När det blev bekant i samhället, att John Burfäldt stod i begrepp att gifta om sig, väckte denna nyhet stor uppståndelse. Och när fru Annita Bång, som sammanträffat med den blivande nya frun vid ett tillfälle inne i staden, beskrev henne vid ett syföreningsmöte, kom inträsset för saken riktigt på högspänn. I själva verket var John Burfäldt icke så värst gammal, men han hade dock upphört att känna sig som en ung man för jämnt 22 år sedan, d. v. s. den dag, då hans första unga hustru dog. I varje fall såg vår man betydligt äldre ut, än han var. Han var dessutom icke så litet vårdslös både om sig själv och sin lilla stuga och täppan däromkring. Han tyckte det icke vara mödan värt att snygga upp varken sig själv eller stället. Stugan var ju bra att ha för att sova där om nätterna och även tillbringa sön- och helgdagar där, då affären hölls stängd. Och över huvud taget levde man livet egentligen bara därför, att skaparen så bestämt det.
Denna ganska tröstlösa syn på tingen hade John B. fått i och med sin älskade unga bruds bortgång. Men nu hade likväl allt förändrats. Burfäldt hade i affärsärenden kommit att uppehålla sig i G-brg ovanligt länge och hade där under tiden hållit sig inkvarterad i en barndomsväns herr. I detta hus hade han lärt känna en föräldralös flicka, som där varit upptagen, men för övrigt stod allena i världen. Hon var 20 år gammal och därmed vid samma ålder som hans hädangångna maka var, när han äktade henne; och, vad mera var, hon hade med henne en slående likhet. Det kom till förklaring dem emellan med ett resultat som här redan nämnts. För John Burfäldt öppnade sig en väg till hans forna drömmars land. Gud hade kanske sparat honom, så tänkte han själv, för denna lycka, på det han ej alltid skulle vara hänvisad att leva på blott gamla ljuva minnen. Om Rosa icke varit så i ögonen fallande i behov av ett stöd genom livet, så skulle han näppeligen haft mod att fråga henne om denna sak, men å andra sidan skulle han heller aldrig ha förmått sig att tala vid henne, om han icke älskat henne så varmt, som han gjorde.
Rosa för sin del tog sig en hel dag att fundera på saken, och hon kom till den slutsatsen, att det bästa hon under närvarande omständigheter kunde göra, det var att mottaga John Burfäldts anbud. Hon förstod, att hon, som saknade föräldrar, kunde vänta att en dag få stå i mer eller mindre beroende av ogina släktingar; och då vore det väl fördelaktigare att taga detta tillfälle att få bli sin egen husmor. I och för förberedelserna tog hon sin tillflykt till en väninnas hus, och tre månader senare stod bröllopet. Till denna högtid hade John givetvis rustat upp sig med en splitter ny kostym. Även stugan och gården hade han låtit försätta i ett något mera presentabelt skick. Vad anordningarna inne i stugan beträffar, hade han emellertid beslutat att låta Rosa därmed styra efter gottfinnande. Han hade ock engagerat en trädgårdsdräng, som skulle vara henne behjälplig med att återställa trädgården till dess forna vackra utseende John Burfäldt erinrade sig mycket väl, vad som där planterats och växt för 20 år tillbaka, men som likväl dött bort med henne, som älskade och vårdade det. Han älskade emellertid att i Rosa se sin ungdoms brud likasom återuppstånden, och han fann det därför blott naturligt att under Rosas vård och kärlek de härliga blomstren skulle spira upp igen efter 20-årig dvala.
Det visade sig emellertid allt för snart, att Rosa icke hade någon större kärlek till blommor. Hon hade väl i städerna ansett dem tjäna lovvärda avsikter, då de hämtats från trädgårdsodlarnas drivhus; men hon hade aldrig lärt att älska dem.
