Paulina stod lutad över marmorbalustraden och såg ut över havet, som i majestätiskt lugn låg där utbrett för hennes blickar. I en väldig urna av sten prunkade en rikedom av blommor, vilka fyllde luften med sin utomordentliga vällukt.
Vid hennes sida stod Anton Dunker. Han lutade sig dock icke, utan stod upprätt med armarna i kors och tydligen fattad av någon allvarlig tanke.
»Nej», yttrade Paulina, »jag säger det rent ut, det där frestar mig icke alls. Litet mera eller litet mindre av det jordiska goda gör så ofantligt litet till saken. Jag är för övrigt trött på alltsammans.»
»På mig med således?»
»Jag har icke sagt det; men det är ju dock ett faktum att karlar, som gått och gjort ingenting, till slut blivit odrägliga».
»Nå, men vad finnes då att göra?»
Frågan föreföll Paulina allt för tom för att förtjäna ett svar. Medan hon fortfor att se ut över havet, yttrade hon:
»När jag först lärde känna dig, tillstår jag, att jag tänkte annorlunda om dig, ja, jag hoppades något av dig, men nu....»
»Jag har råkat i onåd, det är allt», svarade Anton med ett försök till skämtsamt tonfall i rösten.
Icke heller vid detta fann sig Paulina böra fästa något vidare avseende utan fortsatte:
»Om jag ändock såge dig vid något som helst arbete för våra medmänniskors bästa, som läkare t. ex. eller ock om det vore som den oansenligaste lantpastor. Men en man, som gör ingenting, då det finnes så mycket att göra, och en kvinna, vars hela tillvaro rinner bort likasom i sanden, vad behöver världen flera av dem? Nej, jag känner, att jag är till för att i min ringa mån bidraga till fullbordandet av Guds avsikter.»
»Paulina, jag känner icke igen dig», inföll Anton Dunker med märkbar oro.
»Nej, det troliga är, att du aldrig känt mig riktigt. Men nu vill jag säga dig, att detta oavbrutna liv i nöjen och förströelser börjar kännas mig som en plåga. O, det är dock alltför outhärdligt.»
»Förstår jag dig rätt», svarade Anton, »så menar du att, om jag vore t. ex. en fattig men nitisk läkare eller någonting i den vägen, så skulle du vilja dela ljuvt och lett med mig för livet?»
»Ack, jag menar ingenting», utropade Paulina sorgset.
»Du har dock givit mig ett hopp», tillade den unge mannen; men hans ord nådde ej flickan, som hastigt vänt sig om och flytt upp i trädgården till där väntande gäster.
Hon hade förlorat lusten för en man, som ville spela en mans roll för ingenting annat än att få äga hennes kärlek.
Paulina Valfridsson hade länge varit otillfredsställd med sina levnadsförhållanden. Hon hade en mor, som, särskilt sedan hon blivit änka, avgudade henne. Hela husets förmögenhet stod till den unga kvinnans disposition; och det fanns i följd härav icke en personlig önskan, som, så vitt det gällde timliga ting, hon ej var i stånd att uppfylla. Hennes utseende var sådant, att man höll henne för en skönhet. Alla ortens unga flickor strävade efter att i klädsel, hållning och uppförande så mycket som möjligt likna Paulina. Och Paulina för sin del strävade efter att få umgås med någon, som tänkte lika som hon. Men ack, huru få voro icke dessa! Ortens unga män hade slösat på henne inbjudningar till teaterbesök, segelturer, automobilturer m. m. av det slaget. Men nu var hon bliven led vid allt.
Och så, då hon en dag fick veta, att modern i samband med några affärskrascher i orten hade förlorat hela sin förmögenhet, hälsade hon denna i sig självt så nedslående nyhet nästan som en välkommen omväxling i detta eviga enahanda, som förmögenheten skapat.
Hennes mor, fru Valfridsson, tog emellertid hela saken på ett annat sätt. Hon sörjde, grät och förargades. Hon ville fly bort till någon plats, där ingen kände dem. Med Paulinas bifall bestämde hon sig också därför. Den plats de valde att slå sig ned vid låg i omedelbar närhet av en större stad. Vid flyttningen realiserade de en hel del av det dyrbara möblemanget såsom varande numera obehövligt. Juveler och smycken såldes också i stort antal, varigenom en liten nätt summa förskaffades dem. Paulina tog de nya och inskränktare förhållandena med lugn. Ja, den kom rätt snart den dag, då hon kunde tacka Gud för dem; ty först nu fann hennes själ den ro hon länge sökt. Paulina fick erfara, att i barnaskapet hos Gud var den sanna rikedomen; och av allt, vad hon förlorat, saknade hon intet. Hon kunde med aposteln säga: »Det som var mig en förlust, det räknar jag som en vinning». Hennes mor däremot var ej lika lycklig. Tanken på flydda tiders välstånd grämde henne oupphörligt.
