Utan pengar, utan vänner och långt, långt bort från hemmet, från mor och far! Sådan var Ethel Bergs belägenhet, där hon, utan att egentligen veta vart hennes steg förde henne, vandrade Sturegatan uppför. Hon hade kommit till Stockholm blott tre dagar förut, och av alla de förhoppningar, som hon före avresan gjort sig om lycka och välstånd i huvudstaden, funnos inga kvar. Förlorat syntes allt. Det lilla, hon under dessa dagar haft att göra med människorna, hade slagit så ut, att hon fruktade alla och såg i en var en fiende blott, en som sökte hennes fördärv. Ju längre hon drog mot stadens östra delar, tyckte hon, att gatornas människoström blev glesare; och därför fortsatte hon i denna riktning, ty hon var rädd för människorna. Det var en septemberdag och skymning föll snart. Då hon nått upp mot Valhallavägen och skogen skönjdes, blev hon glad, ty den påminde om hembygden däruppe i Norrland. Då hon hunnit in bland trädens stammar och berghällarna där omkring, andades hon lättare. Nog var det dystert där i skogen och dystrare blev det i den mån kvällens skuggor svepte allt i dunkel; men hon föredrog det allt framför det förföriska livet på storstadens gator. När ej mera gatubullret bedövade och vimlet förbryllade henne, då trädde för hennes andes syn så mycket tydligare bilden av det hem hon för några dagar sedan lämnat. Huru låg var ej hyddan, huru försvinnande liten mot de palats hon vid sin vandring över Östermalm nyss passerat. Men huru oändligt kärt tycktes det henne icke nu, och vilken tärande bitter saknad erfor hon icke, där hon stannat under den resliga granen i Lill-Jansskogen. Och de gamla föräldrarna sedan! De ord de in i det sista talat till varning, men till vilka hon icke gärna velat lyssna, nu hörde hon dem, i sitt hjärtas inre så tydligt som helst. Nu gnagde de redan det beklämda samvetet. Stackars Ethel! Vad skulle hon taga sig till. Hon nästan förskräcktes, när hon tänkte på det avstånd, som skilde henne från hennes kära. Skulle hon någonsin mera i livet återse dem?
Först nu kände hon, huru hennes ben värkte, och det var henne en verklig lisa att få sjunka ner på marken och vila sig. Hon beslöt att för natten bliva där hon var, Vad skulle hon göra där nere i den stora, bullrande staden, utan pengar, utan vänner och utan kännedom om de förhållanden, som annars skulle kunnat hjälpa henne till ett någorlunda drägligt härbärge. Mot en medförd liten schal, den hon vikt samman och lagt på marken, lutade hon sitt huvud. 18-årigt huvud dröjer ej länge vid klagan över dagens mödor. Sömnen är dess bättre ungdomens förtrogna vän. Här kom den rätt snart och bjöd sitt »tig och var stilla» åt sorg och saknad. Väl glänste ännu den sista tåren på svalnad kind. Men över de 18-åriga, ännu oskuldsfulla dragen, vilade ro och frid nu. Bister kall var dess bättre ej septembernatten, och Ethel var väl klädd och framför allt trött, mycket trött.
*
I början av 90-talet fanns ovan om Valhallavägen ännu endast obygd. Stenbunden och oröjd låg där marken med skog av björk och gran; till dess senare våra idrottsfrämjäre lade beslag på terrängen och gjorde den till vad den nu är. På den tiden drogo trötta storstadsbor ofta dit ut för att ströva omkring i enslighet och finna den ro för anden, som svårligen bjöds väster om Valhallavägen. Lärjungar från å Östermalm belägna seminarier och läroverk syntes ofta med läroboken i hand vandra i tankar omkring bland stubbar och hällar, såmedelst beredande sig för »heta» stunder i lärosalarna.
Det var helt tidigt en septembermorgon, solig och klar, men kylig, som en ung man, studerande vid ett närbeläget seminarium, syntes styra kosan ut från östermalmspalatsens rad bort mot Lill-Jans. Det låg vemod över dragen, såsom hos den, vilken allvarligt grubblar över livets gåta. Kommen öster om »vägen» saktade han sina steg betydligt; ja, han stannade ofta och sänkte blicken mot marken och blev så stående flera minuter tydligen ett rov för stridiga känslor och tankar. Dessemellan lyfte han blicken hastigt upp, och hans läppar rördes såsom till bön. Han hade tänkt ägna sitt liv, denne unge I man, åt sina medmänniskors räddning. Men mot dessa hans planer hade hans anhöriga och många hans gamla vänner vänt sig. De hade icke velat förneka det ädla i hans avsikter; men de hade på allehanda sätt sökt visa honom, huru ofantligt otacksamt sådant arbete var. De hade med framhållande av hans begåvning, hans hälsa och hans krafter, vädjat till honom, om det fanns skäl att offra detta allt på ett så jämförelsevis lönlöst värv som predikantens och filantropens. Senast dagen förut både han erhållit ett brev från sina egna föräldrar, vilket kunnat rent av slita hans hjärta sönder. De hade sagt honom, huru det varit deras fröjd, under gångna åt att tänka sig honom i den lyckliga och ärofulla ställning, dit hans begåvning sakta men säkert skulle föra honom, om han blott ville vara »förnuftig».
