Det rådde strid om ett obetydligt litet jordområde, vars reella värde var ytterst ringa. Ingendera av de båda tvistande männen, John Davidson och Samuel Galler, skulle ha blivit vare sig rikare eller fattigare genom åtkomsten därav. Men tvisten var inledd, och det ena hårda ordet gav anledning till det andra. Vad som från början kunnat vara en blott bagatell, blev på detta sätt ämnet till en bestående bitter strid, som fördes med samma oförsonlighet å båda sidor. John och Samuel, som annars varit vänner från barndomen, råkade i en osämja, som sträckte sig genom åratal. Det rådde ett hat som, om det varit av naturen vildsinta män, kunnat sluta i blod. Men nu gingo de där, dessa män, rov för en bister vrede, vari de båda till den grad ignorerade varandra, som om den ene för den andre icke ens funnits till.
Striden inskränkte sig dess bättre helt och hållet till de båda nämnda personerna, och ingenderas familj eller släkt i övrigt kunde sägas vara inblandad. De båda familjerna hade levat grannar i flera år. Maria Davidson och Susanna Galler hade varit skolkamrater, och så hade även deras män. Familjernas barn hade lekt tillsammans ända från deras spädaste år. Och ehuru män och fäder stodo oförsonliga mot varandra, upphörde ej familjernas vänskap. Det var i det hela taget ett mycket sällsamt förhållande.
Efter en mer än vanligt stormig träta mellan de båda familjefäderna, hade Samuel yttrat till sist:
»Det är uppenbart, att du och jag efter detta ingenting böra ha med varandra att göra, men det synes mig icke böra angå de övriga av våra familjer, eller hur?»
Härtill samtyckte utan vidare John.
Och den beklagliga oförsonligheten fortfor. Ingendera av de båda männen gjorde dock något som helst försök att störa det mellan familjerna, som sådana, rådande bättre förhållandet.
När t. ex. unge Joel Davidson började »gå med» Rosa Galler, gjorde ingendera av föräldrarna däremot invändning, ej heller lade någon av dem hinder i vägen för den allt jämt tilltagande varma vänskapen och kärleken mellan de unga. Och då omsider bröllopet stod, var ingendera av de båda gamla antagonisterna med för att dela sina barns glädje. Likväl bestodo båda rikliga presenter; och det var i byn en offentlig hemlighet, att köpesumman för det hus, som blev de nygiftas bostad, erlagts av John Davidson och Samuel Galler på så sätt, att de betalat hälften var. I det unga glada hemmet vore de båda var och en för sig välkomna gäster, men tillsammans såg man dem aldrig där.
Naturligtvis hade under årens lopp icke saknats försök att åvägabringa försoning mellan de tvistande. Hustrur, barn och grannar hade arbetat på att närma de båda männen till varandra. Herr Dunker, pastor vid den församling de båda två tillhörde, hade gjort ansträngningar i samma syfte. En entusiastisk respredikant, som uppehöll sig några dagar på platsen, hade gjort det till sin speciella mission att bringa dessa åtskilda själar till harmoni och frid. En dag var han ute på promenad tillsammans med Galler och var just i färd med att övertyga denne om hans plikt att förlåta, då de plötsligen stötte samman med Davidson. Här var sålunda ett ypperligt tillfälle. Hastigt upphörde predikanten med sin vädjan och kastade sig ned på sina knän, just där han stod, och började avropa himmelen att smälta deras hjärtan. Detta medan de båda grannarna med i stolthet uppburna huvuden fortsatte från stället, var och en sin väg. När den djupt rörde predikanten upplyfte sina ögon, voro de borta. Saken syntes hopplös.
»När John och Samuel bli vänner» blev efter hand ett talesätt i byn, som innebar det samma som - aldrig.
Så kom Joels och Rosas förstfödde till världen. Det var en älsklig liten flicka, som fick namnet Ruth. En sådan där liten älskling i familjen är ju alltid någonting outsägligt rart, men lilla Ruth tycktes, allt eftersom hon växte till, bli mer och mer underbart älsklig. Ingen märkte detta så som farfar och morfar, vilka båda fästades vid den lilla med de allra ömmaste känslor. Icke en dag förgick, utan att de avlade ett besök för att se den lilla. Huru strängt upptagen John Davidson var, fick han likväl tid att »titta in till lilla Ruth»; och huru trött Samuel Galler var efter dagens tunga - alltid orkade han kvista in för att se sin lilla dotterdotter.
