som hennes Laura - ja, det skulle kunna betyda en i familjelivet djupt ingripande reform.
Men för att nu komma till själva predikan, så hölls denna av en predikant, som, ehuru ännu jämförelsevis ung, hade flerårig erfarenhet i sitt kall och ägde god förmåga att göra sitt tal både fängslande och allvarligt. Till text hade predikanten valt Jesu ord: »Jag är dörren, den som ingår genom mig, han skall bliva frälst.» Den unge mannen hade tagit det som en sin särskilda uppgift att betona det dörren var blott en enda. Alla måste känna sin synd och ödmjuka sig inför Kristus.
Om den friherrliga modern lät det sällsamma i själva händelsen skingra tanken till någon del, så hörde dottern Aina på med så mycket mera odelad uppmärksamhet. Och för ingen var budskapet mera avpassat än för henne. i veckotal hade hon sysslat med tanken på, om det icke gåves en väg till frälsning särskilt avsedd för det friherrliga ståndet? Hon kände sig behöva komma till visshet om evigt liv, men kunde det ske utan någon rubbning av hennes ställning som dotter till baron Strålspets på Alehög?
Vid predikans slut reste sig fru friherrinnan ögonblickligen för att avlägsna sig upp på sina rum i övre våningen. Då emellertid unga fröken viskade, att hon ville stanna för att höra avslutningen av mötet, hade modern ingenting att däremot invända. Avslutningsbönen frambars av en äldre man. Denne befann sig såsom alla de övriga mötesdeltagarna vid den föreställningen, att samtliga den förnäma familjens medlemmar voro utom hörhåll för mötets budskap, och denna omständighet lät honom känna sig fri att i de mest bevekande ordalag lägga fram deras sak inför levande Gud »och särskilt beder jag, käre Herre», så föllo sig den gamle mannens ord, »att du gör nåd med unga fröken. Du vet, att hennes själ längtar till ljus och frid.»
Att denna vädjan till nådens tron skulle i väsentlig grad öka den inre oro, som sedan veckotal förföljt den unga kvinnan, är lätt nog att förstå.
Vid sammankomstens slut smög sig Laura lätt och obemärkt in i rummet, där frun och fröken suttit. Hon tyckte sig märka att tårar glänst i den senares ögon. Fröken Aina fattade Laura vid handen och bad henne vidtala predikanten att, sedan folket skingrats, komma in till henne för ett samtal.
Då herr Kling, så hette predikanten, fick veta att såväl friherrinnan som unga fröken varit hans osedda åhörare, blev han överraskad. I hast tänkte han över vad han sagt och hoppades av allt hjärta, att det alltsammans måtte ha verkat till välsignelse. Gärna ville han efterkomma den unga damens begäran om ett samtal och följde i denna avsikt Laura in i rummet.
Fröken Aina bad allra först att få tacka för vad hon hade hört och sade sig sedan gärna önska klarhet i en del saker, som tillhörde frälsningen i Kristus.
Predikanten blev snart övertygad om att han hade framför sig en uppriktigt törstande ande, men lika så tydligt blev det, att hon endast dunkelt fattat frälsningens stig. Vad som framför allt annat hittills hindrat henne att se sin lyckas grund, det var hennes bördsstolthet.
»Ack», sade hon bland annat, »jag inser mer än väl, att jag behöver bliva en annan och en lyckligare människa, men ni bör dock medgiva att det ställer sig svårt. Förlåt min okunnighet och säg mig, om det är nödvändigt för mig att komma till Gud på samma sätt som, ja, ni kanske blir rådlös för mig, jag menar som jag hört att flera av min fars drängar och torpare kommit; d. v. s. de ha fallit ner på golvet mellan bräder och bockar vid stugumötena som hållits här i trakten.»
Herr Kling märkte av detta resonemang, huru förfärligt bördsstoltheten hade snärjt in denna unga själ i fördomar; och han kände med ens sin plikt att här föra ett lika allvarligt som tydligt språk.
»Vad ni fröken måste först av allt tänka på.», svarade predikanten, »det är att uppge varje tanke på, att ni i den rättfärdige Gudens ögon har några som helst företräden framför edra föräldrars underlydande. Ni är en syndare lika visst som de och har att välja samma väg till frälsning. Om ni fått en bättre uppfostran än de, så är denna omständighet blott ägnad att göra ert ansvar så mycket större. Ja, min fröken, ni måste ner i stoftet, ner bland bockar och bräder, precis som er fars drängar och torpare och det för att vinna just den frid, som de ha vunnit.»
Långt ifrån att detta frimodiga och osminkade språk sårade den unga damen, väckte det hennes djupaste aktning för predikanten. Samtalet pågick ännu en god stund, och för fröken Aina Strålspets blev det mer och mer klart, att fram till denna underbart härliga gemenskap med Gud ledde endast en väg och det var bönens - den ödmjuka men ihärdiga bönekampens. Planen på ernåendet av frälsningens glädje och fröjd på någon för det friherrliga ståndet särskilt avpassad väg uppgav hon fullständigt, sedan den frimodige och rättframme predikanten visat henne, att denna plan var rena dårskapen. Den unga kvinnan, som för moderns skull ej vågade att dröja längre, tryckte varmt herr Klings hand till avsked och steg upp i den övre våningen, där hon i överensstämmelse med skriftens ord gick in i sin kammare och slöt dörren till, medan hon bad till sin fader i det fördolda. Och efter detta låg Herrens hand tung över den unga friherrinnan. Det blev henne snart uppenbart, att de band, som ännu höllo henne bunden vid världen, voro flere och starkare än hon själv vetat om. Men för en fortsatt ihärdig bönekamp brusto de ett efter annat. Friherrliga anor, börd och rang, som varit för Aina allt, ja hela familjens a och o, föllo i stoftet och blevo grus; och ur hennes hjärta framgick en allt starkare längtan efter den högsta rang, som kan bli en människovarelse beskärd - den att bliva ett Guds barn. Och sådan längtan är aldrig hopplös. Detta skulle också fröken Aina, Strålspets få erfara.
Fjorton dagar senare var möte utlyst i en av de under Alehög lydande torpstugorna, en anmärkningsvärt låg och torftig hydda i skogsbrynet. Stället låg avlägset från godsets centrum och endast mycket obanade stigar ledde fram dit, vadan tillslutningen till denna sammankomst blev ringa. Endast omkring ett 30-tal hade vågat sig dit. Men bland dessa fanns även fröken Aina. På en grov bräda, som med ena ändan vilade mot en stol och med den andra mot en huggkubb, satt den unga damen. Detta var någonting alldeles nytt för henne. Vid sammankomstens slut böjde hon sina knän på de grova golvtiljorna invid den huggkubb, som tillhörde ert av hennes faders torpare; och invid detta i sanning anspråkslösa altare invigde hon sitt liv för hans räkning, som hade intet, vartill han kunde luta sitt huvud och som till sist led korsets död för henne. Inför hans fot lade hon sitt friherrliga anseende, sin börd och sin rikedom ned för att taga emot vad bättre var - »korset först och kronan sedan».
»Det blir säkert en rätt hård kamp för mig efter detta», sade hon till Laura, då de voro på hemväg.
»Ja, fröken», svarade tjänarinnan, »men i allt övervinna genom honom, som oss älskat in i döden. Trohet inför honom, trohet in i döden vare blott det vår lösen!»