»Dina planer på att uppoffra dig för dina medmänniskor», så hade fadern skrivit, »äro nog så vackra, men knappast förnuftiga. För vad äro myndigheterna till, om ej för att sörja för de förfelades hjälp? Det är samhället, som skall hjälpa och till dess resurser får du ge din tribut, du så väl som andra. Kan du då ej lugna dig därvid? Ditt inträde vid predikantserninariet ha vi redan beklagat, och vad du i dina senaste brev skriver om växande längtan efter att få uppoffra dig för andra, kunna vi icke tyda annorlunda, än som en sjuklighet i ditt lynne. Vi, dina föräldrar, tro oss veta lika bra som du själv, vad dig passar och anstår - - -»
Detta och mera till av samma slag hade fadern skrivit. Brevet, som kommit Alef Blond tillhanda på kvällen, hade verkat att sömnen till det mesta vikit från hans läger under nattens timmar, och redan tidigt nästa morgon hade han gått ut till Lill-jans. Den friska morgonluften hade länt honom till vederkvickelse, och han hade börjat en förhoppningsfull kamp mot de stridiga känslorna inom sig själv. »Vad menar man», så talade han för sig själv, där han stannat med blicken lyftad mot den blekblå septemberhimlen, »vad menar man med talet om, att arbetet är otacksamt, och vem bedömer den saken? Är det för övrigt för att bli tackad, som jag ämnar bjuda till att efter min förmåga göra det goda? Känner jag icke Gud kräva detta offer av mig, och är icke medvetandet av att ha gjort min plikt mig nog? Är icke Gud själv min lön, mitt allt? O, Gud, du vill det, och det är nog för mig.»
Alef Blond rätade upp sig, satte händerna i sidorna, vidgade sitt bröst och andades djupt, gjorde »bakåt böj» och sedan »armar uppåt, utåt, bakåt, framåt sträck». »Gud vill det, och det är nog för mig», sade han ännu en gång tyst för sig själv och började därefter sin vandring djupare in i skogen., Han var lättare till sinnes, såsom den, vilken fattat sitt beslut att övergiva fader och moder, syster och broder, för att få vara med Kristus.
Plötsligt stannade han och tog tyst ett par steg tillbaka. Under en jättegran låg, knäböjd på marken, en ung flicka. Han trodde först att hon bad, men märkte sedan att hon gång på gång förde sina händer ned i det daggbestänkta gräset och tvådde så sitt ansikte och ordnade sitt hår. Ett ögonblick tänkte han att draga sig osedd tillbaka och försvinna, men saken föreföll honom så sällsam, och han kunde ej neka sig lusten att litet närmare taga reda på, vad det kunde vara, som gjorde att denna unga varelse måste ligga här och två sina händer och sitt ansikte med nattens dagg. Han blev dock stilla, till dess den unga flickan rest sig upp på sina fötter. När hon så gjort, stod hon länge stilla, tydligen mycket rådvill, vad hon skulle taga sig för. När hon till sist förde näsduken till sina ögon för att möta de frambrytande tårarne, förmådde ej Alef längre bliva stilla utan steg fram till henne. Då hon hörde steg närma sig, spratt hon till och vände sig om. På hans vänliga fråga om orsaken, varför hon här tillbringat natten, svarade hon inte ett ord. Huru kunde hon veta, att denne främling ville henne någonting annat än ont?
»Säg, min vän», fortfor han, »var har ni ert hem?»
Vid detta lilla ord hem brusto tårekällans alla fördämningar och Ethel skakades av våldsamma snyftningar. Då förstod den unge mannen allt, vad han över huvud behövde förstå i denna sak. Flickan hade lämnat sitt hem och de sina, hade kommit till huvudstaden och blivit utblottad, men varit besluten att i det längsta bevara sin heder. Det där var med ens klart för honom.
»Hör hit, min vän,» sade Alef, »det är kyligt, och ni måste vara frusen. Ni vill väl ej neka göra mig sällskap för att dricka en kopp varmt och gott kaffe.»