Men samma systematiska undvikande den ene av den andre förekom här som annorstädes. Båda besökte det lyckliga unga hemmet varje dag, men aldrig på samma gång. Om den ene sågs där på morgonen, så ordnade den andre det så, att han kom på eftermiddagen eller kvällen. Det var intet resonemang om saken. Det var blott så, att den ene likasom av ett slags instinkt kände, när den andre var där. Någon avundsjuka över den enes eller den andres större sympatier inom familjen förekom ej. Ingendera visade tecken till harm över den andres släktskap med det välsignade barnet.
Och Ruth för sin del visade tydliga tecken av, att hon förstått och uppskattat den henne visade ömheten. Och efter hand, som hon började leva ett klart medvetenhetsliv, visade hon, att ingen var av henne mera avhållen än farfar och morfar. De voro hennes utkorade lekkamrater, de vaggade henne till sömns i sina starka armar, och de vakade över och stödde henne, då hon gjorde sina första försök att gå för sig själv. Hennes allra första försök att tala gällde konsten att uttala orden farfar och morfar. Ruth var omkring fyra år, när hon på ett eller annat sätt fick klart för sig, att även hon, ehuru liten, var skyldig att vörda Herrens dag. Följaktligen tillkännagav hon en söndagsmorgon, att hon ville gå med »morfar Sam» i kyrkan. Morfar skulle just den dagen anlända till familjen på morgonen. Till svar på sin mors invändning, att »morfar Sam» nog icke tänkte gå i kyrkan, svarade hon med bestämdhet, att »det skulle han». Och naturligtvis gick morfar, ty dotterdotterns vilja var för honom lag. Genom hela gudstjänsten satt Samuel Galler på sin bänk med den älskliga, undrande flickan vid sin sida. Nästa söndag fordrade Ruth åter att få gå i kyrkan, denna gång med »farfar John». Och så blev det en vana, att Ruth skulle gå i kyrkan varje söndag, den ena gången i farfars och den andra gången i morfars sällskap. En var av de gamle männen hade sin abonnerade bänk i kyrkan. Den ene satt sålunda oftast på ena sidan om huvudingången och den andre på andra sidan.
Ruth var oftast en mycket uppmärksam liten åhörarinna, och en söndag, då hon vid morfar Sams sida suttit och lyssnat till en predikan över orden: »Saliga äro de fridstiftande», var hon, då de kommit ut ur kyrkan, mycket ivrig att få veta, vad pastorn menat med fridstiftare. Samuel Galler tyckte ej om frågan, och svarade, att han nog icke kunde lära henne att förstå det. Men då den lilla flickan likväl framhärdade i att vilja veta det, började den gamle:
»Väl, jag tänker pastorn menade, att två människor kunde vara stygga mot varandra och icke alls tåla varandra - - - »
»Som du och farfar John,» inföll barnet. Samuel Galler spratt till. Hur kunde den lilla känna till denna sak? Vem hade sagt henne detta? Han skulle just till att fråga henne själv därom, men hejdade sig visligt nog och låtsande icke ha märkt hennes infall, gick han på med förklaringen.
»Så kommer någon och för dessa människor tillsammans och gör dem till vänner... Jag tänker han menade, att en sådan är en fridstiftare.»
Ruth begrundade för ett ögonblick allvarligt denna förklaring. »Tror du han menar det, morfar.»
»Ja, det tror jag.»
»Men vad mena' han me' att en så'n man ä' salig?»
Det blev värre och värre för morfar. Varför, frågade han sig själv, kunde icke pastor Dunker ha sparat denna predikan till nästa söndag, så att John Davidson fått dessa pinsamma frågor att besvara?
Den lilla botpredikanten väntade på svar.
»Salig! Hm, ja, d. v. s., salig, det menas väl - - - »
»Menas det att Gud älskar dem?»
»Ja, visst ja, det menas det.»
Barnet gick tyst en lång stund; och den gamle mannen drog en suck av lättnad över att frågandet nu månde vara slut.
Plötsligt lyfte hon dock upp sitt huvud och sade med det älskligaste leendet i sitt ansikte.
»Morfar, jag vill fridstifta dej å' farfar, jag.»
»Du är nog så snäll och rar, mitt barn, men sådana saker skall inte en liten flicka bry sig om.»
Just som de i detsamma passerade Davidsons gård, syntes farfar John själv komma gående ut till vägen med tydlig avsikt att hälsa på barnet. Ruth såg honom och sprang honom till mötes. På sitt eget oefterhärmliga sätt började hon genast jollra om vad hon hört i kyrkan om stygga människor, om fridstiftare och om saliga människor och slutade med att uppmana gamle John Davidson att komma med henne för att skaka hand med »morfar Sam».