Dagen efter de nygiftas ankomst till hemmet, steg John Burfäldt tidigt upp, precis som han brukade, och gjorde eld i köksspisen. Han hade under loppet av de senaste åren betjänat sig av en hjälparinna, Marta Hoffman, som bodde en halv fjärdingsväg därifrån. Hon brukade komma med mjölkskjutsen varje morgon och återvände hem igen efter kvällsmaten. Som John gick tidigt till sitt arbete i affären inne i staden, brukade han själv göra sin frukost i ordning. Marta kom sedermera, just lagom för att gripa sig an med diskningen. Vår man ansåg det önskvärt att även för framtiden få fortsätta med detta arrangemang. Han gladde sig nämligen åt att han och Rosa skulle få intaga sin måltid i ensamhet. Rosa hade för sin del härtill med tillfredsställelse samtyckt, dock icke under någon som helst förutsättning, att hon skulle stiga upp och laga till frukosten.
Ännu när kl. var 7 sov Rosa, varför hennes make i allsköns ro sysslade bland sina kärl, dukade bordet, satte kaffekokaren på spisen och även kastrullen med äggvattnet. Medan han sålunda sysslade, hörde han en knackning på dörren. Han sprang till fönstret och tittade ut och såg, att det var Annita Bång som stod därutanför. Annita var Burfäldts närmaste granne. Han öppnade dörren endast en liten smula på glänt, medan han yttrade:
»God morgon, fru Bång, jag kan tyvärr icke bedja er stiga in; min hustru är ännu icke i ordning för att mottaga er. Hon är förstås litet trött efter resan.»
»Väl», svarade fru Bång, »jag tänkte blott gå hit över och höra, om jag kunde hjälpa unga frun med något. Hon är ju ännu så ung och torde vara mindre van att med ens gripa sig an med de husliga bestyren, och jag förmodar, att Marta inte kommer tidigare än hon brukar.»
»Det är mycket snällt af er, fru Bång, det är dock en jämförelsevis ringa sak för oss att få litet frukost i ordning; min lilla gumma är en förträfflig liten kokerska.»
Detta senare visste han ej på annan grund än att han sett henne läsa i en kokbok, som hon fått som bröllopsgåva av en god vän.
»Emellertid», fortfor han, »skall jag säga henne, att frun varit här och litet längre fram på dagen skall hon bli mycket glad att se er komma igen.»
Fru Bång vände efter detta, och då hon passerade köksfönstret, sneglade hon in. genom detta för att undersöka om fru B. verkligen där var i farten, men, som hon förmodat, var ingen annan än John B. själv sysselsatt vid kaffekokaren; och det var hans kaffe, som doftade ut genom fönstret, det kände hon på doften. Icke många minuter härefter uppenbarade sig likväl Rosa ute i matsalen, sedan hon blivit väckt av slamret i dörrar och bland kärlen.
»Ack kära du, John», sade hon, »vad du är tidig av dig. Och ordnar om frukosten själv, sedan! Ack, ja, jag, kommer just ihåg, människan brukar ju inte komma förrän längre fram på dagen. Men om så är, att du alltid måste upp så här tidigt, då måste du väl göra upp med henne att komma litet tidigare även hon. Det är dock för mycket, att du skall laga i ordning frukost för oss båda, för resten kan du aldrig veta, när jag är redo att stiga upp.»
Hon skrattade själv åt det sist anförda skälet, vari hon dock icke insåg någonting över sig märkligt. Hennes make kysste henne till svar. Han tyckte ock, att hon var vackrare än någonsin och började tillika anse, att det varit dumt av honom att tänka sig, denna vackra unga kvinna i färd med bestyren i spisen och bland kokkärlen. Han hade ju ej, sade han till sig själv, gift sig med henne för att få en kokerska.
Dock, i hans hjärtas djup fanns en känsla, ännu allt för djupt liggande för att besvära något vidare, som viskade till honom, att den lyckligare tid han väntat icke var med detta nya äktenskap hunnen.