Hon svarade ännu intet, men då han tog hennes hand och förde henne över en berghäll rakaste vägen mot staden, gjorde hon ej motstånd. Efter hand följde hon med allt villigare steg. Hon talade likväl intet och ej heller han frågade mera om något. De hade kommit ner på Floragatan och passerade ett av de större husen, just som en ung och städad flicka slog upp dörrarna till ett ovanligt snyggt och fridfullt kafé. Här stego de in och togo plats vid det blomstersmyckade fönstret i ett litet näpet rum innanför. Här blev, sedan det varma, doftande kaffet serverats dem, förtroligheten större. Vad Alef Blond därute i skogen aningsvis förstått, det blev här bekräftat av flickans egen berättelse. Hon hade kommit till huvudstaden, där hon haft löfte om plats vid servering. Men platsen visade sig icke vara sådan, man förespeglat henne; och hon vägrade med ens att antaga den. Åtskilliga försök att skaffa sig någon annan och värdigare hade slagit fel, och då hon totalt saknade alla bekantskaper i staden, fann hon ej heller välbehövlig ledning vid dessa försök. Hennes från början ej alltför rikliga reskassa smälte ock hastigt samman, och till slut ägde hon ej mera ett öre i kassan, och så hade hon, upptänd av fruktan som hon blivit för allt och alla, flytt dit ut till skogen. För ögonblicket såg hon ingen råd till räddning annat än hemresa.
Den unge mannen satt en stund försjunken i tankar. Därpå började han slå omkring för att få veta, vad ungefär resan kostade henne hem. Då hon upplyst därom, gick den unge mannen bort till ett annat hörn av rummet, där han låtsade intressera sig för en massa tidningar, som där voro kastade. Men i själva verket »stal» han sig till att kika i sin portmonnä för att utröna, om den inneslöt så mycket som krävdes till biljett hem åt den stackars flickan. Sedan han varit lycklig att finna det så var fallet, återtog han sin plats vid bordet.
»Hör», sade han, »det bästa ni kan företaga, det är att återvända hem och det redan denna dag. Om jag ej misstager mig, går det tåg, med vilket ni bör resa, inom en timme. Är ni beredd att resa?»
»Ack, det skulle vara min största glädje. Men pengar till biljetten!?»
»Jag följer med till Centralen och löser biljett åt er.»
En ström av glädjetårar bröt över flickans kind.
»O», svarade hon, »vad ni då är god emot mig. Om ni då blott lämnar mig edert namn och eder adress, så kan jag försäkra er, att min far skickar er pengarna så fort det blir honom möjligt.»
Den unge mannen log ett solljust leende och svarade:
»Jag kan ej inse, att mitt namn och min adress ha det ringaste med denna sak att skaffa. Ni bör resa hem, det är huvudsaken, och vad det täckes vår himmelske fader att använda för medel, då han vill hjälpa er härutinnan, blir hans sak.»
»Ni är en kristen, det äro mina föräldrar också, och de bedja nog mycket för mig», sade Ethel.
»Det gläder mig att höra», svarade Alef, »och då vill jag hjälpa dem att bedja för er. Men nu är ingen tid att förlora.»
Alef tog téskeden och klingade med den mot sin kaffekopp, varpå serveringsflickan inställde sig och mottog betalningen. Raskt påtogo de unga människorna sina ytterplagg och försvunno ut.
*
Ett ljust tillfredsställelsens leende spred sig över den unge seminaristens drag, då han någon timme senare sakta vandrade Vasagatan fram. Anblicken av den lantliga men trevliga flickans ansikte, då hon från kupéfönstret å det bortilande tåget viftade sitt varmt tacksamma farväl, skulle bli honom, det kände han, ett minne för livet. Ännu kände han värmen av hennes hand, då hon tryckt hans till tack och avsked. Hans hjärta var i denna stund lika fullt, som hans börs var tom. På den senare omständigheten tänkte han ej ens, förrän han kommit till Kungsgatan och där stigit på en spårvagn. När han skulle ta' fram den traditionella 10-öringen, blev det klart för honom, att han var pank. Han skrattade för sig själv och hoppade ögonblickligen av. Men så stor var hans glädje över att ha fått uppoffra sig, att han icke bättre kom ihåg sin penningfattigdom, än att han styrde in på Tunnelgatan och gick rakt på tunneln. Men tvåöringen! Ännu en gång måste han skratta, och tyckte, medan han steg uppför de långa trapporna, att det var bra mycket trevligare, än att vandra genom den halvmörka, fuktiga och kalla tunneln.
Han var glad, ty han tyckte, att han funnit sin väg genom livet, och det var Jesu väg, det var självuppgivelsens.
*
Det är dagen efter. Över det enkla tjället däruppe invid nordanskog lyste septembersolen milt. Därutanför satt på gräsvallen Ethel Berg, med känslor som ett tuktat, snällt barns. Vid hennes sida satt hennes moder, uppfylld av tacksamhet mot Gud. Ethel hade för väl tjugonde gången berättat om den unge mannens välgärning.
»Ack,» tillade hon nu, »om jag ändå visste hans namn och hans adress!
»Det är kanske lika gott, att. du icke vet det, mitt barn,» svarade modern. »Du glömde kanske då bra mycket lättare honom som behagade använda den unge mannen till sitt redskap, då han ville hjälpa dig. Låt oss bedja för den unge okände, det är det bästa vi kunna göra för honom. Ja, det är det bästa.»