De båda gamla männen sågo på varandra med en lång, bitter blick, full av hat.
»Jag tänker jag behöver inte skaka hand med en orm,» yttrade John och gick sin väg
»Och inte jag med en så'n där hyena,» ropade gamle Sam efter honom.
Dessa ords egentliga innebörd förstod väl, ej barnet, men däremot kunde hon icke missförstå den verkliga sinnesstämningen dem emellan.
Ett smärtsamt, sorgset uttryck lade sig över den lilla flickans ansikte, och med nedböjt huvud fortsatte hon sin väg hem. Men framför grinden till hemmets gård stannade hon plötsligt och vände sig till sin morfar med dessa ord:
»Morfar, jag vill inte du ska' gå me' mej in i da'. Jag vill int' du hälsar på mej mer. Jag tycker inte om dej mer, för pastorn sa' att Gud inte älskar dom, som int' vill bli vänner, och jag tycker int' om dom, som int' Gud älskar. Morfar, jag vill att du ska' bli fridstiftad, så kan jag tycka om dej.»
Hon sprang härpå in på gården och lämnade morfar att fortsätta sin väg ensam, betydligt skamsen och slagen. Likväl mumlade han för sig själv: »Ingenting annat än en liten flickas små griller; innan nästa morgon har hon glömt alltsammans.»
Men när han nästa dag infann sig, fann han, att hon icke glömt det. Hon syntes ej heller till och kom honom icke till mötes som vanligt.
»Var är Ruth?» frågade han sin dotter.
»Hon är en trappa upp,» svarade den unga frun. »Hon sprang upp, när hon såg er komma, far, och sade, att hon inte ville se er. Vad i all världen går åt barnet. Svärfar var här i går kväll, och hon sade till honom med ett allvar, som om hon varit en helt gammal människa, att hon inte mer tänkte hålla av honom, då han inte ville låta henne få den salighet, som Gud lovat fridstiftare. Hon sade honom, att han icke mer fick komma och hälsa på henne. Kan ni säga, vad som ta'r åt flickan, far? Varifrån har hon fått dessa idéer?»
Till förklaring meddelade nu morfadern händelsen med gårdagens predikan, vilket dock icke föranledde någon att tänka något djupare på denna sak.
Och härefter begynte det allvarligaste skedet i denna berättelse, åtminstone vad den ena parten angick. De närmaste två veckorna blevo för de båda gamla en prövande tid. Med en för ett barn ovanlig uthållighet framhärdade den lilla damen i sin fordran och sin avsikt. Långt ifrån att vara ett barnsligt påhitt, som flyktade med sömnen eller kunde avlägsnas med en ny leksak, syntes detta intryck av söndagsgudstjänsten ha vuxit till en hennes unga livs grundsats.
De båda gamla antagonisternas inre ängslan växte. Var det möjligt att denna barnasjäl hade kastat dem ifrån sig helt och hållet? De dagliga besöken fortforo, men voro långt ifrån av den angenäma karaktär, som fordom. Var det möjligt för henne, brukade Ruth lämna rummet, när de voro i sikte. Om hon var ur stånd att försvinna, fördrog hon deras närvaro med påfallande likgiltighet och kyla. Om de tilltalade henne, så svarade hon, men icke heller mer. Hon gjorde icke motstånd, då de kysste henne, men hon kysste dem aldrig tillbaka. Hon påminde visserligen nu ej något oftare om den sak det gällde, men så var det ej heller lönt att söka förmå henne glömma saken. För övrigt var hon densamma som alltid. Munter, glad och full av ljus och sol, endast litet mera tankfull än förr. Men mellan henne och de båda gammalfäderna, som dock alltjämt tillbådo henne, var en mur rest. Järn var ej hårdare och is ej kallare än hon i denna sak visade sig. Inga ansträngningar sparades att förmå henne ändra taktik. De båda gubbarna försökte med alla möjliga
förslag till mutor. Den ene yrkade på en segeltur ut till havs, och den andre erbjöd henne att följa sig upp till fjälls. Av dessa erbjudanden skulle under vanliga förhållanden båda ha mottagits med utomordentlig förtjusning, men nu avvisades de med orygglig konsekvens. Ruth var på intet sätt hågad.