Frukosten var god, men John Burfäldt fick ej dröja länge därvid, ty han måste vara i affären på bestämd tid. Han reste sig från bordet, medan hans unga hustru ännu satt kvar vid kaffet. Han kysste henne till farväl och avlägsnade sig. I dörren viftade han henne ännu en avskedshälsning, varunder hon dock endast fortsatte att äta. I sitt inre undrade hon, vad hon egentligen skulle taga sig för hela dagen på denna, enligt hennes tycke, så synnerligt enformiga plats.
Vid grinden hejdade John sig ett ögonblick. Han försökte tänka ut, varför han ej var så lycklig, som han i detta ögonblick borde ha varit. Som han stod försänkt i dessa tankar, trädde helt osökt inför hans minnes syn bilden av hans första brud, då hon den första morgonen sprang efter honom till dörren och fäste en ros vid hans rockuppslag och förbjöd honom att tappa den samt stannade på trappan och viftade med handen, till dess han var ur sikte. Hade han månne helt ofrivilligt väntat sig någonting liknande just denna morgon. I så fall var det ju dårskap, åtminstone sökte han trösta sig därmed. Han var ju en mycket äldre man nu än då; och Rosa hade säkerligen tänkt, att slika barnsliga ömhetsbevis skulle föga tilltala honom. Emellertid bröt han själv en vacker ros och fäste den i knapphålet; och sedan han sett sig omkring och förvissat sig om, att ingen sett honom, fortsatte han sin väg till arbetet, anseende, att det väl icke var mer än rätt och riktigt, att han bar en blomma i knapphålet första dagen av sitt nya äktenskap. Då han närmade sig sin affär, stod en god vän i huset bredvid på sin trappa, beredd att mottaga herr Burfäldt med en hälsning. Han upptäckte ögonblickligen rosen i knapphålet och utbrast:
»Du är vorden ung på nytt, du, John. Din fru har icke velat låta dig gå utan denna tingest, som skall påminna dig om henne. Jag vet, huru det där är. Det var en tid, när min hustru hade en blomma för mig varenda morgon, när jag gick till mitt arbete. Men det där glömde hon efter hand, och nu har den förmånen icke hugnats mig på många år. Gott, du är lycklig igen, du John, säg din lilla fru, att hon snart följer dig hit, så att vi kunna få se henne.»
Vännens lyckönskningar pinade John, som ju mera än väl visste, huru rosen kommit i hans knapphål. Han önskade nu, att han aldrig fäst den dit; ty han skulle nu av omständigheterna tvingas att fortsätta sveket. Det var ju klart, att han även nästa morgon måste bära en blomma; eljes skulle alla tro, att hans unga hustru alltför snart glömt sin kärleksplikt. Och för att skydda sin hustrus goda namn och rykte var det förnämligast, som John Burfäldt härefter för varje morgon, då han gick till sitt arbete och hon ännu satt kvar vid sin frukost bröt en blomma av ett eller annat slag och fäste i sitt knapphål. Men där inträffade ock andra omständigheter, som tvingade honom till mindre sträng sanningsenlighet, då det gällde de föreställningar han gav andra om sin unga hustru. Så, för exempel, skulle kvinnornas missionsförening på platsen hålla sitt kvartalsmöte, varvid thesupé skulle förekomma. Föreningens ordförande hade vänt sig till John Burfäldt med förfrågan, om han trodde, att hans fru skulle till denna lilla fästlighet vilja baka en tårta. Till detta svarade han, att han var alldeles säker om, att hon med nöje skulle göra detta.
Då han emellertid bragte denna fråga på tal inför Rosa, slog hon ihop sina händer av förskräckelse och svarade:
»Ack, John, du vet nog så väl, att jag inte kan baka någon tårta.»
Något lugnare tillade hon sedan:
»Men jag skulle tro att Marta vill göra det i mitt ställe.»