»Vår tvätterska», så utbrast hon en dag, »hade det mycket bättre än vad vi ha det nu.»
»Jag är glad, att hon hade det», svarade Paulina, »och tänk vilken förmån för oss att nu få på närmare håll och på detta praktiska sätt lära känna, huru andra ha det. Hör, mamma, låt oss leka att ett välgörenhetssällskap har sänt oss hit för att taga reda på förhållandena bland de fattiga häromkring.»
»Prat», svarade modern, som alls icke var upplagd att ta' sitt öde från den skämtsamma sidan.
»Nå, så tänk om vi skulle föreställa oss, att vi äro här blott för att rekreera oss och så en dag återvända till våra dumma nöjen.»
»Jag förstår icke, Paulina, varför du skall säga att våra nöjen voro dumma.»
»Väl, mamma, det är kanske mindre lämpligt, att vi tvista om den saken; och det är ju ej heller rätt av mig att skämta med din saknad efter vårt förflutna liv. Förlåt mig! Men, o, mamma, vad jag önskar, att du kunde se Guds hand uppenbar i det som vederfarits oss. Sedan det blev mig möjligt att så göra, känner nära nog min lycka inga gränser. Det är mitt hopp, kära älskade mamma, att även du en dag skall få denna bättre syn på tingen. Dock, låtom oss icke mera tala därom i dag. Jag föreslår, att vi i stället företaga en promenad inåt staden.»
»Nej, jag har just ingen lust att gå ut. Det kunde lätt hända, att vi mötte någon, som känner igen oss.»
»Det tror jag alls icke vi behöva frukta.»
»Var ej säker på det! Jag är övertygad om, att jag en gång mötte Anton Dunker.»
»Vad du gjorde se'n», utropade Paulina litet smått förtretad över, att hon icke kunnat låta bli att rodna. »Det kunde ha varit någon, som liknade honom.»
»Nej, det var han, därom finnes intet tvivel. Ack, Paulina, om du ändock varit lagom oresonlig gent mot honom, så hade du nu kunnat vara gift med honom, och då hade vi icke varit här.»
»Hör hit, mamma, i stället för att resonera om slika orimligheter, så låt oss gå inåt staden ett slag för att få en föreställning om huru verkligt fattigt folk har det. Kanske då även du skall finna, att du har något, som du bör tacka Gud för.»
Tigande gav fru Valfridsson efter för dotterns önskan och följde henne. Då de efter ett par timmar återvände från promenaden, som huvudsakligast gått genom »fattigkvarteren», kastade sig fru Valfridsson nästan dödstrött ner på en stol.
»Ack, Paulina, det där gör jag aldrig om igen. Åsynen av de där arma utsvultna barnkräken hade kunnat göra mig sjuk. De sågo ju ut som små spöken allihop.»
»Tänk, du, mamma, om vi skulle ta' i tu med de där små »spökena» och göra något för dem?»
»Vi ha inga pengar, Paulina, och vad kan man göra för sådana där utan pengar!»
»Men om vi skulle börja giva dem av vad vi äga, nämligen vår kärlek!»
»Som om de behövde vår kärlek! Men jag kan ej låta bli att tänka på, huru det kunnat vara om du nu varit gift med Anton Dunker, då hade vi haft något att giva dessa arma.»
»O, mamma, låt mig blott slippa höra!»
»Du är odräglig, Paulina. Anton Dunker var dock en man av värde. Företagsam och vetgirig. Han studerade medicin och tog sina examina med glans; och så utom detta blev han helt oväntat ägare till en avliden anhörigs stora förmögenhet.»
»Ja, och sedan var han ej mera varken företagsam eller vetgirig och fortsatte ej ens sina studier.»
»Ja, varför skulle han göra det!»
»Därför att världen är full av mörker och nöd, och Gud behöver män. Livet förtjänar sannerligen ej att lekas bort, när här är så mycket att göra runt omkring oss. För övrigt, mamma, jag önskar så innerligt, att du icke säger ett ord mera om denna sak. Låt oss lämna Anton Dunker!»
Detta senare framsade den unga kvinnan med ett eftertryck, som kom hennes moder att se överraskad upp och finna, att det var bäst avstå från det ömtåliga ämnet.
