Julen 1886 var min första jul som på Kristus troende. Det är givet, att jag av denna anledning hälsade den stora högtiden med helt andra känslor för dess betydelse än förr. Fordom voro mig de många helgdagarna kärast just för de rika tillfällen de gåvo till nöjen och förlustelser av allehanda slag. För denna användning av helgdagarna hade jag nu ej mera håg; och overksamhet har städse synts mig som en plåga. Redan veckotal före julen hade jag i mitt stilla sinne fattat mitt beslut om att under högtiden börja något slags arbete för min gudomlige Herre och mästare. Efter allvarligt forskande rörande huru det borde tillgå, blev jag efter hand klar med min plan.
Väl en halv mil från min hemstad låg en liten obetydlig by, omsluten av urgammal barrskog. Byn, om den ens bör kallas så, bestod av fyra à fem stugor blott och kallades Fiskartorpet, i följd av att de få familjer, som där hade sin hemvist, övade träget fiske i den närbelägna Vänern. Att de däremellan hängåvo sig åt dryckenskap och gillen var allmänt bekant i orten. Någon verksamhet av religiös eller blott nykterhetsvänlig beskaffenhet visste jag hade bland dessa människor aldrig bedrivits. Sålunda korade jag Fiskartorpet till mitt första missionsfält. Jag skaffade mig ett antal nykterhetstraktater och beslöt att annandagsmorgon bege mig till stället och där formera ett angrepp mot detta dryckenskapsdjävulens starka fäste. Jag delgav ingen min plan, emedan jag fruktade, att man då skulle ha med hänsyn till min ungdom förargat sig däröver och stämplat det som en förmätenhet.
Då annandags morgon inbröt med sträng köld, med vintersol och rimfrost, hälsade jag den som en stor dag i mitt liv. Med en otvivelaktigt mycket ärlig önskan att tjäna en god sak fanns nog, det inser jag mer än väl nu efteråt, åtskilligt av tanke på att göra mig bemärkt för tidigt nit mot det onda. Men Gud vakar över även de bristfälliga försöken och välsignar, vad som däri kan välsignas.
Efter en sinnet upplyftande och stärkande promenad genom skogen mellan resliga furustammar nådde jag målet. De små rödmålade stugorna döko fram mellan stammarna och tedde sig synnerligen pittoreska bland de höga snödrivorna, över vilka decembersolen kastade sina bleka strålar. Jag styrde fram mot den stuga, som låg mig närmast. De känslor av djärvhet och mod, som hittills uppfyllt mitt hjärta, veko betydligt samma ögonblick jag beträdde stugans trappa; och då jag kom in i förstugan försvunno de alldeles och lämnade rum för en häftig hjärtklappning. Där inne ifrån stugan hördes ett bedövande sorl, såsom då minst tio karlar fått sina tungor lösta av rusdrycksinflytandet. Det var omöjligt att urskilja ett enda ordentligt ord. Det var larm endast och skratt, rått, rysansvärt skratt, som skar min sextonåriga själ igenom. Och mitt in i detta följe av druckna sällar skulle jag med mina traktater! Det blev med ens klart för mig, att det att sitta hemma och göra upp planer på arbete och mission var dock icke detsamma som att sätta dessa planer i verket. Sakta smög jag ut på trappan igen. Att utan vidare återvända hem med oförrättat, ärende, fann jag alltför vanhedrande, och att gå in - ja, därtill svek mig modet. Länge skulle jag dock ej få stå och väga mellan det ena eller det andra, ty i ett nu slogs dörren till stugans inre upp, och en särdeles munvig gammal kvinna visade sig.
»Vad kan du vilja, gosse», utropade hon. »Stig in och stå inte här ute och frys!»
Genom den på vid gavel öppna dörren fingo de församlade karlarna snart sikte på mig.
»Vad vill du, pojke?» utropade en, som tydligen var mannen i huset. »Kom in, ska' vi värma upp dig med en julsup.»
I en handvändning hade gumman fattat mig vid skuldran och skuffat in mig i stugan, där jag plötsligt fann mig mitt i högen av det skrålande, skrattande och svärjande följet. Det var ej långt ifrån, att jag blivit alldeles förbryllad. Att jag skulle så våldsamt slungas in i en situation, där jag helt enkelt var tvungen att fullfölja min planerade mission, hade jag dock icke beräknat. I rummet fanns blott en person, som jag hann att något närmare fästa mig vid, och det var en flicka, antagligen dotter i huset. Vad som drog min uppmärksamhet till henne, var förnämligast den omständigheten, att hon satt och grät.