Och därvid blev det. Marta bakade en riktigt förstklassig tårta, som med hälsningar från fru Burfäldt överlämnades till kvartalsfästen, där givarinnan allmänt prisades för sin utomordentliga skicklighet att baka tårtor. John hörde sin hustru berömmas och undrade med beklämt samvete, huru länge han skulle tillåtas att på detta mot sanningen mindre grannlaga sätt uppehålla ryktet om sin unga hustrus hängivenhet och duglighet.
Under allt var det likväl ett par ögon, som med växande förakt lade märke till rätta förhållandet angående fru Rosa, ett par öron, i vilka ryktet om hennes förträfflighet ljöd som ett bitande hån. Dessa ögon och öron tillhörde fru Annita Bång; och den dag kom slutligen, då det blev henne allt för tydligt, att Johns alla försök att framhålla sin hustrus stora förtjänster var ett blott bedrägeri, låt vara utfört i aldrig så stor välmenthet.
Det var framemot hösten, som John Burfäldt blev sjuk. Till att börja med syntes det vara ingenting annat än en tillfällig förkylning, men efter hand tog sjukdomen en långt allvarligare karaktär. John vart fängslad vid sjuksängen för veckor och dagar. Rosa fann sig på grund därav nödsakad bedja Marta stanna i huset även över nätterna. Då nu mannen låg sjuk, fann Annita Bång ingen som hade inträsse av att hindra henne i hennes observationer; och hon gjorde nu upptäckter, som snart övertygade henne om, vem det var, som fått bära de egentliga bekymren om hushållet i den Burfäldtska familjen, att det just var John själv och icke hans mycket berömda unga hustru. Sent en afton stod Rosa lutad mot trädgårdsstängslet, varunder hon tillika lekte med en kattunge, som hon kort förut fått av sin make. Denna hennes barnsliga lekfullhet, hade särskilt varit ägnad att väcka fru Bångs indignation. Det föreföll, som om Johns sjukdom betydde litet eller intet för hans unga maka. Faktum var att läkaren varit särdeles försiktig med upplysningar om sjukdomens natur inför Rosa. Han hade nämligen så ogärna velat bedröva henne. Rosa var dock, mera orolig för sin make än folk trodde.
Fru Bång visste likväl ingenting om dessa ting. När hon er stund från sitt fönster stått och åsett Rosas lek med kattungen, hade hon blivit alldeles förgrymmad, och, så gick hon ut och promenerade rakt fram till Rosa, precis som om hon känt en högre kallelse att bestraffa denna, unga och oförståndiga varelse.
Med tillkämpat lugn började hon:
»Jag träffade fru Hansson i dag, och hon bad mig säga er, fru Burfäldt, huru mycket hon beundrar de blommor ni så ofta sänt henne. Hon har tagit för givet, att ni nu är allt för mycket upptagen vid er makes sjukbädd för att mera kunna komma ihåg henne, och hon har bett mig uttrycka hennes deltagande med er.»
Fru Hansson var en sjuklig gammal dam, som bodde ett gott stycke väg ifrån Burfäldts, och till henne hade John brukat på senare tiden sända blommor från »sin hustrus trädgård», som det hette; och blommorna hade alltid blivit sända med en hälsning från Rosa, ehuru denna aldrig haft en tanke på någonting sådant som att skicka blommor till en sjukling.
Av fru Bångs ord förstod den unga makan ännu en gång, att hennes man även här försökt att utbreda en föreställning om att hans hustru var en så innerligt ömhjärtad filantrop. Hon såg upp och smålog.
»Ack», svarade hon, »John brukade alltid ombesörja dessa blomstersändningar och naturligtvis har jag icke kommit att få en tanke därpå sedan han blev sjuk. Skall hon känna tacksamhet till någon, så bör det vara till honom.»
Detta var just den inledning av samtalet, som fru Annita Bång önskade.
»Jag gissar», sade hon, »att i händelse er man skulle dö, så skulle detta bli klart även i en hel del andra avseenden.»
Rosa spratt till.
»Vad menar ni! Ni vill väl inte säga, att han skall dö heller?»