Så fortgick det ännu en längre tid; och en dag kom Paulina hem från ett av sina besök hos de nödlidande.
»Det var», sade hon, »med det värsta jag sett. Jag träffade en man, som låg i en källare nästan överhöljd av smuts. Fukten rann från väggarna och råttorna sprungo fritt omkring på golvet. Och där låg han allena i hög feber.»
»Paulina, det kommer mig att rysa. Jag förmodar, att du tvättade honom.»
»Ja, så pass jag kunde.»
»Hu då, jag önskar, att du icke måtte komma nära mig, förrän du tvättat dig själv.»
»Ack, mamma», utbrast Paulina, som icke lade märke till moderns rädsla, »det är förskräckligt att tänka, att, medan vi fortforo med våra 'fina middagar' och sällskapsaftnar, så förgingos tusenden i nöd och elände likt detta. Dock, jag är glad, att Gud visat mig vad jag är till för.»
En morgon trädde Paulina in i rummet till sin mor bärande under ena armen sin egen riddräkt och i handen en stor sax, som blixtrade i det solsken som ymnigt strömmade in mellan växternas blad och blommor i fönstren. Hack i häl följdes hon av en liten pojkbyting, klädd i smuts och trasor.
»Men, Paulina, vad ämnar du ha för dig?» utbrast fru Valfridsson. »Du lärer aldrig lyckas få en ny riddräkt.»
»Jag lärer inte få någon häst heller», svarade Paulina och tillade skämtsamt: »I vår släkt finnes, så vitt jag vet, förut ingen skräddare, och det är ju skada. Jag måste avhjälpa denna brist.»
Därpå tog hon fram ett måttband och började så taga mått till kläder åt den lille trashanken.
»Se så där, min vän», utbrast hon, »nu kan du få gå. Om du tittar in i köket, skulle jag nästan tro, att Maria har litet mjölk och bröd för din räkning. I morgon är du välkommen tillbaka, så få vi se, huru långt vi kommit med det här.»
»Du kommer att få se, du, min kära Paulina» sade modern, i det hon lät pincenezen falla i knäet, »vad detta släp och slit kommer att betyda för dig, Hur tror du t. ex., att dina händer skola komma att se ut till sist?»
»Som en sömmerskas, förstås.»
»Ack, och i allt detta kan du finna förströelse!»
»Ja, och icke förströelse allenast utan verkligen glädje; och det skulle en var finna, som ville försöka därmed.»
»Men tänk då, kära barn, om du nu varit Anton Dunkers....»
»Mamma, jag är utledsen vid det där. Kan jag då inte slippa höra!»
»Du kan slippa, men minns, att den dag kommer, då du skall ångra dig»
Under flera dagar härefter hade Paulina med mycken hjälp av Maria, tjänstflickan, arbetat flitigt med förfärdigandet av diverse klädespersedlar för barn av det ganska rika material, hon hade av sina egna avlagda gamla kläder. Bland de med dessa persedlar lyckliggjorda små var förutnämnda lilla pilt. Denna fördes, då allt var färdigt för hans räkning, in i ett rum, där en brasa gjorts upp i kakelugnen. Paulina ställde honom framför brasan och med tillhjälp av saxen befriade hon honom från de usla paltor, i vilka han var klädd, och dessa kastades bit för bit på elden. Därefter klipptes hans hår, som. gick samma väg, varefter ett duktigt bad i en stor balja, som Maria tagit in och fyllt med vatten, bildade avslutningen i denna rengöringsprocess. Då han sedermera iförts de nya, rena och varma kläderna, tedde han sig som en helt och hållet ny pojke. Näst i ordningen var det en liten flicka, som genomgick ungefär samma procedur. När Paulina förde fram denna inför sin mor, slog hon ihop händerna och utropade:
»Ack, Paulina, skall du då draga över dig en sådan här av bekymmer! Vad skall du då taga dig till med den där flickungen i fortsättningen?»
»Den har jag tänkt skall stanna hos oss. Hon hjälper Maria i köket, och så springer hon ärenden åt dig; och i gengäld härför kan du lära henne att läsa, mamma.»
»Jag!?»
»Jag kan läsa», inföll den lilla flickan, som hette Alma,
»Kan du!» utropade Paulina, »då skall du få läsa vår dagliga bibeltext varje morgon, innan du hjälper till att duka fram frukosten. Blir inte det roligt?»
Paulina böjde sig ned och kysste barnet på kinden. En tår trängde upp i Almas öga.