Att något närmare reflektera över vad det var, som kunde ha framkallat hennes tårar, gavs mig ej tid till. Husfadern hade slagit brännvin i ett litet spetsglas och bjöd mig taga. En mera tvingande anledning för mig att visa flagg kunde knappast ha inställt sig.
»Nej», förklarade jag, »jag super icke och kommer aldrig i mitt liv att göra det. Mitt ärende var ock att säga eder, mina vänner, att I bören övergiva dryckenskapen. Jag beder eder vara så goda och läsa den här.»
Därmed lade jag en av mina traktater fram på bordet.
De ord jag uttalat, hade kostat mig rätt mycken ansträngning. Efteråt kippade jag efter andan och tyckte allt dansade runt för mig. Huru jag egentligen kom ut, minnes jag icke, men att jag icke länge stannade inne, sedan jag hållit mitt första »nykterhetsföredrag», det vet jag bestämt. Jag erinrar mig ock att, då jag åter befann mig ute i skogen, kände jag mig outsägligt förödmjukad och tyckte, att hela min traktatmission måste ha förefallit särdeles dumdristig. Jag tog det hela nästan som en stukning och stannade av denna anledning inne på mitt rum hela återstoden av dagen.
*
Väl 10 år hade svunnit efter nyss skildrade händelse. Jag hade under denna tid talat och skrivit myckett i nykterhetsfrågan och någon gång även fått anledning att med ett stilla löje tänka på min första nykterhetsmission.
Jag var, kallad att deltaga i ett evangeliskt nykterhetsmöte och hade på platsen för mötet inkvarterats i ett ytterst trevligt hem. Min rara värdinna höll mig gärna sällskap och visade stort intresse för den verksamhet jag företrädde. Sedan vi, efter det jag anlänt, suttit en god stund och samspråkat om varjehanda, tilllät jag mig uttala mig om den trevnad, som omgav deras hem och lyckönskade den unga frun. Hon log då så hjärtligt och svarade : »Ja, nog har jag orsak att vara tacksam till Gud för den lycka jag njuter, och i synnerhet när jag tänker på, vad jag skulle kunnat vara i detta nu, om icke Herren i sin nåd trätt emellan och förhindrat människornas planer. Jag skulle kunnat vara en slamsig krogpiga», tillade hon med indignation. Därefter avgav hon en berättelse, som givetvis mycket intresserade mig.
»Vid sexton år,» så förtäljde hon, »var det en krögare i vår närmaste stad, som hos min far anhöll, att jag måtte få träda i hans tjänst som servererska på krogen. Min far var alls icke ovillig, men själv grät jag natt och dag och bad att skonas från att inträda på en sådan bana. Det var en annandag jul 1886, som krögaren personligen kom ut till mitt hem för att fordra bestämt svar. Jag ansåg ej, att jag hade rätt att sätta mig emot min far, om han nu skulle ge sitt samtycke, men jag grät förtvivlat. I samband med krögarens besök hade en hel del av min fars supkamrater samlats hemma, och vad jag hörde och såg vid supgillet ökade helt naturligt min avsky för tanken på en framtid som krogflicka. Då inträffade emellertid någonting sällsamt. En gosse på omkring 16 år gjorde plötsligt sitt inträde i rummet och sade några för dryckenskapen varnande ord med hög röst, varpå har, lade en traktat på bordet och försvann med ens. Traktaten brydde sig ingen om, utom jag, som tog den och satte mig att genomläsa den. Innehållet gjorde ett djupt intryck på mig, och det var särskilt ett ord, som förändrade mina känslor från resignerande sorg till ett fast beslut om motstånd. Så här stod det: Unga kvinnna, du, som låter anställa dig bakom krögarens disk, kom, ihåg, att du därmed friviltigt nedlagt alla anspråk på att avses som en dygdig och ren ung kvinna.
Det tog, må ni tro. Jag reste mig och torkade mina tårar. Jag hade fattat mitt beslut, jag ansåg mig, som räddad. Det blev en hård strid mellan far och mig, det är sant. Men ingenting var nu i alla fall omöjligare, än att få mig att ändra föresats.»
»Och här är traktaten,» utropade min värdinna, i det hon sprang bort till sin byrålåda och drog fram den gamla traktaten ur en liten fickbibel, mellan vars blad den ständigt förvarades.
Att jag lyssnat till hennes berättelse med stigande intresse, förstår en var, och hennes och min överraskning tävlade i glädje, då jag kunde förtälja henne, att den där 16-årige traktatspridaren var ingen annan än hennes nu tillfällige gäst. Med underliga känslor höll jag den bleknade tingesten i min hand. Det aldrig anade hade inträffat. Jag hade fått se den åter och höra om dess hjälp till seger i en hård kamp. Jag bad att få behålla traktaten; men se, det var stopp.