»Jag kan ej uttala mig därom. Jag tyckte dock att doktorn, då han gick i dag, såg allvarligare ut än någonsin. Jag säger dock blott, att, om han skulle dö, så skulle människorna få klart för sig en sak, som han länge nog förmått att dölja för dem.
»Jag förstår ej, vad ni menar fru Bång», utbrast Rosa, som började bli rädd för denna gamla kvinna.
»Det är lätt nog att förstå. Ända sedan John Burfäldt blev gift med er, har han gjort allt för att förmå människorna att tro, att ni är den mest väluppfostrade kvinna, som står att finna. Av honom har man ej kunnat få annan uppfattning än att ni stiger upp tidigt varje morgon och tillreder en god frukost för honom, fastän jag nog mycket väl vet, huru det är med den saken. Med ett ord, han har kunnat ställa så, att ni fått hedern för allt som uträttats i edert hem. Ja, han har så enträget sökt framställa er som en förträfflig kvinna, att jag tror nästan, att han nu tror det själv. Men, stackars karl, han hade inbillat sig, att ni skulle vara lik hans första hustru, som levde blott ett år. Huru grymt bedrog han sig icke! Det finnes ej tillstymmelse till likhet mellan er och henne; och om folk kände, huru pass ni ägnat er åt er stackars make, så skulle de nog tänka annorlunda om er än vad de nu göra.»
Detta var dock mera än vad Rosa förmådde utan vidare smälta. Med den djupaste harm utbrast hon:
»Vem ger er rätt att stå och tala så till mig. Är det er mening att reta upp mig mot er?»
Annita Bång svarade härtill ingenting utan vände om och gick in till sig. Detta var samma dag, som John själv för första gången börjat inse allvaret av sin sjukdom. Och som han det senaste dygnet icke kunnat sova just något, hade han legat och tänkt mera än som varit nyttigt för honom. Just som han låg i otålig väntan på sin pastor, vilken han låtit kalla, hörde han fru Bångs röst genom fönstret. Hennes ord kunde han lyckligtvis icke urskilja, men han märkte likväl på den fullt hörbara vrede, varmed de uttalades, att det var träta å färde, och detta gjorde honom outsägligt olycklig. Lyckligt nog kom dock pastor Roos rätt snart. Pastor Roos var en högrest gammal man med allvarliga anletsdrag, över vilka dock ofta ett milt leende spred sig. Han satte sig lugnt ner vid Johns sjuksäng och fattade hans hand.
»Pastorn», sade den sjuke, »jag vet ej, huru det kommer att utveckla sig med min sjukdom, men jag gissar att jag redan nu är sjuk nog för att börja allvarligen rannsaka mitt förhållande till Gud.»
»Ni ser dock bättre ut, än jag förmodat, br. Burfäldt», svarade pastorn; »dock tror jag det är klokast, att ni ej talar så synnerligen mycket.»
»Jag måste dock lätta mitt hjärta åtskilligt, ty jag fruktar, att jag är en mycket dålig människa.»
»Ingen av oss är vad han bör vara», svarade predikanten, som antog att John Burfäldts ängslan mera var en följd av febern. »Detta är», fortfor han, »likväl ingen ursäkt. Vi behöva givetvis mycken förlåtelse av Gud, och vi veta, att han gärna förlåter oss, då vi bedja honom därom.
»Jag vet, jag vet», svarade den sjuke; »men för att få förlåtelse behöves, att vi ångra oss och bekänna; och jag vet ej, om jag uppriktigt gjort någotdera. Jag har, som ni vet, pastor Roos, alltid ansetts som en hederlig man, och ingen har någonsin tvivlat på mina ord, då jag talat. Men på senare tiden har jag bedragit mina medmänniskor, det är dock för sorgligt.»
Pastor Roos lyssnade härefter uppmärksamt till John, medan denne förtäljde om huru han först med avseende på rosen i knapphålet och sedan i en hel del andra ting fört människorna bakom ljuset.