»Ingen har kysst mig», sade hon, »sedan mamma dog.»
Den rörande glädje barnet visade vid dessa bevis på ömhet, trängde även till den annars gent emot sin dotters välgörenhetsverk så reserverade gamla fruns hjärta. Hon vände. sig om och torkade en tår från sitt öga. Paulina, som lade märke härtill, kände därvid en obeskrivlig glädje.
»Giv henne en kyss, mamma! Gör det i hennes hädangångna moders ställe!»
Tigande tryckte fru Valfridsson flickan intill sig och kysste henne.
»Jag kommer att tänka på», sade fru Valfridsson några dagar därefter, »att också jag nog har åtskilligt bland mina gamla kläder, som kunde sys om för Almas räkning.»
»Du har, mamma! Tänk vad det vore bra!» svarade Paulina.
Nästa dag sågs fru Valfridsson hela dagen ivrigt sysselsatt i sin garderob med att sortera sitt rika förråd av äldre klädesplagg, av vilka hon gjorde ett urval för Almas räkning; och på kvällen överraskade Paulina sin moder, sittande med saxen i hand i fullt arbete, medan hon för Alma, som satt vid hennes fötter på en pall, sjöng en gammal sång.
»O, Paulina», yttrade modern, innan de samma dag gingo till sängs, »jag vet icke, när jag hade en så angenäm dag sist. Jag tror, det är första dagen, sedan vi förlorade våra pengar, som jag icke lipat. Jag har inte ens kommit ihåg våra bedrövelser. Aldrig kunde jag väl tänka mig, att det skulle vara möjligt att få så mycken glädje utav ett så ömkligt litet ting som den där stackars lilla varelsen du drog hit.»
»Men, som du ser, kära mamma så går det för sig. Rosen är en ros, varhelst den växer.»
Efter detta började fru Valfridsson ägna sig för lilla Alma, nästan som en flicka ägnar sig för sin docka. Men allt efter som hennes kärlek till barnet växte och renades, började hon känna, att hennes förpliktelser i moders ställe nog inneslöt mera än omsorgen om kläder. Fru Valfridsson hade hittills för egen del ej fördjupat sig i de ting som Gud och evigheten tillhöra, men då hon på allvar sporde sig själv, in på vilka områden hon borde leda detta försummade barns uppmärksamhet för att i största möjliga mån befordra dess framtida väl, då tvivlade hon ej på, att den gudomliga sanningen just var detta område. Och sålunda kom det sig, att den i livets skola så hårt prövade frun ofta sågs med fosterdottern i sitt knä, sittande vid bordet, på vilket den heliga skrift låg uppslagen. Ingendera av de båda ägde i denna bok någon nämnvärd kunskap förut; och det är svårt att säga, vilkendera som allteftersom Guds fadersomsorg och kärlek trädde i dagen på bokens blad, däråt mest gladdes. Men en dag, då Paulina träffade sin mor ensam på sitt rum, gick denna henne till mötes och utbrast:
»O, Paulina, jag förstår ej vad som hänt mig, men Jag börjar känna mig så outsägligt nöjd och lycklig.»
»Du har börjat leva för andra, mamma, det är allt, och att leva för andra, det är att leva för Kristus.»
»Ja, och vad dig beträffar Paulina, så - o, vad jag fruktade, att allt detta arbete skulle bryta ner dig! Och dock, du har aldrig sett friskare, starkare och mera blomstrande ut, än vad du nu gör.»
På detta sätt fortgick de båda kvinnornas arbete i det godas tjänst, och Alma växte till och blev deras gemensamma glädje. Men så uppgick sorgens dag. Lilla Alma hade redan länge visat tecken till ett fel i sin ena höft, och en dag framträdde sjukdomen fullt akut, och det syntes nödvändigt att tillgripa operation. Fru Valfridsson, hennes dotter och tjänstflickan Maria togo detta slag djupt.
»Ack, just som jag i så hög grad börjat fästa mig vid flickan, skulle detta hända», klagade fru Valfridsson.
»Låtom oss icke alldeles misströsta. Alma behöver nu all den kärlek och den vård vi kunna åstadkomma. Vi måste se till, att hon, kommer in på lasarettet, Hon måste naturligtvis undergå undersökning, kanske ock operation.»