Några försök att taga henne med smicker slogo alls icke bättre ut. Det underliga barnet slog alla med häpnad, då hon, alldeles som om hon varit en i alla livets frågor prövad vuxen människa, förklarade, att, då de icke kunde vara vänner med varandra, fingo de icke heller vara det med henne. Så företogo sig farfar och morfar att helt enkelt visa samma strävhet tillbaka. Om Ruth ville fortgå i sin halsstarrighet, så månde hon göra det. De redde sig utan henne. Världen skulle väl vara upp- och nedvänd, om gamla karlar skulle »rätta sig efter en barnunge».
Men vresighet är en dålig tröst för hjärtan, som hungra efter kärlek. Det kände de ock snart nog båda två, och ingendera härdade just länge ut med att demonstrera. Livet var icke längre för dem det samma, sedan den underbart älskliga flickan icke lät sitt oskuldsfulla ansikte stråla emot dem.
Så var söndag åter inne.
»Kom, Ruth, nu är tid att gå i kyrkan,» sade hennes moder; »morfar är redan här och väntar att få taga dig med.»
Jag vill inte gå i kyrkan, mamma. Det tjänar intet till. Gud älskar dom, som stifta frid, och jag har inte kunnat. Han har ingen kärlek för mig. Jag vill inte gå.
Det låg intet trots i det sällsamma barnets ord, ej heller att hon svävade på målet. Det var lugn och bestämdhet. Den lilla såg sig såsom skild från lyckan och ställd utanför de välsignades och välsignades skara, och detta utan eget förvållande.
Morfar Sam stod i dörröppningen och hörde barnets ord, och vände hastigt och försvann osedd med gnagande samvete. Låg där sanning i barnets ord? Hjälpte han till att hålla denna ängel utanför området för gudomlig glädje och välsignelse.
Men en man kan - för att nu inte tala om en kvinna - vara ett hårdnackat stycke. Vad han inte vill, är det ej lätt att bringa honom till. Ännu vid slutet av den följande veckan hade varken den ene eller den andre av de båda ovännerna gjort något för att taga det steg, de likväl båda ansågo vara oundvikligt.
Lördagskvällen möttes de emellertid ute på vägen ej långt från John Davidsons hem. De gingo med stramt lyftat huvud och bortvänt öga varandra förbi, alldeles som de brukade det. Likväl stannade helt plötsligt John Davidson.
»Hör hit, Sam,» sade han, »det är mindre lönt att spilla många ord på vårt mellanhavande. Vi må, väl dock försöka komma till förståelse med varandra. Jag tror mig kunna antaga, att du så väl som jag går med hart när brustet hjärta däröver, att det gudomliga barnet icke mera vill ha något med oss att skaffa. Det är klart nu, att det återstår oss blott en väg att göra ett slut på detta för oss båda så smärtsamma förhållande. Jag härdar ej längre ut. För min del är jag nu villig att för det välsignade barnets skull låta gånget vara gånget, om också du så vill. Vad säger du?»
»Jag säger det samma. Detta förhållande bryter mig ner. Jag sover ej om nätterna för den ständiga tanken på det kära barnet. Så, om du vill för Ruths skull förgäta det gamla gruffet oss emellan så, - här har du min hand!»
»Klart!» utropade John och fattade den till försoning framsträckta handen. Och i detta handslag smälte årsgammal is och en varm fläkt av forntida vänskap svepte om hjärtat. En darrning av rörelse genomgick både kropp och själ hos de gamle männen.
»Och nu, gamle vän,» sade Samuel. »Vet du vad? Vi bedja Joel och Rosa att taga hand om och för sin del bruka det där olycksaliga lilla jordområdet.»
»Det går jag med ens med på,» svarade gamle John. »Att vi ej kommit att tänka på det förut!»
Den sista striden i denna sak var sålunda kämpad och vunnen.
Ruth satt i fönstret och såg dem komma gående i förtroligt samtal. För ett ögonblick trodde hon ej sina ögon. Men snart nog gav hon till ett rop av förtjusning.
»Mamma, morfar och farfar äro fridstiftade.»
Och med ett klingande jubel rusade hon dem till mötes i dörren och sprang dem direkt i famnen, endast bekymrad över att hon inte kunde smeka dem båda på en gång.
Det var litet sent, som de nästa dag gjorde sitt inträde i kyrkan, och gudstjänsten hade redan börjat, då de anlände. Just som de inträdde genom dörren, läste pastor Dunker profeten Esaias ord: »Ett litet barn skall leda dem». Det är tvivel underkastat, huruvida församlingen nu verkligen hörde, vad som sades. Alla stirrade i förvåning på Ruth Davidson, där hon promenerade fram på själva huvudgången och höll morfar vid den ena handen och farfar vid den andra.