»Men ser ni, pastor Roos», sade han, »jag kunde icke bära, att människorna skulle tänka, annat än gott om min hustru. Jag älskar henne själv trots allt, och då tycker jag att andra icke ha med förhållandena att skaffa.»
»Jag känner icke till något av detta», svarade pastorn, »men.... »
»Men sant skall vara sant, ville ni säga», avbröt honom den sjuke, »och det är alldeles riktigt, jag har gjort orätt, jag nekar icke till det. Men frågan är, om ni tror att jag är skyldig bekänna detta offentligt. Om - -»
Pastorn lade sin hand på den sjukes skuldror och smålog. Han hade känt honom väl i 25 år.
»Ni behöver icke säga någonting mera», sade han. »Jag förstår. Er hustru har icke uppmanat er att bringa andra sådan föreställning om henne; och då anser ni icke, att hon nu bör lida för detta, och det anser icke heller jag. Jag anser ej heller, att ni berett edra grannar någon ofärd, och därför tyckes det mig icke, att ni nu bör göra något nummer av denna sak. Jag vill likväl icke säga, att vad ni gjort är rätt; och därför bör ni nog allvarligt tala med Herren därom. Men jag vill säga eder, huru det är: Ni har älskat icke blott denna eder hustru, utan ni har tillika älskat den kvinna ni såg i henne. Edert misstag, min broder, är, att ni velat förmå edra vänner att i henne se, vad ni själv sett, men sådant är likväl omöjligt.»
När pastor Roos kommit ned från sjukrummet, mötte han genast fru Rosa, som gick honom till mötes med ögonen röda av gråt.
»Pastorn», sade hon, »säg mig, tror ni, att min make går att dö nu?»
»Åh nej, det tror jag icke, han synes mig vara duktigare än vad jag trodde. Ni bör icke vara orolig, fru Burfäldt».
»Men jag är så tröstlös och vet icke, vad jag skall taga mig till. En grannfru har varit här och sagt mig, att jag icke ägnat mig så åt min make, som jag skulle ha gjort och i övrigt icke alls varit för honom, vad jag borde ha varit som hans hustru; och det allra värsta är, att jag inser, att det alltsammans är sanning. Ack, pastorn, vad skall jag göra, jag är ju nästan bara ett barn. Jag har gjort alldeles för litet för Johns trevnad, men han har ju aldrig sagt mig något därom. Ack, säg mig, huru jag skall kunna bli lik hans ungdoms brud? Tror ni, att han är ond på mig nu? Pastorn tycker nog, att jag är obeskrivligt oförståndig, men vad skall jag göra?»
Pastor Roos tog hennes hand i sin och talade lugnt och tröstefullt:
»Ni är trött nu, min vän, och orolig. Er make är långt ifrån att vara ond på er. Giv honom all den kärlek ni är mäktig, och allt skall bli bra igen. Om ni önskar veta, vad ni i detta fall bör göra för honom, så hör. Tag reda på av läkaren, vad han kan ha gott utav, och sök sedan tillreda det med egen hand och bär det in till honom.»
Härefter smög predikanten bort, och någon timma senare öppnade Rosa sakta och varligt dörren till sin makes sjukrum. Hon bar i sin ena hand en bricka. Hennes make låg lugn och stilla men öppnade nu sina ögon, då hon på tå smög fram till hans sjukbädd. Han hade nyss drömt, att någon slagit sina armar kring honom, varigenom han förnummit en så ljuv känsla av vila. Han undrade nu, om detta var en flyktig dröm endast eller om det var en förnimmelse av att hon, som nu stod inför honom, härefter skulle bli hans hjälp.
»John», sade hon milt och undergivet, »här är litet gott för din räkning; jag har tillagat det själv, men du behöver icke vara rädd, ty Marta har lärt mig. Vill du låta mig försöka vårda dig härefter? Se, här äro ock några blommor för dig att dofta i rummet. Jag har sett, att du tycker så mycket om blommor.»