Och därvid blev det. Alma fördes till sjukhuset, där hennes höftsjukdom noga granskades av läkarne. Det operativa ingrepp, som här gjordes nödvändigt, krävde stor skicklighet, och efter några överläggningar beslöt man tillkalla en helt ung läkare, som visat sig speciellt utrustad för dylika kirurgiska uppgifter och redan med stor framgång behandlat flera mycket kinkiga fall, Under tiden man väntade på operation, uppehöllo sig Paulina och hennes mor hos det, sjuka barnet så mycket som deras tid det tillät. Flickan visade därvid stort tålamod och var ej heller rädd för att dö, om det så var Herrens vilja.
Paulina och hennes mors dagliga besök vid Almas sjukbädd blevo helt hastigt avbrutna därav, att den senare själv blev ganska klen och måste hålla sig inne, och den förra togs i anspråk för vården av ett par mycket sjuka gamla kvinnor bland hennes förutvarande skyddslingar. Trenne dagar förgingo sålunda, utan att någon av dem varit dit, och under denna tid hade operationen verkställts. När det så efter tre dagar äntligen blev möjligt för Paulina att gå till lasarettet, var det med stor iver hon väntade att få veta, huru det var med den kära flickan. Knappt hann hon fram till hennes bädd, förrän barnet ropade henne tillmötes:
»O, Paulina, nu är det över, det är över nu! O, den snälla, den rara doktorn! Jag väntar så mycket på honom. Jag förstår ej, varför han dröjer så länge. Han har lovat att komma tillbaka i dag och säga farväl. Han säger, att de andra doktorerna kunna sköta mig nu, sedan jag blivit opererad. O, han är så god! Han säger, att han skall komma tillbaka hit igen om en tid, och då skall jag få åka i hans automobil... Tyst, hör, nu kommer han, jag hör hans steg i korridoren.»
Även Paulina hörde de raska, taktfasta stegen ute i korridoren, och med ens greps hon av en känsla, en aning, som kom blodet att rusa henne åt huvudet och färga hennes kinder mörkröda. Hon fattade ett hastigt beslut att skynda ut och i tid. försvinna. Till Almas stora förvåning skyndade hon därför ut ur sjukrummet för att tvärt över korridoren hinna in i ett annat rum; men det var tyvärr redan försent, ty knappt hade hon hunnit utom dörren, förrän framför henne stod - doktor Anton Dunker. Han nöjde sig ej med att till hälsning räcka henne handen; han fattade båda hennes händer mellan sina och sänkte på henne en allvarlig och varm blick.
»Paulina», sade han, »jag har lyckats utröna, att du brukade gå hit, och sedan dess har jag hyst ett tåligt hopp om att möta dig. Och att det äntligen till sist gick för sig, räknar jag som en lycka. Ingen av oss torde ha vidare gott om tid just nu; men några minuter får du ej neka mig.»
Paulinas överraskning var fullständig; och hon var knappast sig själv, då hon lät sig av den starke och ståtlige unge mannen föras ut i den vackra park, som omgav sjukhusbyggnaden.
»Paulina, min oförglömda vän», började Anton, då de hunnit en enslig stig mellan resliga lönnar, »jag är lycklig att kunna säga dig, att jag nu är stadd i full verksamhet för andra. Mina läkarestudier, dem min så hastigt och så oväntat vunna förmögenhet frestade mig att avbryta, fastän jag var så nära målet, grep jag mig an med på nytt och fullbordade. Och då jag med min själs hela allvar och entusiasm kastade mig in i arbetet för de lidande och nödställda, gjorde jag det, det tillstår jag, till det mesta för att på den vägen vinna din ynnest och kärlek. Du förstår, att jag glömmer ej lätt vårt samtal på balkongen. Emellertid inträffade, att jag i själva arbetet fann en outsäglig källa till vederkvickelse för min dittills så tomma själ. Ja, jag fann någonting mera, jag fann Gud själv; och han är nu min rikedom, och att leva och verka för honom är min glädje. Jag har icke glömt dig, Paulina, nej, jag har längtat efter dig obeskrivligt ibland, men jag har känt mig icke böra vidtaga några mått och steg för att söka upp dig. Jag har föreställt mig, att, om Herren ville öka min lycka med att skänka mig dig till stöd och hjälp i livet och i arbetet, då skulle han föra dig i min väg på sitt eget sätt. Ja, Paulina, vad säger du då själv?»
»Jo, att Herrens vägar äro underliga, men att de alltid föra säkert fram till lycka och välsignelse. Har han fört oss samman mitt uppe i arbetet för hans lidande vänner, då bleve det min lycka att där för alltid få finnas vid din sida.»
»Du säger det?»
»Ja, det säger jag.»
Doktorn slöt sina patienters blivande ömmaste väninna varmt till sitt manliga bröst.
